......................och in med det nya heter det och idag så slog det mej att det är så det fungerar i livet och när det gäller det psykiska med minnen och med den energi som jag känner att jag inte har heller! Jag har inte rensat så att jag kan fylla på med nya minnen som är positiva och ger energi och livsglädje och jag har inte tömt mej på den negativa energin så att jag kan fylla på med ny positiv energi och nu när jag har börjat så inser jag att det är detta som jag skulle ha gjort tidigare!

Om jag köper en ny soffa så inser jag att jag inte kommer att få plats med både den gamla och den nya soffan utan jag tar bort den gamla för att få plats för den nya, När jag gör det så får mitt hem ett lyft och oftast så känner jag att jag blir gladare och jag får mer energi av att mitt hem har fått en förnyelse och att det har fått ett lyft. Idag så insåg jag att det är så det blir när jag lyfter fram de gamla minnena som jag inte velat minnas eller ta fram för att bearbeta och när jag gör det så lämnar jag plats för nya minnen som är positiva och som gör att jag lyfts upp som människa men samtidigt att jag känner att mitt psykiska mående lyfts upp - jag får mer energi!

Ibland så känns det som att man gör allt så invecklat, jag försöker se det på så krångliga sätt och så kommer det en "blixt från en klar himmel" och så inser man att det är inte svårare än man gör det för det är inte mer krångligt än det är i vardagen! Negariva minnen måste bearbetas och lämna plats för positiva, positiva uppleverlser måste komma och ta platsen där de negativa upplevelserna har funnits! Och jag inser att denna processen har redan börjat utan att jag varit medveten om det för jag har hittat en energi till att ta tag i saker som jag tidigare tänkt att jag gör imorgon men imorgon kom aldrig, jag kommer med ideer på saker att göra, måla och pyssla och jag njuter att den sidan har kommit tillbaka för det känns som att när det finns igen så är det på väg åt rätt håll sen kommer det att komma fler uppförsbackar men jag har visat att jag har överlevt dem förut och jag kommer att göra det igen!

Jag har många gånger känt det under denna resan att det har känts som att man behöver olika nycklar för att komma vidare, för att kunna ta nästa steg och nu känns det som att jag kommer att kunna ta nästa steg, att jag kommer att våga satsa på att våga provocera fram minnena för jag inser ännu mer att jag ska ha fram dem, jag ska minnas, känna och jag ska erkänna dem högt och jag ska bearbeta dem men när jag gjort det så finns det plats för nya minnen och det är som min och barnens terapeuter har sagt att efter alla trauman vi varit med om så är det som vi behöver vara med om just detta att få in det normala och att se att vi inte blir bestraffade för att vi misslyckas utan att det tillhör livet och att man får göra det och att det är tillåtet!

Jag ska kämpa framåt, jag ska inte släppa fokus på att bearbeta och få bort det som tar platsen från att jag ska kunna fylla på med positiva minnen som gör att jag växer som människa men som även ger mej energin till att komma framåt och att växa och ta tag i sakerna som får mej att må bättre men även det som ger mej en chans att se att när jag misslyckas så är det mänskligt och jag lär mej på det men det är ingen där och bestraffar mej ~ för den delen hör till livet den med! 

  KRAMAR    

När min psykolog i mitt team i veckan använde ordet provocera så såg jag framför mej en tuffing som går på stan och provocerar fram bråk, eller som provocerar fram reaktioner så att andra känner sej kränkta. Jag såg tidningsrubriker om människor som känt sej provocerade i olika situationer och hela jag fylldes av en negativ känsla för ordet för mej var negativt och fyllde inte någon som helst positiv känsla eller funktion! Jag kände att allt som hade med det ordet att göra är något som jag bara skulle dra mej så långt bort ifrån som jag bara kunde och vända ryggen från, jag skulle inte vilja befatta mej med det över huvdtaget.

                                                                                                                                    Allt började med att hon läste denna registering som jag gjort av mina tankar och känslorna som det har rivit upp inom mej och det är som jag sagt till henne ~ jag kan många gånger inte säja vad det är jag känner för att det är "negativa" känslor, eller känslor som jag har stoppat in i ett fack som räknas som negativa för att de alltid förljdes av bestrafningar psykiskt eller fysiskt! När vi hade kommit så här långt så började det jobbiga för nu kom vi in på de känsliga ämnena!

Jag har gått på terapi med min terapeut i 1,5 år och jag har inte känt och jag har även sagt det till henne att jag inte har kontakt med mina känslor som är "negativa" för mej! Nu när jag pratade med min psykolog så förstod jag precis vad hon menade när hon sa att det blev så att man lärde in ett beteende att förneka de känslor som man inte ville ha, inte tilläts ha eller som gjorde för ont att ha! Jag känd igen mej i två av kategorierna för det tilläts inte att jag var arg! Irriterad fick jag vara så länge det var riktat mot andra så det lärde jag mej fort att vända alla känslorna som var negativa till irritation och rikta det mot dem som fanns runt oss istället mot honom för då slapp jag de bestraffningarna!

                                                                                                                                    Sorg ~ det tillät jag mej inte heller att känna för hur skulle jag orka det!?!?!? Tillät jag mej att börja känna det så skulle jag aldrig sluta gråta för mitt liv var ju bara tragiskt, och jag fick inte gråta eller vara ledsen för då var jag svag och det var man inte hemma hos oss! Jag började med ett beteende som var så att jag la helt enkelt locket på för att slippa bli bestraffad! Senare så vägrade jag visa för honom hur mycket han sårade mej fysiskt och psykiskt så dä la jag på locket ännu mer och ännu hårdare och stängde inne känslorna ännu mer! Mitt beteende blev ännu mer utpräglat att man höll dessa känslor inom sej och de fanns inte! 

