Jag har trott att man inte kunde leva utan en livsgnista men det har jag bevisat för mej själv nu att man kan göra - för i tisdags så var den bara borta och jag lever än! Har under en längre tid bara känt mej tom på allt - energi, glädje och allt detta som man bara tar förgivet att man ska ha inom sej, som ger en det där lilla extra! Bara att komma upp, göra det som man måste har tagit all den energi som jag har haft, Att få barnen till dagis har känts som en prövning men jag har klarat det. Den kroniska migränen har varit inne i en period där den varit väre än tidigare och jag känner att den tillsammans med all värk tar så mycket kraft som jag skulle vilja kunna lägga på annat men det är som det är!

På tisdagen vaknade jag och kände mej bara som ett skal - det fanns inget på insidan! Kändes som om det var ett eko inom mej och att bara röra på kroppen kändes som världens prövning! Jag klarade av att fixa iordning barnen och få dem till dagis men när jag gick därifrån så insåg jag vilken tanke som snurrade i mitt huvud - jag orkar inte leva för det finns inget slut! Tanken skrämde mej så fruktansvärt när jag insåg vad jag tänkte! Om jag inte hade haft barnen så vet jag inte hur den dagen hade slutat! Att jag ställde mej på vågen och insåg att 6 kilo hade försvunnit på alltför kort tid gjorde inte det hela lättare!

Jag trodde inte att man kunde leva utan att ha livsgnistan och ju mer jag tänker på det så kan det inte vara möjligt! En motor i bilen behöver en gnista för att den ska starta och gå och det finns säkert massor med andra saker som oxå behöver en gnista för att de ska starta och kunna fortsätta framåt. Min livsgnista den bara försvann och det som gjorde att den till slut försvann var att jag inte ser något slut hur långt bort jag än tittar!

Det känns som jag har sprungit på en löparbana under dessa år och att man hela tiden sagt till mej att bara du springer och orkar lite till så kommer du att " gå i mål". Jag har trott på dem och jag har tagit de sista krafterna som jag haft för att komma fram till målet! När jag har kommit till målsnöret och trott attnu äntligen är detta ett slut så har man precis när jag skulle passera mållinjen flyttat den lite längre fram! Jag har känt att det varit för tidigt att ge upp så jag har varit och tagit lite av reserven och sprungit mot nästa "utlovade mål" men samma sak har upprepats gång på gång och nu har reserven tagit slut! Jag har ingen gnista som gör att jag orkar fortsätta - och ändå så måste jag!

Idag ringde jag till min advokat och när jag hörde att han svarade så kom gråten och tårarna. Jag sa rakt ut att jag orkar inte längre, det går inte och allt jag vill är ett slut på detta. Jag vill se att jag har en framtid där inte Helvetet påverkar mej på samma sätt för att jag måste ha det i mit huvud för att klara rättegången! Jag måste ha det i min hjärna så att jag kan svara på frågorna! Jag ska ha ett liv i ett samhälle som inte är anpassat efter mej och barnen och de förutsättningar som vi har! Allt han sa till mej var: Jag förstår dej! Jag har gjort allt hela tiden för att detta ska få ett slut - och det slutet du förtjänar! Du har visat gång på gång att du är stark och det kommer du att visa även denna gången!

Jag kände att jag kunde inte ta till mej det när han sa det! Nu när jag tänker på vad de orden innebär så inser jag att det är så det är. Jag kommer att komma över detta, jag kommer att få ett slut och jag har en framtid - bara jag tar fram Lejonmamman inom mej! Bara jag inser att livsgnistan är inte helt borta - det är bara det att den inte är så stark utan att den glöder men bara den får mer utrymme och "syre" så kommer den att flamma upp igen! När den kommer att gör det är inte sagt men jag har mina barn att finnas för och som jag kämpar för och det kommer att få lågan att tändas igen! Bara jag vågar lita på mej själv att jag kan och att jag kommer att klara det! Bara jag vågar släppa in dem som finns och som stöttar mej! Bara jag vågar visa mej sårbar! Jag komme att resa mej även denna gång - det är bara det att ingen vet när...............................................
................................

