Härom dagen när jag hade lämnat på dagis fick jag sällskap av en mamma ut när jag skulle gå (jag väljer att kalla hennes dotter tjejen)! Bara vi hade kommit utanför dörren kom kommentaren: - Jag har en fråga till dig..........

Jag blev stel i hela kroppen för jag tycker inte om den kommentaren längre för jag vet inte vad jag ska vänta mig längre! Jag är rak och ärlig som person men kan inte vara det i mitt vanliga liv helt och hållet eftersom jag inte kan svara på de vanligaste frågorna för att då sätter jag oss i en sits som inte är säker och det värsta jag vet är att säga att "jag kan inte svara på det" när någon frågar något så vardagligt som vart vi bor eller något annat som hör vardagen till! 

"............. Tjejen fyller år nästa vecka och vill bjuda Liten och Smulan på kalas! Går det bra och passar det dig?"

Mitt hjärta hoppar till i kroppen! Mina små troll ska få känna på hur det är att leva ett "normalt liv" och de ska få vara med på sitt första barnkalas där det är som det ska vara! Inte bara de närmaste för att inte röja säkerhet och allt det andra som vi måste tänka på! Jag känner en sån enorm lättnad så det finns inte ord och jag behövde bara säga ett Ja det går bra! Samtidigt infinner sig hopplösheten ~ Mina troll kommer att få "lukta" på något som inte är möjligt i deras värld ~ att få bjuda in de som de vill på sina kalas, för det är förenat med fara för då får för många reda på för mycket och det gör för ont att tänka på så jag slår bort den tanken! Vill inte tänka på det här och nu jag vill bara njuta över att de ska få gå till Tjejen på kalas och vara vanliga tjejer som grattar en kompis som de tycker om och leker med varje dag och vara bland människor som inte vet hur deras situation ser ut! 

Igår sitter Smulan vid köksbordet och pysslar för hon har bestämt att hon ska göra en fin teckning och ge tillsammans med de andra presenterna till Tjejen när vi åker till kalaset nästa vecka! Detta har varit den stora händelsen sen de fått inbjudan på morgonen och de ser fram mot det! De ska få gå på kalas, äta tårta och leka med kompisarna från dagis hemma hos Tjejen och de ska ha fina kläder på sig och de har frågat om de kan få ha glittrig ögonskugga på sig och läppglans för det har man när det är kalas så det så! Lyckan strålar kring dem och det är en glädje att se men plötsligt är det som att dra ner en rullgardin på Smulan och hon tittar på mig och säger att Tjejen hon har en mamma och en pappa! Jag tittar på henne och förtår inte vad det är hon menar! Tycker hon att det är jobbigt att gå dit för att hon har det eller vad är det? Jag vet ju att hon tycker om Tjejens pappa och brukar prata och skratta med honom när han hämtar och lämnar så jag får inte ihop det! Jag hinner bara tänka tanken innan svaret kommer:

"Mamma! Vad gör jag om jag måste bajsa när jag är där? Jag vill INTE att de ska torka mig för tänk om de gör illa mig i stjärten................!!!!!!!!"

Tårarna bränner innanför ögonen och paniken kommer inom mig! Jag vill bara skrika och jag skulle kunna göra mig olycklig i denna stunden och ändå så vet jag att jag måste stå där och hålla mig lugn för hennes skull och för min egen skull! Jag måste hjälpa henne att ta detta steget och komma över att inte alla vill henne illa som den personen som egentligen skulle ha skyddat henne och ändå är hela jag i uppror! Jag går sönder inom mig igen, bit för bit rasar jag, sår för sår rivs upp och inom mig rinner tårarna medan jag sätter upp min rustning på utsidan! 

Jag sätter mig bredvid henne och säger lugnt att jag vet att inte de kommer att göra illa henne samtidigt som jag tänker att kan man lova att ingen kommer att göra det........ Nä det kan man aldrig men jag vet att jag inte skulle släppa iväg henne till människor som jag trodde skulle göra det! Hon tittar på mig och säger bara att hon tänker inte gå för hon vill INTE att de ska torka henne! Att jag säger att det inte är säkert att hon behöver gå på toa och allt det andra hjälper inte och jag vet att detta är ett steg som hon måste ta för att komma ytterligare ett steg på vägen och samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur ont stegen gör att ta! Jag tittar på henne och säger att hon kan torka sig helt själv så ordnar vi det när hon kommer hem om det är så! Lättnaden som jag ser på henne finns det inga ord som kan beskriva! Hon slänger sig runt min hals och säger tack hundra gånger och att jag är världens bästa mamma! Sen fortsätter hon med sin teckning till Tjejen och lättnaden finns kvar Hon ska få gå på sitt första barnkalas!

