....är en bok som jag läser just nu och kortfattat så handlar den om en kvinnlig polis som ikläder sej en annan kvinnas identitet för att lösa ett mordfall (vilken kort resume jag blir nästan imponerad själv) och idag när jag pratade med en bekant så säjer jag bara -Vad jag skulle vilja leva som någon annan jag med!

Hör bara ett skratt i andra sidan av telefonen och nästan inte hörbart orden men vad gör du nu då?!?!

Då tänkte jag inte så mycket på det men det är ju verkligen det jag gör. När jag bodde på skyddat boende hade jag ett namn, jag har skyddade uppgifter och det innebär fullt med saker som man inte har när man lever som en vanlig Svensson och jag har kod-ord och jag vet inte allt. Så nu är det bara att konstatera att jag har ett liv och en blogg som går under ordet "under-cover" och jag får kanske vara glad iallafall att det är så för det är en trygghet samtidigt som det krånglar till vardagen. Försök att teckna en försäkring utan adress! Lycka till

PUSS

Jag tror jag ska åka till en affär och fråga om mann kan köpa minnen till sej själv för jag skulle verkligen behöva det och speciellt idag!

Allt började i morse när jag lämnade på dagis och hade lämnat Liten först. Hade satt på mej mina vinterskor som man ska snöra till förbannelse så jag kände att jag inte orkade snöra upp dem så jag använde dessa blåa-tossor som även finns på sjukhus och tandläkare. Men hur jag trodde att jag skulle komma på att ta av dem det förstår jag inte. Och när jag kom ut så tyckte jag att det var så mycket halare än är jag gick dit så jag tittade ner och naturligtvis så satt de kvar!

Sen skulle jag gå och byta Litens tofflor ocn när jag kommer till affären så hade jag glömt tofflorna hemma så det var bara att ta en promenad hem igen och hämta dem vilket tog 40 min. Skavsår började jag få redan igår av vinterskorna och inte blev det bättre av 60 minuters promenad idag heller. När jag kom tillbaka till affären igen kom jag på att jag lika gärna kunde kolla lite vad de hade för kläder och jag hittade flers stycken som jag tyckte om och bestämde mej för att jag var värd dessa så jag gick till kassan och skulle betala. DÅ FINNS INTE PLÅNBOKEN i väskan heller och jag ser framför mej hur den ligger i den vanliga väskan hemma. Då kände jag att jag bara gav upp och kom snabbt på en lösning att jag ringer till pappsen så får han komma och lösa ut mej och så kan jag lifta med honom hem. Och han var på rull så det kom han och gjorde och skavsåren tackade honom verkligen och jag betalade min skuld. Så nu sitter jag här efter en mycket längre promenad än jag hade tänkt och känner mej trött och då kommer jag på att jag glömt att äta frukost med så nu ska jag gå och göra det och sedan ska jag nog söka vart man kan köpa ett extra minne till en person!

PUSS

I går tog jag mej en dag då jag inte skulle göra något här hemma och att jag skulle köpa lite kläder till mej. Det hör inte till de vanligaste händelserna utan det brukar vara inköp till barnen som har prio ett men nu känns det som om jag har kommit på vad JAG VILL ha för stil på kläder och annat i mitt liv.

Sen var det dax för min terapi och jag kände att jag var på hugget så jag sa att det jag behöver är att få mer att ta på något mer konkret genom att hon bekräftar mej och det jag känner istället för att bar spinna vidare på det jag säjer och det känns som om hon förstod vafd jag menade och började med detta på en gång så jag kände att samtalet igår gav mej lika mycket som de andra tillsammans har gjort (kanske för att jag har världens sämsta minne) för nu känner jag att det är så här jag känner och att jag har rätt att känna så här. Att mycket av mitt beteende är konsekvenser efter att ha levt i helvetet och att misshandeln är priset som jag fick betala för att komma därifrån. Och att jag får tillåta mej att känna att jag inte vet vem jag är och vad jag tycker om för att jag ska kunna bygga upp MEJ! Ett mej som är den rätta personen som jag vill vara och som den jag skulle vara.

Det är så jobbigt för ibland så känner jag igen mej i Skruttans beteende med detta att hon testar vad hon tycker om och vad hon inte tycker om och att höra att det är "normalt" efter det jag varit med om det går inte att beskriva vilken lättnad det var. Men även detta att jag känner mej helt snurrig i mina tankar och att det känns som att den ena dagen tänker jag så och den andra helt tvärs emot att det är så det ser ut efter det jag gått igenom - tack och lov att jag tog detta samtal.

Pratade även med en myndighetsperson som jag haft kontakt med sedan jag blev vansinnig och fick henne jag hade utbytt till M och det började hända saker. Är lite roligt att se vilken bild han har av mej och som jag har sv mej själv för de personerna går verkligen inte ihop i min hjärna men det är väll för att jag har Hans ord kvar och ser mej som en svag och värdelös person.

