Det känns ibland som att december aldrig mera kommer att bli det som det en gång var för mig fastän jag aldrig varit speciellt förtjust i jul och allt hysteri kring det men jag har älskat advent och alla ljusstakar och stjärnor som lyser i fönstrena och just att alla har så ljust och fint överallt! Sen denna "karusellen" började så känns det bara som att denna månaden innebär att många lik ska plockas fram ur garderoben och att jag måste tänka på alla hot och faror som finns för det är nu som det ska bestämmas för det första om jag ska söka de skyddade uppgifterna igen och när det beslutet är fattat så ska paprena fyllas i och ännu en gång ska jag sätta på pränt alla saker som jag kan känna som ett hot eller som jag är rädd för att det skulle kunna hända om de inte beviljar det. Med andra ord ~ jag måste lyfta fram alla de saker som jag hela tiden försöker förtränga och glömma och få ner dem på papper för att de ska kunna ta ett beslut om vi kan vara säkra eller så säkra som det går i det samhället som vi har året som kommer eller inte! Hela jag skriker att jag vill inte göra det igen för jag vill inte tänka på allt detta ändå så måste jag för det är det som gör barnen lugna när det är som värst, att jag kan säga att vi bor på ett hemligt ställe och jag vill inte ens tänka tanken om jag inte kan säga det till dem i framtiden! 

Mitt i allt det så fick jag detta året till ära ett uppdrag av min advokat eller rättare sagt jag var snäll och sa att jag skulle leta reda på de paprena åt honom för att han skulle skriva en ansökan som egentligen inte är hans jobb! Ännu en gång så kan jag inte låta bli att fundera över hur jag tänkte när jag sa att det var inga problem alls för mig att göra det för jag borde har förstått att det skulle bli ett helvete för mig att läsa och leta reda på allt i alla utredningar och material som styrker det barnen sett och upplevt när det gäller misshandeln på mig men även allt annat som jag utsattes för under tiden i helvetet och delvis även de! Minnen rullas upp och det är som att se en film som har spelats in i själva helvetet det är bara det att på denna filmvisningen finns det ingen stopp~ eller pausknapp för den rullar när den själv vill och jag minst anar det! Det spelar ingen roll om jag är vaken eller sover, för den spelas när den vill i alla fall och det är inte jag som styr över den, det gör minnenas regisör! Jag vet inte om jag ska vara tacksam över att det är en del som gör att bearbetningen går framåt eller om jag ska vara ledsen över att det kommer just nu och jag orkar inte lägga energi på det för det finns inte energi till det ~ jag kan bara vara och se på när filmen rullar! 

Samtidigt trodde jag att det skulle göra det så lätt att få ner på papret varför vi skulle få förlägning på våra uppgifter men ändå så tar det emot! Jag vill inte se det svart på vitt alla hoten, alla mina rädslor och alla mina farhågor för så länge de finns i mitt huvud och i min kropp så är de bara tankar och känslor men när de kommer ner på ett papper så finns de på ett annat sätt! Att andra sedan ska läsa detta och ta ett beslut utifrån dessa det skrämmer mig igen! Trots att vi fått detta flera gånger förr, han har blivit dömd och jag har fått ensamvårdnad utan umgänge och detta visar för mig hur tydligt som helst att de trodde på det som jag sa och visade så skrämmer det mig att de inte ska tro på mig denna gången och jag hör återigen alla gånger som han sa att ingen skulle tro mig och att det bara var min sjuka hjärna som hittade på allting trots att det egentligen borde ha försvunnit efter alla dessa år och efter alla motsatser till detta som jag har fått höra och fått bevis på! Det skrämmer mig att inse hur djupt den hjärntvättning som jag utsattes för sitter och det känns så hemskt att det ska vara så här, att jag tvivlar så mycket på mig själv och samtidigt har jag sett det hos barnen under hela den här tiden och verkligen fått bevisa för dem gång på gång att jag älskar dem, ser dem och tror dem! Och då inser jag att det är det jag behöver med att det blir bevisat för mig gång på gång på gång tills jag med förstår att det är så det är och inte bara förstår utan även känner det! Det är en sak att förstå utan att känna men när man förstår och känner samma sak först då är man hel och det har jag inte förstått förän nu och när jag kommer att komma dit det vet jag inte! 

Jag inser att mina "hjärnspöken" är inte så lätt att mota bort som jag har trott för det är lätt att tänka att de är bara spöken men de kommer tillbaka! Om en människa inte är som vanligt så analyserar jag på en gång varför den personen inte är som den brukar och jag söker inte orsaken hos den eller runt den utan genast hos mig! Hur ska jag kunna göra något annat för det är ju det som jag varit van att göra och få höra att jag är orsaken till allt och jag inser att först när jag fått känna gång på gång på gång att det inte är jag som är orsaken kommer jag att kunna mota bort de spökena! Det är inte bara med tankens kraft som man kan det! Det är bara att gå till ett litet barn de lär sig genom att känna på saker och det är nog så när man blivit tillräckligt bränd och sårad och "utraderad" man blir som ett "barn" och måste börja om igen! 

Även om december känns som en tuff månad och detta året värre än någonsin så kanske det helt enkelt är så att det är denna månad som allt vänder för det är som min läkare sa igår när jag var där och fastän jag hört det hundra gånger förut så känns det lika överraskande varje gång "Du har gått på reserven för länge så när det kommer tre snöflingor ute så blir det för mycket för dig för det finns inget att ta av för reserven är slut och din kropp har skrikit det länge nu"

Kanske är det så att nu när kroppen har skrikit det länge så kommer de grundläggande känslorna fram och jag som är envis som tre röda grisar och inte har de känslor som man ska ha för att jag har levt det liv som jag har och varit tvungen att stänga av de "negativa känslorna" för att överleva helt enkelt var tvungen att komma till botten under botten för att inse att man måste både känna och förstå innan man kan mota och bota det som är resultatet av den hjärntvättning och behandling som jag varit med om och kanske är det just det som är nyckeln till att få ner allt det jobbiga på ansökan så att vi kan känna oss så trygga som det bara går den närmaste framtiden med! 

Jag får helt enkelt köpa ett tålamod och ta ett steg och en dag i taget även om det inte är jag! 

  CRAMAR