Idag var det Lucia på dagis och det var små Michelingubbar som kom ut där och sjöng Luciasånger. Önskar så att jag kunde visa hur söta de var men tyvärr så går det ju inte i min situation så ni får bara föreställa er ett luciatåg med små vitaklädda och tomteklädda Michelingubbar så ser ni samma sak som jag såg. Smulan hade fått feber idag på eftermiddagen men dagis hade känt att det inte spelade så stor roll om hon var kvar och de hade märkt hennes iver inför det första luciatåget i hennes liv så hon fick vara med och hon var överlycklig så nu blir det att ta hand om henne imorgon istället för de andra två under helgen. Så är det att vara mamma!!!!!

Något som fick mej att reagera var det att många föräldrar till barn med utländsk bakgrund inte var där. Jag är inte mycket av en treditionsmänniska men jag känner att jag får göra vissa saker för barnens skull. Jag skulle tex inte julpynta om det inte vore för dem. Jag förstår att inte alla natinaliteter firar Lucia men när barnen går på ett dagis där man ska fira det tycker jag att man kan komma för barnens skull. Jag tyckte synd om dem där de stod bland alla utklädda Michelingubbar och inte hade något annat än de vanliga kläderna men det var inte det som fick mej att reagera för Liten hade inte heller sitt lusselinne för det vägrades att sätta på men det fanns glitter ovanpå mössan iallafall    

Det som fick det att hugga till i mitt hjärta var när det var dags att fika och alla andra barn gick till sina föräldrar men deras var inte där. Jag reagerade jättemycket på det och kände att jag vill ruska om föräldrarna och att de skulle se sina barn i den stunden för de såg ledsna ut. Mitt närvi fikade kom en av dessa föräldrar som inte hade varit där under själva sjungandet och hämtar sitt barn och reagerar inte ens att det är fika utan bara tar med barnet fastän det stod med en fröken och fikade.

Jag hade denna diskussion med en jobbarkompis för några år sedan som var med i Jehovas vittnen och de firar ju inga högtider att jag tyckte att det var barnen som blev straffade för ett val som föräldrarna har gjort för de blir utanför i skolan och det var så jag kände för dessa barn. Mina var verkligen jättestolta över att ha stått där och sjungit och sedan att vi fikade och att de hade bakat lussekatter och pepparkakor. Jag tycker verkligen synd om de föräldrarna som inte delade detta med sina barn och jag känner mej ledsen inombords för de barnen som inte hade en förälder som var där och tittade och som de kunde gå till efteråt.

Puss och hoppas att ni haft en bra lucia!

Häxansurtant    

Ibland känner jag att jag skulle vilja sätta upp ett meddelande och läsa in det samma på telefonen med texten "Personen du söker är tillfälligt ur funktion och återkommer efter att hon har fått krafter tillbaka och problemen har blivit mindre" men det känns som om det aldrig skulle funka för ibland känner jag bara att jag ska räcka till för alla och lösa allas problem. Undra när min tid kommer så att jag kan göra så tillbaka??!!

Idag så kom den trevliga tanten och farbrodern hit och fikade och de fick mej verkligen att tänka till. Som jag tidigare har nämnt så är jag pedant och helst skulle jag vilja ha det perfekt här hemma men det är helt omöjligt eftersom jag har tre små ytväder som jag tycker ska få leka och använda sina saker. När jag "gnällde" över att jag tycker att det är för mycket ibland så tittade bara tanten på mej och sa att när barnen har flyttat hemifrån då saknar man röran och att det var fullt upp en gång i tiden och man känner sej gammal. Detta fick mej att tänka efter att det är faktiskt bra att de slänger saker lite här och där för att de har lekt och de har haft roligt. Och om inte de fanns så skulle det inte vara lika kul att städa heller för det känns som en belöning när Skruttan och Smulan säjer att oj va fint eller att det är otroligt.

