Idag hamnade jag åter igen i diskussion med min mormor. För ett bra tag sedan lovade jag mej själv att jag inte skulle låta detta hända fler gånger men varje gång jag pratar med henne så driver hon mej till en gräns där jag bara exploderar. Det är alltid mest synd om henne och hon är alltid sjukast och jag orkar inte med sånt. Jag vet att lyckan inte kommer och ringer på dörren utan man måste söka efter den själv och jag är väldigt mycket yngre än henne så jag tycker att även hon borde ha insett detta men inte då. 

Jag vet att mormor har haft en tuff barndom dör det förekom barnaga och hennes mamma satte andra före sina egna barn men jag känner ändå att man är sin egen lyckas smed och att man någonstans börde ta ett beslut ska jag fortsätta att leva som offer eller ska jag leva mitt liv i lycka. Och det är när vi kommer till denna diskussion som vi blir ovänner och vänder helt åt olika håll. Hennes försvar när man inte håller med henne och säjer ¨vad man sjäv anser att att man inte vet vad hon har varit med om. Nä det vet jag inte men hon vet inte heller vad jag har varit med om eller andra som hon pratar med. Jag tror att två personer kan vara med om samma sak men ändå ha en olika uppfattning om vad som hände men även att det är olika känslor. 

Diskussionen löstes upp igen av samma orsak som förra gången och det var att jag aldrig skulle acceptera att mina barn gjorde så som min morbro gjorde mot min mamma för ett tag sedan när han sa rakt ut att han hatade henne och att han inte ville ha henne som syster längre. Jag hade aldrig accepterat att mina barn sa så till varandra för jag säjer till dem bara de säjer att de inte tycker om varandra - sen beror det naturligtvis i vilken situation det är. Min morbror sa detta hemma hos mormor och hon hörde och sa inte ett ord, I mina ögon är det samma sak som att man godtycker att det ena barnet säjer så till den andra och det är här min mormor och jag blir osams varje gång. 

Min morbror vräkte ur sej mycket mer och kontentan var att han helt sa upp bekantskapen med mamma och det innefattar oxå oss barn känner jag. Och mormor tycker inte att hon samtyckte när hon inte sa något då utan att hon skulle ta det senare men det har ännu inte blivit av och det kommer inte att bli av utan hon gör allt för att knyta tillbaka till honom. Han beter sej som ett barn och har ingen kontakt med mormor heller och det hela är en soppa som inte ens går att beskriva. Det var inte det jag skulle ta upp men eftersom jag skrev det så är det troligen något som jag behöver. 

Mormors försvar när hin inte tycker som någon annan är att försöka göra så man tycker synd om henne. Steg ett är att hon säjer att man inte vet vad hon har gått igenom. Svar: Jag vet inte allt men detta var saker som hände när hon var liten och det är hennes val om de ska få kuva henne eller om hon vill bearbeta dem och gå vidar. Det är detta som gör att jag är så rädd för att bli kvar i offersynen som jag inte ens har kommit in i för att jag vet hur de är eftersom min mormor alltid är ett offer.

 Steg två: Det är att man ska komma tillbaka när man har vuxna barn. Här ser jag verkligen inte vart hennes problematik sitter för när jag ska förklara för mina vart problematiken är måste jag tänka tio gånger på att det blir en nivå som de förstår och att de förstår vad problematiken är om man har vuxna barn så har de erfarenhet och tänker på samma sätt som föräldern så då behöver man inte börja med nummer ett utan kan starta vid problemet. Ju äldre barnen blir dessto mer förstår de ju själva.

Steg tre: Det är att hon byter samtalsämne och det är verkligen att byta ämne för att inte behöva prata om det som är jobbigt. Eller så lägger hon över skulden på mej. Jag är så hård! Jag förstår inte hur hon tänker för det hon har med sej från barndomen det har lärt henne vad som är bäst!

