Inatt var åter en sån där natt när drömmarna kommer som jag inte vill ska vara där, jag vill inte drömma mardrömmar och jag tycker inte om när de förföljer mej på dagen men det gör denna och känslan sitter kva men det positiva är att den ger mej kraft att kom vidare och att kämpa på ytterligare!

Jag drömde att jag hade dött och jag svävade ovanför barnen och var med dem och beskyddade dem men jag hade en farhåg och det var att nu när inte jag fanns så skulle de vara tvugna att återvända till Helvetet och de blev så. Jag kände all förtvivlan som man kan och jag försökte skrika att de inte kunde göra så mot dem för att det skulle inte gå bra men ingen kunde höra mej för jag fanns ju inte. Jag fick se deras resa dit och deras uppgivna miner och den skräck dekände för att behöva återvända. Smulan och Skruttan satt och sa till varandra hela tiden att de skulle dö - de skulle bli slagn och bara att se deras miner när de sa detta gjorde att mit hjärta fick nya sår. Bara att behöva se hur avstängda de var ännu en gång fick blodet att frysa till is i ådrorna på mej och tårarna rann när jag satt och tittade ner på dem. Liten förstod inte vad det var frågan om för minnena fanns inte.

I fortsättningen av drömmen var det som olika filmklipp. Hur han kastade maten på golvet för att barnen hade spillt och sa att om de betedde sej som grisar vid bordet kunde de äta från golvet som grisar gör, hur de blev slagna för att de inte gjorde rätt, hur de fick höra elaka kommentarer om hur fula och odugliga de var och hur de till slut flydda till skogen för att slippa allt detta. Allt jag ville göra var att sträcka ner min hand till dem och rädda dem men jag kunde inte för jag fanns inte. Jag hade sån panik och jag gjorde allt för att jag skulle nå ner till dem. Jag ände mej så maktlös och jag kände att jag mådde så dåligt över det. 

Jag vaknade med tårarna rinnande ner på kinden med panik inom mej och jag insåg att detta som jag hade sett i drömmen det var det som hände medans vi bodde där. Jag kunde se framför mej hur det skulle bli om det blir ett umgänge för då finns inte jag där och kan skydda dem eller trösta dem - det kommer att vara som i drömmen att jag inte kan nå dem. Jag kan se dem sitta där rädda och ha panik över att man inte vet vad som händer om man säjer något eller om man gör fel sak och jag känner mej så maktlös. Makten att bestämma över barnen ligger i andra människors händer och jag kan bara kämpa och stå på mej för att kunna rädda barnen. Jag kan bara bygga upp deras förtroende på att de är duktiga och fina och att de klarar mer än de tror. Jag kan berätta och visa dem att mamma älskar dem men jag kan inte lugna dem eller mej när det är frågan om ett umgänge för det är inte jag som beslutar.

Innan jag hamnade i denna situation så var jag övertygad om att det fanns et barnperspektiv i samhället. Att det var barnen som hade rätt till föräldrar och inte tvärt om, att det var det som man såg till när man avgjorde i vårdnadstvister. Nu vet jag att det inte är så för trots allt ont och alla övergrepp som han har gjort mot barnen så finns det en chans att han ska få ett umgänge med barnen och då vet jag inte om jag får tillbaka dem levande. Om de kommer tillbaka så kommer det inte att vara samma barn som åkte för de kommer att vara kränkta och tillbaka på ruta ett. Och så här har det varit i X antal år att vårdnadstvisten och rättegångar aldrig blir klar.  

Allt jag kan göra är att be att barnen slipper återvända och fortsätta att kämpa och det kommer jag att göra tills jag stupar. Jag vill inte skicka barnen tillbaka till det helvete som jag själv aldrig skulle åervända till hur mycket jag än fick för att göra det. Jag ska kämpa och jag hoppas att rättvisan segrar och att mina barn kan få den trygghet de förtjänar. Mardrömmen var jobbig men den gav mej en kick att fortsätta att kämpa för så som jag kände när jag drömde kommer det att kännas hundra gånger värre om det blir ett umgänge! Jag får hoppas att det bara var en mardröm som kom om natten och att det inte blir en verklig mardröm!

