Idag var dagen som jag hade modet att ta fram min nyinköpta "lilla svarta" som jag egentligen köpte för flera veckor sedan men inte vågat eller haft energin att skriva något i eller ens ta bort plasten på! Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på att jag alltid kallat den boken som jag skrev ner den mörka sanningen i Helvetet för "den lilla svarta" trots att den var knallgul och hade blommor på sig! Varifrån jag fick modet att skriva sanningen i denna vet jag inte men jag skyddade den med mitt liv och gömde den så fort jag hade skrivit i den medans min "ljugdagbok" där jag skrev hur "bra" allt var alltid låg så att han skulle kunna hitta den och bli lugn eftersom han visste att jag skrev dagbok!

Innan den tiden var min lilla svarta en klänning som jag hade vid festtillfällen som var kort och var av spets med en underklänning för att den inte skulle vara helt genomskinlig medans min närmaste killkompis som jag alltid var tillsammans med kallade sin bok som han hade nummer till tjejer han gillade för "den lilla svarta" och den var svart! Nu har jag skaffat mig en lila bok och i den ska jag försöka att skriva av mig alla de mörkaste minnena som jag inte orkar bära mer och som jag inte vågar skriva ner här för att jag inte vill att någon ska behöva läsa dem, för de är för vidriga och för hemska för att någon mer än jag ska behöva veta att jag har varit utsatt för det! Jag ber till högre makter att jag ska få vara vid mina sinnens fulla bruk till den dagen som jag dör så att dessa saker inte kommer att lämna min mun och den dagen boken är full eller den helt enkelt har fyllt sitt syfte och jag kan lämna allt det bakom mig har jag bestämt att jag ska bränna den! Jag gör det inte för att skydda honom ~ jag gör det för att skydda dem jag har runt mig för jag vill inte att de ska veta allt jag har varit utsatt för och jag vet inte om alla skulle klara av att veta vad jag har varit utsatt för! Jag har berättat en tusendel för min psykolog och det är långt från det jag kommer att skriva av mig i denna boken och när jag berättade så bara tittade hon på mig och sa: Det är ren tortyr det du har varit utsatt för och han visste det och måste ha läst hur man gör!

Jag tror att det var först när hon sa de orden som det gick upp för mig vad det var jag har varit med om och på vilken nivå det har varit och det var då som jag även insåg att jag hur många gånger som helst försökt att lägga mitt pussel när jag velat komma vidare men det är bara så att man lägger inte bitarna i den takt och ordning som man själv vill ~ man lägger dem i den takt och ordning som pusslet/livet bestämmer och en sak är säker har jag lärt mig ALLT HAR SIN TID!

Idag när jag satte mig och började skriva av mig ett minne som kommit starkare och starkare inom mig så kunde jag inte låta bli att tänka "När försvann gränsen för mig med det som var normalt och med det som var tillåtet att göra mot mig?" 

Jag kan minnas känslan från när vi satt i Hovrätten och jag var en åskådare på ett annat sätt än jag var i Tingsrätten när jag skulle förhöras på ett annat sätt, för i Hovrätten malde hela tiden frågan "Hur stod jag ut och hur överlevde jag allt som hände där?" och den känslan kom tillbaka idag och gick som ett mantra inom mig för jag förstår det inte! Jag som hade så många att jag aldrig skulle tillåta att någon gjorde si eller så mot mig ~ jag tillät betydligt värre saker och att det hände flera gånger! Jag vet att det kom smygande och jag vet att det är en normaliseringsprocess och allt det och ändå så kan jag inte förstå hur det kunde hända och hur just jag kunde hamna där och på ett sätt tillåta det och det gör mig livrädd! Jag ältar det inte och jag försöker att inte fundera på det men ändå kan jag inte radera ut minnena och när de kommer så vill jag förstå för att komma vidare!

Jag känner det ibland när jag ska bearbeta saker som att jag går på en äng och ska rensa ogräs för att ängen ska bli vacker och ren igen med bara blommor! Jag kan välja mellan att bara klippa bort ogräset men då vet jag att det snabbt kommer att komma tillbaka för rötterna finns kvar eller så kan jag välja att lägga ner mer tid på en gång och ta upp ogräset med rötterna på en gång och det kräver mer tid och energi men jag tjänar på det i längden för när jobbet är gjort så kommer det att vara vackert på ängen längre innan nytt ogräs växer upp och jag kommer att få bort det lättare då för jag har en gång gjort arbetet ordentligt! 

Precis så känns det med minnena och det är det som är syftet med min "lilla svarta" att jag ska riva upp minnena med rötterna och bearbeta och förstå dem så att det kommer att vara lättare nästa gång som de kommer upp igen! Jag vet att bara för att jag har fått dem att försvinna en gång så kommer de inte att vara borta för alltid för det kommer att komma situationer som är som frön som får dem att "växa upp igen" men har jag en gång fått dem att försvinna så vet jag att jag kan lyckas en gång till!

Idag hittade jag modet att börja skriva mina svartaste och svåraste minnen i min lilla svarta! Det kommer att ta tid och göra ont men samtidigt har jag insett för en gångs skull i mitt liv att varje pusselbit i livets och minnets pussel har sin tid och man kan inte tvinga dem på plats för då blir det fel, precis som om man försöker att tvinga fel person på fel plats! Så det är bara att inse att jag måste låta det ta den tid det tar och sträcka på mig för att jag börjat våga ta tag i ogräset på min äng och dra upp det med rötterna istället för att ta den lätta vägen och bara klippa av det med en sax och hoppas att det inte kommer att växa upp på en gång som jag vänder ryggen upp! 

En sak är det lika bra att jag konstaterar efter denna dagen ~ man lär så länge man lever och det är aldrig försent att tänka om! 

  CRAMAR