                                                                                                                                          Nu inser jag att detta är ett av de värsta misstag som jag kunnat göra mot mej själv för jag har övat in ett beteende, ett mönster som är nästintill omöjligt att bryta för jag känner inte igen känslorna längre, jag vet inte hur man släpper fram dem och jag vet inte hur man hanterar dem för jag har tryckt ner dem för länge! Det är som hon säjer för att man ska kunna bearbeta ska det göra ont, man ska gråta, man ska vara arg och man ska känna att man verkligen får utlopp för dessa känslor. Jag har suttit på min terapi ~ det har varit jobbigt, ja men jag har fått reaktionen när jag har kommit hem och varit själv men jag börjar tro att det är som hon säjer att för att jag skulle ha fått de rätta resultaten så är det på terapin och framför andra som de skulle ha kommit för nu följer jag mönstret som jag tidigare gjort och som jag byggt upp! Men NU ska det brytas genom att hon ska provocera fram dessa känslor och jag ska provocera fram minnen!

När vi började att prata så kände jag att jag inte var beredd att återvända i minnet till åren innan misshandeln. Det finns inte kraft och energi att vara här och nu så hur ska det finnas kraft att vara där med i minnet och minnas, uppleva och känna. När vi hade pratat och diskuterat i över en timme så insåg jag och hörde i mitt eget resonemang att det var detta som jag var tvungen att göra för att komma vidare, för att bryta mönstret! Jag var tvungen att ta några steg tillbaka för att kunna gå framåt hur dumt det än låter och hur dumt det än känns för mej som är tidsoptimist och där allt ska gå fort framåt!Jag insåg där och då att jag måste göra en minnesresa till det förflutna, jag måste låta henne provocera fram känslorna ~ sorg och aggression för att jag ska lära känna igen dem! Jag måste göra det fastän det har en negativ klang, innebörd och att det känns negativt det ordet för mej! Jag känner ju mer jag har tänkt på det att det kommer att bli positivt för mej till slut! Jag måste göra detta för min och barnens skull även om det kommer att svida och göra ont inombords! 

På något konstigt sätt så inser jag att ibland så måste man för att komma vidare i livet gå tillbaka och göra de saker som blev fel där och då så rätt som det bara går! Det är inte alla saker som man kan göra det med, men de som man kan göra det med de ska jag ta chansen! Jag vet att det kommer att kännas jobbigt och jag vet att det kommer att göra ont. Jag som inte gråter så att andra ser kommer att få svälja min stolthet! Jag kommer att få bli den svaga jag och på något sätt så känner jag att jag önskar att de som var på skyddade boendet hade tvingat mej att komma till den gränsen att jag bara bröt ihop när jag var själv och inte hade några barn och ingen som var beroende av mej, för kanske hade jag då lärt mej att "lyfta på locket" och lärt mej känna igen känslorna som jag inte fick känna! 

Det känns konstig att vara vuxen, mamma och ta ansvar för så mycket och samtidigt inte kunna identifiera sina egna känslor! Samtidigt så inser jag att det är som hon sa till mej att när man levt tillräckligt länge i ett trauma så stänger man av de känslor som inte det finns utrymme för och det var det jag gjorde för att överleva. Samtidigt så väljer jag att se det så att jag har modet att se att jag inte kan känna igen de här känslorna och att jag har lärt mej ett beteende som jag inte tycker om och som jag inte mår bra av! Nu ska jag bryta detta mönster och beteende och jag gör det för min och barnens skull även om det kommer att göra ont och det kommer att kosta tid och energi som egentligen inte finns men det känns som att vi är värda det och för en gångs skull så är jag beredd att ta ett steg tillbaka för att komma framåt! För en gångs skull är jag beredd att låta det ta tid för jag inser att det tar tid att bygga upp det som har brytits ner och jag ska för en gångs skull satsa på mej för det är mina barn värda att ha en mamma som fungerar och även om jag vid min ålder borde känna igen mina känslor så vågar jag idag erkänna att det som har hänt har gjort att jag inte gör det men jag vågar samtidigt erkänna att jag förtjänar en chans att lära mej att känna igen dem ~ och jag ska ta den! 

   KRAMAR   

Idag har vi haft en sån här dag när vi har levt ett liv som varit så "normalt" som det bara går med våra förutsättningar och jag känner att varje gång vi gör det och det fungerar att vi gör det så njuter jag! Jag känner att jag får kraft att gå vidare, att kämpa vdare och ta "fajterna" som kommer för jag har fått känna på hur ett liv kan vara utan allt det där som inte hörde till livet innan Helvetet och allt fanns! I veckan när jag letade efter ett papper som min advokat skulle ha så ramlade det ut ett brev som vi fick i uppgift när jag gick i 9:an att skriva till oss själva! Vi skulle där skriva hur vi trodde att våran framtid skulle se ut! Jag var bara tvungen att sätta mej ner och läsa det när det ramlade ur pärmen även om jag visste att det skulle göra ont för fastän jag inte mindes vad som stod där så vet jag iallafall att det inte är den situationen som jag befinner mej i idag som jag skrev om då! 

Jag var bara tvungen att le när jag läste det för jag hade skrivit om att jag trodde att jag skulle bo i ett rött hus med vita knutar, jag skulle inte ha några barn och jag skulle jobba med helt andra saker än jag gjort ~ inget stämde med den verklighet som jag har levt i! Det som fick mej att le mest var hur naivt jag såg på livet då för det var verkligen med "reklamfilmsögon" som jag såg på livet. Jag kunde se framför mej hur jag satt och åt frukost med solen som lös in genom fönstret och inga problem i världen fanns då! Jag är glad att jag inte visste hur livet skulle se ut och vad det hade med sej!

