Jag kan inte säga att jag någonsin har varit fåfängd men jag har varit mån om mitt yttre och inre och jag har skött om mig själv och tyckt om att träna och tyckt om att se bra ut! Nu varje gång jag ser mig själv i spegeln så är det inte längre mig själv jag ser utan en gammal, sliten person som har en död blick och det gör så ont för jag undrar varje gång vart mitt gamla jag har tagit vägen som när hon tittade på sig själv var full av linsglädje och hade en blick som var så full av energi att hon fick komplimanger för det, hade ett hår som glänste, en hud som var fräsch och som över huvudtaget såg ut att vara i den åldern som hon var för nu när jag ser mig själv i spegeln är det en gammal tant jag ser som försöker passa in i den åldern som hon befinner sig i biologiskt men det som skrämmer mig mest är att det inte finns något liv i blicken och för mig så bevisar det att livsgnistan inte finns, den känslan är besannad! Jag väljer att duscha när det är mörkt och tänder inte lampan för att slippa se min kropp av misstag i spegeln när jag kliver ur duschen för jag vill inte se vad jag har gjort mot den! Jag har lagt så mycket energi att bygga upp insidan att det yttre har förfallit och energin finns inte till att må bra på insidan helt heller så hur ska jag orka!?! Alla skadorna underlättar inte heller men fram för allt finns inte lusten så det blir inte av! Jag inser att det är det som man har livsgnistan till ~ att göra alla de där sakerna som man inte gör bara för att överleva utan för att man ska kunna få det där lilla extra i livet! 

Härom dagen tvingade jag mig själv att stå där framför spegeln och verkligen titta på mig själv! Min tanke var inte att jag skulle vara martyr utan att jag skulle försöka hitta en sak som jag kunde känna igen mitt gamla jag i och att det skulle kunna hjälpa mig att hitta fler! Det känns som det är detta jag kommer tillbaka til gång på gång, att jag till basic för att sedan bygga på! Tårarna kunde inte hållas tillbaka till slut utan rann varma och tunga på mina kinder när jag insåg efter att ha letat de minsta detaljerna i mitt ansikte och tom i håret att det fanns inget där ~ jag hade lika gärna kunnat titta på en person som var minst 30 år äldre än mig själv och det gjorde ont att inse! Det gjorde ont att inse att när det jag gått igen tärt så här mycket på min utsida hur mycket har det inte tärt på insidan och förkortat mitt liv med! Jag kände bara en sån enorm tomhet! Jag önskade där och då att jag kunde se inåt men insåg rätt fort att om det gör så här ont att se skadorna på utsidan som bara är skönhet hur ont skulle det inte göra då att se det som är skadligt på insidan! Samtidigt inser jag att detta är saker som inte går att åtgärda med bara en kräm eller någon motion utan jag har låtit det gått så långt att för att rätta till det skulle jag behöva operera och jag har inte märkt det förän jag "granskar" eller är det helt enkelt så att jag inte velat se eller orkat ta det till mig för det varit för mycket ändå! Jag känner att jag önskar att spegeln kunde ge mig svaret vart mitt gamla jag är när jag orkade och ville bry mig hur jag såg ut och när det fanns en återvändo utan ingrepp! 

Förr trodde jag inte att man kunde leva utan livsgnistan men nu inser jag precis som när jag pratade med Hjärtat att det är livsgnistan som gör att man orkar och gör det där extra i livet! Om ett ljus brinner ut kan man inte få det att börja brinna igen för det har slocknat men om livsgnistan har slocknat kan man någonsin få den att brinna igen.................... Jag vet inte för jag har inte lyckats med det iallafall och jag har inte heller energin och styrkan till att ta tag i de där extra sakerna som behövs för att jag ska stoppa de sakerna som gör att jag kommer att fortsätta att duscha i mörkret för att slippa att se hur min kropp har brytits ner av alla kamper och allt som är och har varit! Jag vet att jag kommer undvika speglar även i fortsättningen för det är inte roligt att se att man har åldrats mer än 30 år på 9 år för att det har varit en kamp för att överleva och rädda dem man älskar mest på denna jorden men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge hoppet kommer att finnas kvar att jag ska hitta det som kommer att kunna tända livsgnistan igen.................................. eller blir det så att den inte kan tändas! 

Kanske slutar det med att det jag först får svar på är "Spegel spegel på väggen där, säg mig vart det som en gång var "jag" nu är............................ för jag inser redan nu att det försvann den dagen som kampen startade för att överleva

  CRAMAR