Jag tror att mycket av min noja att det inte får vara rörigt är ett beteende som jag har kvar från Helvetet för där blev det bestraffning om man inte skötte det. Och kanske måste jag inse att jag inte kann lösa alla problem till dem i min omgivning utan lära mej att säja att idag orkar jag inte lyssna på dina problem eller att jag helt enkelt säjer att jag har fullt med mitt jag orkar inte med ytterligare saker. Det är nog det som menas med att sätta gränser för ibland känner jag att jag engagerar mej så mycket i andra att jag inte orkar med mitt eget liv och det kan inte vara meningen att det ska vara så.

Jag får helt enkelt ta en dag där jag sätter mej och skriver vad jag ska acceptera och hjälpa till med och prioritera det som finns mej närmast innan jag försöker rädda världen och alla i min omgivning. Kanske är det som jag får påminna Skruttan om att hon ska sköta sej själv. Kanske är det därför jag har så lätt att säja åt henne att hon måste sköta sej själv först för att jag prioriterar andra före mej själv. Jag måste skynda mej att lägga den pusselbiten i pusslet innan jag kan komma vidare. Kanske är det just utnyttjandet som är det jag måste ta itu med för att kunna ta mitt nästa steg och komma vidare. Känner mej kaxig som iallafall kan erkänna detta för mej själv nu!

Puss från Häxansurtant   

Jag kan faktiskt inte låta bli att undra över det! Innan jag hamnade i denna cirkus så hade jag som jag tidigare nämnt en tro att det fanns ett barnperspektiv och att om barn for illa så skulle man få hjälp av samhället. Nu ser jag tydligare och tydligare att samhället blundar för detta. Det känns som om det är väldigt lätt att skriva en sak eller en rekomendation i en utredning men när det kommer till att handla och få detta beslutt verkställt det verkar vara svårare.

Det heter så stort att barnen är våran framtid men hur ska den framtiden se ut om de inte lär sej rätt normer och hur man ska vara mot andra. De barn som är nedtryckta och bkir utsatt för övergrepp eller inte respekteras tycker jag ska få hjälp och de ska få en värdig grund att stå på där de vet att de som finns dem älskar dem fastän de inte är felfria, att man får göra misstag och att man duger som den man är. Varför kan man inte ha detta i samhället??? Varför måste man som förälder kämpa för att barnen ska få den hjälp de behöver?

Barnkonventionen finns men man vågar inte ta beslut att den ska gälla som lag i Sveige! Är det för att det blir för mycket då för de olika myndigheterna att ta tag i?

Nu ska jag gå och hämta mina oslipade diamanter som kommer att vara slipade och säkra på sej själv när de blir stor - om jag får bestämma - så de inte gör om mammas misstag i livet!

Puss Häxan surtant

Igår pratade jag med en vän. Hon är en person som jag beundrar för hon kämpar för sina barn trots att det vore enklare för henne att ge upp. Hon är modig för när hon ser att det är för barnens bästa att ge upp kampen och vara en bra mamma när hon har barnen då vågade hon göra det utan att tänka på sej själv. Jag har känt henne ett kort tag men det känns som om jag känt henne jämt! Och jag lovade att skriva om detta och jag håller mina löften så här kommer det för nu har jag bearbetat det klart i min hjärna!

Hon har fyra barn varav ett med funktionshinder! Ju mer hon berättar för mej dessto mer inser jag att det inte är jag som har missuppfattat samhället och på det sätt som jag har fått se att det inte finns ett barnperspektiv, man vill bara ha nöjda, snälla barn som följer en mall och när det kommer in något i barnens liv som gör att de inte passar in innanför denna mallen då försöker man att blunda. Jag har mött det flera gånger när det gäller mina barn och olika myndigheter att det inte finns ett barnsperspektiv varifrån man ser till barnens bästa och hur de upplever situationer. Jag ser bara till det att Skruttan bara var några år den första gången som hon hamnade i ett polisförhör och fick inte ha med NÅGON som hon kände sej trygg med utan skulle gå in i en obekant miljö med en främmande kvinna och berätta om hemska saker som hon och hennes syskon hade blivit utsatta för. Den gången kände jag avsky för hur illa barn behandlas men jag gömde mej bakom en tanke att det kanske var en engångshändelse att det inte brukar vara så här utan att samhället ser till barnen. Idag vet jag att verkligheten inte är så men jag kan också säja att jag mött personer inom olika myndigheter som har ett bra barnperspektiv men detta finns hos individen inte i samhället och myndigheten.