Samtidigt så fick det mej att tänka! Många motgångar och jobbiga saker skulle jag vilja vara utan! Jag skulle vilja att barnen hade sluppit gå igenom det som de har gjort för de förtjänar en så mycket bättre uppväxt och framförallt en så mycket bättre start i livet, men nu blev det som det blev och vi har gjort det bästa av det! När jag tänker på det som har varit så ser jag ju att samtidigt som det har varit jobbigt så har det fått mej att värdesätta andra saker som jag tidigare bara tog förgivet. Jag har aldrig förr värdesatt att kunna gå utanför dörren för det var bara något som jag tog förgivet för jag gjorde det varje dag och jag gjorde det flera gånger varje dag precis när jag kände för det! Sedan en dag så kunde jag det inte ~ och det fick mej att värdesätta det den dagen jag kunde göra det igen! Förutsättningen för att vara utomhus kommer aldrig mer att bli den samma men jag kan göra det och jag värdesätter det!

Bara det att ha pengar kvar på kontot även om det inte är miljoner är något jag värdesätter idag för jag har levt under flera år med att jag har fått bett om pengar för att få åka och köpa mat till familjen, eller för att ens kunna köpa ett tuggummi till mej själv. Jag har levt med att redovisa var enda krona som kom in och som gick ut och därför värdesätter jag att kunna köpa maten som vi behver utan att be om lov! Bara det att kunna bestämma själv vad jag tycker om för mat och vad jag inte tycker om för mat ger massor!

Ju mer jag tänkte dessto mer inser jag att livet är en berg och dalbana! Det är bara det att mitt liv haft högre toppar som jag skulle och ska över än många andra någonsin ska över i hela sitt liv. Jag har klarat det och belöningen kommer nu när jag har dessa neråt turer som kommer mellan och jag kan känna att jag njuter av dem! Det är bara så att det finns massor av saker i livet som vi egentligen borde uppskatta men vi tar dem bara förgivet! Det är bara det att inget i livet är ett löfte om att det ska finnas där jämt ~ det är bara ett lån vi har! Idag värdesätter jag saker som bara tidigare fanns där och jag njuter på ett helt annat sätt!

Jag lever här och nu! Om det kommer en morgondag det vet jag inte! Om jag är frisk och kan gå om en månad det vet jag inte heller det enda jag kan veta det är att jag har stunden precis nu och jag har chansen att göra något bra av den, något som jag kan minnas och glädjas över och den chansen kommer inte tillbaka! Även om livet är en berg och dalbana så kommer det någon gång en lättare bit bara man är beredd att se den och bara man vågar ta chansen för den chansen kommer aldrig tillbaka och när man kört vidare i berg och dalbanan då är det försent för man får bara en chans!

Jag tänker ta de chanser som kommer för jag vet att när jag inte kunde göra det som jag tidigare bara tagit förgivet så var det som höll mej vid "liv" minnet av alla chanser som jag tagit och som jag gömt glädjen av i mitt hjärta! Den kan ingen ta ifrån en och den kan man ta fram när det är som jobbigast och det känns som att man inte orkar kämpa mer, att man inte orkar ta ett endaste steg till..............................................
...........

   KRAMAR    

Idag var jag och Skruttan på en mataffär, de andra två hade valt att de inte ville följa med utan ville stanna kvar hos mormor och morfar när jag skulle åka för att handla, när det kommer en polis pikebuss med sirener och blåsljus på, och strax efter den så kommer det en vanlig polisbil även den med sirener och blåsljus och de åker mot hållet som vi åker hemåt men även till mormor och morfar! Skruttans kommentar är: Mamma! På dagis har vi lärt oss att om det kommer bilar med sirener på då ska man skynda sej att springa långt från vägen för då har de bråttom! Jag kunde pusta ut för hon hade inte förstått att det var polis och det var inte kaos som det hade varit i somras!

Sen kom kommentaren från en tant som stod bredvid mej: Undra vad det har hänt för trafikolycka nu då?!!??!!??!!??! Det var först när hon uttalade de orden som jag insåg hur sjuk min första tanke och min reaktion var för hennes var ju naturlig och ändå så kände jag att jag tittade på henne som att hon var knäpp och hade den mest onaturliga reaktion som man kunde ha och ändå är det ju så som hon tänkte som jag "borde" ha tänkt om jag hade haft ett "normalt" (vad jag avskyr det ordet) liv! Jag insåg där  att min kropp i den stunden som den hörde sirenen och såg polisbilarna så fanns tanken och reaktionen att Han hade hittat dem medans jag var och handlade och att det var dit poliserna var på väg! 

I de här situationerna så har hjärnan och kroppen en sån fruktansvärd överläggning med varann så det är så svårt att förklara så att någon som inte befunnit sej i situationen ska förstå, det går nästan inte! Hjärnan vet att OM han skulle ha hittat mina två döttrar som inte är med mej så skulle jag ha fått reda på det! Om inte mamma och pappa hade kunnat ringa så skulle polisen göra det! Hjärnan berättar för mej hur stor chansen är att han ska kunna hitta dem precis där och då och allt annat för att kroppen ska bli lugn och tänka precis som tanten att undra vilken trafiksolycka som har hänt nu men kroppen lyssnar inte för den har för många minnen som den kommer ihåg i de här situationerna! Det är dessa som min terapeut kallar för kroppsminnen och som man inte kan bearbete på samma sätt som de psykiska minnena för de finns i kroppen och man "känner" dem och det gör jag verkligen!

