Idag känns det som att allt som jag stått på bara rasade! Det började bli sprickor i den grunden som jag stod på förra veckan efter terapin men denna gången rasade verkligen allt och jag förstår inte att saker kan göra så ont efter så här lång tid. Att det kan vara så jobbigt när vissa saker kommer ikapp även om de saker som vi nu bearbetar inte har direkt med honom att göra utan med mej men åndå så är det som jag insåg idag - han har en skrämmande makt över oss fortfarande för det är han som är orsaken till att vårat liv ser ut som det gör idag. Det är han som är grunden till rädslan, skräcken och stressen som vi hela tiden lever med!

Förra gången som jag var hos henne så pratade vi om känslor och jag som hela tiden tyckt att jag har kontakt med mina känslor insåg att hon har rätt - jag har inte kontakt med mina "negativa" känslor som sorg och ledsamhet för att de har tidigare varit förknippade med bestraffning och nu gör det att kraften försvinner. Är jag arg så får jag kraft från ilskan men när jag är ledsen så bara är jag!

Förra veckan fick jag förklara i detalj hur mitt liv ser ut med de skyddade uppgifterna. Jag fick gå igenom vardagen och se vad det är som skiljer sej mot det "vanliga livet". Jag fick förklara för henne det som bara funnits i mitt huvud förut som aldrig uttalats för någon människa för att jag inte vill belasta andra med det,  nu var jag "tvungen" till det! På en gång så insåg jag att det finns så många "hinder" som dyker upp på flera olika ställen i livet och vardagen som man inte lägger ihop för att det blir för jobbigt och för tungt att bära! Nu fick jag lägga ihop dem, var tvungen att se........................................ När jag hade pratat klart tittade bara min terapeut på mej och sa: Det känns som att det är ett ensamt liv där ni lever i en bubbla! Samhället är utanför och ni ska leva ett så normalt liv som möjligt men är inte en del av det andra!

Precis så känns det! Jag kan komma fram till glaset i min bubbla men jag kommer inte längre! Vi ska vara en del av samhället men är ändå inte det för samhället är inte utformat på det sättet!

Idag har vi pratat om mej! Ett ämne som jag inte alls tycker om att vara inne och prata om för det rör upp så mycket! Jag kan fortfarande inte förstå att jag fann mej i situationen och jag kommer inte att kunna förstå det för jag hade för många lager skinn på min näsa innan jag kom in i förhållandet som suddade ut mej helt och hållet. Nu försöker jag att bygga upp mej själv igen, provar vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, vad jag vill och vad jag inte vill. Jag har insett för att jag ska kunna vara en fungerande mamma så måste jag även vara en fungerande "person" men det är som vi pratade om idag hur ska man orka/ klara allt när man har denna stress och press på sej hela tiden som ingen kan förstå. Jag har ingen som jag kan "idenifiera" mej med för jag har ingen som också lever i en bubbla! Hur ska någon kunna förstå som inte själv levt mitt liv??!!??

Idag tittade min terapeut på mej och frågade hur skulle du vilja att framtiden såg ut! Vad drömmer du om?

Jag blev stum och då slog det mej jag vågar inte drömma om en framtid, jag vågar inte hoppas att det finns en framtid för jag orkar inte bli besviken en gång till. Det är så många drömmar som krossats, det är så många människor som dömmer mej efter det som säjs eller skrivs och så många felvärderingar om/på mej så jag vågar inte tro att det kommer ett efter! Jag våar inte hoppas för jag har som vana att jag bara blir sårad, att jag åter får krossade drömmar och att jag bara blir besviken. När jag inte orkar så kommer det kränkande saker om mej, hur jag är eller vad jag ger sken av! Jag orkar inte att folk som jag gett förtroende vänder det mot mej och jag känner det som att jag inte kommer att orka ta nästa steg! Hur ska jag hitta kraften efter så lång tid och så mycket kämpande?

Kanske är det idag jag ska ta ett beslut!!!!!! Jag vill inte och jag orkar inte mer!!!!!!! Hur mycket ska en människa egentligen stå ut med och klara??!!??