Se´n jag fick rättegångsdatumet så har många rankar snurrat runt runt i mitt huvud och tagit varv efter varv. En av alla dessa tankar är om hur det är bäst att göra med barnen när jag ska åka til rättegången. Eftersom den är på en annan ort så har jag två alternativ. Det är att barnen får vara kvar hemma och att en älskad vän kommer och passar dem medans det andra alternativet är att de ska följa med mej när jag åker. Så långt känns det som en helt normal tanke tills jag kommer fram till varför jag har tanken som återkommer varv på varv i mitt huvud.

VART ÄR MINA BARN TRYGGAST? VART KAN JAG SKYDDA DEM MEST FRÅN HAN SOM SKA KALLAS PAPPA? Och tanken snurrar och inga svar kommer och det gör mej så frustrerad. Jag vill inte behöva tänka i dessa banor över huvdtaget. Jag skulle bara vilja fundera över vilken sås som passar bäst till middagen men det är inte i mitt liv det.

Det känns som om barnen skulle må bäst att vara kvar hemma och att de fick vara i sin "vardag" och att de trodde att jag skulle åka till doktorn eller vad som helst för att det är en rättegång det vill jag inte att de ska få veta nu. Jag kommer att berätta det den dagen som jag känner att de är mogna för det och som de kan förstå det. Samtidigt känns det som att det är en så stor fara i att lämna dem kvar här för Äcklet  vet att jag befinner mej på samma ställe som helvetet utspelade sej och då känns det som om jag signalerar att det är fritt fram.

Alternativ nummer två det gör så att de befinner sej på samma ställe och då är det fullt med risker i det oxå. Jag vet att jag inte har förmågan att se in i framtiden och om något skulle hända dem så kommer jag alltid att tänka att om jag hade gjort annorlunda så hade inte detta hänt och jag skulle ha men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag vill veta här och nu hur jag ska göra och vad som är rätt. Jag vill inte att de ska behöva utsättas för mer än de redan har gjort och jag vill skydda dem från faror och att de ska fara illa men hur ska man kunna göra det när man inte vet vilket alternativ som är det bästa? Tanken kommer nog att snurra många fler varv känns det som och jag vet inte om jag kommer att få svar innan dagen är här då jag måste ha bestämt mej.

Idag känns det som att vi har haft en bra dag när inte allt det negativa har fått påverkat oss. Jag känner i varje del i kroppen att jag kommer att vara stel och ha ont i morgon men det är värt det för jg nattade tre trötta och nöjda barn och det känns bra. Då är det värt värken och det är värt att varje muskel i kroppen värker. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad det är som är fel i samhället när det finns barn som far illa hela tiden och inte någon reagerar eller gör något? Är det verkligen så här det ser ut att ingen vågar se det som de måste göra något åt? Är det bättre att man låter barnen växa pp i en otrygg miljö där föräldrarna inte finns på det sättet som de borde pga olika orsaker. Jag säjer inte att jag är felfri men jag ser till mina barn och jag låter dem utvecklas. Jag ger dem en puff när de behöver det och jag håller tillbaka dem när det behövs men jag vågar se vad som är fel. Jag vågar reagera på min omgivning och jag vågar visa vad jag står för men varför vågar inte de som har makten till att förändra för dessa barn göra det? Är det för att det skulle kosta pengar eller är det helt enkelt för att det blir för dyrt att ta tag i det? Jag vet inte och jag kommer troligen aldrig att få svaret heller men jag tycker att  man börde se mer ett barnsperspektiv för de är detta lands framtid. Jag ska nog starta ett eget parti iallafall ;)

Jag ska försöka sia i spåkulan vad jag ska göra med mina små under dagen som jag helst skulle vilja stryka ur almanackan!