I de här situationerna känner jag hur ont det gör i mej när han säjer att jag kommer aldrig att kunna komma ifrån honom för han kommer aldrig att låta mej få lämna honom, jag känner hur ont det gör när han säjer att jag inte kommer att få ha barnen för han ska se till att han får dem, jag kommer inte att klara dem för jag klarar inte ens att ta hand om mej själv, jag känner hur ont alla orden/ hoten gör och jag känner hur alla uttalad ord trycker ner mej! Jag kan höra att det spelar ingen roll vart jag än tar vägen så kommer han att hitta oss, Vad jag än gör så har han kontrollen och i det läget så kommer allt tillbaka och det spelar ingen roll vad hjärnan säjer till kroppen! Det enda som gör att jag klarar av att hålla kvar kontrollen över mej själv är att jag vet att om jag tappar fokus så kan jag inte göra något! Då är jag svag och kan inte hjälpa någon! Jag kan inte skrämma Skruttan och bara jag gått igenom scenariot tillräckligt många gånger i mitt huvud (för mej så känns det som en evighet men i verligheten så tror jag inte ens att en minut gått) så inser jag att det är inte det som hänt för precis som hjärnan säjer så har inte telefonen ringt!

För varje gång som tanken vinner, som jag inser själv att det är inte det värsta som hänt och som jag kan övervinna kroppsminnena så känns det som att jag vunnit ytterligare en seger! Jag vet att jag kommer att få leva med mina psykiska och fysiska minnen och det kommer barnen med att få göra men samtidigt så ser jag att både hos dem och mej så dröjer det längre mellan de jobbiga perioderna och när minnena kommer så kan vi snabbare lägga dem åt sidan. Det finns minnen och saker som påminner varje dag men det är saker som finns där omedvetet som att jag aldrig låter barnen gå ut utanför dörren utan att jag tittat innan, det är något jag gör idag av rutin och mycket annat och kommer att göra så länge jag är med dem men det är min vardag nu!  Samtidigt så skulle inte jag vara den jag är idag utan dessa minnen!

Den som sa att tiden läker alla sår den har fel tror jag men en sak är jag helt övertygad om och det är att att minnena och såren bleknar med tiden! Livet jag lever idag är inget dröm liv men samtidigt så väljer jag att se det som så att jag har fått en andra chans för det var meningen att jag skulle dö och jag gjorde inte det! jag har fått en andra chans och jag tänker ta den! 

Vi lever inte drömlivet, men finns det egentligen någon som gör det OM de skulle vara ärlig för jag tror inte att det finns ett liv som bara är en dans på rosor men det skulle inte skada om det hade varit lite mindre med taggar i den dansen som jag dansar i livet men men...............................................
..............  kanske kommer det med en dag! Kanske en dag är vi trygga och fria och kan tänka när vi hör sirener och ser polisbilar "Undra vart det har hänt en trefikolycka nu" och luta mej tillbaka och fortsätta dricka kaffet UTAN att ha en överläggning med mej själv och ett hjärta som är i halsgropen   

  KRAMAR     

Om jag går in någonstans där det är många som ska ha hjälp och jag väljer att jag iallafall vill ha hjälp eller vill handla där så har jag fått lära mej att jag får helt enkelt vänta på min tur eller så får jag låta bli att få hjälp/ handla! Mina barn har fått lära sej att lever man som barn till en mamma som lever själv så får man vänta på sin tur och det hjälper inte att puttas, skrika, knuffas eller på andra sätt försöka att komma före för man får inte hjälpen fortare iallafall. När jag kommer till kassan och ska betala maten som jag har lagt i korgen i affären så har jag lärt mej under min uppväxt att man ställer sej i kön och väntar på sin tur att få lägga varorna på bandet och på att få betala! Jag kan göra listan hur lång som helst på olika situationer som jag har fått lära sej att man väntar på sin tur och när man väl kommer dit så är det någon som på något sätt visar att nu är det din tur! Ett exempel på detta är att man får en kallelse från läkaren att "då och då är det din tid att komma till doktor Duktig för att han ska kunna göra så att ditt ben blir bra för nu har du väntat så snällt på att det ska bli din tur i väntelistan"! Det finns hur många exempel som helst på när det finns fungerande listor och det finns fungerande system och jag förstår att det kan vara så att om man har fått en tid så kan det vara så att den som man fått tiden hos blir sjuk och att man därför måste boka om tiden det har jag full förståelse för!

Nu tänker jag skriva från   vad jag tycker, tänker och känner! Jag har kämpat i snart 3 år och jag tror inte att någon levande människa kan förstå hur mycket energi det går åt till det, hur mycket det sliter på kroppen och hur mycket det tar på kroppen! Jag gjorde det inte förän kroppen bara så stopp och jag hamnade på sjukhuset och jag tror inte att det gick in riktigt iallafall för om det hade gjort det så hade jag inte orkat fortsätta utan jag hade gett upp där och då! Det heter att inför lagen är vi alla lika och ingen ska dömas oskyldig, man ska hellre frias än fällas om det inte är helt säkert att man är skyldig och jag vet inte allt fins som står där men just nu så kan jag inte tycka att alla människor är lika inför rättsväsendet och det gör mej livrädd när jag tänker på att det är de som har "mitt livs avgörande i sina händer"

Härom dagen ringde min advokat till mej och säjer "Rättegången är inställd!" Hjärtat stannade i bröstet och fastän han fortsatte att prata på en gång så hann miljoner med tankar att passera i min hjärna att de hade lagt ner allt, att han var fri, att de hade bestämt att trots allt så var överklagan inte beviljad och jag vet inte allt men sen så hörde jag ju trots allt det som han sa att det fanns ett nytt datum satt redan. Jag kände att jag inte ens orkade reagera som jag hade gjort tidigare för det är inte första gången som det händer under denna resan att det förändras så det var inte bara febern som gjorde att jag höll mej lugn! Vi fortsatte att prata ett tag och sedan så hör jag mej själv fråga varför inte rättegången blev när den var tänkt! 

