- Hur känns det att se mej idag? 

Det är frågan som jag får när jag öppnar dörren och min psykolog står där utanför! Jag är tvungen att le vid frågan och som vanligt är jag lika ärlig som jag brukar och säjer som det är att när jag såg att det var dags för våran vanliga "dejt" som vi har varje vecka så önskade jag att jag hade skrivit fel i almanackan! Hon ler bara mot mej och säjer: Då är det som det ska och det kommer att bli en sån där bra "dejt" idag med då när vi rör upp massor och du kommer ett steg längre fram igen!

Jag kan inte låta bli att känna att hon har rätt för även om det är jobbigt så vet jag att det är precis det här jag behöver ~ någon som är brutalt ärlig mot mej och säjer som det är! Hon ger mej inga falska löften att det som jag irriterar mej på i mitt egna beteende kommer att försvinna imorgon utan istället säjer hon som det är att för de flesta kan det ta 10-15 år innan misstänksamheten försvinner OM den någonsin försvinner men att jag kommit mycket längre än många eftersom jag är medveten om att jag har den och varför jag har den! 

När vi sätter oss och börjar prata om min "uppgift" till denna vecka så kommer vi in på så mycket annat som kommer upp och samtidigt kommer hon med frågorna som får mej att tänka till! Frågan jag inte är beredd på ska komma är frågan som kom från ingenstans:

- OM jag kunde erbjuda dej här och nu att du kunde få välja om du skulle vara den du är nu eller den du var innan allt hände vem skulle du välja då? 

Svaret kommer utan att jag ens tänker Jag skulle välja den jag var innan för den förväntade sej inte att ALLA skulle svika, lura och såra mej och den personen var en hel person som inte hade tappat bort sej själv! Det jag inte är beredd på att det ska komma ur min mun med svaret är orden som jag inte ens vågar tänka själv: 

- Jag vill egentligen inte ens leva längre! 

Hon bara tittar på mej och säjer: Jag förstår dej för det du gått igenom är ett helvete och är det än! Du har utsatts för tortyr och det är inget man bara går vidare ifrån men jag vet utan att du säjer det att du inte ens har tankar på att ta livet av dej för det är du för klok för!

I den stunden känner jag bara lättnad! Jag vågade säja en tanke/känsla högt som jag har och det var någon som förstod för det finns inte en tanke på att ta mitt liv! Jag har för mycket att leva för och jag har för många som behöver mej men livslusten finns inte som den en gång fanns där! Det har hänt för mycket som har påverkat mej och det har varit för mycket kämpande och "jag" har försvunnit för mycket för att känna det som en gång fanns! Samtidigt känner jag sån enorm tröst i att det finns någon som förstår det som jag känner och när hennes nästa kommentar kommer känner jag bara en sån lättnad:

- De säjer att motgångar och livet gör en starkare men jag tror att det är så  att man blir klokare inte starkare!

När den kommentaren kom kände jag att nu fick jag svaret! Det är verkligen så det är! Jag känner mej inte klokare men jag har mer erfarenhet, även om jag hade varit utan den och den gör att jag kan fatta "bättre" beslut och komma framåt idag där jag förr stod och stampade men jag är inte starkare än jag var innan! Jag ärfortfarande den "lilla personen" som behöver en trygghet, jag drömmer fortfarande om den trygga famnen som jag kan gömma mej i och låtsas att det inte finns faror utanför den och jag kommer alltid att vara den personen som är svag också men klokheten av den erfarenhet som jag fått kan ingen ta ifrån mej vad de än gör mot mej!

En dag kommer säkert livslusten också att komma tillbaka och knacka på dörren igen och jag lovar att jag ska hälsa den välkommen men öppna armar! Just nu är jag bara tacksam över att jag är tillräckligt klok att inse att jag lever här och nu och att jag har tillräckligt mycket i mitt liv att vara tacksam över för att se fram mot en morgondag och att jag kan skratta och le och för mej räcker det för att fortsätta kämpa och ta nästa steg............................. mot ett bättre liv och ett steg närmare livslusten!

  KRAM