Puss   från T   

Idag är jag verkligen arg och börjar fundera om inte Häxansurtant ska återuppstå på denna blogg! Jag har egentligen varit arg över dessa saker i flera dagar men igår hörde jag om en sak som fick bägaren att rinna över och det jag är arg på är Soc.

Först var jag verkligen maxuppretad på detta att de kunde gå in och titta i kylskåpet hos dem som sökte försörjningsstöd. När jag läste det första gången så trodde jag att det var ett skämt. Snacka om att sparka på den som redan ligger och när man söker det så tror jag inte att det är för att man VILL utan för att man MÅSTE och man är nog inte stolt över att göra det. Att det sedan kommer hem en person som ska inspektera vad man har i kylskåpet och sedan bedömma utifrån det om man har rätt til matpengar eller inte det tycker jag är helt sjukt. Redan här kände jag att finns det ingen medmänsklighet alls? Om man har ketchup så det räcker halva månaden ska man bara få så att man kan köpa en halv flaska då för att det bara ska räcka till nästa ansökan? Jag tycker att om man är i den situationen att man behöver hjälp och stöd så ska man få det. Om man sedan har massor av pengar på kontot det är en sak men om man har saker kvar i kylskåpet!!!!!!! Matpengen täcker inte att betala allt om kylskåpet är tomt för det finns något som kallas för basvaror och de behöver man ha hemma.

Sedan hörde jag igår att soc hade sagt till en mamma att hon skulle sätta en blöja på sin dotter som är 8 år för att hon kissade på sej efter att det har hänt en hel del saker kring henne som gör att hon mår dåligt. VA ÄR DETTA? När jag var liten och gick i skolan var det lätt att bli retad när man inte gjorde som de andra och inte "föll inom ramen" för vad som bedömdes som normalt och inte. Vad jag läser i tidningar och hör så är det ännu lättare nu att bli mobbad i skolan. Soc hade sagt att man kunde ju ta något som inte syns utanpå kläderna. VAKNA SNÄLLA! Det finns något som heter gymnastik och där man måste ta av sej kläder och byta om och duscha vad ska hon göra i en sån situation? Ska hon varje gång behöva gömma sej för att byta om eller ska hon stå mitt bland de andra och riskera att bli retad.

För mej känns det som om man inte vill se att det finns problem i samhället. Jag upplevde när jag var i deras papper efter misshandeln att man vill inte se att det finns personer som misshandlas och lever i ett helvete innan det är försent för jag ropade på hjälp så länge innan jag kom därifrån men de förklarade att de kunde inte göra något. Jag känner att man blundar för att det fins barn som utsätts för övergrepp och far illa och man vill inte ta tag i det för det innebär arbete och kostnader. Om de blundar så finns inte problemen men det kommer ifatt en dag. Om jag hade fått hjälp tidigare så hade jag inte befunnit mej i den situationen som vi gör idag.

Jag känner att om man ska jobba med människor som redan är utsatta så kanske man behöver ha en medmänsklig syn. Jag drar inte alla över en kant och jag har mött bra personer inom soc under min resa. Om ett barn befinner sej i en situation som inte känns trygg för dem så kanske man ska föreslå något annat än att det barnet ska börja använda blöja! Är det inte mer medmänskligt att man istället försöker att göra barnet så tryggt som det bara går och att erbjuda hjälp för att nå detta. Känner sån frustration över att det får vara så här i samhället och att inte fler människor reagerar!

Har inte vi som medmänniskor ett ansvar för att de som är utsatta ska bemötas med medmänsklighet och förståelse? Ska vi oxå blunda som myndigheterna gör och innebär inte det att vi blir medbrottslingar och är omänskliga även vi?