Igår var hon och hennes dotter till barnhabiliteringen och i mina ögon  skulle denna instans verkligen kunna möta barn på ett bra sätt men idag så undrar jag hur jag ens kunde tänka tanken. De kommer in i ett rum där det sitter fyra personer som dottern inte känner och bara títtar på henne. Jag som vuxen skulle bli ställd i en sån situation även om jag har mer erfarenhet och förståelse för denna miljö och att de personerna är där för att hjälpa mej men hur ska hon kunna förstå det. Att de vill hennes bästa när de bara tittar. En av personerna frågar henne om hon kan gå och jag förstår henne att hon vägrar! Det jag reagerar på i denna situation är varför man inte leker fram detta istället för att säja det till henne. Om de hade lekt så hade det ju kommit av sej själv men nu blev det mamman som fick rädda situationen och säja att "kom så går vi ut i korrodoren och så får doktorn titta" vilket leder till att hon både kan gå och springa. 

Jag reagerar så starkt på detta för jag tycker att detta borde vara naturligt och något som personal som har med barn att göra ska ha ett barnperspektiv. Jag förväntar inte mej att när jag lämnar barn på dagis eller skolan så ska jag få rädda situationen utan att personalen ska ha en kunskap som gör att de kan möta barnen på deras nivå. Barn ska inte behöva kliva på en stege för att komma upp i den vuxnas nivå det är mycket enklare för en vuxen att sjunka ner och tänka på barn nivå för vi har alla varit där en gång. Jag minns en gång när jag gick till tansläkaren när jag var liten och jag hatade det för jag ville inte gapa bara för att någon sa att jag måste det. Denna gång så var min tandläkare sjuk så jag fick en annan och hon sa aldrig åt mej att gapa men hon fick mej att göra det omedvetet genom att skoja och leka med mej. Jag har själv jobbat bla inom sjukvård och för mej är det en gåta varför man inte har det tänkandet där att man möter patienten och personen på den nivå som den befinner sej på. Hur ska ett barn kunna gå på befallning med fyra främmande människor som tittar på om det inte finns ett syfte med det? Varför kan det inte finnas ett vettigt barnperspektiv? Barnen är våran och allas framtid!

PUSS  

Idag var jag och barnen till öppna förskolan på sång och det är en sån här typisk sak som "vanliga" familjer tycker är en trevlig händelse. Och jag tycker också att det är trevligt men det är såna här saker som kan väcka känslor som man inte kan påverka!

Idag var det väldigt mycket pappor som var där med sina barn och jag känner att jag får ett stick inom mej. Jag tycker att det är så gulligt när pappor engagerar sej i barnen och vad de tycker är roligt men jag har aldrig haft det i mitt förhållande. Han har aldrig tagit med barnen för att göra något som de kanske skulle tycka vara roligt eller att han bara har satt sej och läst en bok, tittat på barn-TV eller lekt med dem. De få gånger som vi har varit iväg är det jag som har dragit med alla i familjen eller så har jag åkt med dem själv. De gånger som de har suttit och tittat på något så är det Han som har velat titta på ett program och det är Hans program som de har tittat på. Och jag känner en sån saknad av detta som vissa mammor tar förgivet att pappan ska ta ett ansvar och att pappan ska engagera sej i barnen. Samtidigt så känner jag en skuld att jag inte gett barnen denna pappa som de förtjänar. En pappa som hade hjälpt dem att utvecklas istället för att hämmat dem. En pappa som hade övat med dem att prata istället för att håna dem när de inte kunde prata rent. Jag skulle kunna räkna upp en hel lista men det gör ingen gladare. Samtidigt känner jag skuld för att jag inte kom därifrån tidigare att jag inte kunde rädda dem från detta. Samtidigt kanske jag får se att jag iallafall räddade en av dem från att växa upp under dessa övergrepp och att jag fick de andra därifrån medans de fortfarande var små. Och jag hoppas och ber att de ska slippa återvända till Helvetet som inte jag ens skulle klara av ens en sekund nu när jag sett vad det var som hände där!!!

