Jag inser att jag är för rak och ärlig för denna världen ibland. Jag är av den åsikten att om någon ställer en fråga till mig så vill de även ha ett svar för annars så ställer man inte frågan men idag så har jag fått lära mig att det är inte så människor i min omgivning fungerar. Att få höra av någon som ska finnas där och hjälpa ett av mina troll att hon inte är en terapeut utan en lärare och att hon fått för mycket information så att hon inte visste hur hon skulle bära den trots att det var hon som ställde frågorna till mig kändes som att få en fet käftsmäll. Jag fick bita mig både en och två gånger i läppen för jag kände att annars hade det kommit ut grodor som varit lika stora som jättar men ibland har jag insett att "tiga är guld" hur svårt jag än har för att göra det när jag känner att det inte är rätt det som sägs 

Jag som är "rak på sak" kan inte förstå hur man kan ställa en fråga när man vet att det inte kommer vara ett gulligt litet sött svar som man kommer att få och sedan säga flera månader senare att man inte ville ha den informationen och att man hade svårt att bära det. Varför är man inte så rak att man säger det direkt till mig där och då och slutar ställa ytterligare frågor utan säger det när man sitter på ett möte tillsammans med andra människor........ är det av feghet eller är det för att man själv ska hamna i bättre dager och försöka visa att "fråga inte för jag vet redan det som finns att veta" för om det är det sista så stämmer det inte på långa vägar!

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som skrämmer människor från att ta det som inte känns rätt med den personen som det gäller istället för att komma vid ett senare tillfälle och få den personen att känna det som att den har gjort ett stort misstag. Jag tycker det är mycket bättre att ta det när det kommer och är färskt och man kan reda ut det där och då. Är ärlighet en bristvara i detta samhälle? Är det lättare att säga det när man sitter i ett rum där man är flera människor så att de på något sätt kan känna att de har stöd av dem eller vad är det man vill nå med att agera så här eller är det jag som överanalyserar? 

Samtidigt kan jag inte låta bli att i tanken byta plats med denna personen. Om jag var henne där och då så skulle jag vara tacksam att få lite bakgrund så att jag vet varför just dessa problem uppstod under de här perioderna, för hur skulle jag annars kunna hjälpa och finnas för det barnet som har problem? Är det återigen rädslan för att detta händer, sker och finns runt oss som gör att människor hellre blundar än att ser att det faktiskt finns? Jag har mött det så många gånger under dessa åren att jag inte är förvånad längre för om man ser och vet om att det finns de som farit illa inom hemmets väggar så måste man inse att det finns de som gör det här och nu med och då kan det bli jobbigt när man inser att världen inte är så bra som man vill att den ska vara. Man gör som strutsen man stoppar huvudet i sanden och tror att inte problemen finns längre. Elak....... kanske men det är en sanning och jag har sett den alldeles för många gånger för att låtsas att det inte är så det ser ut i samhället vi lever i. Det är lättare att ge oss som varit utsatta för brott och som lever med hot över oss skyddade personuppgifter så finns vi inte längre och "problemet försvann" Tur att det finns människor som vågar se, reflektera och framför allt ta ett ansvar men tyvärr så är de människorna för få för att något ska förändras.

Jag har alltid sedan jag var yngre och föredrog att vara vän med killar istället för tjejer, som gillade att prata bakom andras ryggar istället för direkt till varandra, undrat vad som är så farligt med att säga vad man tycker och tänker. Ja sanningen kan såra men den gör det en gång. Rykten, skvaller och lögner gör det gång på gång och känns som att man får en kniv i ryggen och man får aldrig den där chansen att fråga vad den andra personen menar och reda ut saker. Vad är det som är så skrämmande med att ta sanningen direkt med en person även om den kan kännas obekväm på en gång? För mig skulle det kännas värre om jag fick förklara varför jag valde att inte ta det direkt med den personen som det berörde utan pratade med flera andra, den har gått tre varv och blivit något annat än det jag sa från början. Om man tar en sak direkt med en person så har jag aldrig varit med om att det inte går att reda ut även om det kan såra men samtidigt så stärker det den relation som man har. 

Här hemma har vi en regel - man får fråga vad man vill men det är inte alltid jag svarar för en del saker tycker jag inte att de är tillräckligt gamla för att få svaret på. Innan man ställer frågan ska man även fundera över om man vill veta svaret för det är inte alltid som svaret är lätt att bära, sen är det jag som vuxen som bestämmer hur mycket information jag lämnar så klart men ibland kanske man inte ens vill veta om det är ett ja eller ett nej på den frågan. Jag kan efter mötet idag inte låta bli att reflektera över hur en vuxen person som ska ha ansvar för barn kan ha missat en sån grundläggande tanke från början som att om jag ställer denna frågan vill jag då veta svaret........ längre än så behöver man inte tänka. Nu känns det som att skulden hamnade på mig som har gett henne svaren och jag har inte gått in på detaljer jag har svarat kortfattat på de frågor jag fått och jag har gett den information som jag anser hon behövt för att kunna stötta mitt troll när det varit tufft. Är det fel ~ ja då är jag skyldig men jag anser inte att jag gjorde fel för jag står för det jag gjort och jag hade gjort samma sak igen. 