Jag vill bli bemött medmänskligt och jag vill bemöta dem jag möter medmänskligt. Jag är inte felfri men jag vågar se och reagera!

Puss   från T som funderar att hoppa upp på kvasten igen   

Ibland känner jag att det måste finnas ett stopp på allt som händer och sker och framförallt på alla fördomar som finns Och då menar jag inte alla försomar som finns för då skulle jag få skriva så fingrarna blödde utan jag menar just detta att vara ensamstående mamma.

Jag kände väldigt fort när jag hamnade i den sitsen och hamnade i "den verkliga världen" att det var helt okej att lägga sej i och döma mej som ensamstående än vad det hade varit att göra det när jag levde tillsammans med någon. Och det som jag tyckte var det värsta i cirkusen det var att det var helt okej tycktes det som att berätta för mej vad man ansåg om mej som mamma och person och det spelade ingen roll om det var positiva eller negativa saker det skulle och sades högt. Jag fick höra massor av saker som jag inte tänker ens skriva här.

Senare kom jag in i detta att man skulle vara med i utredning på utredning för att man skulle bevisa att man "dög" som mamma. De som bedömde en visste inte så mycket om hur mitt liv hade sett ut eller hur förutsättningarna var idag utan det förväntades att jag skulle lägga fram dessa delar så att de kunde göra en rättvis bedömning. Under dessa fick jag höra både det ena och det andra som jag inte än idag förstår varför man tog upp men även under dessa så valde jag att hålla den linje som jag alltid gör - att vara rak, ärlig och inte säja saker som jag inte kan stå på. Att jag inte pratade skir om Det var något som uppmärksammades för det förväntades tydligen att man ska göra.

Jag trodde att dessa bitar var färdigbearbetade och att jag var "nöjd" med att en dag kunna göra något för att förändra det i framtiden men idag är det två saker som har fått mej att se rött igen. När jag hör att en person som jag tycker om har varit till soc och blvit beskylld för än det ena än det andra och just detta att hon inte ges chansen att bemöta detta utan de bara berättar att detta ska skickas till barnens pappor då känner jag att jag flyger i luften. Det finns ett samhälle som det så fint heter jobbar för att det ska bli jämställt men kanske är det tvärt emot som det funkar. Under hela min resa har jag känt att jag har fått svara och försvara mej med näbbar och klor för att visa att jag är en bra mamma medans Det bara har svarat på några frågor och har inte fått så många anklagelser som jag känner att jag har fått. Jag tänkte att det var säkert denna specifika situation som gjorde att jag kände så men när jag ser till hennes fall så ser jag att det är så samhället och synen på ensamstående mammor ser ut idag 2011. Det skrämmer mej och jag känner att när man ser till lagen så är ingen skyldig förän den är dömd men det gäller inte när man har med soc att göra för de dömer på en gång.

Jag tänker på barnen som hamnar i denna utredningssituation. Ser de till att de ska känna sej trygga under tiden som det utreds eller är det då helt okej att de ifrågasätter deras mamma öppet och även meddelar allt till papporna som kan vända det mot mamman? Är det ett barnperspektiv som vi svenskar är nöjd med??!! Jag är inte nöjd och den dagen jag kan ska jag kämpa för att det kommer att bli ändring. Jag vet att det finns pappor som blir oskyldigt anklagad för saker med men jag ser ett överantal bland mammor. Jag vet att man inte ska dra alla över en kant och det gör jag inte heller för det finns undantag!

Jag känner att jag stör mej även på att människor hugger knivar i ryggen på mej och inte är ärliga. Just detta att det är helt okej att man kan tycka och säja saker som jag vet att jag aldrig skulle få höra annars. Och att man sedan är så oärlig att man ljuger ihop en historia som inte stämmer och sedan berättar den till andra men är så feg att man inte vågar fråga mej eller berätta det för mej. Lögner och svek är det värsta jag vet och jag är inte långsur men när det gäller det så är jag det. När jag sedan blir beskylld för saker som inte ens stämmer och man är "kaxig" på avstånd och ska göra något åt det då är man i mina ögon en stor skit och de förvandlas till luft för mej!