Och då är min fråga är en dålig barndom en ursäkt för att sticka huvudet i sanden hela livet? Att bara ta de diskussioner som man vill ta och de andra pratar man bara bort. Idag när jag berättade att jag inte vill ha kontakt med min morbror i framtiden för att han representerar det som jag har flytt ifrån och det jag försöker rädda barnen ifrån då kommer ytterligare en idiot-kommentar att jag kan inte likna honom med Äcklet. Jo jag kan det för de har samma sätt att bemöta människor för vissa saker säjer man inte och man kan faktiskt säja saker på ett lämpligt sätt och ett olämpligt. Man behöver inte säja såna här saker inför andra för det är ännu mer kränkande.

Hon vet inte vad jag har varit med om heller och de få gånger som jag försökt att förklara delar så säjer hon bara att varför lämnade du inte honom då? Jag försökte hundra gånger men det är inte bara att lämna barnen i det helvete som man själv flyr från för då var det de som hade fått tagit alla bestraffningar. Jag fick höra att det är mer synd om henne för att hon har nedsatt syn trots att det är av en sjukdom och hon är gammal än för mej som blev det och riskerar att bli blind för en persons handling. Jag hade haft lättare att ta det om det hade varit av sjukdom och jag hade levt och fått sätt saker men jag säjer inte till henne att det är mer synd om mej än henne för alla ger det problem vart de än befinner sej i livet.

Jag går på terapi för att jag ska bearbeta det jag har varit med om och för att jag ska kunna lägga det bakom mej. Helt kommer jag aldrig att kunna göra det men det kan man inte med några erfarenheter och minnen för det är ju dem som gör en till den personen som man är idag. Jag hoppas att inte jag sitter där på min ålderdom och inte vågar se och blundar för allt och skyller det på mitt liv med Äcklet. Man måste våga ta nästa steg och gå vidare och det kan ingen annan än en själv göra. Det är svårt, tufft och jobbigt men lyckan kommer inte i brevlådan och man måste kämpa. Livet är till för att fyllas med upplevelser och det är ingen som serverar dem och det kommer även negativa såna med men man bestämmer själv i vilken utsträckning man låter det trycka ner en eller om man bearbetar dem och kommer vidare och får chansen till lycka!

Så mitt svar på min egen fråga är att man inte kan skylla på barndomen eller andra negativa händelser för det är jag själv som beslutar hur mycket de brgränsar mej men det är inte lätt och det tar tid att läka men man får lön för mödan den dagen som man mår bättre och solen lyser igen! Det gäller bara att man vågar se - och det vågar jag nu!

   PUSS från Häxansurtant 

Som person är jag van att hålla tio bollar i luften samtidigt som jag förberereder tio till att kastas upp men mina hjärnskador gör att jag inte kan hålla det tempot samtidigt som det bara blir kaos i huvudet när jag försöker. Idag inledde jag projekt "julhem" och det var det jag hade tänkt göra i lördags när pappa ringde och allt blev liggande. Så idag var planen att jag skulle städa och ställa alla tomtar som ligger i en hög på de ställen som de skulle vara. Jag är pedant och jag är vanemänniska så jag är noga och jag börjar överallt på en gång.

Resultatet som tidigare var ett perfekt hem blir nu kaos. Jag inser efter att ha gjort rent i köket genom att få en skinande diskbänk och spis och undanplockat och fint där om man inte tittar på matbordet så har jag påbörjade projekt både här och där och det slutar i att jag blir frustrerad. När jag fick resultaten så sa hon som undersökte och konstaterade att jag skulle avsätta tid och planera innan jag började med saker. Och i min frustration så frågar jag mej själv varför jag inte gör som hon sa och undrar hur jag ska kunna få hjälp av en hjärnskadeläkare och ett team om jag inte gör som de säjer. Det gör att jag blir ännu mer frustrerad för jag vill inte ha dessa skador och jag vill kunna göra som jag alltid har gjort och klarat av. I den vevan kommer även frustrationen över att en person har orsakat detta och då känner jag bara att min hjärna blir helt överbelastad av all frustration och inget blir bättre utan sämre eftersom inte hjärnan klarar av stress heller längre utan som det så fint heter ska jobba i sitt tempo och att det ska ta den tid det tar men hur gör man det som tidsoptimist också??!!??