Man ska inte se i backspegeln men ibland måste man göra det för att kunna förstå och lösa de problem som finns här och nu. Jag är trött på falskhet, jag är trött på när det inte kan vara rakt och ärligt och det är det som sägs är det som menas för jag har letat efter dolda budskap i för många år och straffats när jag inte hittat dem! Är det jag som är kärringen mot strömmen när jag säger det jag tycker, tänker och står för det eller är det vissa runt mig som inte har modet att göra det............................. svaret lär jag inte få men jag vet att om det är jag som är kärringen mot strömmen så är jag stolt över att vara det och kommer inte att ändra på mig för jag är som jag vill att andra ska vara mot mig och det är vad jag lär mina barn och jag står för det jag gör även om det kanske visar sig senare att det inte var rätt men då får jag ta konsekvensen och göra det bästa av det men jag kan göra det med  huvudet högt och gott, rent samvete!

  CRAMAR   

Alla människor behöver en balans i sitt liv och jag vet att det inte är enkelt eller smärtfritt att komma dit. För mig känns det som att varje gång jag börja närma mig den där balansen mellan livet och själen, med små tassande försiktiga steg, så slits den lite längre bort och det är åter dags att ta beslutet - Ska jag kämpa igen för att nå den eller ska jag ge upp här och nu?!? 

Än har jag inte tagit beslutet att ge upp även om det varit nära många gånger men det krävs mycket kraft, mod och vilja att ta det beslutet att jag försöker ännu en gång när allt hopp har tagits ifrån en när det kändes som om man bara hade ett endaste litet tassande steg kvar för att få känna hur det kändes att ha balansen där. Om det så bara skulle vara för en kort sekund så känns det som att det skulle vara värt det för det måste vara just där som reserven fylls på för att man ska orka det där lilla extra, för att man ska orka ta den där striden som jag skjutit upp så länge, för att jag ska kunna ta det där extra andetaget som fyller min kropp med lite, lite extra energi så jag känner att jag kan leva igen. Tyvärr kommer jag aldrig ifatt balansen men den försvinner inte den är bara som en frestelse långt där framme på vägen och jag vet att när jag kommer närmare den igen så kommer jag att börja smyga och tassa för att den inte ska försvinna igen men än har jag inte hunnit ifatt den.

Just nu känner jag det som att jag är en båt som bara följer med strömmen och vågorna och egentligen vet jag inte vart jag är på väg och jag hatar känslan. Jag har tappat bort mig själv i kaoset som är runt mig och inom mig och jag kan inte sätta ord på det som finns inom mig. Egetnligen så vet jag inte om det leder mig någonstans eller om jag ens är på väg eller om det bara är en kåänsla för det känns som om det inte är jag som styr det. Jag kommer ingen vart inom mig sjåälv och hur kommer man då någonstans utanför? Om man inte hittar det man söker hur ska man då få svaren som man behöver? Det känns som om jag har fått en karta som jag ska följa men den har suddats ut framför mina ögon så jag vet inte hur jag ska ta mig från den platsen där jag är nu till den platsen där jag kan hitta det jag behöver för att få någon balans, eller för att det ens ska lugna sig i det kaos som är inom mig. Allt jag känner är frustration för jag skulle vilja förklara för andra, för mig själv men det finns inget som går att förklara i detta kaos för jag hittar inte orden, det finns inga som kan förklara för jag förstår inte själv. Det enda som finns är minnen och tankar som gör ont och som gör att det blir ett ännu större kaos än det redan är. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra som gjorde att jag kunde stoppa allt som händer inom mig, lugna det men det går inte det är bara att följa med och kanske är det just så det är att motgångarna som jag möter nu en gång kommer att ge mig svaren även om det inte alls känns så när jag är mitt i det.

Vad är det som ska få mig att bli "nöjd"? Det känns som att jag egentligen borde känna att jag kommit till ett ställe i livet där jag har allt efter att bara ha levt med de kläder som jag hade på kroppen och bodde "inlåst" ändå så är det kaos inom mig. Det väcks hela tiden nya saker och jag möter dem och jag bearbetar dem men hela tiden så kommer det nya. Kommer jag någonsin att komma till botten av alla dessa saker som måste bearbetas eller kommer jag att vara som en bubblande flaska hela mitt liv där jag aldrig vet vad som kommer upp nästa gång, där jag inte vet när båten ska ta mig ut på resa nästa gång och jag ska få följa med strömmar och vågor tills jag inte vet vem jag är men jag vet vem jag var innan jag försvann ut på denna färden. Jag vill inte!!!!!!! Jag vill kunna sätta ord på det som händer inom mig och kunna förklara för dem jag älskar och bryr mig om inte behöva säga att jag vet inte vad det är som händer just nu och känna det som att jag är den som försöker bortförklara mig själv och det som händer. Jag vill inte leva med rädslan över att är nästa minne det som kommer att få mig att falla så att jag inte orkar resa mig igen och kämpa mig tillbaka för jag vill också kunna njuta av livet och det som händer inte bara känna att det är mer motgångar än medgångar

Förr fann jag tröst i orden "You were given this life because you are strong enough to live it" och kanske är det helt enkelt så jag får se det - livet ger mig inte större utnaningar än jag klarar av men samtidigt önskar jag att det vore längre viloperioder mellan dem. När jag jobbade inom vården som ung sa en farbror till mig: Kom ihåg en sak jänta, Gud ger sina starkaste soldater de största utmaningarna och det är även de som får de största belöningarna en dag!" Jag har ju min egen syn på hur Gud är så jag får väll tolka det på mitt eget sätt men kanske en dag får jag ändå en belöning för allt mitt kämpande och om jag får önska mig något så är det att mina troll ska få slippa sina minnen från förr och att jag ska kunna förklara om jag ska behöva bära med mig det jag har inom mig för om jag kunde det så skulle jag kunna må mycket bättre och slippa den frustration jag känner idag över att känna det som att jag döljer det jag har inom mig för dem som betyder mest för mig!

  CRAMAR