Nu ska jag vara förbannad över soc en stund till men även över fega skitar och sedan ska jag sova!

Vill ni vara min vän - så var ärlig och kör med öppna kort. Ska ni anklga så gör det på rätt sätt och stå för det.

Lögner straffar sej själv till slut!

PUSS    från T

  Nu ikväll kom det ett mess till min telefon som fick mej att explodera och bara bli vansinnig. Hade det kommit för en vecka sedan så hade g börjar gråta, känt mej nedbruten och lagt skulden på mej själv så jag kan tacka den personen för att den inte kunde ha valt en bättre tidpunkt än nu - för jag känner mej starkare än jag någonsin har känt mej och jag kan argumentera om allt det som jag har varit med om.

Messet hade en fråga: "Tycker du inte att du berövar barnen deras pappa?". Vare sej hej eller hejdå vilket jag tycker hör till uppfostran att man kan lägga till även om man bara ska ställa en fråga. Jag skulle kunna ha skickat iväg ett svar på den för det hade blivit jättekort :Nej! men jag kände att jag inte ens tänkte sänka mej till nivån att svara för jag kände att jag inte tänker bemöta det och det tänker jag inte göra här heller men jag måste bara avreagera mej för jag är så arg och jag vill kunna sova inatt och drömma goa drömmar istället för mardrömmar.

Jag känner inte att jag någonsin har berövat barnen en pappa för i mina ögon är en pappa en person som vill sina barns bästa och vill skydda dem från allt ont och det har inte deras gjort. Jag tycker att barn ska ha rätt till trygghet, kärlek och omtanke och det har de här hemma och de har inget behov av att träffa sin "pappa" och den dagen som de ev frågar om de får träffa den personen så tänker jag inte stå ivägen om de är stor nog att ta det beslutet och kan inse att det kan få konsekvenser för både dem och mej. Liten har jag konstaterat tror att "pappa" är ett namn på alla manliga som kommer och hämtarpå dagis bara för att alla andra barn skriker det och att det även är ett namn på älsklingsfilmen - Barbapappa!

Egentligen är det inte frågan i sej som gör mej mest förbannad utan att personen som har ställt den kan ställa den utan att veta bakgrunden. Tänk om jag hade varit änka och att min man nyligen hade gått bort? Tror månniskor att det är så kul att få en sån fråga då? Det finns massor av tänk om.............. och tydligen så finns det fler idioter ute i samhållet än vadg tidigare har trott men det är ju skönt att jag någonsin inser att det är så samhållet ser ut och att de finns överallt. Santidigt då förstår jag inte heller vad människor har med det att göra!!!! Vad är det som säjer att det inte är så att han inte ville ha dem utan att det bara varit jag som vill ha dem och att det därför är så att de är hos mej på heltid? Är folk verkligen så nyfikna att de "går över lik" för att få något att skvallra om!

Snälla människor - tänk tre steg längre än vad ni gör innan ni ställer en fråga som ni inte har med att göra! För er som bryr er och vet om mej, mina barn och min historia och finns för mej i alla lägen så är det bara att fråga vad ni vill för jag vet att era frågor kommer av kärlek och omtanke!

Puss    från Häxansurtant    

Ibland blir jag bara sååååååååååååå irriterad att jag känner mej precis som denna gubben här ovanför. Jag är vuxen, jag har barn och jag har tagit jobbiga och livsavgörande beslut för mej och barnen och ändå så finns det personer som hela tiden försöker styra över mej så att jag känner mej som ett litet barn och det får mej att explodera. Jag kan avgöra och bestämma saker själv. Jag velar mellan olika alternativ - ja men de jobbigaste besluten i mitt liv har jag redan tagit och detta som händer nu är konsekvenserna av dem. Jag kan skriva på en gång att det inte är någon som lämnat kommentar här som retar upp mej utan detta irriterande finns i min närhet så ingen här behöver leta bland kommentarer eller ta åt sej.