Kram till dej från Lilla mej   

Kluvenhet - är det en känsla eller är det så att det undermedvetna försöker säja till mej vad som är det rätta och det bästa för mej?!?! Jag vet inte men jag vet att det är den känsla jag har just nu och jag vet inte hur jag ska tänka, tycka eller ens resonera med mej själv för kluvenheten är så stark och blandad med rädsla - rädsla för att göra och tänka fel och denna gången är det ingen annan som säjer till mej att jag gör det utan det är jag själv som är domaren! Det mest skrämmande är att jag inte kommer att veta längre fram om jag tog det rätta beslutet eller om jag skulle ha lyssnat till den "andra sidan av mej" allt jag kommer att veta är att jag tog beslutet efter den kunskap och känslor som jag har den tiden då jag kommit fram till ett beslut!

Jag är bränd och det känns som om jag är bränd på alla plan som man kan vara det på - och jag vill inte bli bränd en gång till för jag orkar inte det. Jag har varit en spelpjäs i för många år och jag tänker inte vara det mer för det tar för mycket av "mej", jag har blivit sårad så jag har trott att jag aldrig mer skulle bli "hel" men jag är en bit på väg och tänker inte sätta mej i en situation igen när jag riskerar att bli det - då tar jag hellre det säkra före det osäkra och missar chansen!

Fegis - jag kanske men bränt barn skyr elden och jag är ett "bränt barn"! Tyvärr tolkar jag det som händer och sker runt mej med den erfarenhet som jag har med mej vare sej jag vill eller inte. Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mej men det försvinner på en hundradelssekund om man visar att man säjer en sak men gör en annan, om man inte står för det som sagts/ eller skrivit. Det är lättare att ta bort människor ur mitt liv när de har börjat att såra mej än att välja att ge dem en chans och riskera att jag får ta en stöt igen! 

Jag gör det inte för att jag misstror andra utan för att skydda mej själv! Jag vet inte hur många fler krossade drömmar eller tankar jag orkar med. Jag vet inte hur många fler svek jag klarar av innan jag slutar att lita helt på andra! Jag vill inte ha den erfarenhet som jag har för den gör ont, jag vill inte att jag ska behöva skydda mej så här men tyvärr är detta jag och jag är även den negativa erfarenheten och det gör att människor i min omgivning testas mer än om jag hade haft "en vanlig bakgrund". Det är inget jag gör för att jag vill eller för att jag är en elak person - jag gör det för att överleva, för att orka med mitt liv och för att klara av att vara mamma!

Allt jag vill ha är att kunna känna mej trygg, ha en stabilitet och att kunna känna att jag bestämmer själv - men inget av detta gör jag - för jag lever i min lilla bubbla och kanske är det så att jag kommer att komma fram även till detta beslutet som jag nu måste ta utan att trycka ner mej själv helt! Jag kan välja det säkrare valet eller det mer osäkra men hur jag än väljer så känns det som att den som kommer att förlora och jag kommer att fundera om jag tog rätt beslut!

Man är stark om man vågar resa sej upp efter att man har fallit gång på gång och kanske orkar jag resa mej även denna gången för det är ju trots allt så att det är i motvind som draken lyfter! Kanske kommer jag att lyfta och kunna övervinna en rädsla även denna gången - rädslan att visa mej sårbar och släppa någon en liten bit närmare mej själv med risk för att bli sårad genom att blotta ytterligare en sida hos mej!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Ibland känns bara livet så fruktansvärt orättvist och inatt är en sån natt när den känslan är med mej som en trogen vän och låter mej inte vara i fred. Jag kan inte få ro i kroppen och jag kan inte komma till ro hur mycke jag än vrider eller vänder på mej i sängen! 

Jag vet att jag måste sova för att få energi, kraft att forsätta framåt men jag kan inte för tankarna låter mej inte vara ifred. De snurrar varv på varv i mitt huvud och den tanken som snurrar mest är "Förtjänar inte jag ett liv som innehåller lycka, lugn och harmoni?!?" 