PUSS

Jag vet att det låter helt idiotiskt men jag började fundera och det är efter min terapi som denna tanke har kommit. Jag menar verkligen inte att det är rätt att misshandla någon eller utsätta någon för övergrepp för det är det värsta man kan göra mot någon.

Jag känner att jag har fått en andra chans efter misshandeln! Den innebär mycket kämpande och många strider men kanske leder det till ett resultat som jag inte hade kunnat uppnå utan denna händelse. Innan misshandeln har jag flera gånger försökt att komma från Han men det är inte gått. Jag har aldrig haft pengar eftersom han har styrt över ekonomin, jag har inte haft den möjlighetern för att vi har haft barn tillsammans som Han har utsatt för övergrepp och jag visste att jag inte kunde skydda dem mot Honom om inte jag fanns där för dem. Sen visste jag inte att det var övergrepp i den utsträckningen som jag vet idag men det räckte för att jag skulle gå emellan och ta slagen istället för dem. Jag var en gång när Skruttan var liten till sjukhuset pga att han hade brutit en del av min kropp men INGEN av sjukhus personalen frågade om jag ville anmäla eller visade på något sätt att detta var fel och när man är kuvad och har hört tillräckligt många gånger att det inte är någon ide att man berättar för att ingen kommer att tro en så tolkar man deras tystnad som att de instämmer med honom. Jag tog ändå mod till mej och berättade precis vad som hade hänt och detta fördes in i min journal men ingen gjorde något. Skruttan var då 6 månader och jag tycker idag att det är konstigt att ingen tänkte på henne åtminstone om de inte ville tänka på mej.

Misshandeln och tiden efter har visat vilka mina riktiga vänner är. En del som jag trodde skulle vara mina vänner försvann av rädsla och att man inte ville att något sånt här skulle finnas i ens närhet medans andra som jag trodde skulle försvinna finns för mej i vått och torrt. Andra vänner har jag fått under resan och jag har lärt mej att det är inte tiden som man varit vänner utan hur man är vänner som betyder något.

Jag har fått en chans att bygga upp mej och barnen igen och jag har fått hjälp med det genom kunniga personer. Jag har blivit utredd som förälder in till under underkläderna känns det som men det har bevisat för mej att jag är en bra mamma och det suddar lite ut Hans beskyllningar att jag är värdelös och att jag inte klarar saker även om jag hör det i mitt huvud ibland. Jag har fått lära känna människor på myndigheter som jag vet ställer upp för mej och barnen vad som än händer och att de vet att jag har kört med helt öppna kort. Hur många har kontakt med tidigare utredare efter att de avslutat utredningarna? Jag tror inte att det är många men jag är stolt och känner mej trygg i att jag har det.

Jag kan idag se Honom genom andra "glasögon" och även mej själv och hela situationen och jag kan idag se att det var Han inte jag som var svag. Det var inte jag som var så rädd att jag slog och förnedrade andra. Det jag gjorde var att ha strategier hur utbrotten skulle avta så fort som möjligt och lämna minst skada. Ibland lyckades jag medans andra gånger var jag säker att jag skulle dö! Idag börjar jag känna mej stark och jag kan erkänna att jag har en lång väg att gå tills jag blir en hel person igen, om jag någonsin blir hel. Mina skador kommer att följa mej hela livet men på något sätt känns det som att de och misshandeln är "priset jag fick betala" för att jag skulle bli fri från honom, överleva och kunna bli en mamma, person. Detta kan säkert låta helt sjukt för en del men det är så det känns.