Jag känner att genom alla förhör och alla utredningar så har jag fått lämna ut mer saker om mej och mitt liv än vad jag innan tyckte var okej. Idag har jag en valmöjlighet vad jag lämnar ut i vardagen och privat och jag värnar om min och barnens "lilla egna bubbla" och det är när någon utan att jag ber om en åsikt börjar kommentera mitt privata och vilka jag har kontakt med som jag känner att jag bara får nog. Jag bestämmer själv vad jag säjer, skriver eller vilka jag har kontakt med!

Blir förbannad på mej själv att jag tar åt mej men det är förbannat lätt att komma tillbaka till ett gammalt beteende och undra om det finns sanning i det man får höra eller inte? Jag har varit på ett strålande humör i flera dagar och så händer detta och jag känner bara att jag vill inte - jag blir så arg så jag gråter och jag känner att jag ska bli nunna och bosätta mej i ett kloster i Alperna (om det finns¨något där har jag ännu inte hunnit kolla upp) för där har man säkert ingen som helst kontakt med omgivningen. Kan skicka röksignaler kanske men troligen är det någon som kommer att kommentera eller klaga på det med. 

Ibland känner jag att jag skulle bara vilja ställa mej med ett plakat och fråga om det verkligen inte är någon som hör vad jag säjer. Säjer jag ja eller bara håller med då hör alla men när jag säjer nej eller att jag inte orkar eller något annat jobbigt ja men då är det ingen som förstår det språk som jag pratar. Usch va jag är irriterad och tycker synd om mej själv just nu men detta kom i fel tid i mitt liv.

Nu ska jag roa mej med att läsa förhör istället när jag ändå är irriterad och arg för det är något som jag har skjutit upp i flera dagar bara för att det river upp så många sår inom mej. De påminner om saker som jag inte vill minnas och som jag försöker att bearbeta så jag kan öerleva. Detta är en så onödig konsekvens av att det tar så läng tid från anmälan till rättegång så ma har som offer hunnit komma en bit in i det nya livet och man har börjat kunna leva med såren på insidan som börjat förvandlats till ärr men som nu ska rivas upp till blödande sår igen!

PUSS från Häxansurtant   

Jag reagerar på detta att många verkligen måste lägga ut mängder av bilder på sina barn på nätet. Där ligger de till allmän åskådning och alla kan se, tycka och prata om dessa barn som inte har en aning att vem som helst kan titta på dem. Nu är det inte så att jag drar alla över en kam för jag tycker det är helt okej när man har så nära och kära kan titta på dem men jag tycker att det börjar bli sjukt när hela världen kan gå in och titta på lilla Kalle som tar sitt första steg och sedan kommer lilla Kalles första tand. Och egentligen är världen intresserad för hur det går för lilla Kalle som de inte ens vet vam han är??!!

Orsaken till dessa funderingar är efter ett samtal med min nära vän igår som på omvägar har fått höra att pappan till deras barn, de lever inte ihop längre, har en bild på honom och sonen som visningsbild på Facebook. Det får mej att reagera jättestarkt för jag känner att om sonen hade blivit tillfrågad då hade han berättat för mamman att han var med på en bild men detta har inte hänt. Hon har inte heller blivit tillfrågad utan det bara kommer fram på omvägar och jag känner att då blir barnen plötsligt en offentlig person. Eller är det så att föräldrar gör detta för attt själv hamna i "bättre dager" och framgå som en bättre föälder? Jag tycker att det som gör detta sjukt är att pappan under flera månader inte hade kontakt med sin son och ändp så låg denna bild som en profilbild. Vad är det man vill visa då? När man inte har kontakt med barnet som är med på bilden?

