Idag hade jag möte med mitt "team" och denna gången var det min arbetsterapeut och min psykolog som jag skulle träffa för att det var de som hade den största kompetensen inom de områden som jag kände sist att jag behövde hjälpen med just nu! Jag tycker inte om att vara i positionen att vara där att det är jag som behöver hjälp men på något sätt så är det bara att gilla läget och de har blivit en del av mitt liv eftersom de är just mitt team och jag känner dem så väl eftersom vi i princip har kontakt varje vecka och ibland mer än det så det känns som att jag inte kan dölja så mycket för dem! De ser mer än det jag säjer med ord ~ de ser bakom min "rustning". Idag var min psykolog som även är min kordinator med för att vi skulle försöka hitta mina "nycklar" till att reda upp i kaoset när jag känner att det bara blir ett enda kaos i mej av känslor men jag inte vet vad det är jag känner och jag inte vet vad det är jag känner för det är bara för mycket! Det tar för mycket energi, jag kan inte sortera och jag kan inte fokusera och framför allt så känner jag att jag i dessa situationer fokuserar på fel saker. Samtidigt gör min skada många gånger att jag inte till slut minns vad det är som var den utlösande faktorn till reaktionen och det gör att frustrationen är ett faktum! Det positiva var att min psykolog inte var det minsta orolig eller fundersam över detta utan tog det med ro och att det inte var det första fallet som hon hade med detta! Nu ska jag registrera mina tankar och hur jag känner det och tillsammans ska vi försöka komma fram till vad det är för känsla jag känner eftersom jag inte kan sätta ord på det själv men framför allt vad jag ska göra för att bli av med den och bara det känns som en så enorm lättnad! Det är någon som ser en lösning inte bara det kaoset som jag ser på detta! Kan hon se det så litar jag på att det finns en lösning och bara det ger en lättnad!                                                                                                                                                                                                                     Sen kom reaktionen! Jag insåg att en registrering av mina tankar skulle inte innebära att jag skrev att jag tittar på blomman som står i förnstret och känner att jag känner ett lugn! Någon ska se de tankar som jag tänker och se hur jag reagerar på dem och veta att det är jag som tänker dem! De tankar som jag ibland inte ens vågar erkänna för mej själv att jag tänker! Som att det bara jag insåg det kom en bubbla ovanför mitt huvud så tittar hon på mej och säjer: Du får och ska skriva ner de "förbjudna" tankarna, de som du tycker att du inte har rätt att tänka och jag vet och du vet innerst inne att du har rätt att tänka dem för det är de som ger dej något att jobba med och det är dem som gör att jag kan hjälpa dej att komma vidate!" Och jag vet ju att det är så det är men samtidigt så är det så skrämmande att någon ska kunna förknippa dem med mej, någon som känner mej och som vet vem jag är och som vet hur jag fungerar men jag inser att jag måste ju göra det och att det kommer att hjälpa mej! Jag vet att jag kommer att göra det jag måste bara hitta modet! Tanken fanns och den har snurrat många, många varv idag men för varje varv som den har snurrat så har jag kommit till fler insikter!

                                                                                                                                          För många, många år sedan när jag läste akutsjukvård och vi läste om detta att komma till olycksplatser så pratade vi om detta att rädda personer som höll på att drunkna! Jag minns en kille som gick i min klass som jag pratade massor med och han sa en sak som kom till mej idag! "När man ska rädda en som druknar måste man ha modet att sjunka med den till botten för först där får man kraften att skjuta ifrån så att man kommer upp till ytan snabbt igen" Jag fäste inte så mycket vikt vid detta då men ju mer jag tänker på detta idag dessto mer inser jag hur klokt det var! Det är inte så farligt som jag trott att komma ner till botten för jag kommer inte längre ner, det tar stopp där! Jag kan ta ett avstamp där och jag kan skjuta mej själv upp mot ytan igen bara jag har modet att göra det och för en gångs skull så inser jag att det är just det jag har ~ för jag har inget att förlora! Jag har bara allt att vinna!

                                                                                                                                          När hon läser mina tankar som jag knappt vågar erkänna för mej själv att jag tänker så kan hon tänka att jag är knäpp! Ja men vad spelar det för roll ~ hon vet vad jag har gått igenom och hon står bakom mej! Jag kan inte sätta ord på känslan, jag vet bara att jag känner igen den och att jag inte mår bra av dem! Jag vet inte hur jag ska få ur mej dem för jag har inte hittat sättet för det än och nu har jag fått möjligheten att få hjälp med det ~ vad har jag att förlora!?! Att jag visar att jag är sårbar för att jag har känslor och att dessa känslor alltid tidigare varit förknippade under de senare åren med bestraffningar fysiskt och psykist men jag vet i min hjärna att det blir de inte denna gången men kroppen är livrädd. Varför kan jag inte se det som att jag nu får en möjlighet att visa kroppen att den inte kommer att bli bestraffad.....................

                                                                                                                                          Är det så som min terapeut och även barnens terapeut sa att de kroppsliga minnena alltid finns där! De bleknar med tiden men de försvinner aldrig? För en gångs skull ska jag låta förnuftet vinna och hur rädd jag än är ska jag göra den här registreringen över mina känslor och tankar, jag ska hitta modet att låta någon som står mej nära och som verkligen känner mej få läsa det för det har jag inte vågat hittills och jag vet att när jag har klarat det har jag vunnit en vinst för jag har vunnit över mej själv, jag har vänt min sårbarhet till en styrka och jag har vågat visa mej sårbar inför någon som inteutnytjar den utan vårdar den och hälper mej istället för att använde den emot mej och trycka ner mej med den och förgöra mej!

                                                                                                                                          Jag ska våga och jag ska vinna! Och min vinst kommer att vara att jag kommit en liten bit till på vägen till att hitta mej själv igen!

  KRAMAR