Jag är nog många gånger för optimistisk i mitt tänkande inser jag för större tidsoptimist än mej det kan det inte finnas för jag tror att jag ska hinna med hur många saker som helst på en kvart! Jag var även optimist när jag hamnade på skyddat boende för jag trodde att där skulle jag bo max i en vecka sedan var allt löst - jag bodde där i 4.5 månad och ändå var inte allt löst när jag flyttade därifrån men det var så pass löst att jag kunde flytta och börja starta mitt och barnens liv! När detta startade så kom jag till olika situationer där jag insåg att jag reagerade inte alls som jag trodde att jag skulle göra! Antingen så litade jag inte på människorna som jag mötte eller så litade jag inte på mej själv och mina egna känslor och reaktioner i de olika situationerna! Min tanke var hela tiden att nästa gång som jag befinner mej i en liknande situation eller en annan situation som påminner om denna så kommer jag att reagera annorlund, jag kommer att reagera, känna och tänka som jag gjorde tidigare! När jag väl kom till den situationen så insåg jag att jag inte gjorde det för jag litade inte mer på de andra eller mej själv då heller men samma tanke dök upp igen att nästa gång DÅ skulle det se annorlunda ut!

Varje gång så tänker jag att det kommer att bli annorlunda, jag kommer att kunna lita mer och mer på andra, jag kommer att ta åt mej mindre av det negativa som andra säjer och allt det andra men det händer inte. Jag fortsätter att inte våga släppa människor för nära mej även fastän jag litar på dem, jag fortsätter att inte sätta mej i situationer där jag inte är beroende av andra och framförallt så fäster jag mej inte för mycket i andra för jag vet inte när de försvinner för jag är så van att alla som jag tycker om och som jag behöver i mitt liv de försvinner för de skrämde den jag levde ihop med bort! Alla försvann när jag behövde dem som mest och det kändes som ett svek därför är jag rädd att alla ska svika mej när jag behöver dem som mest för det är ju det som jag är van med! 

Det känns som att om någon kommer mej för nära och jag känner att jag kan bli "beroende" av den personen så skjuter jag bort den personen för jag är så van att bli sårad och nertryckt av dem som kommer mej nära så istället för att ta den risken så stänger jag av och flyttar dem en bit! 

Jag trodde i min naiva värld att detta skulle förändras, att när jag såg att inte alla människor är såna så skulle jag våga men just nu känns det bara som att det är så som ordspråket säjer att "bränt barn skyr elden" för man vet hur ont det gör! Alla människor har blivit svikna och lurade det inser jag men jag blev det gång på gång och vissa gånger flera gånger per dag. Det känns ibland som att jag är ett ljus som blivit bärnd i båda sidor så att stearinet har smält och försvunnit och nu när har börjat kommit nytt stearin på veken så är jag livrädd att det ska hända något så att det skyddande lagret försvinner igen! Att jag ska stå där blottad igen så att den minsta lilla kommentaren, sveket eller ordet ska skada mej igen för att "stearinet" åter igen bränts bort! 

Samtidigt så vill jag inte tro att det är så för jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på människor, jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på mej själv! För samtidigt som jag inte litar på andra så litar jag inte heller på mej själv! Jag är livrädd att jag ska bli den som jag en gång var i den relationen som jag befann mej i som bara sa ja och amen till allt bara för att slippa bestraffning! Även om jag vet att jag inte skulle få bestraffning av dem människor som jag har relationer till idag så är jag livrädd att om jag släppte dem ett steg närmare att jag blir den som går emot mej själv för att vara andra till lags, att jag återigen inte lyssnar på mej själv utan gör det som andra förväntar sej att jag ska göra eller det jag tror att andra förväntar sej att jag ska göra! 

Ibland så önskar jag att jag bara kunde koppla bort min hjärna, att jag inte tänkte så mycket utan bara litade på det som mitt hjärta sa att jag skulle göra för det känns som att det är det som har det rätta svaret! Min hjärna minns hur ont det gjorde att "bli bränd av elden" och det minns hjärtat med men samtidigt så känner hjärtat alla de känslorna som finns i livet, relationer och mot alla människor som finns runt mej och i mitt liv och om jag bara vågade lita mer på dem så vet jag att det brända barnet skulle våga närma sej elden och våga lita mer på vad som är rätt utan att måla upp alla faror på vad som kan hända för om jag inte vågar chansa så kommer aldrig motsatsen att bevisas -  att det finns faktiskt människor som finns för att stötta och som accepterar mej för den jag är! Det finns människor som står med en öppen famn för att ge mej en kram och låta mej känna trygghet inte för att slå eller knuffa mej! Det finns människor som vill mitt bästa istället för att trycka ner mej men för att jag ska kunna få den erfarenheten och inse det måste jag våga närma mej "elden" och lita på mina känslor! Jag måste våga utmana ordspråket att "Bränt barn skyr elden" och lägga till "men bara tills den har fått ny erfarenhet som visar att man inte alltid behöver bränna sej på den!

   KRAMAR   

Ibland så känner jag det bara det som att det känns som att det inte finns något slut på något! Det händer en sak och så känns det som att det tar den lilla energin som finns kvar och jag känner att det går inte, jag orkar inte mer. Och så dagen efter så kommer nästa olycka och egentligen så borde jag ha lärt mej vid detta laget att det är så tycker jag men på något sätt så finns fortfarande hoppet att det inte ska vara så denna gången men ändå så är det så varje gång! Och så var det även denna gången för mycket riktigt så kom det ett brev med posten dagen efter att episoden med barnen och paniken hade varit som var en chock för mej och sparkade undan fötterna på mej!