Jag har skrivit att jag oxå skulle vilja kunna lägga ut bilder på mina barn men när jag tänker på hur det var när jag kunde det så gjorde jag inte det heller så nu känns det som att det mer är en önskan för att jag inte kan göra det. De bilder som jag skulle kunna tänka mej att lägga ut då är mer bilder till nära och kära så de får se tex när barnen var lucior och så vidare för att det finns människor som inte kan vara med på dessa händelser men de skickar jag ju i mail eller meddelanden så behovet att ha dem till allmän åskådning finns inte.

En annan sak som jag har tänkt på är detta när man lägger upp en bild på lilla Kalle (stackaren jag vet inte ens om han finns men han får vara ett exempel hela tiden) och man skriver namn och ålder hur lätt är det inte för tex en kidnappare att ta just honom på dagis-gården för han vet ju precis vad han heter. Han ropar Kalle och Kalle reagerar och dagisfröknarna reagerar inte nämnvärt på att det är någon som ropar för det verkar ju som om den som ropar känner till honom. 

Vi sätter inte namnlappar på djur för att det inte ska vara lätt att kidnappa och sälja dem men det publiceras bilder på nätet  som hela världen kan komma åt där det står namn och vart man bor med barnen - är inte det konstigt och dubbelmoral så säj!!!!????

PUSS från Häxansurtant som nu ska ta upp sin opublicerade Liten 

Idag känns det som om jag tog ett enormt steg på min terapi - jag vågade säja saker högt som jag inte ens har vågat tänka tanken till slit och det känns som en lättnad samtidigt som jag chockade mej själv. Känner mej lite lättare och det känns som om jag nu kan fortsätta att "lägga mitt pussel" nu när jag har fått "ramen" klar. Det könns verkligen som det är det som jag håller på med jag lägger ett pussel och när det är färdigt så kommer resultatet att bli en person. Den personen är jag som jag var innan jag blev nedtryckt och utsatt för övergrepp. Jag vet att jag inte kommer att bli min gamla jag för det är helt omöjligt men de egenskaper som jag hade som person kommer att komma fram igen. Jag vet att det kommer att komma nya situationer i hela mitt liv som kommer att framkalla nya tankar och reaktioner men jag vet att jag kommer att klara dem bara jag har lyckats "lägga färditg pusslet".

Det jag lyckades få över mina läppar idag var det helvete som jag hade om han var på jobbet för jag hade inte en aning om vad som hände och jag kunde inte påverka hans humör. Jag kunde inte försöka släta över det som hände som jag hade blivit riktigt skicklig på genom åren. Jag var en mästarinna på att lyssna av hans steg, sättet han körde upp på infarten, sättet han slog igen bildörren på och hur han öppnade dörren för att jag skulle veta hur jag skulle agera när han kom in genom dörren. Hur många gånger slängde jag inte på barnen kläderna och bara mötte honom i dörren för att vi skulle ut och gå med hunden fastän den inte behövde ut för att jag hörde på allt detta att han var arg eller irriterad och hade vi tur så hade det försvunnit lite när vi kom hem så kanske kunde han behärska sej till barnen hade lagt sej. Vissa gånger var det bättre att möta honom i dörren för att försöka prata bort allt detta och försöka få in honom på ett annat spår och vissa gånger så gav jag bara upp för det var för uppenbart att inget jag kunde göra skulle kunna hindra hans humör.

Det som skrämmer mej idag är att jag ser att tiden från att han körde in på gården tills att han kom in i huset var mellan 1-2 minuter och på denna tid kunde det ändras så det var viktigt att jag var uppmärksam hela vägen för det kunde ändras. Jag skrämms av att timmarna som han var på jobbet var en mardröm för jag hade miljoner med saker som skulle göras för att inte reta upp honom och utöver dessa saker hade jag barnen och hunden att se till och att inte de blev eftersatta. Det var ett helvete när han var hemma för man visste inte när det skulle vända. Det behövdes bara att man sa något eller att man inte sa något, att man skrattade eller att man såg sur ut, att barnen lät eller att de grät för att det skulle vända på en hundradels sekund. Och hu rman under dessa omständigheter omedvetet gör dessa saker, man lägger märke till och man räknar ut allt för att man ska överleva. Detta är inget som jag tänkt på utan det bara kom tillbaka i en dröm. Jag var i huset och jag gjorde allt detta igen och jag vaknade av att jag grät.