Puss från Häxansurtant   

Jag kan inte låtabli att fundera om det finns personer i min omgivning som ser detta med min rättegång som ett jippo. Och det känns jättehemskt att den tanken och känslan ska finnas för jag har sorterat bland mina vänner redan och gjort slut med dem som jag känner att de inte ger mej något utan att jag bara är en nyhet för dem. Sedan finns det vänner som jag trodde fanns där för mej som skulle stötta mej men som det känns som om de har så fullt upp med sej själv och att min kommande rättegång bara är en häftig händelse och att det är häftigt att känna en som ska befinna sej i den siruarionen och då väljer man att bjuda in alla möjliga ocj prata om det brett och vitt. Jag vill inte kalla dessa personer för vänner men jag har trott att de skulle vara det men det visar sej nu att det inte är så och det sårar.

Min älskade sis är hel annorlunda för hon stöttar mej verkligen och jag känner att hon är en av dem som kommer att finnas där av rätt anledning. Det känns som om detta är den största utmaningen i mitt liv och jag är livrädd. Är det inte meningen att de som ska vara mina sk vänner ska fråga om jag vill ha dem där utan att de bara kräver att de ska få vara med. Jag känner att jag blir både arg och ledsen över detta.

Jag har inga känslor kvar för mannen som jag ska möta i rätten men han har funnits i mitt liv och han är ändå en sk pappa till mina barn. Det känns som om det inte finns något som är hemligt längre och jag kan stå ut med det - jag har förlikat mej med det men jag kan inte förlika mej med dessa personer som absolut ska vara där och jag känner att orsaken är för att de är nfikna och att det i deras ögon är en häftig grej och jag kan inte förstå det. Dethandlar om mitt liv och detta är mina svarta minnen och upplevelser som ska komma fram. Känner mej såradeöver att dessa personer gör detta mot mej. Varför ska det pratas om och säjas till personer som jag inte har en realation till och som jag inte känner stöttning ifrån att de ska befinna sej där. Är det av skadeglädje eller nyfikenhet? Jag vet inte svaret jag vet bara att jag inte kan förstå det.

Mitt i allt annat så befin ner jag mej mitt i en utredning om minahjärnskador och vad som kan göras för att lätta min vardag men där märker jag att jag inte kan vara så öppen som jag önskar att jag kunde vara men det är kanske så det känns. Jag vill inte acceptera att det är så illa som det är och testeran visar ju att det är så och då kan jag inte längreblunda. Jag vill inte ha detta liv och jag vill inte ha det nu. Jag vill ha ett annat liv ochjag önskar att jag hade mina barn men att jag hade valt en annan pappa till dem - men det är lätt att vara efterklok.

PUSS från Häxansurtant   

Just nu känner jag att det är för mycket och jag känner att jag vet inte hur jag ska klara av att hålla ihop. Känns som om jag håller på å rasar samman cell för cell och den enda tanken som finns är att jag måste hålla ihop.

Nu bor vi iallafall i vårat nya hem och jag känner att detta är vårat och jag känner att jag har ett lugn som jag inte känt tidigare för här känner jag mej hemma vilket jag inte har känt på två år när det känns som om det bara har varit en landning för att ha någonstans att bo men denna gång hr jag kommit hem - ett gammalt uttryck men för mej är det viktigt. Jag känner att detta är vårat hem och bara allt är upplockat så kan jag bara njuta.

Just nu känns det som om mitt liv går i 170 och som vanligt har jag kommit in i min ketchupeffekt - allt händer på en och samma gång. Jag har börjat bli utredd för mina hjärnskador för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt. Jag bävar för vad resultatet på alla testerna ska bli men jag kan inte göra mer än det jag kan och som min morfar alltid sa till mej medans han levde att om man har gjort sitt bästa så kan man inte göra mer.

Förra veckan var min första utredningsdel och när den var färdig så bara tittade hon på mej och sa att jag tror inte att det kommer att bli att du kommer att kunna jobba igen för skadorna är de som ställer till mest när det gäller det som har med jobb att göra. Får panik av att höra det för jag vill återvända till ett arbetsliv men jag kan inte trolla så jag måste ju lita på det de säjer. Imorgon ska jag på läkarbesök för ännu en ny läkare och jag ser inte fram emot det. Har med en hel lista som min advokat vill att de ska skriva intyg om. Vem har sagt att livet ska vara lätt?