Jag hade kunnat bita mej i tungan, slagit kullerbytta, städat hela huset eller vad som helst för att få den frågan outtalad för jag visste redan innan svaret kom att det skulle vara ett svar som irriterade och retade upp mej för så mycket har jag lärt mej under dessa år att det inte är vanliga saker som är orsaker till sånt! På en gång som jag hörde svaret så ångrade jag ännu mer att jag ställde frågan för svaret var att det hade kommit in så mycket nytt/ akut så de hade skjutit upp den! Inte ens 40 grader i feber klarade av att hålla mej lugn då! 

Jag kan inte förstå det! Om alla är lika inför lagen och Rätsväsendet, man ska se till allas värde och alla de fina sakerna - hur kan de då göa så här? Vi skulle äntligen få ett slut på detta och med denna domen så skulle de komma ett slut med vårdnaden! Barnen skulle få de svaret som de förtjänat i år att få veta - om det kommer att bli tvingad att återvända till Helvetet eller inte! Vi skulle få en dom och eventuellt ett straff och under den tiden skulle vi kunna röra oss som vi ville här i Sverige, jag skulle inte behöva vara på helspänn hela tiden och vara rädd för att han ska hitta oss hela tiden. Vi skulle få ett avslut och kunna starta ett nytt liv som jag tycker att vi förtjänar! 

Vi hade fått ett datum och jag var inställd på det, jag hade förberett för hur barnen skulle bo medans jag var borta och jag hade förberett vilka jag skulle h med som stöttning och så blir det bara avblåst! Jag som äntligen skulle få ett slut på en del av mitt helvete och skulle kunna starta om på ett nytt kapitel. Kan de inte förstå att det är människor som de jobbar med som har känslor och inte robotar?!?!?

För mej så visar detta att misshandlarna på mej och den på våran äldsta dotter är inte lika viktig som de andra som är där! Vi är inte lika viktiga som de andra fallen som är där hos dem så därför får vi vänta! Jag vet att det är annat som spelar inte på att det är så rent teoretisk men det känns så för mej och det spelar inte någon roll vad någon säjer för så känns det för mej för de valde att flytta mitt och ta de andra före! Jag har lärt mej att i ett kösystem så är det så att när man låter någon gå före så är det viktigare eller så är det mer bråttom alltså är inte jag så viktig eller så tänker de att eftersom jag snart har klarat ( när rättegången är har jag klarat mer än det) tre år så klarar hon lite till, men det känns att jag kommer inte att göra det!

Om alla ska vara lika inför lagen när de döms så tycker jag att det ska gälla även när man ska vara målsägande, vittne eller vad du än är men så är det inte idag och jag tycker det är skrämmande. Många gånger läser jag i tidningen och tänker att Oj vilken tur eller otur den personen har för jag inser att det skiljer sej så mycket mot ett annat fall och ändå så är detaljerna sååååååå lika! Kanske är det dags för Svensk lag och rättsväsende att leva upp till att alla är lika inför lagen för jag känner efter mitt besked att det inte är så för jag känner det precis som att de skiter i hur jag mår eller känner det för jag har klarat det så länge så det är klart jag klarar det lite till men det finns inga garantier! Det är människor som är "insatsen"  när man kommer till rättssysstemet kanske är det just det man glömmer när man tänker på värdet när man sitter där och ska döma..............................................
...........

  KRAMAR    

Jag kan vara lugnet själv, jag kan vara resonabel och jag kan se det ur både en och två och tre synvinklar men när det är någon som gör eller behandlar mina barn fel då finns det bara en reaktion hos mej och det är att lejonmamman vaknar i mej och jag skyddar mina barn till vilket pris som helst! Mej kan man göra saker emot men man gör inte vad som helst mot mina barn och man bestraffar inte dem för val som jag gjort i mitt liv det är en sak som är säkert för då väcker man verkligen Lejonmamman i mej! Rätt ska vara rätt och är man vuxen så sköter man konflikter som en vuxen människa och håller barnen utanför!

Om jag bara skulle vara mamma och agera som jag kände efter allt som barnen redan har varit med om och har med sej i ryggsäckarna så skulle jag sopa framför dem så att de inte snubblar på småstenar, jag skulle tugga maten åt dem så att de inte sätter i halsen, jag skulle inte låta dem gå utanför dörren för att de inte skulle bli sårade eller besvikna på andra människor igen men jag vet att det inte skulle vara för deras egna bästa! De behöver lära sej att inte allt är farligt och att inte allt gör lika ont och sårar lika mycket som deras tidigare erfarenheter gjort alltså låter jag dem leva ett så normalt liv som det bara går, Jag biter mej i tungan och låter dem ta sina egna fajter, Jag låter dem se att man inte "dör" av att säja ett nej och att man inte får ett slag för att man gör det, att man inte blir idiotförklarad för att man ställer frågor som man ställde tidigare ~ jag låter dem lära sej att det finns de som bemöter dem naturligt och hur det ska vara där de tidigare haft de sjuka erfarenheterna!

För flera månader valde jag bort en person i mitt liv som jag kände jagade mej, tog min energi och som jag kände inte respekterade mej, som inte behandlade mej eller barnen på de sätt som jag tyckte att hon skulle! jag berättade varför jag valde att inte umgås med henne och innan jag valde bort henne ur mitt liv så var det många tankar, funderanden och övervägande just för att min äldsta och hennes äldsta var bästa vänner! Jag förstod att det kunde bli en konstig situation men bedömde att vi båda var vuxna människor och att vi skulle se till barnens bästa och inte låta detta gå ut över dem! Jag inser idag att jag var naiv och att det finns de som inte växer ifrån sandlådenivån någon gång! Jag kanske aldrig kommer att komma från min naiva tankesätt men för mej är det så att om man är vuxen så låter man konfliter och beslut som man gör som vuxen stanna hos den vuxna utan att påverka ens barn mer än vad de behöver göra! Trodde att alla som var vuxna och föräldrar tänkte så men inte då!