PUSS från Häxansurtant som snart ska hoppa upp på kvasten och hämta barnen men kan glädja sej över att jag inte behöver dra tre pulkor i 3 dm snö för nu har de plogat

Idag kom dagen som jag hade hoppats att den skulle komma senare i livet - nämligen att jag fick berätta för barnen att någon som de håller av ligger på sjukhus och jag vet ju vilket som är deras minne av sjukhus. Det var oxå det första som Skruttan frågade om jag mindes och hur skulle jag ha kunna glömma det!

Förra gången som någon inom familjen låg på sjukhus var det jag som låg där efter den sista misshandeln. Jag var i alla regnbågensfärger och Skruttan ville verligen träffa sin mamma. Mormor och morfar hade förberett henne genom att säja att hennes mamma inte såg ut riktigt som hon brukade och att hon kanske skulle tycka att jag såg konstig ut (vilket jag gjorde). Hon bestämde iallafall att hon ville träffa sin mamma och när hon kommer in på mitt rum så vänder hon sej till mormor och säjer - Mormor jag känner igen min mamma! Det var ju det jag sa!!!!

Jag kan fortfarande se hennes lycka över att ha känt igen mej och jag kan känna värmen som kramen gav samtidigt som det gjorde så ont i varje blåmärke som fanns men det var värt det bara för den kramen. Sen satte hon sej bredvid mej och klappade på kinden och ögat och sa att pappa hade varit dum som hade gjort detta mot mej! Vilken glädje det var att se henne igen och dagen efter fick jag träffa de andra två och bara att se dem och att vi alla levde och hade kommit ifrån Helvetet!

Tänk va minnen som kan väckas!!

PUSS från Häxansurtant

Har ju redan stuckit ut hakan en del så jag kan ju slänga ur mej min nästa fundering också! Är det rätt att barn ska flytta mellan två hem när föräldrarna väljer att separera? Enligt mej så tycker jag inte att det är rätt för barnet känner sej inte hemma någonstans och sakerna som är barnets hos mamma finns inte när det är hos pappa! Man har på ett sätt när man bor hos den ena och på ett helt annat sätt när man kommer till den andra. Kanske är det inte heller samma regler som är på båda ställena utan att barnen måste ändra sej efter det oxå vart det befinner sej. Är detta rimliga krav att ställa på ett barn som inte valt att bli till eller har fått välja sina föräldrar? Jag tycker inte det och egentligen så tycker jag att det är föräldrarna som ska flytta till barnen för att ha dem inte tvärs om! Det är bara att tänka skulle jag som vuxen kunna leva under dessa förändringar och jag tror inte att många skulle svara ja och att de skulle må bra av det men det förväntas av barnen. Kan detta vara en av orsakerna till varför barn är osäkra och känner att de inte har ett hem och föräldrar som stöttar dem?

PUSS från Häxansurtant   

Idag mitt i förberedelserana för kvällsmat och sedan lördagsmys med barnen så ringde min pappa och säjer att mamma är på väg till sjukhuset med ambulans. Mitt hjärta hoppade direkt upp i halsgropen för innan min mamma åker ambulans då är det på gränsen till att hon ska vara död. Det visade sej att hon haade fått jätteont i bröstet och att hon då hade gått och lagt sej. Sedan hade hon jätteont och det hade blivit två "knäppar" till och då hade pappa ringt efter ambulansen. Och på en gång så väller det bara upp så mycket inom mej med funderingar och panik.