Hos mig finns bara bitar kvar av det som varit lagat och som jag trodde att jag hade byggt upp och jag känner bara smärta! Hur kan man skada en familj så mycket som man själv har varit med och byggt upp och sedan fortsätta att leva sitt liv medans vi har förändrats och vårat liv har förändrats totalt? Jag förstår det inte och jag kommer inte att förstå det hur jag än tänker och vänder och vrider på det så det är ingen vits att ens lägga energi på det ändå kommer tanken! Varje gång som minnena gör sig påmind hos barnen så gör det så ont för jag inser hur mycket skada de tagit trots att de var så små och jag är tacksam att jag lyckades ta mig därifrån så tidigt som jag gjorde även om jag önskar att jag hade kunnat skona dem från allt detta men det går inte att få saker ogjorda! Jag hoppas bara att jag på något sätt kan hitta "plåster" som kan stoppa deras sår så att de ska kunna läka! Mina sår kommer att finnas där men jag gjorde en gång ett val men de valde inte sina föräldrar och de har förtjänat så mycket mer än detta! Kärlek läker mycket men räcker det till att läka detta?????? Jag får se när de har blivit större jag vet iallafall att alla deras minnen väcker massor hos mig och det river upp massor av sår och det går sönder massor inom mig så det känns som om det rasar små små bitar i mig men en sak rasar inte och det är min kämparanda för att de ska slippa återvända till Helvetet och den personen som är orsaken till alla hemska minnen och som orsakat dem all denna smärta! Den dagen de säger att de längtar till honom och att han gjort dem något positivt den dagen ska jag sluta kämpa men än har den dagen inte kommit och jag tror tyvärr inte att den kommer att komma heller även om de hade förtjänat en pappa som hade älskat och värnat om dem istället för att orsaka dem smärta och plågor!!!!!

  KRAMAR    

"Det har kommit ett brev från Tingsrätten och domen har vunnit laga kraft och nu vill de att vi avslutar vårdnadstvisten" 

Orden i telefonen kom från min advokat och jag visste inte om jag skulle känna lättnad eller fasa för det fanns ämne för att känna båda i det budskapet och åter kommer kaoset inom mig att varför kan det inte bara få vara lugnt ett tag och ändå så vet jag att det måste vara så här för att vi ska komma till slutet! Det är bara att samla ihop kraften som egentligen inte finns men ändå gör det och fortsätta kämpa framåt på vägen som går både uppåt och neråt och se det postiva att han ändå blev fälld, de visade mig och barnen att det han gjorde mot oss var inte rätt och de trodde på oss! 

Sen hör jag det ordet som får mig att bli stel i hela kroppen för det betyder svek för mig och det är "Förlåt jag vet att jag skulle ha pratat med dig innan jag gjorde detta men jag har skrivit brevet till Tingsrätten utan att prata med dig för jag vet ju vart du står" 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör det som kommer efter förlåtet för att jag ens hann tänka tanken att han skulle svika mig visar hur bränd jag är! När han läser det för mig rinner tårarna ner för kinden, varma och full av känslor för de ord han har fått ner visar att han verkligen förstår varför jag har gjort de val jag har gjort under resan och hur mitt liv ser ut och har sett ut! Han har inte bara lyssnat på det som jag har sagt utan han har sett, tagit till sig det och lagt in känsla när han skrivit ner det men framförallt så lägger han skulden där den hör hemma och lägger den inte hos mig! Många tänker nog att det är det en advokat ska göra....... ja det ska den men det är inte på det sättet som han skrev det utan i detta brev fanns det medmänsklighet! 

Många gånger känns det som att det är just denna delen som fattas när man ser till samhället men även till människorna som lever här! Alla har så fullt upp med sitt och man är rädd att lägga sig i vad andra gör och hur det ska uppfattas att den delen på något sätt har försvunnit! Bland myndigheter känns det som att den inte finns alls för vart är medmänskligheten i att ett barn ska behöva träffa den föräldern som den har vittnat mot att den har misshandlat henne och att han sedan även blev fälld för det och fick ett fängelsestraff? Jag kan inte låta bli att undra hur många fler kvinnor än jag som fått höra efteråt att de som fanns runt dem "sett att något inte var rätt men att ingen vågade fråga eller reagera"! Varför vågar man inte göra det egentligen........ man vågar ju säja det efteråt och det är något som sårar så fruktansvärt att jag tycker att det är bättre att man inte säger något alls för det är som en kniv som sticks in för man önskar inget hellre när man befinner sig i helvetet att någon skulle göra något för att hjälpa en! 