Idag var jag ute med barnen och såg på mina döttrar att det var något! Visade sej att två barn som var i lekparken, varav en var dotter till denna som jag valt bort att umgås med, hade skrattat för att de hade stövlar och galonoveraller på sej fastän det inte hade regnat! Mina barn valde själv att sätta på sej detta eftersom de älskar att leka i vattenpölarna men även för att det blåste och att då dessa håller blåsten ute. Jag sa bara till tjejerna att de inte skulle bry sej och att detta är sånt som man har på sej på våren och hösten - konflikten var löst och de fortsatte att leka och vara stolta över sina nya overaller och lyckliga över att kunna leka i vattnet! 

Senare på kvällen när vi sitter vid bordet och ska äta så tittar Skruttan på mej och jag ser hur henes ögon börjar fyllas med tårar! Jag förstår vad som ska komma redan innan frågan kommer över hennes läppar : Mamma! Får en vuxen förbjuda ett barn att leka med ett annat barn?

Jag känner bara att jag vet inte vad jag ska svara för jag vet direkt vad det rör sej om! Jag svarar så som jag tycker att man inte får det om det inte är så att det är ett barn som slår eller hela tiden gör illa eller har sönder saker eller att man hela tiden bråkar att man då som mamma kan säja att man inte vill att man leker med det barnet den dagen för att det bara är bråk! Då ser jag axlarna börjar skaka och att hon inte kan hålla tillbaka tårarna! 
- (namnet på barnet) sa att hon fick inte leka med mej för att du och (namnet på mamman) är osams! Så hon har förbjudit henne att leka med mej!

Jag känner att jag kokar inombords för jag tycker att som vuxen så låter man inte sånt här gå ut över barnen! Man straffar inte barnen med att de inte får leka med varann för de var bästa vänner och lekte varje dag! Att det var så det hade jag redan förstått eftersom vi inte hade sett den andra tjejen någon gång på dessa månader men nu var det uttalat och det hade rivit upp ärr hos Skruttan! Ärr som hennes sk pappa har gett henne när det kommit förbud på förbud och nu är det ytterligare en vuxen som gjort detta mot henne. Jag känner att jag vet inte vad jag ska säja för detta finns inte i min värld att man kan göra så hä för man drar inte in barn i något som är mellan vuxna och vi är inte osams. Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner tar min energi så att jag interkar något och som jag känner mej jagad av! Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner att jag inte får något utbyte av och som inte respekterar det jag säjer men osams är det sista vi är! Jag förklarade det och kan inte hon ta det så är det upp till henne!

I och med denna händelsen så kommer massor med tankar och reaktioner! Är det verkligen så här det är att föräldrar bara ser sej själv och sätter sej själv först? Det är ju inte mamman i detta fallet som kommer i kläm utan dottern! Jag vet att hon uppskattade att leka med Skruttan massor för vi hann bara hem från dagis så var hon här och frågade henne om de skulle leka! Hon var här hemma ofta och pratade eller kom och frågade efter en kram! Ser man inte som mamma att man sätter sin dotter i en sits? Hon vet om våran situation och en dels om barnen varit utsatt för och då känns det som att hon inte tänker längre än på sej själv för tror hon att jag ska bli vän med henne för att min dotter inte får leka med hennes dotter?

Ikväll så kom det ännu mer funderingar från Skruttan varför mamman gjorde detta! När Skruttan skulle somna sa hon: Jag tycker synd om L för jag vet att hon tyckte om att leka med mej för det sa hon mamma många gånger!

Jag känner att när sånt här händer så väcks Lejonmamman i mej och jag kan inte tänka klart för det känns så fel att en förälder inte kan se vad de utsätter sina barn för! De sätter sej själv först och ser inte till att barnen hanmar i en situation där det inte själv kan välja vem det vill leka med! Det kan inte vara så roligt att sitta i lekparken med sin gamla bästis och säja att min mamma säjer att inte jag får leka med dej!

Ibland undrar jag om det finns vuxna som stannar på den nivån som man befann sej på när man lekte i sandlådan. Om inte du vill leka med mej så får inte du låna min hink det är bara det att när man blir vuxen så är det inte döda ting som det handlar om utan det är ens barn, levande individer med känslor och tankar. Jag känner att om man är en förälder så måste man se till barnens bästa och det är inte att involvera dem i ens egna konflikter och vad man tycker och tänker till 100%. Vi leer tight här hemma för vi har gått igenom helvetet tillsammans men samtidigt är barnen bara involverad i det som de måste vara involverad i! När det var rättegång höll jag mej så nära sanningen jag kunde ~ jag sa att jag skulle träffa poliserna och att de skulle prata med mej om vad pappa gjort mot oss för jag ville inte ge falska förhoppningar! Idag när detta kom upp så förklarade jag så gott jag kunde att jag var inte osams med henne men jag ville inte vara vän med henne men det var inte så att barnen inte fick leka för det utan jag tycker att de ska leka om de vill det! 

Som vuxen är det dags att växa upp ur sandlådan och lära sej att sära på vad som är en strid för enbart vuxna och vad som ska involvera barnen! Man ska inte använda barnen som vapen för det är bara så att man som förälder har ett ansvar att barnen ska må bra och framförallt få vara barn och vara utanför allt detta men tyvärr så verkar inte alla ha förstått det. Känns som att jag kommer att koka över detta några dagar till mej en sak vet jag iallafall och det är att jag kan gå rak i ryggen och stärcka på mej för mina barn drog jag inte in i någon konflikt som är en vuxenkonflikt och kommer inte att göra heller för i mina ögon är inte barn ett vapen de är en gåva som jag har fått och det är mitt ansvar att de ska må bra och ha det bra!