Svaret känns som att det är nej och ändå kan jag inte sluta hoppas att jag ska förtjäna just detta.

När jag kommer nära lycka och lugn så vänds något nytt upp.Lyckan och lugnet det försvinner i samma stund som jag hinner känna det, hinner ana det och en sak är säker -  det är inte jag som sköter spelreglerna utan det är de som befinner sej runt mej. Jag känner mej bara som en spelpjäs som man kan göra precis vad man vill med för det har man gjort i så många år så varför inte fortsätta med det. Om jag blir arg, ledsen eller känner mej sårad av det så är det ju bara att gå iväg och låtsas som att inget har hänt - jag är ju van vid det å varför skulle jag bli sårad eller besviken?!?

Jag känner att jag åkte bort för att samla energi och kraft och det kändes som att jag skulle ha en chans till att göra det - men jag hoppades nog för mycket för varför skulle just det fungera när inte det andra i mitt liv gör det! Just nu sitter jag bara och tänker "Varför" och inte kommer svaret för saker går inte att få ogjorda. Jag önskar ibland att jag bara kunde vrida tilbaka tiden, att jag hade svaren där och då - om du gör så här så blir det si men om du istället gör så här så blir dett resultatet av det. 

Livet har inget facit jag vet - men jag önskar att det hade det för då slapp jag vara den som allid blir sårad och som lägger skulden på mej själv. Det är det lättaste att göra för det har jag redan gjort i så många år så varför inte fortsätta med det som är vant och går på rutin. Vissa som varit mina vänner lägger också skulden och ifrågasätter mej men jag börjar bli van med det - och ändå gör det ont! Det skadar och trycker ner mej och det ger mej inte den energi och kraft som jag behöver för att orka för att återvända till mitt liv igen.

Ibland känns det som att det bästa bara vore att ge upp - att säja "Jag orkar inte mer och jag ger mej här och nu" men om jag skulle göra det så är det inte bara mej jag offrar utan barnen med och de förtjänar det inte för de förtjänar det bästa efter det de varit med om under sina första år i livet, men det vore så mycket lättare.

De som står en nära är de som det känns värst när de sviker en så kanske är det så att jag i framtiden inte kommer att våga släppa människor inpå mej - men vad blir det för liv!?!

Jag vet att man ska titta framåt och inte bakåt men det är inte så lätt när det som har varit återkommer i framtiden. Det är inte lätt att vara stark när man blir nedtryckt gång på gång. Jag kan inte göra mer än försöka se ljust på framtiden men om jag ska lyckas med det så behöver jag hjälpen att lyftas istället för att åter blir sviken, sårad!

Aldrig någonsin har jag känt mej så ensam som jag känner mej nu - och det är inte känslan jag behöver känna nu! Jag behöver bygga upp mej själv, mitt sanna jag som inte är skapat av andra men just nu känns det som att jag bryts ner ännu en bit!

Kommer jag någonsin att hitta mej och lyckan under min resa?!?!?

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om det någonsin ska bli lugnt och att man inte behöver kämpa varje dag för det känns hela tiden som att när en sak lugnar ner sej så kommer det andra saker som man ska kämpa för och fundera på.

Imorgon är dagen som rättegången skulle ha varit om allt gått genom planerna men nu blev det ju inte så och istället ska jag med min Skruttan på ultraljud av hjärat och det känns inte alls något bra. Allt började med en utedning varför hon fick feberperiod efter feberperiod. När vi blev remiterade tll barnkliniken så upptäcktes det att det fanns ett blåsljud på hjärtat. Detta var dock inget konstigt eftersom det var vanligt när barn hade feber och var förkylda. Massor av prover togs och sedan när vi kom tillbaka för uppföljning så visade det sej att dett ljudet fanns kvar och EKG togs. Vi fick aldrig något svar på vad det visade men nu har det kommit en tid för ultraljudsundersökning av hjärtat.

