Bilden är lånad från Google

Panik är namnet på den objudna och ovälkomna gästen som hälsar på oss här hemma just nu. Allt började natten när jag och Smulan fick magsjuka och jag vaknade helt genomsur av svett. Det tog en evighet innan jag visste vart jag var - att jag var i min säng i mitt sovrum och att jag var trygg. Det dröjde bara några sekunder innan min hjärna berättade om drömmen som hade fått mej att vakna och med det kom känslan tillbaka. Jag fick panik, skräck och jag kände hur hjärtat slog den gången när jag och T stötte på Äcklet när jag bodde på skyddade boendet. Det är så skrämmande av att kroppen kan minnas dessa känslor som det var igår. Jag kunde inte somna om för paniken och skräcken var för stor. Sen kom magsjukan och jag kan inte säja att den heller var en välkommen gäst.

På morgonen var det bara att ringa till mina Paranteser som slängde sej i bilen och kom och hämtade de två barnen som var friska. Ocg i såna stunder blir jag så arg för vad skulle jag göra om jag inte hade dem så att de kunde komma? Detta har diskuterats med soc flera gånger och svaret har varit att det tar vi den dagen det behövs men nu behövdes det på en söndag - vem ringer man då? Jo Paranteserna och känner sej i behovsställning ännu en gång. Jag vet att de gårna har sina barnbarn men jag vill inte att de ska vara en lösning utan vara just det som de är en mormor och en morfar som ska hitta på roliga saker med sina barnbarn när de vill och kan inte vara en lösning. 

Paniken har funnits i dessa dagar men jag har kunnat hantera den utan att få riktigt panik - den bara finns där och jag hatar det. Jag rycker till för minsta lilla för tyvärr kommer rädslan med som en liten extragäst som inte heller har fått inbjudan. Jag ser något i fönstret och på en gång är jag på helspänn - trots att det visar sej efter lite detektivjobb att det är min spegelbild jag såg så finns känslan kvar. Ljud av vattendroppar eller andra ljud som inte finns där jämt får också igång allt detta och jag HATAR det! Jag vill inte ha dessa förbannade gäster här. Jag vill ha mitt liv som det en gång var!!!!!

Sen lovade jag Smulan att hon skulle få sova i min säng inatt när det var sista natten som det bara är hon och jag. Hon somnade och sov jättegott tills jag bara hör ett panik-tjut efter mamma. När jag kommer in till henne har hon bara total panik och jag kan inte lugna henne. När det äntligen går visar det sej att hon har hört ett ljud utanför som väckt henne och att när hon vaknade såg att någon var i rummet som inte var jag. Denna någon var min badrock och den brukar inte hänga där.

Såna här gånger känner jag bara att det är så fel att en enda idiot har kunnat göra så här mot oss och att vi ska behöva känna så här. Det skrämmer mej att det kan finnas så starka kroppsminnen så man kan känna det precis som att man är där efter så läng tid.

Nu ska jag ta med mej Smulan och krypa ner i sängen igen så att hon orkar med en dagisdag imorgon efter att ha haft en dag ledig!

PUSS från en Häxansurtant med panik     

Igår hände det som jag bara avskyr och inte klarar av - Liten fick magsjuka. Jag har jobbat inom sjukvården och jag klarar av allt bara jag slipper höra, känna lukten av och torka när någon har spytt. Nu när jag är ensam med tre barn så är jag så illa tvungen men tårarna rinner och jag ulkar hela tiden som jag gör det och det är i den stunden som jag skulle kunna sätta ut en kontaktannons - just bara för att slippa detta. Kan bara inte med det och dirket efter så lider jag av hyperkondri på många planer. Genast får jag ont i magen, mår illa och känner att jag kommer att få det.

Skyndar mej ut till skåpet för att en läkare sa till mej i min ungdom att om man sväljer hela Vitpepparkorn så slipper man magsjuka. Detta var för säkert 17 år sedan och jag har följt detta varje gång jag bara hör talas om magsjuka och jag har peppar peppar ta i trä sluppit det i alla år. Jag tror egentligen inte att det har någon inverkan för han sa det efter att han hade fått höra om min ENORMA skräck för denna sjukdom men mitt huvud tror på det och alltså blir jag inte sjuk. Bara för att jag skriver det nu så bir jag väll sjuk imorgon. Jag tar tillbaka det med en gång. Jag är verkligen livrädd att få det och medan jag bodde hemma så hade jag pappa som satt hos mej när jag kräktes och höll i huvudet men vem har jag när jag flyttade hemifrån då - ingen. Alltså är det bara att proppa i sej vitpepparkorn. Ja jag har varit pappas-flicka när jag var liten för han gjorde mycket roligare saker än mamma. Jag älskade att snickra, måla och allt som var killigt. Lekte hellre med killarna än tjejerna och tyckte mest att tjejlekar var töntiga.