Jag har under min tid tillsammans med honom varit till läkare för att jag inte kunde sova, jag kände mej deprimerad och jag hade känslan av att livet var hopplöst och det som förvånar mej än idag är att det inte var någon som frågade hur jag hade det hemma eller om jag visste vad orsaken var till att jag mådde så här.

Jag var alltid tvungen att tänka ett steg längre. Skulle det komma främmande fick jag försöka att få honom att bli arg innan om det var på gång för jag ville inte att andra skulle se hur jag hade det för då skulle jag bli straffad för det också. Det värsta jag visste var när folk kom oanmälda för då hade jag inte kontroll och jag var tvungen att vara på min vakt hela tiden. Idag inser jag att jag aldrig hade kontrollen någon gång men det var en känsla att jag hade det när det inte märktes för mycket utåt. Jag blir rädd när jag tänker på alla dessa tankar och planerande som det var bakom allt. Hur många gånger har han inte bestämmt med sina släktingar att de skulle komma men när den dagen kom så var han inte hemma för det passade inte honom och jag fick sitta där och försöka förklara bort det. Vi skulle ha en fest med några av mina kompisar men det passade naturligtvis inte honom så han berättade rakt upp och ner för mej att om de kom så skulle han antingen åka därifrån innan de kom (det var ett par) eller så skulle han vara sur och berätta precis för dem vilken skit jag var. Jag ställde in denna flera gånger eftersom jag visste att det skulle bli ett helvete även för dem men jag klarade inte av att smutskasta honom inför dem så jag hittade på olika anledningar. Idag har jag berättat som det var men det krävdes massor av mod kan jag lova!

Idag tog min terapeut mej "på sängen" med en fråga och det var om jag alltid hade varit lite pajas för att släta över saker och ting och om jag aldrig kunnat tagit positiva saker som människor säjer till mej. Jag var verkligen tvungen att tänka efter och ja jag har alltid varit dålig på att ta positiva kommentarer för det känns som om det är lättare att människor har en lägre syn på mej och att jag kan stiga än att de skulle ha en positiv syn som jag inte kan uppfylla. Känns jättejobbigt även detta att erkänna men jag har alltid varit rädd för att såra och göra människor som jag har en relation med besviken. Jag kan minnas såna händelser i år efteråt.

Detta med att spela pajas för att släta över sakre och ting det är något som kom fram under min relation med honom och jag inser idag att det var ett slags överlevnad för mej. Sa någon nåt positivt om mej och sedan vände sej till honom och frågade honom varför han adrig gjorde så eller var så spelade jag alltid pajas för att försöka släta ut det andra sa till honom för jag visste att det var jag och inte de som skulle bli straffade. Samma sak var det i andra sammanhang jag blev pajas för att släta över allt som kunde göra honom uppretad eller som jag ville att han inte skulle fästa för mycket vikt vid. Detta blev ett sätt för mej att försöka få honom att glömma det som kunde reta eller kränka honom. Mycket av det tror jag har gjort att jag kom levande från denna relation för det har legat i det undermedvetna att jag var tvungen att stå ut tills barnen klarade sej utan mej. De var tvungen att bli större innan han dödade mej och detta är något som jag vaknar av var och varannan natt denna känslan av att jag kommer att bli dödad av honom. Jag känner idag att jag är mer förvänad över de nätter som jag kunde sova än de som jag inte sov på men det är lätt att tänka så när man kan se det med andra ögon då tröck jag bara ner det gång på gång för om jag hade tänkt de tankar som jag tänker idag hade jag dött där och då.

Nu ska jag ta och samla energi för att göra mej klar för natten så jag orkar ta hand om tre sjuka troll imorgon igen. De har feber som kommer och går men en hosta som består!