Nu ska jag ta mej en långpromenad och byta Litens tofflor för tredje gången. Börjar bli less på att byta dem men hon behöver ju dem på dagis så det är väll bara att ta ytterligare ett par hoppas att de håller och att det är tredje gången gillt som gäller denna gång. Sedan tror jag att jag bara ska gå hem och lägga mej i soffan och unna mej den stunden. Köpte ju saker igår till jul och advent som borde plockas undan men jag känner att jag behöver denna stunden!

PUSS

Igår satt jag en stund framför tv:n och det var Tyra Banks som hade en show. De pratade om att det hade kommit fram att det fanns en gen som x% av män hade och denna gen gjorde att de hade ca 78% större chans än de andra som inte hade den. Det var även en man med och han hade varit otrogen mot 44 flickvänner och en x-fru och han sitter där och pratar om detta och det kändes som att han skröt och bara skyllde på denna gen. Han kände ingen skuld för han kunde ju inte rå för att han hade ju denna gen och han trodde även att han skulle vara otrogen i framtiden för han kunde inte rå för det.

Jag tittade i 10 minuter max sedan kände jag att jag kunde inte titta på det längre för det var bara för vidrigt att se. ´Han sitter där och tycker att det är helt okej för han hade ju denna gen. Hallå vill man så finns det alltid en ursäkt men man kanske inte ska stänga av allt bara för att man har en orsak till det. Kanske ska man tänka på de som man utsätter för otroheten och som man bedrar. JAG HATAR OTROHET och har själv varit utsatt för att min partner bedragit mej. Det man känner då när man är den som blir bedragen och de känslorna som man har de går inte att beskriva med ord. Man känner att man inte vet något och det är bara så att man är den sista som får veta det. Jag hade magkänslan med Honom att det var så men jag hade inget att ta på men magkänslan sa att det var så. Blev senare kontaktad av en person som jag inte ens under pistolhot skulle berätta vem det är som sa att jag borde få veta det alla andra redan visste. Han hade precis fått reda på det och han ville ge mej en chans att själv välja om jag ville stanna kvar och bli bedragen eller om jag ville gå ifrån! Jag valde att gå men fick betala ett högt pris genom att jag blev misshandlad av Honom.

Jag önskar att det fanns fler som berättade för den som blir bedragen för jag kommer alltid att vara tacksam till "tjallaren" och den chans jag fick! Känslorna av svek blev inte mindre genom att jag visste att Han var otrogen men jag kunde välja och jag kunde säja till folk att jag valt att jag gjort så pga otrohet även om det fanns andra saker oxå. Det som förvånar mej var att så många i min omgivning var helt medveten om detta men hade valt att inte säja något till mej och då tycker jag att man är medbrottsling. Man skyddar den som gör fel och är delaktig. Jag tycker att de som berättar har ryggrad, är medmänsklig och visar att den bryr sej! Kanske kan man tänka sej hur man själv skulle vilja bli bemött om man själv var i situationen. Och skylla på en gen - nej du! Behandla andra som du vill att andra ska behandla dej

PUSS

..............var allt som behövdes för att denna dagen skulle kännas bättre!

Liten har börjat med att hålla utkik efter mamma när man kommer och hämtar och "mamma-ropen" hörs enda ut! Och när man kommer in och får tre STORA kramar då känner jag att all irritation bara rinner av mej och jag ser meningen med mitt kämpande.     Nu ska jag gosa och titta på tecknat med mina tre underverk som jag kan göra precis vad som helst för och ingen ska få göra dem illa igen!

Ibland så känner jag att det är livets fråga. Jag skulle vilja säja att jag orkar inte mer nu men jag måste fortsätta och det finns inget val. Se´n upttäcker man att min "medsyster-i-nöd" oxå står inför samma val och detta satt vi och diskuterade till 2 inatt och idag så känner jag mej som en helt död-vandrande-zombi. Jag känner det ibland som om mitt uppdrag här i världen är att rädda den och alla andra planeter runt i kring och jag är inte den som ger upp så det är bara att kämpa på.

Jag har kämpat konstant sen jag kom från Helvetet och jag känner att hur länge tycker myndigheterna att jag ska få fortsätta. Jag vet inte om jag skulle komma upp ur sängen om det inte var för att jag var tvungen. Jag vet inte om jag skulle ens hålla mej på benen om det inte var för att jag måste göra det. Och de tankarna skrämmer mej så enormt mycket. 

Min "medsyster" tog sitt föräldraansvar och sa att barnets pappa inte var en förälder och gjorde inte vad som förväntas av en förälder. Det blev att barnet inte fick åka till pappan när han skulle myndigheter blev indragen men de stod på hennes sida. Pappan drog detta till tinget och när hon sitter på ett samtal så råkar hon säja ja till att göra upp i samarbetssamtal och hux-flux finns ingen bakom henne känns det som för nu blir allt det hon sagt ifrågasatt.

Jag reagerar över att det inte finns mer uppbyggt i samhället när man kommer till en ssådan situation och att det inte finns något som man går efter. Känns som om de griper efter varje litet halmstrå för att man som föräldrar ska lösa det själv. Dessa personer har försökt under flera år att lösa det men de kom till denna situation för att det inte gick.