Jag känner en klump i magen för jag vill inte att detta ska visa något samtidigt så inser jag att något var ju fel eller visade sej på EKG för annars så skulle de inte ha bokat tid för ultraljud utan att prata med mej om vad jag tyckte. I fredags var vi in för att tillsammans med persomal på lekterapi träffa den manliga läkaren och som Skruttan redan hade bestämt att hon inte skulle ta av sej tröjan när han skullendersöka henne för då skulle han göra illa henne som pappa gjorde. Mötet gick efter ett tag men efteråt så kom reaktionen. Hon var rädd och pratade massor om att pappa skulle komma och göra henne illa igen men även många minnen som hon vill prata om.

Nu ikväll kom tankarna tillbaka! Hon kom med olika ideer att jag skulle göra undersökningen istället för läkaren och jag vet inte allt. Jag känner att det känns som om det inte spelar någon roll vad jag säjer i de här lägena för det går inte att få henne lugn. Jag vill inte att hon ska behöva känna så här för en undersökning bara för att det är en man som ska göra den och samtidigt så förstår jag henne att hon känner som hon gör ~ jag är vuxen och har minnen och "hjärnspöken" som påverkar mej i relationer och samspel med andra. Jag förstår att alla män inte gör mej illa men jag tolkar allt gång på gång vare sej det är muntligt uttalat eller skriftligt och jag har hela tiden en rädsla att jag ska bli sårad och kränkt igen.

Jag hoppas och ber att undersökningen imorgon ska visa att det inte är något farligt för jag orkar inte kämpa för ytterligare saker ~ det är nog mycket kamp iallafall i mitt liv.

Under helgen har det hänt massor med saker i min närhet och många av dessa händelser satte igång mina minnen och tankar om mej själv. Jag känner att det behövs så lite för att jag åter ska se ner på mej själv och tycka att saker är mitt fel. Jag vill inte lägga skulden på mej själv men ändå så är det där den hamnar för det är det beteende som jag känner igen mest för att jag haft det under så många år och har fått haft överlevnadsstrategier. Jag blir både arg och ledsen på att jag gör så här mot mej själv samtidigt som jag är helt medveten om att det är ett beteende som han fick mej till att ta.

När jag pratar eller skriver till en människa så tolkar jag allt. Jag monterar ner det i de minsta delarna som man bara kan och vänder och vrider på det bara för att kunna se varningstecken om det finns några. Jag lyssnar på tonlägen och jag lyssnar på hur personen lägger fram det och det är inget jag gör medvetet - det bara finns där. Det finns där för att en gång så var det mitt enda sätt att kunna komma från bestraffningar eller iallafall få lindrigare bestraffningar - att jag kunde läsa vad som egentligen sades/skrevs för att ligga steget före. Varför jag gör det nu när jag har ett annat liv det är för att det sitter så i ryggmärgen. Det är ett beteende som fanns i så många år och det var min räddning att jag hade det och att jag kunde läsa mellan raderna.

Jag inser att jag är så rädd för att de personerna som finns i mitt liv och som stöttar mej och finns där när jag behöver dem ska försvinna- och jag vet inte om jag klarar mej utan dem. Jag vet att jag klarar mej idag men de finns här nu och jag har dem. Det är som jag känner kring detta med att avsluta min terapi - vissa gånger är det skitjobbigt att gå dit och prata för det river upp så mycket, jag vet att jag behöver riva upp det för att det ska kunna läka ordentligt men samtidigt vet jag inte hur jag kommer att reagera den dagen som jag inte har det. Jag har vänner som jag kan anförtro saker till men tanken finns där hela tiden att jag vill inte ta plats för då är jag rädd att de ska försvinna.

Jag är så van att saker och personer som jag tycker om och uppskattar försvinner så det är oxå ett sånt här vane-beteende som sitter kvar. Jag hade många kompisar när jag gick in i förhållandet med honom men under vägens gång så skrämde han bort dem och jag skärmade av dem för att de inte skulle se och förstå vad som hände hemma hos oss. Det gör ont än idag att så många försvann och det är då rädslan kommer att de som finns idag ska försvinna de med.