Eftersom jag lever som jag gör så är det inte det lättaste att ha någon som kan passa barnen så de jag har är mina föräldrar sen finns det ingen mer. Och eftersom omständigheterna kränglar till det så är det inte precis så att jag kan ringa en kompis heller och höra om de passar barnen åt mej medans jag åker  in till sjukhuset eftersom de bor många mil bort. Så det blev att jag blev sittande här hemma med tankar som snurrade i huvudet och samtidigt skulle man försöka att vara som vanligt till barnen. Och jag känner bara mer och mer vad sårbar min situation är.

Samtidigt kommer detta att tänk om hon skulle dö! Det låter hemskt att säja men det var då jag kom på alla saker som jag borde ha sagt till henne medans jag kan men inte gör. Jag kommer säkert inte heller att göra det nu efteråt heller och nästa gång ja då kommer det att vara samma sak igen. Varför säjer man inte det man känner för medans man har chansen??!!

Efter flera timmar ringer pappa och berättar att de inte har hittat något fel på henne men att hon fortfarande har jätteont i bröstet och att de ska akutröntga henne och se vad det är som är fel. På ett sätt hade det känts bättre om de hade hittat vad felet är på en gång för nu känns det mer ovisst. Samtidigt så känner jag mej som en stor egoist som ens kan tänka att jag inte orkar med mer nu. Det känns som om jag har uppfyllt min olyckskvot för hela mitt liv nu och jag vill bara kunna leva ett "vanligt" liv vad nu det innebär. Jag vill kunna ringa till H och bara säja att jag har problem med vilken sås jag ska ha till köttet på kvällen men om den dagen kommer så kanske jag kommer att tycka att det är ett stort problem också men just nu så känns det att jag hellre skulle vilja ha det än dessa jag har nu.

Tänk när man var i tonåren och tyckte att mamma var det värsta som fanns och bara var pinsam och att man hade världens största problem då. Det var tider det! Jag hade jätteproblem vet jag om hur jag skulle få pengar till stereon som jag ville ha men vilken lycka det var när jag hade sparat till den. Bara vad man skulle ha på sej dagen efter var ett stort problem då så kanske sitter jag om några år och tänker att det var bättre förr fastän jag inte tror att jag kommer att tänka så.

Nu ska jag ta och kolla om de har hört något nytt om mamma!

PUSS från Häxansurtant    och ta hand om dem ni tycker om

Och jag är stolt över att jag befinner mej där för jag har aldrig varit där tidigare för redan som barn hoppade jag över den! Jag är trotsig i mycket just nu men för mej känns det som att det är ett sätt att lära mej att sätta gränser och att bygga upp mej själv. Jag avskyr just nu när follk ska berätta för mej vilka jag ska ha kontakt med och vilka som inte är bra - jag är vuxen och jag kan bestämma det helt själv. Och när någon berättar för mej ja då kommer trotset och så gör jag i alla fall som jag vill. Jag försöker att börja sätta gränser igen och det känns underbart.

Jag har tagit bort många ur mitt liv som jag kände bara tog energi men gav inget tillbaka och jag känner att dessa personer saktar ner mej istället för att putta mej framåt. Vilka personer jag har kontakt med det är mitt beslut för ingen annan kan veta vilka som är bra eller dåliga för mej. Jag är inte den öppna boken som många verkar tro - jag berättar det jag vill och sedan är det stopp. Det finns något som heter privatliv och jag värnar om det. Denna blogg använder jag som ett ställe där jag kan säja det jag känner för den stunden jag kan bearbeta det som har hänt och det är mina ord som finns här. Det här är mitt utrymme och jag tänker använda det. Här hjälper jag mej själv att bygga upp den personen som en  gång försvann - nämligen jag!

Jag har idag konstaterat att jag har lyckats fyllai ögeonen på streckgubben som suddades ut för jag vågar och kan se vad som har hänt och vad som händer. Och jag vågar se det som inte är bra och ta bort det. Jag har målat i munnen igen för jag vågar prata om det och jag har börjat fylla i hjärtat och känslorna för jag vågar känna igen fastän det gör ont och många gånger känns tomt och inte så många positiva känslor.