PUSS från en snurrig Häxansurtant   

Igår så pratade jag med min olyckssyster och det ger mej sån energi i flera dagar efter men oftast ger det mej även en hel del funderingar - antingen på hennes eller mina problem. Är faktiskt skönt att ha någon som man kan skratta tillsammans med åt all misär samtidigt som vi försöker reda upp och stötta varandra och vi har kommit långt på den vägen.

Gången innan igår så började vi att komma in på en sak som jag läste i en bok om psykopatens offer att det kanske har känts för dem som att de har begärt för mycket fastän det egentligen har varit att de har begärt för lite. Detta kom som ett uppvaknande för mej för hur många gånger har jag inte sagt till Äcklet när han var "snäll" att det var tur att jag hade honom och hur många gånger har jag inte köpt hans förklaringar på saker som jag sett som ett problem och tagir upp  att jag kräver för mycket. Nu inser jag att det jag krävde var för lite. Jag krävde bara att bli respekterad som person och i förhållandet och när jag inte blev det så sänkte jag ytterligare och ytterligar och till slut hade jag sänkt allt så det inte fanns något av mej kvar.

Många gånger har jag tänkt att det fanns en snäll sida och det var denna som jag hela tiden strävade efter att få fram igen. Han hade ju varit snäll och omtänksam i början när vi träffades och då sa han ju snälla saker till mej. Under vårat förhållande kämpade och kämoade jag till att komma tillbaka till detta men jag gjorde aldrig det. Idag inser jag att detta var bara ett spel för känslorna när han visade tex medkänsla var aldrig ärliga och det hela gick ut på att jag skulle fastna och bli en bricka i spelet där han satte upp reglerna och ändrade dem när och så det passade honom. 

Jag fick presenter av honom ibland. Det blev färre och färre men i början kom de rätt ofta. Detta var något som han gärna ville att jag skulle berätta föör människor i våran omgivning och om jag inte gjorde det ja då berättade han att han hade köpt dem och givit mej utan att jag fyllde år eller av någon annan orsak. Detta ser jag att det var ju ett sätt att belöna mej precis som en liten hundvalp. När jag hade varit duktig och lytt honom ja då fick jag belöning men de gånger som jag inte gjorde det ja då skulle jag tuktas så jag lärde mej att lyda. Kändes kränkande redan då fastän jag inte såg hela sammanhanget men inerst inne så insåg jag det även om jag inte klarade att erkänna det för mej själv ens.

Jag minns speciellt en gång när jag skulle börja träna igen och jag provade mina gamla träningskläder. Jag kunde ha dem och det var ett linne och ett par träningstights men det passade ju inte  honom. Om jag skulle träna då skulle jag ha en träningsoverall och det hade jag inte. Det slutade med att han åkte iväg och köpte en som jag fick tre nummer för stor och det såg ut som om jag hade lånat någon annans och jag kände mej ännu en gång kränkt men bara för att jag skulle få träna så satte jag på mej den men lite trots fanns kvar så under T-shirten hade jag linnet och kunde ha det när jag tränade tillsammans med de stora byxorna. Jag undrar än idag vad som hade hänt om han hade upptäckt detta men jag vågar inte tänka tanken till slutet för inom mej vet jag vad svaret är.

Det finns så många saker som verkligen har kränkt och ändå så köpte jag hans förklaringar på att jag krävde för mycket när jag bara ville att det skulle vara ett jämlikt förhållande och att han skulle respektera mej för den jag var. Ofta fick jag höra att det var allt en annan person som han hade blivit tillsammans med men det var det även för mej och det var han som påverkade mej att bli till den personen jag var, kuvad och kände mej som ett tjänstejon, men han gjorde aldrig fel så det var inte värt att ens säja det för i hans värld är det alla andra som gör fel inte han.

Tänk om jag hade insett tidigare att det jag gjorde fel var att jag begärde för lite inte för mycket! 

Puss från Häxansurtant