Jag känner att det är så mycket av det som var under dessa år som speglar sej i mitt beteende idag. När man analyserar och letar efter saker kan man hitta mycket som personen som sa det eller skrev det inte menade och allt kan bli så fel. Jag vet att jag inte kan kräva att en person som inte har levt i ett sånt här förhållande ska förstå men ibland önskar jag att det fanns fler som gjorde det för allt skulle vara så mycket enklare. Samtidigt inser jag att det är tur att inte alla förstår för det är då man får de andra vinklarna på problemen och synen.

Jag är rädd och jag kommer att vara det förmodar jag mer eller mindre under resten av mitt liv. Jag måste lära mej att jag kommer att bli sårad men alla är inte ute efter att såra mej och lämna mej. Jag kan inte lita helt och fullt på människor men samtidigt måste jag lära mej att lita tillräckligt på dem som står mej nära och våga ta plats. Jag har samma rättigheter som alla andra att stå i kön på ICA och betala utan att jag ska känna att jag har dåligt samvete över att den personen som står bakom mej verkar ha bråttom och det har jag ju egentligen inte.

Jag måste lära mej att jag har en plats på jorden som bara är min och det är min rättighet att vara dår och ta plats. Jag måste lära mej att alla är inte ute för att såra mej. Jag måste helt enkelt fortsätta att kämpa!!!!!

PUSS   till dej från Lilla mej   

Idag fick jag beskedet att rättegången inte skulle bli på det datum som jag hade fått först men jag vet inte om jag känner att det är en lättnad eller inte för allt hade sin fördel men nu kan jag bygga upp säkerheten och jag kan förbereda mej på ett annat sätt men det är inte det som fick mina ögon att öppnas utan min terapi!

Jag som har suttit i den stolen och pratat med henne så många gånger insåg idag att jag är livrädd för allt som är okänt och som jag inte kan styra och att jag tänker så mycket mindre om mej själv än vad jag egentligen är. Och det var en insikt som verkligen gjorde ont!

Idag när jag sa att jag känner mej så tom på energi, på kraft och på allt och jag vet inte hur jag ska klara att kämpa framåt så bara tittade hon på mej och säjer: Är det så konsitgt tycker du? Du är ensam i vardagen med tre små barn, vardagssysslor och allt och sedan har du detta med rättegång, vårdnad och rädsla! Är det konstigt då?

Jag kände på en gång: Nej inte om jag tittar på det med utomståendes ögon men med mina!!!!

Det var så vi kom in på detta med rädsla och oro. För mej så hör de fortfarande till känslor som man inte har och som inte är accepterade för jag är så van att bli bestraffad för dem genom slag eller förnedrande kommentarer och nu ska jag plötsligt stå upp för dem och erkänna dem.

Jag kan idag erkänna efter min terapi att jag är livrädd för det som jag inte har kontroll över och att gå in i saker och relationer som inte jag styr. Jag vet inte hur jag ska klara nästa steg eller nästa händelse i mitt liv men jag vet idag att jag behöver inte veta det för det har jag inte gjort tidigare heller. Jag har överlevt och jag kommer att överleva ännu en gång om det inte blir som jag tror och hoppas för idag har jag ett nät som jag inte hade tillåtelse att ha förut för jag fick inte ha någon annan än honom. Jag kan inte veta hur morgondagen ser ut, det finns inget facit för framtiden och jag måste lära mej att alla inte sårar mej!

Det känns så hemskt att jag alltid tror att jag ska vara den som blir sårad, den som blir övergiven. Jag är livrädd för förändringar för att jag vet vad jag har idag men jag vet inte hur de ser ut imorgon. Jag vet inte hur det ser ut när jag kommer till rättegången, vilka frågor jag kommer att få, eller vad mäniskor kommer att tänka och tycka om mej, Jag vet inte hur jag kommer att reagera och jag vet inte om jag kommer att rasa ihop som ett korthus efteråt men jag inser att jag kommer inte att få det svaret. För en gångs skull måste jag låta det som händer hända och inse att jag inte kan styra det! Jag är inte mer än människa!!!!