Barnen sov dåligt och oroligt och vaknade flera gånger den natten så på morgonen behövde jag bara titta på dem för att inse att de skulle inte klara av en dag på dagis. Jag frågade dem hur de kände det och när Skruttan tittade på mej och sa att jag orkar inte men vi måste för det är dagis dag så kände jag bara att idag finns det inga måsten! När jag ringde till dagis så fick jag förklaring till vad det var som hade löst ut reaktionen - något som är så vanligt för andra barn men så skrämmande för mina nämligen att leva en vecka med mamma och en med pappa! Det gör att man ser hur annorlunda vårat liv är mot andras och hur lite det behövs för att det ska skrämma upp och minnen ska väckas! Jag kände att jag hade tagit rätt beslut för hela dagen var bara jobbig för alla och fylld av reaktioner och tankar.

Som om inte det var nog så kom ett brev med posten med ett besked som jag inte ville ha och det kändes som om benen bara sparkades undan på mej. På något sätt så hade jag förstått att det inte skulle vara ett positivt besked som jag skulle få men som vanligt är hoppet det sista som lämnar mej och jag hade hoppats! Det är sant som det är sagt "En olycka kommer sällan ensam" men jag börjar bli van och någon gång måste det vända även för mej......................... Jag kände bara att jag var tvungen att få miljöombyte så vi bestämde att vi skulle åka till mormor och hämta lite grejer! Jag satte på mej min "rustning" den som gör att jag känner mej falsk och som inte visar det kaos som jag känner på insidan utan som visar den starka personen som är glad och som jag gör att jag inte behöver visa hur jag egentligen mår!

Den rustningen höll inte igår! Det räckte med att mamma frågade hur jag mådde så sprack den och tårarna kom och sedan gick de inte att stoppa! Jag kan inte minnas när jag grät hos mina föräldrar sist! De har kunnat få mej att gråta på telefonen när allt bara har varit kaos och jag har känt att jag orkar inte mer men inte när jag har varit på samma ställe! Nu gick de inte att hålla tillbaka längre! Jag kände att jag kunde inte bära rustningen längre för det var för många sprickor i den och det var för mycket kaos på insidan och allt bara vällde ur mej!

Det känns ibland som att jag är den falskaste människan som finns för jag visar en person utåt som är glad och pigg men inom mej så är det bara ett enda kaos av känslor! Det är fullt med känslor där inne som jag inte kan sätta ord på och som jag inte kan beskriva med ord för de bara finns där! De finns där och de ställer till ett kaos precis som att någon snurrar runt dem med en elvisp, de går inte att greppa för de far bara runt, Sedan finns det de känslorna som påverkar mej som att jag är livrädd för att tex sitta i rätten och behöva möta honom igen, jag är livrädd att förlora vårdnaden och massor av andra saker, Jag känner sorg över alla skadorna som jag har fått och över allt jag har förlorat, över allt jag har fått lämnat, jag känner tomhet över de få men nära vänner som jag fick lämna kvar! De här känslorna visar jag aldrig! Varför jag inte gör det vet jag - det är för att då blir jag sårbar och den situationen vill jag inte vara i igen för det var då jag blev bränd och utnyttjad! Jag inser samtidigt att jag inte tillåter mej själv heller helt ut att känna de här käsnlorna för att det gör att jag blir svag! Så länge jag försöker att hålla dem undan så länge vet jag att jag orkar stå på benen!

Igår när mamma frågade hur jag egentligen mådde, eller när jag insåg att jag inte längre kunde dölja hur jag ser ut med kläder efter alla kilon som jag gått ner så inser jag på ett helt annat sätt att det är närmare och närmare den gränsen när kroppen inte kommer att orka kämpa vidare! Det är inte bara en utan flera läkare som sagt att egentligen skulle inte kroppen orka men den gör det för att den går på envishet men frågan är hur länge går den på det och hur länge orkar man gå på den?!?!?! 

Jag har kämpat så länge och jag tänker inte ge upp! Jag har hållt mej till sanningen i förhör och jag har varit sann mot mina barn men jag inser att jag är inte sann mot mej själv när jag sätter på mej en rustning för att klara av livet! Samtidigt så vet jag att utan den så skulle jag inte orka för jag skulle inte orka med frågorna hur det egentligen är för jag kan inte och jag vill inte berätta för alla hur det är för jag vill inte ha medlidande och jag vill bli behandlad som en i mängden! En sak vet jag iallafall och det är att när man rasar ihop så är man inte större än att man behöver en trygghet som man kan gå till, någon som man litar på och där man känner sej trygg vare sej man är stor eller liten och för mina barns skull så måste jag klara av att hålla ihop och fortsätta att kämpa trots att inte olyckorna kommer en och en! Och jag måste vinna för att visa dem att det inte är alla barn som är tvingade att leva med mamma och pappa, bara om de har en mamma och en pappa som ser till deras bästa inte som är ute efter att trycka ner dem och skada dem! 

Jag är ingen robot utan en människa och jag vet att tårar är inte att man är svg utan det är ett tecken på att man varit stark för länge! Och det är en sak som jag måste acceptera även när det gäller mej! Ingen är mer än människa och det är inte jag heller och det är dags att inse att jag måste vara stark och vunnit mina kamper innan jag kan hjälpa andra! 

KRAMAR