En annan orsak till att jag hatar att ha magsjuka är för att jag inte har några kräkreflexer eftersom jag under en period i mitt liv var väldigt smal om jag får säja det nu men inte tyckte då och stoppade fingrarna i halsen bara jag hade ätit. Om jag hade vetat då hur det skulle bli med reflexerna hoppas jag att jag hade låtit bli för det kommer utan minsta förvarning. Jag har alltid strävat efter att bli "perfekt" i mina egna ögon för jag har alltid tyckt att det har varit något som varit fel och som jag ville ändra på vad än de andra sa. Jag har aldrig lyssnat på dem men om något sa något negativt ja då fastnade den kommentaren på en gång och jag kan undra över varför det har varit så. Inte ens när jag jobbade som hårmodell och gick och visade upp kläder så var jag nöjd trots att det var många som slkte och jag var en av de få som blev utvald. En "normal" tjej skulle ha blivit överlycklig och kännt sej fin men inte jag!

Har många gånger undrat varifrån denna prestations-ångesten har kommit men jag kommer inte fram till något. Ingen ställde under min uppväxt orimliga krav på mej utan jag är uppväxt med talesättet att om man har gjort sitt bästa så kunde man inte göra mer men jag krävde alltid av mej själv att jag skulle klara mer. Jag var missnöjd om jag inte hade alla rätt på provet eller om jag misslyckades med något som andra såg som att de hade lyckats. Mycket av detta kom nog in i bilden oxå att jag levde ihop med Äcklet så länge - just detta att det var ett misslyckande i mina ögon att inte kunna hålla ihop familjen. Jag ville inte visa utåt att det inte var perfekt inom husets väggar och därför var det så lätt att få mej att hålla tystsamtidigt som jag fick höra att det var mitt fel och ingen annans att det såg ut som det gjorde. Det var ju detta jag beskyllde mej själv för så varför skulle inte andra se detta. Samtidigt fanns det alltid uttalade och outtalade hot som gjorde att jag bara var tyst och höll detta inom mej för vem skulle tro på mej av alla människor. Det var ju i mina ögon klart att de skulle tro på honom eftersom alla tyckte att han var den "perfekta" fadern, sambon och medmänniskan. Nu efteråt har jag fått bevisat att det inte var många som tyckte det som jag trodde då men vad hjälpte det. Nu hjälper det mej genom att jag nästa gång jag tänker så kommer att tänka att man vet inte förän man har testat att berätta. Poliserna trodde på mej denna gång varför skulle inte en vanlig människa tro mej en annan gång.

Om man inte provar kan man inte vinna!

PUSS från en hypokondrisk Häxansurtant   

Idag var det åter dags för barnens terapi och jag tror inte att jag i början förstod hur mycket de skulle vara tvungen att bearbeta för jag förstod inte bredden av vad de har blivit utsatta för. Att de var små men ändå mådde skit så långt stärcktes min tanke och att jag var tvungen till att tjata till mej en smatalskontakt för dem trots att de knappt kunde prata det var jag fullt medveten om men samtidigt så inser jag idag att jag omedvetet visste att det fanns mer än jag visste som de var tvugna att få hjälp med. Nu har de gått flera terminer och det är som jag sa till deras terapeut att den dagen som jag dör så kommer jag inte att veta allt de har utsatts för eftersom man inte kan berätta allt. Jag vet ju själv att det poppar upp minnen av lukter, ord, intryck ljud och jag vet inte allt. Jag vet bara att jag aldrig kommer att förstå hur han har kunnat göra detta mot dem.

Inatt var Smulan vaken och hade panik och naturligtvis var det minnen som kom tillbaka och hade väckt henne. Hon hade ett behov av att prata om detta så det var bara att ta bort sömngruset i ögonen och lyssna samtidigt som jag inte vill lyssna. Jag vill inte veta vad han har gjort dem, jag vill inte se deras panik i ögonen när de berättar och hur hela kroppen darrar av rädsla. Jag vill inte se att de reagerar med skräck och panik över minsta lilla ljud som inte tillhör våran vardag men jag måste göra det. Jag måste finnas där och jag måste ta dem på allvar. Det har aldrig funnits en tvivlan om att de ljuger för det finns detaljer som stämmer för bra att det skulle kunna vara fantasi och det stämmer från min egen erfarenhet av honom och de har aldrig sätt det om de inte hade varit utsatta för samma sak.

Inatt när hon hade pratat klart så kryper hon in i min famn och att känna denna lilla, rädda kropp som är helt genomsur av svett efter mardrömmen och just detta att hon söker skydd så kan jag inte få bort tanken att hur kunde han göra så mot dessa små? Hur kunde han göra allt detta mot sina barn och att såra dem så att det finns ärr för resten av deras liv! Hur kan man vilja såra sina egna så mycket?