  KRAMAR     

Idag hade jag möte med mitt "team" och denna gången var det min arbetsterapeut och min psykolog som jag skulle träffa för att det var de som hade den största kompetensen inom de områden som jag kände sist att jag behövde hjälpen med just nu! Jag tycker inte om att vara i positionen att vara där att det är jag som behöver hjälp men på något sätt så är det bara att gilla läget och de har blivit en del av mitt liv eftersom de är just mitt team och jag känner dem så väl eftersom vi i princip har kontakt varje vecka och ibland mer än det så det känns som att jag inte kan dölja så mycket för dem! De ser mer än det jag säjer med ord ~ de ser bakom min "rustning". Idag var min psykolog som även är min kordinator med för att vi skulle försöka hitta mina "nycklar" till att reda upp i kaoset när jag känner att det bara blir ett enda kaos i mej av känslor men jag inte vet vad det är jag känner och jag inte vet vad det är jag känner för det är bara för mycket! Det tar för mycket energi, jag kan inte sortera och jag kan inte fokusera och framför allt så känner jag att jag i dessa situationer fokuserar på fel saker. Samtidigt gör min skada många gånger att jag inte till slut minns vad det är som var den utlösande faktorn till reaktionen och det gör att frustrationen är ett faktum! Det positiva var att min psykolog inte var det minsta orolig eller fundersam över detta utan tog det med ro och att det inte var det första fallet som hon hade med detta! Nu ska jag registrera mina tankar och hur jag känner det och tillsammans ska vi försöka komma fram till vad det är för känsla jag känner eftersom jag inte kan sätta ord på det själv men framför allt vad jag ska göra för att bli av med den och bara det känns som en så enorm lättnad! Det är någon som ser en lösning inte bara det kaoset som jag ser på detta! Kan hon se det så litar jag på att det finns en lösning och bara det ger en lättnad!                                                                                                                                                                                                                     Sen kom reaktionen! Jag insåg att en registrering av mina tankar skulle inte innebära att jag skrev att jag tittar på blomman som står i förnstret och känner att jag känner ett lugn! Någon ska se de tankar som jag tänker och se hur jag reagerar på dem och veta att det är jag som tänker dem! De tankar som jag ibland inte ens vågar erkänna för mej själv att jag tänker! Som att det bara jag insåg det kom en bubbla ovanför mitt huvud så tittar hon på mej och säjer: Du får och ska skriva ner de "förbjudna" tankarna, de som du tycker att du inte har rätt att tänka och jag vet och du vet innerst inne att du har rätt att tänka dem för det är de som ger dej något att jobba med och det är dem som gör att jag kan hjälpa dej att komma vidate!" Och jag vet ju att det är så det är men samtidigt så är det så skrämmande att någon ska kunna förknippa dem med mej, någon som känner mej och som vet vem jag är och som vet hur jag fungerar men jag inser att jag måste ju göra det och att det kommer att hjälpa mej! Jag vet att jag kommer att göra det jag måste bara hitta modet! Tanken fanns och den har snurrat många, många varv idag men för varje varv som den har snurrat så har jag kommit till fler insikter!

                                                                                                                                          För många, många år sedan när jag läste akutsjukvård och vi läste om detta att komma till olycksplatser så pratade vi om detta att rädda personer som höll på att drunkna! Jag minns en kille som gick i min klass som jag pratade massor med och han sa en sak som kom till mej idag! "När man ska rädda en som druknar måste man ha modet att sjunka med den till botten för först där får man kraften att skjuta ifrån så att man kommer upp till ytan snabbt igen" Jag fäste inte så mycket vikt vid detta då men ju mer jag tänker på detta idag dessto mer inser jag hur klokt det var! Det är inte så farligt som jag trott att komma ner till botten för jag kommer inte längre ner, det tar stopp där! Jag kan ta ett avstamp där och jag kan skjuta mej själv upp mot ytan igen bara jag har modet att göra det och för en gångs skull så inser jag att det är just det jag har ~ för jag har inget att förlora! Jag har bara allt att vinna!

                                                                                                                                          När hon läser mina tankar som jag knappt vågar erkänna för mej själv att jag tänker så kan hon tänka att jag är knäpp! Ja men vad spelar det för roll ~ hon vet vad jag har gått igenom och hon står bakom mej! Jag kan inte sätta ord på känslan, jag vet bara att jag känner igen den och att jag inte mår bra av dem! Jag vet inte hur jag ska få ur mej dem för jag har inte hittat sättet för det än och nu har jag fått möjligheten att få hjälp med det ~ vad har jag att förlora!?! Att jag visar att jag är sårbar för att jag har känslor och att dessa känslor alltid tidigare varit förknippade under de senare åren med bestraffningar fysiskt och psykist men jag vet i min hjärna att det blir de inte denna gången men kroppen är livrädd. Varför kan jag inte se det som att jag nu får en möjlighet att visa kroppen att den inte kommer att bli bestraffad.....................

                                                                                                                                          Är det så som min terapeut och även barnens terapeut sa att de kroppsliga minnena alltid finns där! De bleknar med tiden men de försvinner aldrig? För en gångs skull ska jag låta förnuftet vinna och hur rädd jag än är ska jag göra den här registreringen över mina känslor och tankar, jag ska hitta modet att låta någon som står mej nära och som verkligen känner mej få läsa det för det har jag inte vågat hittills och jag vet att när jag har klarat det har jag vunnit en vinst för jag har vunnit över mej själv, jag har vänt min sårbarhet till en styrka och jag har vågat visa mej sårbar inför någon som inteutnytjar den utan vårdar den och hälper mej istället för att använde den emot mej och trycka ner mej med den och förgöra mej!