Om jag inte vågar släppa människor som bryr sej om mej in på livet hur ska jag då få det bevisat för mej att inte alla vill trycka ner mej eller såra och skada mej?!? Det går inte det vet jag men ändå så är jag livrädd. Minnena kommer som spöken på en gång och påverkar mej mer än jag vill och det skrämmer mej med! Om man inte vågar så vinner man inte heller men jag känner mej så liten och så rädd just nu. Känns som när man var liten och trodde att det fanns spöken under sängen och jag vill inte känna så här. Jag vill ha mitt gamla jag tillbaka, som jag var innan jag träffade Äcklet den som vågade och som trodde på sej själv, som stod upp och visste vem jag var. Jag klarade motgångar och jag visste att jag var stark. Det är så mycket som han tog ifrån mej under dessa år, han raderade ut mej och det känns så hemskt. Nu kämpar jag med att försöka bli mej igen och det är något som man som vuxen inte skulle behöva.

Han raderade mej precis som man kan göra med en streckgubbe som är ritad med blyerts och ännu en gång får jag jobba med att bygga upp det som han förstörde nämligen mej. Jag får lära mej ännu en gång vad känslor är och att man inte blir bestraffad för att känna de "negativa känslorna" och kanske lyckas jag en dag att våga och att lita på mej själv och min känsla! Kanske blir jag åter igen en hel "streckgumma"

PUSS    till dej från Lilla mej   

 Förvirrad är bara förnamnet för vad jag känner mej. Det känns som att jag bara skulle vilja gå på det hjärtat och magen säjer är rätt men så kommer hjärnan och lägger sej i med logik och allt annat och så blr allt bara kaos och förvirrat och jag har en känsla av att det märks nu när jag skriver med    

Igår tog jag tag i det som egentligen har legat över mej under flera veckor - att få ett besked om rättegången blir det datum som de sagt eler inte eftersom det nu börjar närma sej med stormsteg. Tyvärr varjag inte klokare efter samtalet med dem mer än att det är en kompletering från Åklagaren som de väntar på och det är därför som inte kallelserna har skickats ut men att datumet fortfarande står kvar och att det är tänkt att det ska vara då. När jag la på luren så kände jag bara att jag vill inte ha detta livet mer och detta händer bara för att jag är just jag. Och så kommer de gamla spökena tillbaka att det är jag som gjort något fel fastän jag vet att det inte är så.

Jag bävar för den dagen som jag ska möta honom i rätten, jag är livrädd och vet inte hur jag ska klara av att ta stegen upp för trappan, att kliva in i salen och veta att jag ska berätta det som jag under alla åren fått höra att om jag berättar för någon så kommer jag att dö. Jag ska bygga upp en styrka för att klara av detta och jag ska få min kropp att förstå att detta måste klaras av och genomgås innan jag kan börja mitt nya liv och jag förtjänar det. Samtidigt känns det som att samhället bara tycker att detta är en sak som man ska klara av även om man får beslutet ena dagen och ska sitta där och överleva detta bara för att de inte kan få ut en kallelse.

Jag ska möta mannen som gjort mej och barnen mest illa i hela livet, som har utövat olika övergrepp mot oss och som vi är livrädd för varje dag ~ och Tingsrätten klarar inte ens av att ge ett besked så att man kan ställa in sej. Jag litar inte på muntliga löften jag tror det först när jag ser det på papper. Jag vet hur jag laddade förra gången och kom dit och detblev uppskjutet för det skulle in mer papper och jag klarar det inte en gång till. Jag vet hur mycket energi det krävdes att överleva de 20 minutrarna som vi var där och hur slut jag var efteråt trots att jag hade haft chansen den gången att ladda upp. Nu då vet jag inte ens om jag ska packa eller om jag ska fortsätta leva min vardag och det väcker en så fruktansvärd frustration. Jag har levt och gått på reserven så länge så det finns inte så mycket mer att ta av och ändå så måste jag.