Igår fick jag en fråga av en som står mej nära som jag har tänkt på hela natten. Jag pratade med henne om detta att jag känner mej rädd och är på helspänn hela tiden men att det känns mindre när jag är hemma än ute. Hennes reflektion var att hon skulle bli galen av att känna så men jag känner mej inte galen. Jag är trött men jag kan hantera den tröttheten. I natt slog det mej att när jag bodde tillsammans med Äcklet så var jag rädd och på spänn hela tiden även hemma. Jag hade aldrig ryggen vänd mot honom för då var jag inte beredd när det kom ett slag eller en spark. Jag var alltid på spänn och kände efter vilka vibbar det kom. Jag väntade alltid och lyssnade och hela tiden fick man vara rädd för vad som kunde hända men även vara på helspänn så man kunde parera när det hände något. Nu har jag iallafall ett hem som det inte sker övergrepp i så just nu känner jag att det finns ett + i mitt liv som inte fanns där förr. Jag måste försöka se de små ljusglimtarna för annars kommer jag aldrig att orka. Jag använder ett gammalt och utnött uttryck som jag och min Olyckssyster använt i flera år men vi väntar fortfarande "När natten är som mörkast är gryningen nära" och jag vet att en dag kommer gryningen till oss med! Den tar bara onödigt lång tid på sej men vad ljust det kommer att bli när den väl kommer och till dess kommer jag att bestämma vilka jag vill ha kontakt med SÅ DET SÅ!!!!!!!

PUSS från en trotsig Häxansurtant    

Alla människor ör unika och vi föds som unika människor med unika egenskaper. Ikväll när jag tog ett uppmuntrande ord när du är nere på fb så fick jag just detta att jag är unika det finns bara en av mej men när jag tänker efter så funkar det ju inte så i verkligheten. Redan när man föds blir man ju betraktad utifrån en mall hur mycket man ska växa, väga och hur man utvecklas och jag som har haft barn som legat under normalvikten tills de blivit över året vet vilka konsekvenser det för med x antal extra besök på BVC för att se att de inte blir ännu mer skillnad mot medeltalen. 

Sedan förväntas barn att börja gå, prata kunna olika saker vid olika åldrar och gör de inte det ja då¨blir det spekulationer kring varför det inte är så. Sedan kommer de till dagis och där finns det människor som lägger märke till om de följer den normala utvecklingen eller om de har beteenden som de inte förväntas att ha. Jag menar inte att det enbart är negativt för det är klart att det är bra om man kan observera saker som de behöver hjälp med men ibland känns det som om det är för mycket fixerat när det gäller barn att de ska följa en mall. Jag har helt underbara dagisfröknar som inte kommenterar såna saker utan mer fokuserar på vad som är speciellt med mina barn men jag vet andra som har pratat om detta.

Ju äldre man blir dessto viktigare är det att man följer genomsnittet. När de kommerupp i skolan ja då bedöms de av lärarna och får betyg på vad man presterar. Av kompisarna bir man bedömd efter vad man har för kläder, vilka man umgås med och allt annat som hör skolan och tonåren till. När man blir äldre så kommer man in på detta med förhållanden och att man är konstig om man inte har ett förhållande. Jag var sen pga saker som jag inte tänker ta upp nu med min första pojkvän och då blev man ju utanför detta normala.

Jag minns en man som jag jobbade hos när jag jobbade på hemtjänsten. Han hade hamnat som liten på ett hem för dem som var förståndshandikappade och det var för att han kunde för mycket om vissa saker men för lite om det som inte intresserade honom. Nu var han åter "ute i världen" men dessa år hade ju satt sin prägel så nu följde han verklligen inte det normala men jag bara älskade honom. En annan man som jag minns från när jag var liten han gick med en kråka på axeln och det var hans hund som var ute och gick med honom och inte tvärs om och han var bara så go. Dessa personer och jag skulle kunna räkna upp fler följde inte den normala synen på hur man skulle vara och de blev utanför samhället på ett sätt fastän de levde mitt i det. 