Idag kan jag se en framtid, jag kan skratta med barnen och jag kan vara den mamma och person som jag vill vara och som jag håller på att bygga upp! Jag kan säja till mina vänner att jag älskar dem utan att bli kallad för lesbisk, jag kan trösta mina barn utan att få höra att jag gör dem till töntar och att barn måste lära sej att tåla lite smärta och inte springa till mamma jämt. Jag kan och jag SKA bygga upp mina barn till starka individer som inte finner sej i det mamma har gjort och som vet att det mamma har utstått är fel men att inte skulden är hos dem. Jag vill att de ska kunna vara stolta och säkra över sej själv och jag är stolt över de personer de har blivit till idag!

En dag kommer jag förhoppningsvis att vara en stark person igen som inte låter  någon sätta sej på mej igen och till den dagen ska jag kämpa. För kanske kommer det något positivt ur en sån här händelse ändå!!!!????

PUSS 

Jag ska ringa ett helt vanligt telefonsamtal som är till Skruttans talpedagog och hon har fått detta genom dagis. Eftersom vi har skyddade uppgifter så får dagis trots medgivande från mej inte lämna ut mitt teltfonnummer till henne utan jag måste kontakta henne. Jag hade tryckt numret och skulle precis trycka koppla när jag inser hur presenterar jag mej!!!!????? Jag kan inte såja namnet på dagiset tillsammans med Skruttan för om fel person hör det så är det inte bra! Hon vet inte ens vad jag heter för det berättar inte dagis för henne i min situation. Och vad säjer man då? Hej jag är den hemliga mamman med min hemliga dotter på det hemliga dagiset och jag skulle kontakta dej!

Om jag hade kunnat sia i en kula hur min framtid hade sett ut för 6 år sedan hade jag gjort hela andra val för just nu är det problem med allt från att ringa ett telefonsamtal, bli uppropad i väntrummet till dokton eftersom det inte finns några uppgifter till att bara teckna ett abonemang! JAG VILL HA ETT ANNAT LIV NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre! (Nalle Puh)

Och det är detta jag känner efter att ha läst min gamla skyddade-boende-dagbok och dessa kloka ord var något som kändes som om det var helt mitt i prrick efter att ha läst det. Jag hade samma känsla av frustration och uppgivenhet då. Jag ville bara ha ett normalt liv där jag kunde ta egna beslut och bara tänka på mej och barnen och att vi skulle ha det bra och där är jag ju än idag för inget är förändrat.

Skrev ett mess till en kompis och kallade henne för intern och att den hon lever med är fångvaktaren för att han ändrar och ställer olika krav och för henne är det bara att lyda. Vi skojade om detta men efteråt så slår det mej att jag lever oxå som en intern på ett sätt för jag kan inte vara bland folk som jag vill, jag har skyddade uppgifter och jag är alltid på min vakt utomhus. Jag kan inte som andra lägga ut en bild på mej eller barnen. Andra tar vissa saker så för givet och det gjorde jag oxå tidigare för att jag visste inget annat och jag tog vardagen förgiven. Det gör jag inte nu längre men jag hade önskat att jag hade tagit till vara på chanserna och tagit reda på dem bättre. Att jag hade tagit dem till mej och spart dem i en minnesask i hjärtat så jag kunde plocka fram dem nu. Bara en promenad utan att hela tiden vara på sin vakt skulle vara underbart men just nu så ingår det i min vardag och det är inget jag väljer utan måste och det har börjat gå på automatik.

Redan då när jag skrev i boken så var jag frustrerad över att lagens hjul malde så långsamt och vad ska jag då säja nu? När jag kom till mitt skyddade boende så skulle jag bara vara där några dagar tills allt lugnade sej. Tur att jag inte visste att det handlade om månader. När jag skulle flytta skulle allt bli bra bara jag landade tur igen att jag inte visste hur det skulle kännas nu. Och detta skrämmer mej att jag känner samma känsla fortfarande men samtidigt vilar jag i vetskapen att jag överlevt den fram till idag alltså dör jag inte av den imorgon heller! Men en sak ska jag göra och det är att ta tillvara på chanserna som kommer i framtiden och jag hoppas att alla andra gör det oxå.

PUSS