Kan inte låta bli att undra över om det är just för att det är mej det handlar om som det blir så här eller om detta är något som hör till "vardagen" för dem som sitter där!?! Jag känner att det inte är mänskliga krav som man ställs inför utan att man ska vara en robot som bara infinner sej där när de bestämmer att man ska vara där. Man ska bara finna sej i situationen och säja ja och amen men jag kan inte det. Jag har tre barn som ska ha en fungerande vardag när jag är borta, jag ska bygga upp min styrka och min säkerhet så att jag klarar av denna dagen och hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet om den blir av inom några dagar eller om det kommer att bli om månader?!?

Jag är trött på att vara den som bara får foga mej där jag inte själv har gjort mina val men tdligen är det just det som förväntas av mej - att jag  bara ska ställa mej i kön och lyda dem. Jag är trött på det för jag levde så i för många år och tänker inte göra det igen vare sej det är för en person eller myndighet. Jag har kämpat och målet har kommit inom synhåll bara för att återigen flyttas längre bort och jag vet inte hur jag ska orka det om det blir så igen.

Allt jag ber om är ett avslut så jag kan börja läkas och gå vidare, att jag och barnen ska kunna få ett slut på det gamla och en start till det nya! Är det för mycket begärt?????

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag har jag en sån där dag som jag bara känner mej så kluven inför allt. Dagen började med att jag hade fått ett SMS under natten från en person som jag älskar och som står mej så nära. Hon och jag har vandrat samma stig en gång i tiden men sen så delade stigen på sej och vi gick bredvid varandra istället för tillsammans. Jag lovade att jag skulle finnas där som stöd men just nu så känner jag att kan jag egentligen vara det!?! Jag gjorde allt jag kunde för att stötta och jag sa allt som jag tyckte och ändå så tog hon sina egna beslut och nu känner jag att vad mer hade jag kunnat sagt eller gjort?! INGET och jag vet inte vad jag ska säja idag som skulle påverka heller för det är samma saker som skrivs och säjs än idag. Kanske är det så att jag inte förstår eller så är det så att det inte var rätt det jag sa fast ändå är det så att alla människor har enfri vilja och den mäste man ta och acceptera.

Jag hade fått flera meddelande från människor som under den senaste tiden visat en annan sida som jag inte tycker om eller accepterar och ibland så känns det som om det omöjliga krävs av mej - att jag ska finnas vad än människor gör mot mej. Jag är den som tror gott om allt och alla tills motsatsen bevisas, även om jag blivit mera kritisk under åren men missbrukar mitt förtroende så får man ingen mer chans för jag vill inte ha falska människor i mitt liv. Jag vet idag vilka som är mina sanna vänner och de är jag rädda om!

Kände att det bara blev för mycket med allt idag så jag tog med mej barnen och rymde från vårat liv för några timmar. Jag känner att kanske är det precis det som jag behöver just nu - bara vara för mej själv med barnen och bygga upp mej och varför skulle jag då inte göra det. Vi gick i skogen och jag kände lugnet. Skogen har alltid varit en plats som jag rymde till under tiden i helvetet för där fann jag lugnet. Jag kunde sitta där i timmar och se ljuset leka mellan träden, känna lukten av skogen som lukta som inget annat och detta var min lugna plats. Jag fortsatte att rymma dit även när barnen hade kommit även om det inte var lika lätt att rymma så med barnvagn och sedan även syskonvagn men det gav mej så mycket så det var värt det.

När jag var i skogen idag med de som betyder mest för mej så kände jag att jag fick ett lugn. Jag kan inte påverka andra människor och jag kan inte säja till dem vad som är bäst för det är bara så att man måste se det själv. Man måste reagera och ta ett beslut och sedan stå för det och det beslutet kan svida men man måste ta det och det är bara en själv som kan komma från till det. Jag kände att den kluvenheten som jag hade känt tidigare försvann. Jag kan bara ta mina beslut utifrån den erfarenheten och kunskapen som jag bär med mej och jag kan inte ta ansvar för andra människors beslut. När det hela tiden finns ursäkter för varför de gör si eller så känner jag att då kan jag lägga energin på andra ställen istället.

