Igår fick jag erfara att jag inte är en "superhjälte" (fastän jag inte trott det) och att "reserven" inte räcket hur länge som helst för igår sa min kropp STOPP och visade verkligen genom att just bara stanna och sluta att lyda!

Allt började redan när jag gick upp på morgonen och jag var tvungen att lägga mej igen och bara vara. Trodde att jag skulle dö där och då mitt framför barnen men på något sätt så klarade jag av att få dem i ordning, till dagis och komma hem igen och sedan löd inte kroppen mer. Det fanns inte kraft och det kändes som om bröstet skulle explodera på mej. Jag som har varit så rädd att bara rasa ihop som ett korthus när rättegången var över eller någon annan händelse som jag har fruktat över föll ihop bara en vanlig dag och inget utöver det vanliga hände!

Jag har trott att när den dagen kommer då kommer jag att dö och jag kommer inte att överleva det men jag gjorde det! Hamnade bara på sjukhus och fick övervakas och jag fick fullt med förhållningsregler när jag åkte hem men jag överlevde och jag känner mej inte som en sämre människa för att det hände. Det är precis som en bil - man måste ha bränsle för man kan inte köra på en reserv hur länge som helst och igår tog min reserv slut fastän jag har fullt på för det behövdes så mycket mer och kroppen har larmat flera gånger under denna resa men jag har inte gett mej själv utrymme att fylla på igen. Jag har inte kunnat men nu när kroppen vägrar så är jag så illa tvungen för att den inte lyder längre.

Idag har jag bara gråtit, gråtit och gråtit sen jag kom hem från sjukhuset och jag inser idag att jag inte tillåtit mej att göra det fullt ut! Jag har varit tvungen att vara så stark för barnen men ingen människa är så stark. Jag måste acceptera att det är så att alla känslor måste få komma ut. En klok och kär vän skrev till mej idag "Gråt och skrik för det hjälper" och jag tror att det är det jag behöver göra! Jag kanske behöver få ur mej allt det som finns där för att fylla på med nytt!

Jag vet att detta var en hård läxa men kanske var det just detta jag behövde för att jag ska lära mej att lyssna på min kropp nästa gång innan det går så här långt. Ingen är mer än människa och jag har levt under en press som inte är mänsklig under flera år. Min läkare sa till mej att egentligen har jag inte kraft i kroppen för att vara med på rättegången men han förstod att jag måste göra det bara för att få ett slut, bara för att ett krav ska lyftas från mina axlar. Jag ska tillåta mej själv att känna det jag känner och att lyssna på min kropp!

Jag ska se framåt för jag vet att det finns ett ljus vid horisonten och det är det som jag ska fokusera på och att jag och barnen ska bli lycklig ~ i har förtjänat det!

PUSS    till dej från Lilla mej