Igår när jag pratade med min "Stärkare" så bara säjer hon till mej: - Jag förstår att du är trött och tom på energi! Inget har gått som det borde och det är bara du superhjälte för att klara av detta och samtidigt leva ett så normalt liv som det bara går. Jag är inte denna superhjälte men det är helt enkelt bara att kämpa på och göra det så gott man kan och som min morfar sa när jag var liten "Har man gjort det bästa man kan så kan man inte göra mer" och det stämmer men denna gången är det mitt och barnens rätt till att leva som jag kämpar för. Jag vet inte vad konsekvensen blir om jag förlorar, troligen så är det döden 

Jag önskar verkligen att det fanns en Skalman i mej som gjorde att jag inte var världens största tidsoptimist. Kommer alltid med andan i halsen till dagis när jag ska lämna barnen och fastän vi är färdiga i tid så händer alltid något så vi kommer på minuten. Jag tror oxå att jag ska hinna med 1000 saker på en dag och på kvällen konstaterar jag ännu en gång att jag hann med 3 men dagen efter då är det bortglömt och 1000 nya saker inplanerade med samma resultat på kvällen igen.'

På helgerna verkligen beundrar jag dem som hinner med frukost, lunch och middag och mellanmål oxå för jag hinner med frukost lunch som kommer på eftermiddagen och sedan mellanmål. Idag slog vi alla rekord men jag skyller på att vi åt sen frukost och att barnen hade roligt för idag kom lunchen klockan 16.

Var slaskigt idag och all snö är nästan borta och jag kände att gå ut var inte min favorittanke idag. Upptäckte redan igår att när snön började försvinna så var det så att all kattskit (som jag bara tycker är så äckligt och ligger överallt och speciellt i lekparker där det är sand. Funderar på att samla ihop och ge tillbaka tillkattägarna och jag HATAR det som ligger där man ska gå) som legat gömd under snön kommer fram igen. Och min hjärna listade ut rätt fort att det skulle vara ännu mer framme idag alltså fick jag tänka ut något annat. Jag kom på att vi kunde åka till biblioteket och där finns det utklädningskläder, dator att spela på och mycket annat. Min baktanke var att vi skulle låna med lite filmer hem som de sedan kunde titta på så slapp vi gå ut till kattskiten. Hade dock inte behövt tänka så långt för det visade sej att vi inte var där förän vid 12. Jag tänkte att så länge kommer vi ju inte attbli kvar så jag strövade kring lite och  vi plockade ihop böcker, filmer och spel och sedan sa barnen vad de ville göra. Det gick bra till en början men som vanligt blir barn hem-tam efter ett tag och de är såna gånger man helst ska vara en vuxen per barn. Jag var en vuxen mot tre barn men det gick bra trots allt! Vi brände inte ner stället, spelade inte Domino med bokhyllorna och vi kom hem alla 4 vid 15 tiden. Så det var bara att acceptera det faktum att det skulle bli en sen lunch och sedan dusch så de luktar gott när veckan börjar. Töntigt men sant! Skulle inte kunna låta bli att duscha dem innan ny vecka - that´s me!

Konstaterade att trots att jag är ensam och uppfostrar mina barn så var de betydligt lydigare än de som var två på sina barn så nu är jag stolt och ska minnas denna känsla när det känns som om man misslyckas med allt. Men jag erkänner - Jag är avundsjuk på dem som är två om ansvar och uppfostran. Att bara få den avlastningen att inte vara tvungen att planera och genomföra allt och jag tror att dagispersonalen skulle tycka om det var någon annan än jag som jämt lämnade och hämtade dem men det går snabbt med rapporteringen för det är bara att fråga om allt har varit som vanligt och får man ett ja är det bara att gå och får man ett nej så är det bara att få en förklaring. Vilken försköning - jag glömde kampen med barnen att få på dem kläderna och sedan behålla dem på, få med dem trots att de inte gjort klart halsbandet, pusslet och teckningen samtidigt, när de ska berätta för tusende gången vad alla barnen heter och visa vilka de är. Tänk vad den första beskrivningen lät mycket bättre det är den jag ska drömma om inatt!

PUSS 

Varje gång det blir helg och jag frågar barnen vad de vill ha till lunch så blir svaret Makoroner och Köttbullar. Så blev även svaret denna helg så egentligen undrar jag varför jag ens frågor - jag vet ju redan svaret och den dagen det kommer ett annat svar då kommer jag och svimma.

Nu ska jag börja med maten snart eftersom Liten sover middag, allt är försenat som vanligt på helgen och vi har varit ute och gjort ordning på altanen  (inte en dag för tidigt) och vi har även hunnit med att gå och köpa glass, gungat och så har de byggt snögubbar.  

Nu är de dokumenterade så nu kan vi ju njuta av dem imorgon för det känns som om de är försvunna då!

Puss