Mitt liv blev inte som jag hade planerat det eller tänkt men jag gjorde det bästa av där jag var, det jag hade och den jag var och hamnade där jag är idag. Jag vet att om jag inte hade kommit ifrån Helvetet hade jag inte levt idag men samtidigt så är det höga pris jag har fått betala under vägens gång.

Jag har fått möta fördomar att man som mamma som kämpar för ensam vårdnad utan umgänge gör det för att man ska straffa pappan ~för mej är det en fråga om liv och död och att jag försöker rädda mina barn från den som ska kallas för pappa men aldrig har varit det. Jag skulle tycka att det var skönt om det fanns en till förälder som kunde ta ansvar och som de kunde åka till. Jag har varit en sån person som ansett att barn behöver båda sina föräldrar men har under resans gång insett att man inte blir förälder för att man får barn - man förtjänar den titeln.

Många gånger kan jag känna mej så ensam. Man är ensam om allt 365 dagar om året när det gäller barnen och jag känner att jag ibland önskar att jag skulle kunna dela mej men det är en omöjlig önskan. Jag ska vara mamma, på ett sätt även "pappa", sköta hemmet, maten, när saker ska lagas, det ska fixas och trixas med allt men ändå så känner jag att det alltid har varit så.

Jag blev ensam med tre småbarn, den minsta var bara några månader och den äldsta bara några år. Vi hade inget för vi fick inte ta med oss mer än det vi stod i när vi flydde. Det hette så fint att myndigheterna skulle hjälpa oss med det sen men det visade sej att det var ett tomt löfte. Denna resa har gjort mej starkare, jag litar mer på mej själv och min magkänsla men många gånger har jag känt att jag orkar inte, jag kommer inte att räcka till.

Hur många gånger har jag inte efter att ha varit vaken en hel natt för att barnen varit sjuka eller haft mardrömmar tänkt när klockan ringer för att dagen börjar igen: Varför just jag?!

Hur många gånger har jag inte tänkt samma sak när det gäller saker som ska ordnas för att vi skulle flytta eller för att barnen ska ha kläder till vintern. Jag hade det inte när jag levde i Helvetet heller och jag minns att jag ställde samma fråga då: Varför just jag?!?

En klok person sa en gång till mej att livet ger oss inte mer och större utmaningar än vad vi klarar av och kanske är det så även om det känns hopplöst ibland. Bara som nu när Smulan är sjuk, det har visat sej att de inte trivs på dagis som de bara har älskat tididgare så önskar jag att det fanns någon som var involverad i deras liv som jag bara kunde sitta och bolla med. Nu finns det ingen och jag får bolla tankarna i mitt huvud för det är bara jag som kan ta besutet för att jag är ensam förälder. Besluten blir jobbigare, tankarna blir många och någonstans så låser de sej. På samma gång så påverkas allt av att vi finns men ändå inte!

Ibland önskar jag att jag kunde klyva mej och att jag kunde resonera med mej själv men samtidigt är det bara att tänka att den dagen jag tog beslutet att jag aldrig mer skulle återvända och att jag skulle kämpa för att barnen aldrig heller skulle behöva det - den dagen litade jag på min magkänsla och det är det enda jag har att gå på idag med så jag får väll lita på den ännu en gång. Kanske är det så att två tänker inte bättre än en men det är ett ensamt liv att vara ensamstående när det gäller beslut - samtidigt så vet jag inte hur mycket jag hade kunnat bolla även om det fanns en till för allt beror på omständigheter har jag lärt mej! Jag har klarat att ta de "rätta" besuten i över två år så jag får lita på att jag kommer att göra det även i fortsättningen när det gäller allt! 

Hur man än beslutar så vet man inte hur det hade blivit om man tagit ett annat beslut där och då! Jag kommer att överleva allt detta också med gnälliga barn, barn som inte lyssnar och alla beslut som jag får ta! De är ändå min glädje i vardagen och jag vägrar att de ska tillbaka och det kommer jag att kämpa för tills jag inte lever längre!

PUSS    till dej från Ensammalejonmamman