Jag har fått min kvot i livet av lögner, svek och oärlighet och kommer inte att ta det mer. Jag är rak och ärlig och tänker fortsätta att vara det och om inte de som finns runt mej accepterar det så är det deras beslut - jag tänker inte ändra mej en gång till för någon. Idag fick jag och barnen en flykt från våran vardag och det är vad vi behövde. Jag har tagit beslut som jag har fått stått för och det har svidit och jag har fått kämpa men om man gör det så kan man se att man klarar mer än vad man tror, att man är värd mer än vad man tror och man får ett bättre liv. Även om besluten senare visar sej att de kanske var fel så tog man det med den erfarenhet och kunskap som man hade där och då!

Jag inser idag att man själv styr sitt eget liv bara man tar kontrollen och det kan ingen annan göra åt en. Med ärlighet kommer man långt men man blir inte älskad av alla men det är inte det jag vill heller. Jag har hellre få och nära vänner än många och falska. Jag kommer att finnas för dem som jag älskar men jag tänker inte en gång till ta slut på mej själv för att rädda andra. Var ärlig mot mej så är du min vän!!!! Ljug för mej och du försvinner ur mitt liv för jag har fått nog av den dosen!

Det är inte antalet vänner... som räknas...
Men kvaliteten...
De som VERKLIGEN... är där när du
behöver dem...♥ ♥ ♥

PUSS    till dej från lilla mej   

Jag är så tacksam för att jag har mina vänner som öppnar mina ögon ibland eller ofta rättare sagt när jag behöver det. Känns som om det är en mening med allt som händer och alla som kommer in i mitt liv eller som försvinner. Allt har en mening även om man kanske inte inser det precis där och då.

Jag har under hela denna resa varit rädd för att se mej som ett offer för våldet och övergreppen som jag och barnen varit utsatta för men idag inser att jag behöver det lika mycket som att erkänna att jag kände bitterhet. Den sista biten inom mej fattas för att mitt hjärta och jag ska bli hela eller med andra ord för att cirkeln ska slutas och den enda som vet vad det är för bit är jag. Och jag är livrädd för att behöva tänka, fundera och reagera över detta men jag är värd det och mina barn är värd en "hel" mamma. Jag har suttit på timmar av terapi och "lagt pussel" med mitt förflutna, mina känslor och mina tankar och framförallt mina reaktioner. Ingen annan än jag kan göra mej själv hel. Det är dagens sanning fastän den är jobbig.

Jag har sagt att efter rättegången kan jag börja mitt nya liv, när vårdnaden är klar och massor av saker men idag slog mej insikten efter samtalet härom natten att det är bara jag som kan lägga den, för det är bara jag som kan leta efter den och finna den och innan jag är hel så kan jag inte börja ett nytt liv. Jag har innerst inne vetat det hela tiden men det har varit för svårt och för jobbigt att ta in. Det är inte lätt att hitta den sista biten när allt är kaos och det känns som om inget är på plats. När minsta lilla ord eller mening kan riva upp allt.

Jag har svårt att lita på månniskor men vissa känner man ett osynligt band till- och när man då blir sviken så känns det svårare att ta det och då litar man hellre inte på människor än att man tar den risken. Man vill inte utsätta sej själv flera gånger och det är fel jag vet men troligen är det också en sak i bearbetningen för man är mer sårbar när man inte är hel. Jag behöver få cirkeln sluten och jag kommer att få det.

När jag satt och grubblade och grubblade ikväll så kunde jag inte låta bli att tänka på den socialsekreterare som jag hade på mitt skyddade boende. Han sa alltid att han såg mej som så stark och att jag var som en Lejonmamma som skyddade mina barn. Jag kan erkänna att jag skyddar dem till varje pris som finns i hela världen men jag tror idag att jag kan skydda dem ännu mer om jag blir hel som mamma och som person.

Jag inser att det är mej jag ska satsa på och bli hel. Kanske är det som han sa till mej när vi pratade ett tag efteråt att en lycklig mamma gör barnen lyckliga och kanske är det så att en hel mamma gör barnen hela och mindre sårbara!

Jag hoppas att orken och styrkan kommer att räcka!

PUSS    till dej från mej