Min advokat kom till mej förra veckan och vi gick igenom allt som hade med rättegången och förundersökningen att göra. Det var inte roligt att läsa men det var nyttigt. Jag såg för första gången  bilderna som togs på mej när jag kom till sjukhuset och de var inte en vacker syn. Jag bara brt ihop samtidigt som det var nyttigt för mej att se dem. Jag har förträngt detta och efter att ha levt med en psykopat så är man en mästare på att lura och ljuga för sej själv så detta var ett uppvaknade för mej. Jag hade inte en fläck på hela kroppen som det inte fanns märken på och detta fick mej att inse att jag verkligen hade dödsångest - det var inget jag förstorat.

Jag upptäcker för varje steg jag tar inom rättsväsendet att det inte finns något som är rimligt eller logiskt när det gäller lagar och regler för det visade sej att han har fått läsa och kemmentera mina förhör men jag fick inte se hans förän nu. Känns skrämmande för det är ju detta som jag har fått dödshot på tidigare att om jag berättade så skulle han döda mej. Det skrämmer mej men samtidigt är det försent att vända igen. Jag fick även mina förhör för att jag skulle kunna färska upp minnet men jag vet inte hur jag ska orka läsa dem för de väcker så mycket inom mej men jag har kommit en sida iallafall på fyra dagar och jag har bara typ 40 kvar. Jag gruvar mej för den dagen då jag ska möta det förflutna och jag gruvar mej för att jag ännu en gång ska bli liten och ifrågasatt. Nu ska man inte ta ut sorgen och farhågorna i förtid men jag kan inte låta bli.

Nu ska jag försöka få lite sömn för annars håller jag inte ihop.Vill baa säja ett TACK till min prenumerant - du vet vem du är- och säja at du ska veta att dina kommentarer ger mej kraft och energi att fortsätta framåt. Tack!

Känner att det är frustrerande när man tror att vissa ska ha en förståelse för att det är för mycket just nu och att jag inte orkar så mycket mer men att den inte finns. Men samtidigt börjar jag bli van att få knivar i ryggen men de gör mer ont när det är människor som man håller av som ger dem men det är väll livet antar jag. Nä nu ska här sovas så jag orkar få iväg barnen till dagis och slutföra min lista till läkaren som jag ska träffa imorgon för den fortsatta utredningen på mina hjärnskador!

Livet är roligt jämt!

PUSS från Häxansurtant   

Idag bävar jag för terapin. Denna gång är det inte för att det är något jobbigt ämne som ska tas upp utan för att vi ska prata om intyget som ska med mej på rättegången. Min terapeut är så noga med att detta intyget ska kännas rätt för mej men hur ska det kunna kännas rätt när jag inte vill ha in detta rån mitt "nya" liv  mitt "gamla"? Jag känner att alla poilisförhör och utredningar hr varit under skinnet på mej - jag har inget som är privat längre. Under rättegången kommer det att spelas upp ett förhör med min dotter som då barra var några år och det kommer att visas bilder av mej där alla märken finns. Mitt sexliv och mitt liv överhuvudtaget kommer att tas upp och det är inget som är privat längre.

När jag förklarade för mi advokat hur jag kände så förstod han mej men detta är en sån viktig del till rättegångne hur jag har mått efteråt. Jag förstår att det är det men ändå så vill jag inte att detta ska ingå, jag vill inte att min terapeut ska bli inblandad. Hon är min och jag vill att det ska förbli så. Jag har inte lätt att få förtroende för människor, det tar tid att få det hos mej och hon har byggt upp det och jag känner att det jag säjer där det stannar där. Nu känns det som om en tredje person kommer in i rummet.

