Jag är tillbaka i verkligheten igen efter att allt bara stannade upp, efter att kroppen slutade att lyda mej och det känns som om det finns ett stort tomrum inuti mej där det en gång fanns energi och styrka. Idag finns det bara lite kvar på botten som räcker till början av dagen och sedan är den slut igen. Bara att vara tillbaka till mina tre hjärtan känns helt enormt underbart - en vecka utan dem kändes som en smärre evighet - fastän de tar mycket energi att vara själv med dem.

Idag när jag kom till dagis kände jag mej verkligen välkomnad tillbaka till vardagen och det blev att jag blev stående med en av de som varit runt barnen sedan de började där. Hon tittade på mej och sa bara "Nu måste du vara rädd om dej och bara samla mer energi så att du kommer tillbaka *suck* men jag förstår att det finns inte det utrymmet i livet för dej här och nu". Kände hur det högg till inuti i mej för det finns verkligen inte det utrymmet.

Jag känner det ibland som att jag har tre heltidsarbeten. Ett av dem är att vara mamma till tre barn som inte kan allt själv än utan behöver massor med hjälp men det är ändå det jobbet som ger mest tillbaka. Sen är jag hushållerska för jag har ingen att skälla på för att det inte finns rena strumpor, trosor, tröjer eller något annat klädesplagg för då är det ju mej själv jag ska skylla på. Jag har ingen att dela arbetet med eller som kan passa barnen om jag glömt att handla mat till kvällsmaten så planeras måste det oxå göras för att det ska gå ihop. Sen har jag ett jobb att få fram papper, bevisning och hinna med alla undersökningar som ska göras för att rättegången ska kunna bli av och det är inte gjort på en kaffekvart för tyvärr är det flerän jag som vill ha tag på läkare och andra myndighetspersoner och mitt i allt har de fräckheten att vara ledig mitt i mitt sökande av dem  

När jag tänker efter hur mitt liv ser ut så inser jag att det var bara en tidsfråga innan detta skulle ha hänt för det är inte en mänsklig situation. Egentligen finns det inte något i mitt liv som är som "vanliga människor" har det- fast ändå så känner jag att energin skulle räcka till om jag "bara" var mamma och hushållerska men det andra blir nog en sån stor press fastän jag inte är medveten om det för mitt liv har inte varit lugnt de senaste åren.

Under många år har jag levt med rädslan, att vara på min vakt, försöka ligga ett steg före och just detta att hela tiden vara beredd på flykt om hotet blev för stort eller att bara försöka distrahera så att jag och barnen slapp bestraffningen. Efter ett tag så känner man inte dessa känslor eller tankar för de är så pass vanliga att det har blivit en rutin - det är ens vardag. Jag inser att det dröjde länge innan jag insåg att jag hade varit rädd och på min vakt alla dygnets timmar när jag levde i Helvetet för jag visste inte vad som kunde komma om jag slappnade av. När den insikten kom så inser jag med att jag inte vet hur rädd eller på vakt jag är i mitt liv nu för jag vet inte vad jag ska jämföra med eftersom beteendet är ett beteende som kroppen är van med.

Idag när jag kom till dagis för att hämta barnen kommer Smulan springande mot mej och säjer: Mamma! Du kom och hämtade mej idag!

Jag satte mej ner och kramade om henne och frågade vad hon menade med det! Svaret jag fick av henne fick det att göra ont i mitt hjräta "Jag har tittat efter dej hela dagen idag för jag ville se att du kom och inte att du var på sjukhuset igen." Jag kände att tårarna var på väg! Nu behöver de inte längre leva med rädslan att pappa ska komma och hitta oss utan nu finns en rädsla att mamma inte kommer och hämtar dem för att hon är på sjukhuset. Jag förstod inte innebörden av detta förän hon säjer till mej när vi kommer hem "Mamma när du var på sjukhuset trodde inte jag att du skulle komma tillbaka mer!

När de orden kom över hennes läppar insåg jag att det är den erfarenheten som de har av sjukhus - att jag hamnade där efter misshandeln och sedan kom jag inte tillbaka och de kom inte tillbaka till honom som skadade dem mer! 

Allting är sårbart men det känns som om situationen jag har är ännu mer sårbar för faller jag så faller allt och genom det så inser jag att jag måste orka och för att orka måste jag samla energi och fylla på utrymmet som ekar. Jag måste hitta mitt sätt att fylla på så att jag har en reserv att ta av när det krisar - för det kommer det att göra! Jag måste bara inse att det tar längre tid än Sveriges största tidsoptimist tror!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej