"The weak can never forgive

Forgivness is the attribute of the strong" Gandhi 

Sedan jag var liten har jag fått höra att man ska be om förlåtelse och man ska förlåta andra!

Jag insåg dock samma natt som jag kom från Helvetet att jag kommer aldrig kunna förlåta den som gjort allt detta mot mig och barnen, och som även gjort så att mina föräldrar och syskon blivit lidande. Min mormor som är starkt troende tycker att där ska man lyda Bibeln och förlåta men jag står fast vid att jag ALDRIG kommer att kunna göra det! Min förlåtelse kommer han aldrig att få vad han än gör! Många har sagt till mig att man går inte vidare innan man har förlåtit men jag kan inte förlåta något så vidrigt och ingen kommer någonsin att veta allt han gjort mot oss! Såren sitter så djupt och är så stora, både hos mig och barnen och rivs upp av så många saker i livet att det inte finns en möjlighet att jag kommer att kunna göra det och jag har förlikats med tanken och slösar inte mer energi på det.

Det var länge sedan jag slutade att ens tänka på det! Jag insåg på dag 1 att det var så det var och sedan går det in i ett öra och ut i det andra vad människor säger och min psykolog förstår mig, så jag förstår att jag har inte så fel där och det är inte den förlåtelsen detta inlägg kommer att handla om utan en hel annan! 

Det fanns få men nära vänner som sanär jag kom från Helvetet att de hade så dåligt samvete att de inte hade förstått vad som hände, även om jag hade berättat små,små, små delar av det som hände, en lite flis av en enorm bit men det var en förhoppning om att de skulle kunna förstå att det inte var som det skulle men innerst inne visste jag att de inte skulle göra det! Lovorden haglade över vilken "hjältinna" jag var som hade klarat detta och som nu hade kommit därifrån samtidigt som de inte nog kunde förklara hur synd de tyckte om mig som levde på skyddat boende medan han levde som att inget hade hänt! Redan här försvann några av de redan få vännerna och jag såg det då som att jag såg vilka det var som var de äkta vännerna och vilka som vågade stå upp för mig och vilka som tyckte att det var lättare att bara "vända kappan efter vinden" Jag var redan så van vid svek så jag reagerade inte så mycket över det utan konstaterade bara kort att det är så livet är att man inte kan lita på andra och var glad att jag inte berättat mer än jag hade gjort! 

De som funnits kvar under en längre tid av resan har känts äkta men jag inser att det bara gör att sveket känns värre när det kommer! Hon som jag såg som min närmaste vän under tiden i Helvetet men även efteråt inser jag idag bara att jag varit en envägsbollplank till! Jag var bra att ta fram när hon var ledsen, hade problem eller helt enkelt hade tråkigt den dagen som hon blev kär och lycklig så fanns det inte längre en plats för mig i hennes liv! Till en början så kände jag bara att okej det har varit så här förut och jag vet att en dag så kommer hon tillbaka och idag så slog bara tanken mig: VAD ÄR DET JAG TÄNKER!!!!!! Kan man verkligen förlåta allt? 

Jag satte mig ner och tog fram papper och penna! Mitt älskade underbara kloka Tvillinghjärta har lärt mig massor av saker och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv och hjälper mig på denna resa och en av dessa saker är att få ur sig saker och inte bära dem inom sig! Plötsligt visste jag att jag kommit till en gräns att jag kan inte förlåta detta svek denna gången! Jag kan inte vara en "leksak" som plockas fram när jag behövs för att den personen har problem och jag ska finnas på nätter när hennes och mina barn sover och jag är som en zombie på dagarna och jag aldrig ska få finnas när det är lycka! Jag vill vara med på alla stadier i livet eller så vill jag inte vara med på något av dem! När jag började skriva detta "göra~slut~brevet" så kom plötsligt orden som ett rinnande vatten! Allt som jag burit inom mig under alla dessa år som vi varit vänner på hennes villkor och inte mina kom ur mig och plötsligt så insåg jag att det jag inte gjort i denna vänskapsrelation var att jag tog någon plats! Jag bad inte om att få finnas eller att ta plats utan jag var den som fanns med en "axel att gråta ut mot" när det passade och jag kom med råd när det behövdes och styrka när det behövdes men vad hade funnits när jag behövde något? Inget mer än när jag var på skyddande boendet och det var några månader av års vänskap och plötsligt insåg jag hur detta hade sårat mig och plötsligt så visste jag att jag kunde svara på min egen fråga! 

Nej man kan inte förlåta allt för det finns saker som människor gör mot en som man inte kan förlåta för att det skulle vara att förneka och förminska sig själv och framför allt att inte vara ärlig mot sig själv och det vägrar jag att inte vara mot mig själv igen! Jag inser att förlåta är ibland att säga "Tack för att du gav mig den här erfarenheten men nu går jag vidare i mitt liv utan dig och starkare än innan" och det viktigaste är inte att förlåta andra utan att förlåta sig själv för att man inte såg det då men att man blivit klokare och ser det nu och att man hela tiden lär sig av erfarenheten! Jag lär mig så länge jag lever och jag vet att jag kan förlåta mig själv och det ska jag öva på men samtidigt vet jag att jag inte behöver förlåta alla människor som finns runt mig för jag är inte svag för att jag inte förlåter dem utan stark enligt mig för att jag vågar stå upp för mig själv..........................

Och vet ni ~ den insikten gjorde att jag tog tre steg framåt så alla ni som sagt att jag måste förlåta för att gå vidare ni har fel! Jag var bara tvungen att förlåta mig själv för att jag inte såg då det jag ser idag med den erfarenhet jag har men jag behöver inte förlåta dem som svek mig för kliven hjälper inte dem mig att ta dem tar jag själv!!!!!

Lilla jag trampar på    och ger inte upp så lätt! TACK livet för ännu en lärdom!   

  CRAMAR