Det är så löjligt att jag känner så men jag gör det och jag står för att det känns så. Jag har inte valt att bli misshandlad och jag har inte valt att barnen skulle bli utsatta för det som de har blivit och ändå så blir jag så utlämnad för att det ska till rättegång. Jag har fått berätta om saker under polisförhören som jag aldrig tidigae och inte efter har kunnat berätta för någon men nu kommer det också att rabblas upp. Jag vill inte bli så här utelämnad men för min och barnens skulle så måste jag göra detta.

Jag och min terapeut har beslutat att intyget ska kännas bra för mej och att det inte lämnar ut för mycket av mitt privata och jag hoppas att det ska kännas bra när det börjar komma fram. Att det känns personligt men samtidigt att det inte blir för personligt. Hur som helst så måsta jag åka och att vi diskuterar detta men jag bävar och jag vill inte och jag vill inte att datumet för rättegången ska komma heller. Jag vill inte möta mitt förflutna ännu en gång. Jag har lyckats radera honom från min näthinna men nu kommer han att komma dit igen men jag hoppas att han denna gången ser ut som den fegis och svin han egentligen är för man gör inte så här mot sin familj!

PUSS från Häxansurtant som nu ska fortsätta packa   

Varje dag som vi går till dagis står det en gammal tant i fönstret i ett hus somvi går förbi. Hon är verrkligen en tant för hon är rynkig, har en "klut" på huvudet och ser så där "tant-mysig" som bara gamla tanter kan göra. När barnen kommer förbi så reser hon sej upp så att barnen kan se henne och vinkar till dem. Det är äkta glädje varje gång och det bara lyser om tanten när hon ser de tre små trollen gå förbi och stannar och vinkar till henne. Om de inte ser henne från början så står de där en stund för att se om hon sitter där även den gången. Och hon gör det dag efter dag och det är samma glädje på morgonen som på eftermiddagen när jag hämtar dem.

Imorse var det inte något undantag fastän vi inte har gått till dagis på nio dagar - tanten satt där och väntade och glädjen var ännu större idag. Jag tänkte inom mej att när vi har flyttat så måste vi ta omvägen för att vinka till henne och bestämde mej på stående fot att det kommer att bli så. Efter vinkande och lite mer vinkande så kan vi äntligen gå vidare. När vi har kommit en bit så vänder sej Skruttan till mej och säjer så där lill-gammalt som bara hon kan: Mamma! Tanten kommer att bli ledsen när vi flyttar och inte vi vinkar till henne mer. Kan vi inte gå den här vägen bara så att hon får vinka till oss och bli glad!

Det är såna gånger jag känner jag blir en stolt mamma och att all tid som jag lägger ner på dem och att de ska få bearbeta det som de har varit "lönande". Bara att se att de tänker på andra och att de vill göra dem glada det ger mej ett hopp. Det ger mej ett hopp om att alla skador som de har fått av det biologiska ursprunget kommer att blekna och det beteende som han lärde dem att bara tänka på sej själv försvinner.

Jag har fått ny energi att kämpa vidare med mej själv och barnen för bara att se deras glädje när jag säjer att vi ska ta den vägen så de kan göra tanten glad det gav mej energin att gå upp de extra minuterna på morgonen och det ger mej hopp om en bättre framtid! Naivt? Ja kanske men jag tänker inte tänka längre än så idag för nu har jag ett ljus som ger mej energi!

PUSS från Häxansurtant    

Jag känner att ibland skulle jag vilja ha en pausknapp på min hjärna som jag kunde trycka in och så stannade alla tankar och funderingar som finns där inne. Känns ibland som om min hjärna har ett eget liv och som jag inte kan styra eller göra något åt. Det som jag klarar av att trycka ner eller inte tänka till slut när jag är vaken det kommer när jag sover och försöker att slappna av. Hela jaglärde mej under åren i helvetet att jag var tvungen att tänka tre steg före jag var tvungen att räkna ut vad som kunde hända och vad konsekvenserna av mina handlingar kunde bli så detta är vad min hjärna fortsätter att göra eller egentligen hel min kropp och jag styr inte över det.