Att vara en medmänniska är egentligen inte svårt! Det är bara att tänka hur man själv vill bli behandlad och bemött av andra och vara så mot dem man möter! Har du någon gång tänkt på hur mycket ett leende betyder att få när du går förbi någon på gatan ~ det kan förgylla hela din dag! Att bara få ett sms som visar att någon tänker på dig och finns där kan få den svartaste dagen att åtminstone bli grå och få de tyngsta stegen att bli lättare att ta och det är ett steg i rätt riktning för hur det än är så är det så att ingen kan göra allt men alla kan göra något och efter år av kämpande vet jag att det minsta ljuset i vardagen kan göra att man orkar en liten bit till så våga var en medmänniska!

Det är steget ut i det okända som gör att de nya vägarna öppnas och vi utvecklas och blir de personer som det var meningen att vi skulle bli men det är inte alltid som vi klarar att ta det steget själv! Myndigheterna har sina linjer och lagar att gå efter det har jag insett efter dessa år och det skulle jag kunna skriva en miljon inlägg om och kanske kan jag påverka det en dag men inte nu men det är idag som du och jag kan göra något för att göra vardagen och livet lite mera medmänskligt att leva i............... bara vi vill

  KRAMAR   

Som jag har hatat det uttrycket och alltid tänkt att "Ja det är det säkert! Alla andras men inte mitt!" tills idag när jag fick en AHA-upplevelse när jag hade tvättstugan och gick förbi en rosbuske och tittade på den med nya ögon och insåg att mitt liv är verkligen en dans på rosor för det är inte som jag tidigare tänkt ett rosa skimmer över det om man tittar på rosorna och jag kunde inte hindra leendet som kom på mina läppar! Äntligen har jag hittat något som finns i den "normala världen" som passar in i min totalt motsatta värld och som jag känner är så klockren   

Troligen kommer väll någon att tro att jag slagit i huvudet eller något efter detta inlägget men jag bjuder på det för jag har inte sagt att jag är som alla andra men jag kan lova att jag är vid alla mina sinnens fulla bruk, eller iallafall lika mycket som jag varit när jag skrivit de andra inläggen i denna blogg  . Fast jag får väll ändå försöka förklara min liknelse innan jag blir inlåst i ett rum utan saker med en tröja som gör att jag sitter och kramar mej själv hela dagar utan annan sysselsättning.

För första gången kunde jag se hur det skulle vara att vara att verkligen dansa fram på rosor! Jag som älskar den blomman mer än andra blommor, troligen för att de två männen som alltid fanns i mitt liv för mej i vått och torrt alltid gav med dem när jag fyllde år när jag var yngre och därför är de speciella för mej, har bara sett dem som något som är helt underbart och för mej så speglade de verkligen kärlek och skönhet! När jag såg dem idag så kunde jag se taggarna och jag kunde se att de var många och att jag inte alltid såg vart de fanns för vissa var stora och andra var små, vissa satt på stjälken medans andra satt på stjälken till bladet! Att dansa över dessa gör ont och man får sår och kanske om man är känslig och får tillräckligt många så kan det lämnas kvar ärr som en påminnelse om för många kontakter med det som för mej stod för kärlek och skönhet!

Jag kan se framför mej hur det är att dansa på något som inte är platt utan runt! Det gäller att inte ha för hög fart utan stanna till ibland och hitta balansen men ändå inte stanna för länge för då tappar man fotfästet med och när man ska ta steget så är det svårare om man stått helt stilla. Med andra ord för att kunna dansa på rosorna så måste man hitta den farten genom livet som är den perfekta för mej och den platsen som jag befinner mej på precis då i "rosbusken" Samtidigt lär jag minnas den erfarenheten som jag fått genom de andra stegen som jag gått, hur jag kunde komma vidare då utan att få sår, trilla av eller tappa den perfekta farten för att komma framåt! 

Det finns små vägar på sidorna som ser ut som de ska leda någonstans men de gör kanske inte det för att "kvisten" gått av eller att den inte håller. Kanske är inte den tjockaste kvisten heller den lättaste utan jag kanske måste prova mej fram och då behöver jag mod för att lita på mej själv och min intuition och det är där jag befinner mej idag i livet ~ att våga ta steget ut i det okända och våga lita på att det ska hålla, att jag ska hålla och att jag gör rätt! Bladen som jag går på kan vara hala av regn eller att det är fel väg men jag måste ändå våga prova och lita på att "rösten" som finns inom mej vet vad som är rätt här och nu OM jag inte vågar så kommer jag inte att vinna heller och kanske var det meningen att jag skulle se denna rosenbusken justidag trots att jag gått förbi den 100 gånger och den just bara varit en rosenbuske!