                                                                                                                                          Jag ska våga och jag ska vinna! Och min vinst kommer att vara att jag kommit en liten bit till på vägen till att hitta mej själv igen!

  KRAMAR                                                                                                                                       

En tanke som har snurrat i mitt huvud i flera dagar sen jag pratade med min advokat sist och vi började prata om tiden när någon gång i framtiden OM allt någon gång blir klart, vilket vi hoppas och tror och vad jag skulle fylla mitt liv med då är vem är jag!?!?! Jag är närmare 40 än 30 och egentligen borde man veta det då men jag inser att jag vet inte det ~ jag behöver läta känna mej själv utan alla de "roller" som jag har i livet!

Jag vet vem jag är när vi kommer till rättssammanhang för där är jag den bestämda som inte viker en tum! Jag är den personen som kom in på min advokats kontor 14 dagar efter att den sista misshandeln hade hänt och berättade precis hur jag ville ha det med barnen och vad jag tyckte och tänkte och på det har jag inte vikt en millimeter. Barnen  ska inte tillbaka till helvetet och jag kan gå genom eld och vatten för att det ska bli så och jag har förstått idag att det inte är vanligt att man som mamma håller samma linje hela vägen. Jag bestämde mej redan från början att det var den linjen jag skulle köra och jag skulle inte ljuga eller manipulera och det har jag inte heller gjort och jag är stolt över att inte ha gjort det och att jag inte kommer att göra det och här har jag en så tydlig roll! Min advokat vet vart han har mej till 110% för det jag sa där för år sedan är det som gäller fortfarande både rörande misshandlar men även barnen! Här vet jag vem jag är som målsägande!

Jag vet vem jag är som mamma! Jag är den som är rättvis, som låter barnen ta ansvar men som samtidigt låter dem vara barn. Jag låter dem göra misstag men jag finns till hands för att visa dem hur man gör det rätt och jag finns där för att trösta, för att visa dem vad som är rätt och fel och jag hoppas att de en dag kan ha mej som en förebild! Jag gör fel men jag är inte mer än en människa. Jag kan skratta mej barnen men jag önskar att jag kunde visa min svaga sida mer för barnen. Jag har svårt att låta dem ta motgångar men det är för att jag tycker att de har fått mer än nog av dem redan i sitt korta liv. Jag skulle ge vad som helst för att de skulle slippa lida mer och jag skulle ge vad som helst för att kunna ge dem beskedet att de aldrig mer ska behöva träffa den personen som de är mest rädd för i hela världen! Jag har en tydlig mamma-roll som jag har funnit mej i och hittat min plats i vardagen med städ och tvätt och matlagning och allt annat som hör till att vara mamma! Jag önskar att jag kunde dela mej, att jag hann med mer än vad jag hinner men jag har insett att jag kommer inte att hinna det hur mycket jag än försöker och jag har accepterat att så länge barnen är nöjda så är jag nöjd! Det känns på något sätt som att det är jag och barnen mot världen för vi har gått igenom så mycket och kommit så nära varann! 

Jag vet vem jag är som dotter, som syster, som vän och som dagis mamma och som alla andra roller som man har i livet och det känns som att jag vet det, har accepterat dem och är accepterad för dem av de människor som jag har runt mej så egentligen skulle jag vara nöjd! När jag skulle ha mitt första barn som aldrig föddes så läste jag massor med böcker om hur man skulle kunna bli mamma utan att tappa bort sej själv som person! Jag insåg inte då att jag redan var borttappad, att jag inte fanns som person längre utan att normaliseringsprocessen redan hade gått långt och att jag var en skapelsen av hur han ville att jag skulle vara! När jag kom från helvetet visste jag inte vad jag tyckte om att göra, äta eller något! Jag trodde att jag visste det men innerst inne så visste jag att det var vad han ville att jag skulle tycka! Jag började att bygga upp mej själv igen och jag har kommit jättelångt i det och idag vet jag vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker och tänker och jag står för det men jag inser att jag känner inte mej själv! Det låter som att jag är schizofren det inser jag men det är jag inte men det har inte funnits utrymme i mitt liv att bara vara jag för de andra rollerna har tagit för stor del av tiden och krävt för mycket så det har inte funnits kraft och tid att vara just bara jag! 

Barnen har tagit sin plats, och det är rätt för det ska de göra för de ger så mycket och de har inte bett om att bli födda och inte att situationen som de föddes till skulle vara denna. Jag blev själv med tre små, det är inte bara att tänka på att det ska finnas plats för mej när jag har dem på heltid. Någonstans finns iallafall sorgen ~ vart finns "jag", personen bakom alla dessa rollerna och vem är den personen?!?! Den personen som inte behöver tänka på hur allt den säjer eller gör kan slå tillbaka i en vårdnadsprocess eller i brottsmålet! Tycker den personen om att göra de saker som den en gång i tiden tyckte om att göra för det har ju gått så många år så jag knappt minns hur det var! Hur känns det att bara vara "jag"

Jag vet att när man skaffar barn så blir man förälder för resten av sitt liv i resten av sitt liv det är inget man väljer när man vill vara och när man inte vill vara utan det är ett ansvar men det är inte alla som är det ensam 24 timmar per dygn 365 dagar per år! Det är inte alla personer som är offer och målsägande utöver det och samtidigt ska bygga upp sej själv och framför allt ska lära känna och hitta sej själv mitt i allt detta!

Det är bara att konstatera att på ett sätt så vet jag vem jag är men samtidigt så kan jag bara säja: Hej här är jag ~ vem är jag?!?!

  KRAMAR