Härom kvällen skulle jag sätta mej och måla. Tidigare har jag målat mycket och jag var duktig även om jag inte erkände det då eftersom jag alltid haft jantelagen när jag sett på mej själv. Nu var det bara en chock för mej att se att jag inte kunde låta hjärnan komma in i stadiet att den inte behöver tänka utan att den skulle se ett mönster, att den skulle vara kreativ för jag har inte under lång tid låtit den göra det. Troligen gör inte hjärnskadorna det lättare heller eftersom där n av skadorna är sitter "filtret" som gär att vi kan koppla bort saker och ljud som inte är relevanta just nu. Jag släpper in allt och det är såna gånger det märks hur skadan påverkar mej.

Idag ringde de från hjärnskadeteamet och berättade att kuratorn skulle komma till mej på torsdag eftersom det ska startas en utredning igen. Jag är så dubbel när det gällerdenna utredning för jag vet inte o jag vill att en utomstående ska se vilka problem jag har. Jag har ju inte ens erkänt dem för mej själv. Jag vill inte inse vilka hinder det är för då känns det som om det kommer att bli berg av det som jag inte orkar ta mej över.

 och tåt

Igår började jag gråta för jag kom in på en blogg där det stod om en kvinna som de beundrade som kämpade för ett värdigt liv för sej och sina barn. Jag fortsatte att läsa och tänkte att detta påminner om mitt liv. Jag fortsatte och läsa och tårarna rann på min kind. När jag kom till slutet stod det att det fanns en länk till bloggen som denna mamma hade. Min tanke var att denna blogg vill jag läsa mer av jag vill se hur det går. Döm om min förvåning när jag kommer till min egen blogg. Jag kände mej som en stor idiot för när jag läste att denna kvinna var så stark och att det var en kamp så kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka att det var mej hon menade. Detta blev ett bevis för mej hur jag ser på mej själv och hur andra ser på mej. Jag har många gånger under denna resa fått höra att jag är stark som orkar och som kämpar men jag har inte kunnat ta det íll mej för det är människor som jag mäter i olika former och jag har tänkt att de bara säjer så för att vara snälla men detta är en person som jag inte ens vet vem det är, som "bara" har läst min blogg. Jag känner att kanske är det dags att börja titta på mej själv med de ögon som jag tittar på andra.

Jag längtar tills vi ska flytta för denna gången är det jag som har bestämt det och det är vi som har valt vårat hem. Förra gången ville jag till ett område och socialen sa nej för att de inte tänkte hjälpa mej om jag valde det. Jag trodde på dem precis som jag tidigare ha gjort för i alla år har jag fått höra att jag inte skulle klara mej utan honom och att jag inte var något i mej själv så varför skulle jag inte tro på dem när de sa samma sak? Idag kan jag känna att jag är förbannad på dem för att de gjorde det mot mej men samtidigt har jag fått bevisa för mej själv att jag klarar mer än jag tror och trodde. Jag har lyckats med saker som sett ut som höga berg men jag har klarat mej över dem och överlevt. Jag kommer att klara det som ligger framför oxå som flytt och rättegången bara jag inte slutar tro på mej själv. 

Varför ska jag egentligen inte tro på mej själv när jag tror på dem jag har runt mej? Det kanske är det som är mitt livs gåta!

PUSS från Häxansurtant     

Idag har jag tänt ett ljus för motstånd till kinnomisshandel. Egentligen mot all misshandel som finns för jag kan inte förstå varför våld ska ta vid där inte orden räcker till. Jag skänker en tanke till alla som lever i detta idag och hoppas att de kan finna styrkan att ta sej i från det. Det är inte lätt, det blir inte en sans på rosor efter men det går och det är värt det för en dag så hittar man ett liv som är värdigt.

Ingen människa förtjänar slag, elaka kommentarer, att nedvärderas eller att inte få känna att den personen förtjänar att leva.  Att inte längre veta vem man är och vad man vill. Alla människor är uika och jag önskar att alla kunde se det hos sej själv och se vilken betydelse de har - hur liten man än känner sej.