Det jag menar med detta inlägg (som nog låter helsnurrigt, fast det gör nog de flesta för jag skriver vad jag tycker och tänker och sedan skickar jag iväg det fort som bara den) är att varje människa föds unik men jag tror att man under vägens gång hamnar i en mall som förändrar en för att man ska passa in i det normala. Jag vet att det inte finns en term som heter normala människor i ett normalt samhälle men jag tror att det är mer förståligt att använda de orden.

Jag önskar att man kunde se till varje individs specifika egenskaper och förstärka dem istället för att jaga efter det som de flesta är. Jag är inte som alla andra för jag säjer det jag tänker och jag säjer det även om dem jag älskar men jag är ärlig. Passar det inte dem så varsågod. Jag har skrivit skaer här om människor i min omgivning som jag älskar men reagerar på det de gör. Det jag tänker då är att jag skriver ner det här och avreagerar mej och att jag kan säja det till den personen om jag tycker att det hjälper den. Sedan glömmer jag det och ser åter till personen. Jag försöker se personen bakom skalet och jag ger människor en chans att visa vem de är utan att dömma dem för det jag hör om dem - och det önskar jag att fler kunde göra!

PUSS och godnatt från Häxansurtant    

Idag gick jag och Liten till affären och hämtade ett paket från "tomten". Ni skulle ha sett minnen när hon sträckte fram den lilla avin och fick ett paket tillbaka. Hon skulle absolut bära det hela vägen hem fastän det var jättekrångligt men mammas hjälp var inte välkommen alls. Tur att jag bara hade henne med för annars så hade det nog blibit slagsmål om vem som skulle bära det. När vi kom hem hade de andra trollen kommit hem från terapin så då var det spännande att öppna påsen. Jag har under denna resa fått bevis på att det finns änglar men att de är människor till utseendet men jag vet inte hur jag skulle ha klarat detta utan dem.

När Smulan och Skruttan kom hem från terapin så syntes det direkt att det var en sådan dag då det hade varit jobbigt för dem och det dröjde inte länge innan allt drog igång. Smulan hon blir pappa och hon gör vad pappa har gjort mot henne. Inte allt och inte i samma utsträckning. Och jag är en mamma som inte vet hur hårt jag vågar gå fram med regler och sådant eftersom jag hela tiden har fått bygga upp dem från noll och verkligen visat att det inte blir bestraffningar om de spiller ut mjölken. Ikväll var de helt vilda och sparkade och slog Liten och då känner jag att när det inte hjälper med att jag säjer till dem gång på gång så måste jag visa att jag menar allvar. Så ikväll är första gången som de har fått somna själva i sängarna. Jag sitter här med dåligt samvete trots att jag vet att de inte kommer att dö av det och att det finns mängder av barn som somnar själv i sängen varje kväll men ändå så känner jag att det är jobbigt. Det är så svårt med att uppfostra dem för om man säjer till för mycket så sjunker de in mot den gamla rollen igen och om man inte visar någon gång att man har fått nog ja då får de svårt när de kommer ut i livet. Jag är inte en sån mamma som tilläter vad som helst men jag har i över ett år byggt upp förtroendet att jag aldrig ska slå dem lämna dem eller låta dem vara hungrig. Och det kommer jag att hålla men om man bara höjer rösten till dem så blir de rädda fortfarande.

Sen känner jag att det finns personer i min omgivning som bara suger ur mej energin och det är inte det lättaste att få bort dem när de inte förstår sättet man gör det på och jag hatar att såra människor men snart så kommer jag till en gräns där jag måste för att överleva själv!

Nu ska jag unna mej en kopp kaffe i lugn och ro!

Puss från Häxansurtant