En sak vet jag ~ när man vågar ta steget ut i det okända så finns det någon där som ger en svaret vart man ska ta sitt nästa steg på rosen för att dansen ska fortsätta för idag är dagen jag insåg att livet är en dans på rosor även om det inte har ett rosa sken runt sej

  KRAMAR   

- Hur känns det att se mej idag? 

Det är frågan som jag får när jag öppnar dörren och min psykolog står där utanför! Jag är tvungen att le vid frågan och som vanligt är jag lika ärlig som jag brukar och säjer som det är att när jag såg att det var dags för våran vanliga "dejt" som vi har varje vecka så önskade jag att jag hade skrivit fel i almanackan! Hon ler bara mot mej och säjer: Då är det som det ska och det kommer att bli en sån där bra "dejt" idag med då när vi rör upp massor och du kommer ett steg längre fram igen!

Jag kan inte låta bli att känna att hon har rätt för även om det är jobbigt så vet jag att det är precis det här jag behöver ~ någon som är brutalt ärlig mot mej och säjer som det är! Hon ger mej inga falska löften att det som jag irriterar mej på i mitt egna beteende kommer att försvinna imorgon utan istället säjer hon som det är att för de flesta kan det ta 10-15 år innan misstänksamheten försvinner OM den någonsin försvinner men att jag kommit mycket längre än många eftersom jag är medveten om att jag har den och varför jag har den! 

När vi sätter oss och börjar prata om min "uppgift" till denna vecka så kommer vi in på så mycket annat som kommer upp och samtidigt kommer hon med frågorna som får mej att tänka till! Frågan jag inte är beredd på ska komma är frågan som kom från ingenstans:

- OM jag kunde erbjuda dej här och nu att du kunde få välja om du skulle vara den du är nu eller den du var innan allt hände vem skulle du välja då? 

Svaret kommer utan att jag ens tänker Jag skulle välja den jag var innan för den förväntade sej inte att ALLA skulle svika, lura och såra mej och den personen var en hel person som inte hade tappat bort sej själv! Det jag inte är beredd på att det ska komma ur min mun med svaret är orden som jag inte ens vågar tänka själv: 

- Jag vill egentligen inte ens leva längre! 

Hon bara tittar på mej och säjer: Jag förstår dej för det du gått igenom är ett helvete och är det än! Du har utsatts för tortyr och det är inget man bara går vidare ifrån men jag vet utan att du säjer det att du inte ens har tankar på att ta livet av dej för det är du för klok för!

I den stunden känner jag bara lättnad! Jag vågade säja en tanke/känsla högt som jag har och det var någon som förstod för det finns inte en tanke på att ta mitt liv! Jag har för mycket att leva för och jag har för många som behöver mej men livslusten finns inte som den en gång fanns där! Det har hänt för mycket som har påverkat mej och det har varit för mycket kämpande och "jag" har försvunnit för mycket för att känna det som en gång fanns! Samtidigt känner jag sån enorm tröst i att det finns någon som förstår det som jag känner och när hennes nästa kommentar kommer känner jag bara en sån lättnad:

- De säjer att motgångar och livet gör en starkare men jag tror att det är så  att man blir klokare inte starkare!

När den kommentaren kom kände jag att nu fick jag svaret! Det är verkligen så det är! Jag känner mej inte klokare men jag har mer erfarenhet, även om jag hade varit utan den och den gör att jag kan fatta "bättre" beslut och komma framåt idag där jag förr stod och stampade men jag är inte starkare än jag var innan! Jag ärfortfarande den "lilla personen" som behöver en trygghet, jag drömmer fortfarande om den trygga famnen som jag kan gömma mej i och låtsas att det inte finns faror utanför den och jag kommer alltid att vara den personen som är svag också men klokheten av den erfarenhet som jag fått kan ingen ta ifrån mej vad de än gör mot mej!

En dag kommer säkert livslusten också att komma tillbaka och knacka på dörren igen och jag lovar att jag ska hälsa den välkommen men öppna armar! Just nu är jag bara tacksam över att jag är tillräckligt klok att inse att jag lever här och nu och att jag har tillräckligt mycket i mitt liv att vara tacksam över för att se fram mot en morgondag och att jag kan skratta och le och för mej räcker det för att fortsätta kämpa och ta nästa steg............................. mot ett bättre liv och ett steg närmare livslusten!

  KRAM