I dessa förhållanden som innehåller våld så finns det barn som far illa och jag önskar av hela mitt hjärta att barnen inte behövde uppleva det. Se sin mamma bli misshandlad och förödmjukad. Att inte själva behlöva utstå slag och elaka, nedvärderade kommentarer. Jag önskar att varje barn som föds får en trygg uppväxt där de får känna att de duger och är älskade precis som de är. Alla föräldrar sårar sina barn någon gång och det är en del av uppväxten för ingen är perfekt men de ska inte behöva bli sårade avsiktligt av dem som ska älska dem öcer allt annat och ha som sin största uppgift att skydda dem.

Följderna av misshandel i hemmet blir stora  - de drabbar dem som bor inom de fyra väggarna och det drabbar även omgivningen. Jag kan erkänna att mina föräldrar kände inte igen mej när jag levde i helvetet - jag förvandlades till den som han ville att jag skulle vara för att överleva. Jag stängde av känslor och jag gjorde det som gav minst i bestraffning.

Under mina år i helvetet fanns hela tiden hoppet om att dett skulle försvinna och att personen jag blev kär i skulle komma tillbaka - nu inser jag att den personen fanns inte utan var bara en fasad. Jag önskar att alla som lever i "helvetet" ska kunna komma ifrån det och se att de är värda något bättre!

Den man älskar värnar man om och är rädd om - en relation med slag och våld innehåller ingen kärlek hur mycket man är försöker när man är i det! Den man älskar älskar man precis som den är och försöker inte att ändra på den till en helt annan person utan man älskar den personens svagheter med!

PUSS från Häxansurtant   

Ikväll har jag bara panik. Hjärtat slår så det känns som om det snart kommer att komma ut ur min kropp, jag är på helspänn hela tiden och jag känner att egentligen skulle jag bara vilja springa och gömma mej. Orsaken är att jag har granar som skriker och låter som en flock elefanter. Jag vet att de flesta skulle inte reagera på detta mer än med att bli irriterade och arga över att de låter men jag får panik. Jag är tillbaka i helvetet igen och det är han som skriker till mej. På någre sekunder flyttades jag tillbaka.

Det började med att någon stampade av sej snön på fötterna när de kom in i trapphuset och för mej är just detta tunga stampande en varning att det kommer att bli bestraffningar. Det är så hemskt och det är så jobbigt att så små saker kan få en att komma tillbaka i tiden på en tiondelssekund. Huvudet är logiskt och säjer att det är inte han som kommer men kroppen lyder inte huvudet utan har sin egen tolkning. Jag vill inte ha det så här, vill inte reagera så här på något som finns runt de flesta människorna.

Funderar om dessa kroppsliga minnen någonsin kommer att försvinna eller har alla slag och alla elaka ord satt minnen och märken som kommer att finnas kvar hela livet och göra sej påmind med jämna mellanrum? Jag vill inte ha det så här, jag vill inte behöva vara rädd och vara på min vakt hela tiden.

Känner mej maxirriterad på mej själv för att jag känner så här och för att de vidriga minnena inte försvinner. Jag känner smärtan och förnedringen av slagen och sparkarna och de kommentarer som kom efter de stegen. Jag känner hur liten jag kände mej och så totalt värdelös. Jag vill inte känna så och jag försöker tänka att det bara är minnen att det inte händer nu men känslan sitter kvar - jag får inte bort den. Jag har varit hundra gånger och tittat och känt att dörren är låst och ändå så litar jag inte på att jag är trygg här. Kommer jag någonsin mer att känna mej trygg?

Jag vill bara radera det som har varit och ha barnen kvar och få ett liv - ett liv där jag och barnen kan känna oss trygga och leva som "vanliga" människor där vi inte behöver gömma oss längre. Bara att kunna teckna ett abonemang skulle vara tacksamt just nu men tom det är problem när man har skyddade uppgifter. Och allt detta bara för att en person gjorde sina val och inte tänkte på dem som han levde ihop med som kämpade för sin överlevnad.

PUSS från Häxansurtant