Jag inser att jag är för rak och ärlig för denna världen ibland. Jag är av den åsikten att om någon ställer en fråga till mig så vill de även ha ett svar för annars så ställer man inte frågan men idag så har jag fått lära mig att det är inte så människor i min omgivning fungerar. Att få höra av någon som ska finnas där och hjälpa ett av mina troll att hon inte är en terapeut utan en lärare och att hon fått för mycket information så att hon inte visste hur hon skulle bära den trots att det var hon som ställde frågorna till mig kändes som att få en fet käftsmäll. Jag fick bita mig både en och två gånger i läppen för jag kände att annars hade det kommit ut grodor som varit lika stora som jättar men ibland har jag insett att "tiga är guld" hur svårt jag än har för att göra det när jag känner att det inte är rätt det som sägs 

Jag som är "rak på sak" kan inte förstå hur man kan ställa en fråga när man vet att det inte kommer vara ett gulligt litet sött svar som man kommer att få och sedan säga flera månader senare att man inte ville ha den informationen och att man hade svårt att bära det. Varför är man inte så rak att man säger det direkt till mig där och då och slutar ställa ytterligare frågor utan säger det när man sitter på ett möte tillsammans med andra människor........ är det av feghet eller är det för att man själv ska hamna i bättre dager och försöka visa att "fråga inte för jag vet redan det som finns att veta" för om det är det sista så stämmer det inte på långa vägar!

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som skrämmer människor från att ta det som inte känns rätt med den personen som det gäller istället för att komma vid ett senare tillfälle och få den personen att känna det som att den har gjort ett stort misstag. Jag tycker det är mycket bättre att ta det när det kommer och är färskt och man kan reda ut det där och då. Är ärlighet en bristvara i detta samhälle? Är det lättare att säga det när man sitter i ett rum där man är flera människor så att de på något sätt kan känna att de har stöd av dem eller vad är det man vill nå med att agera så här eller är det jag som överanalyserar? 

Samtidigt kan jag inte låta bli att i tanken byta plats med denna personen. Om jag var henne där och då så skulle jag vara tacksam att få lite bakgrund så att jag vet varför just dessa problem uppstod under de här perioderna, för hur skulle jag annars kunna hjälpa och finnas för det barnet som har problem? Är det återigen rädslan för att detta händer, sker och finns runt oss som gör att människor hellre blundar än att ser att det faktiskt finns? Jag har mött det så många gånger under dessa åren att jag inte är förvånad längre för om man ser och vet om att det finns de som farit illa inom hemmets väggar så måste man inse att det finns de som gör det här och nu med och då kan det bli jobbigt när man inser att världen inte är så bra som man vill att den ska vara. Man gör som strutsen man stoppar huvudet i sanden och tror att inte problemen finns längre. Elak....... kanske men det är en sanning och jag har sett den alldeles för många gånger för att låtsas att det inte är så det ser ut i samhället vi lever i. Det är lättare att ge oss som varit utsatta för brott och som lever med hot över oss skyddade personuppgifter så finns vi inte längre och "problemet försvann" Tur att det finns människor som vågar se, reflektera och framför allt ta ett ansvar men tyvärr så är de människorna för få för att något ska förändras.

Jag har alltid sedan jag var yngre och föredrog att vara vän med killar istället för tjejer, som gillade att prata bakom andras ryggar istället för direkt till varandra, undrat vad som är så farligt med att säga vad man tycker och tänker. Ja sanningen kan såra men den gör det en gång. Rykten, skvaller och lögner gör det gång på gång och känns som att man får en kniv i ryggen och man får aldrig den där chansen att fråga vad den andra personen menar och reda ut saker. Vad är det som är så skrämmande med att ta sanningen direkt med en person även om den kan kännas obekväm på en gång? För mig skulle det kännas värre om jag fick förklara varför jag valde att inte ta det direkt med den personen som det berörde utan pratade med flera andra, den har gått tre varv och blivit något annat än det jag sa från början. Om man tar en sak direkt med en person så har jag aldrig varit med om att det inte går att reda ut även om det kan såra men samtidigt så stärker det den relation som man har. 

Här hemma har vi en regel - man får fråga vad man vill men det är inte alltid jag svarar för en del saker tycker jag inte att de är tillräckligt gamla för att få svaret på. Innan man ställer frågan ska man även fundera över om man vill veta svaret för det är inte alltid som svaret är lätt att bära, sen är det jag som vuxen som bestämmer hur mycket information jag lämnar så klart men ibland kanske man inte ens vill veta om det är ett ja eller ett nej på den frågan. Jag kan efter mötet idag inte låta bli att reflektera över hur en vuxen person som ska ha ansvar för barn kan ha missat en sån grundläggande tanke från början som att om jag ställer denna frågan vill jag då veta svaret........ längre än så behöver man inte tänka. Nu känns det som att skulden hamnade på mig som har gett henne svaren och jag har inte gått in på detaljer jag har svarat kortfattat på de frågor jag fått och jag har gett den information som jag anser hon behövt för att kunna stötta mitt troll när det varit tufft. Är det fel ~ ja då är jag skyldig men jag anser inte att jag gjorde fel för jag står för det jag gjort och jag hade gjort samma sak igen. 

Man ska inte se i backspegeln men ibland måste man göra det för att kunna förstå och lösa de problem som finns här och nu. Jag är trött på falskhet, jag är trött på när det inte kan vara rakt och ärligt och det är det som sägs är det som menas för jag har letat efter dolda budskap i för många år och straffats när jag inte hittat dem! Är det jag som är kärringen mot strömmen när jag säger det jag tycker, tänker och står för det eller är det vissa runt mig som inte har modet att göra det............................. svaret lär jag inte få men jag vet att om det är jag som är kärringen mot strömmen så är jag stolt över att vara det och kommer inte att ändra på mig för jag är som jag vill att andra ska vara mot mig och det är vad jag lär mina barn och jag står för det jag gör även om det kanske visar sig senare att det inte var rätt men då får jag ta konsekvensen och göra det bästa av det men jag kan göra det med  huvudet högt och gott, rent samvete!

  CRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...