Just nu så önskar jag att det fanns en avstägningsknapp på mina grubblerier men eftersom jag fortfarande inte lyckats uppfinna det och mer eller mindre har gett upp hoppet om att den dagen ska komma när det inte surrar i mitt huvud av grubblerier så är det kanske bara att acceptera att jag är en grubblare och kommer alltid att vara. Så snurriga inlägg på denna blogg är ett faktum så länge som det är jag som skriver och jag inte har fått någon annans hjärna 

Det känns som om min livs väg ofta är väldigt krokig men jag inser nu att jag har lärt mig att parera bra i kurvorna. Det jag inte har lika bra koll på är när det ligger en sten på vägen för då kommer signalen direkt att det är fara och jag bromsar in. När jag har kommit över stenen så ser jag många gånger att "Oj det var ingen fara. Det enda som hände var att det tog lite längre tid än jag tänkt att ta mig den där sträckan men jag klarade det trots allt" Andra gånger så var stenen lite större och det skakar om i mitt liv men trots det så håller jag mig kvar på vägen och jag kan fortsätta framåt. Jag inser idag att det är en styrka att våga passera trots att de där stenarna ligger på vägen och lita på sig själv men signalen för fara den kommer alltid att komma det gäller bara att våga tro på mig själv och våga fortsätta framåt trots att rädslan finns där. Jag måste bara hitta tålamodet, att lära mig att jag kan inte rusa framåt i livet för jag kommer inte framåt mot att lära mig det "normala" fortare då utan det måste få ta den tid som det tar för det tar tid för sår att läka även om de sitter på utsidan och man ser dem. Så varför blir jag så rädd och frustrerad när såren på insidan tar tid att läka när de skapades under år? Varför skrämmer det mig när jag blir den återfallsförbrytare som faller tillbaka till gamla mönster när jag vet att det var det enda som jag visste då för att överleva och gjorde det under år så det är klart att det är ett invant beteende som är mer bekant än det nya, friska beteende som jag fortfarande håller på att lära mig idag. livet är ingen dans på rosor det har jag lärt mig men det är en dans med svåra steg och jag hoppas att jag kommer att lära mig dem en dag så att jag bemästrar livet för jag vill att jag ska känna att det är värt att leva och att det inte bara är en kamp att bemästra stegen för att komma igenom det..................

Jag har haft några "grubblarnätter" och många tankar har gått genom mitt huvud och svåra beslut har tagits och jag insåg plötsligt att jag återigen stängt av mina känslor enbart för att överleva och klara det som låg framför. Jag hade inte insett att jag gjort det men samtidigt visste jag att där och då så kunde jag inte göra något åt det och jag kan inte göra något åt det där jag befinner mig på livets väg idag heller......... det är för mycket runt mig för att jag ska kunna börja nysta i känslorna och öppna på det lock som jag måste öppna på. Jag kände bara en stor tomhet och den enda som förstår utan att jag har orden som kan förklara för mig själv eller någon annan när det känns så här är min älskade syster. Har man ett tvillinghjärta med ett starkt band så behövs inte alltid ord utan förståelsen finns utan att man kan förstå det som händer själv.

Jag har insett att hur väl man än försöker att dölja alla de sår man har på insidan, vare sig de är öppna, börjat läkas eller är ärr som kan rivas upp, ens präglingar, beteenden och vanor, ja allt det som man bär med sig från det som varit kommer att bli synligt hur väl man än försöker att dölja det och hur man än försöker glömma och förtränga det. Även om man har barbetat det så finns det där för det går inte att sudda ut. Mörka hemligheter har en magisk kraft så länge vi håller dem för oss själva. Drar vi ut dem i ljuset genom att berätta kan laddningen försvinna och läkningsprocessen börja. Men är det alltid rätt att berätta för andra om dem för det påverkar ju dem som man berättar dem för? Och hur gör man det när man inte hittar orden och man inte ens kan beskriva det som finns där inne ens för sig själv?! En av de mörka hemligheterna är ord som sades gång på gång och som jag aldrig kommer att kunna uttala men jag tror att om jag lär mig att älska mig själv och min kropp även om det känns som ett omöjligt uppdrag idag så har jag fått makt över den mörka hemligheten och kanske finns det någon som jag vågar berätta en del av den för då. Min älskade syster sa till mig att det svåraste är inte att någon vill eller kan älska våra kroppar det svåraste är att älska sinb egen kropp och det ligger så mycket i det. Jag önskar att jag kunde lära mig att älska en del av mig själv i månaden för om jag gjorde det så skulle jag komma så enormt långt på ett år men vart har jag kommit på över 5 år på den resan.......... ingenstans och ändå får jag höra dagligen att det finns de som älskar mig. Om det ändå var lika lätt att ta till sig de orden som när jag får höra någon kritik för de orden går raka vägen till hjärta och hjärna och fastnar på en gång och ifrågasätts inte en endaste gång medan jag vänder och vrider och ifrågasätter varje komplimang och kärleksfras tills jag inte vet om det är sanning eller något som bara sägs. Varför gör jag det mot mig själv när jag  innerst inne vet att människorna som säger det menar det och jag ser och känner att det gör det? Jag vill ju tro dem och känna det in i hjärtat och ändå så finns spärren där.

Hur ska man finna svaren utan att man hittar ledtrådarna........ ochg hur ska man veta att man gör rätt när det inte finns något facit? Och varför känner jag det alltid som att människor går bakom min rygg? Kommer dessa känslor någonsin att försvinna eller är det något som jag måste lära mig att leva med? Hade avslut med en underbar terapeut som under denna sommar gett mig föräldrastöttning för att jag skulle kunna finnas där och stötta min Skrutta men även för att jag skulle få modet att göra de förändringar för att vi skulle kunna leva här och nu. Hennes ord när hon tittar på mig och säger att hon aldrig mött någon som har en sån vilja att göra det bästa för sina barn, har ett sånt mod att ta tag i saker för att förbättra det som gör att familjen ska må bättre och kunna leva ett så normalt liv som det går i våran situation och som har styrkan att gå framåt så mycket som jag gjort på dessa gånger varför kan jag bara inte ta åt mig dem och ta med mig dem inför de nya stenar som jag kommer att möta på livets väg? Varför kan jag inte ta till mig dem när det gäller att lyfta på locket som gör att jag har förvandlats till den som jag en gång var och varför kan jag inte tillåta mig att vara svag när jag just nu har alla skäl som finns för att vara just det? Varför låter jag bara de negativa orden komma genom mitt skal och alla de positiva som jag behöver för att bli stark igen låter jag bara rinna av mig som vatten på en gås när det är dem jag längtar efter att kunna ta in för att lära älska mig själv och min kropp igen. Varför tilltåter jag just nu vissa personer att såra mig gång på gång utan att ens visa att de sårar mig eller ens river ifrån? Jo för att jag är tillbaka i det gamla beteendet som jag vet innebär att jag överlever och den enda som det skadar är mig själv för jag dör en liten bit inombords igen.......................

CRAMAR