För mej så är det så naturligt att man vill sina barn det bästa och att man skyddar dem mot det som kan såra eller trycka ner dem. Att de ramlar och slår sej allt det tillhör utvecklingen och upptäckandet men just detta att göra det med avsikt. Jag inser att det är inte en frisk människa och det är inte en människa med känslor som göra såna saker och automtiskt så kommer jag till tanken Vad var det som jag föll för hos honom? Förnågot var det eftersom jag blev kär även om den kärleken dog tidigt och ersattes av rädsla men något fanns det ju annars hade jag inte blivit tillsammans med honom och jag hade heller inte fyttat ihop och skaffat barn med honom. Insikten gör ont men jag föll för det spelade för den riktiga personen är ingen person det är en djävul och den är den riktiga personen som jag levt tillsammans med! Och det skrämmer mej...........................................

PUSS från Häxansurtant   

Lånad från Google

Tomhet är vad jag känner ikväll! Varför - ingen aning men det känns bara som att det ekar i mej. Välkommen att ringa på klockan men ingen är hemma, ingen kommer att svara och ingen lyssnar - där befinner jag mej just nu! Jag skulle kunna ringa och säja ge mej ett liv så lägger jag ner alla mina anmälningar, jag sluter avtal med nästan vem som helst bara mina barn blir skyddade och slipper åka tillbaka till Äcklet men nu är det tomt. Troligen bara för att jag är så förbannar less på att vara en "nyhet" en "sensation" en som vågar stå för det som har hänt när jag söker hjälp. Jag ska dra allt lite kort.

Efter att jag blev utskriven från sjukhuset så hamnade jag som jag tidigare har nämnt på skyddat boende. Efter att jag hade varit sjukskriven i 14 dagar så var jag ju tvungen att få kontakt med en läkare som kunde skriva ett sjukintyg för det hade jag naturligtvis inte tänkt på när jag skrevs ut. Att jag sa upp mej på mitt jobb dagen efter för att jag kände att jag aldrig mer skulle våga jobba där för att det innebar nätter när man var helt ensam och vetskapen om att han hade mitt shema och visste vad jag jobbade gjorde ju inte heller det hela lättare. Min husläkare hade semester så jag fick kontakta en annan läkare. Jag berättade kortfattat vad jag hade varit med om och det slutade med att hon grät i telefonen. Jag gick till de som jobbade på skyddade boendet och frågade om det var proffsigt att göra så för jag kände mej som en bov som hade fått henne att gråta.

När den sjukskrivningen var slut ville hon att jag skulle komma till vårdcentralen eftersom man egentligen inte fick sjukskriva patienter som man inte hade träffat och sedan var mina mediciner slut sådet fanns inget annat än att vara livrädd att jag skulle möta Äcklet åka ner dit för att få allt det fixat. Denna gången började hon med att låsa alla dörrarna som gjorde att man kunde komma in och det gjorde INTE att jag kände mej tryggare utan bara att jag blev ännu mer rädd och önskade att jag hade ögon i nacken. När hon såg hur rädd jag verkligen var så började hon gråta och förklara hur rutinerna var och det var inte dem jag ifrågasatte. Jag fick åter berätta om händelsen men denna gången mer utförligt och hon grät.

Efter detta kom min läkare tillbaka och han grät inte när jag berättade han blev bara förbannad på sej själv att han inte hade kunnat se detta och "räddat" mej eftersom han var husläkare till hela familjen men det var som jag sa till honom hur skulle han ha kunnat se när jag inte ens "såg" det själv. Här började dock min resa som "nyhet" inom sjukvården. Mitt namn försvann från alla papper och bara mitt personnummer fanns kvar vilket fick många inom sjukvården att förstå att det inte bara var "vanliga krämpor" som man sökte på remiss för. Jag har full förståelse att läkare och sjukvårdspersonal behöver ha fakta om vad som har hänt men ibland känner jag att deras eget intresse efter "smaskiga detaljer" tar överhand. Så var läkaren som jag träffade idag.

Han var jättetrevlig och tillmötesgående sålänge jag bara svarade på det som han frågade som en duktig patient men när han började att fråga hur det hade känts när jag blev misshandlad och om alla möjliga saker som inte påverkade det neurologiska så var jag tvungen att fråga om detta verkligen var nödvändiga detaljer för att ha skulle kunna hjälpa mej - då vände det! Jag tycker att det ska räcka med att jag berättar att jag blev knuffad över möbler, sparkad och slagen påå kroppen och mot huvudet, att mitt huvud slogs mot väggar och dörrar för att han ska kunna förstå vlket våld det var som varit upphov till skadorna. Vad han sa när han slog mej vad har det för betydelse? Hur det kändes för mej att bli utsatt för detta - ja vad tror han att jag skulle säja att jag njöt.

Jag känner att bara för att jag är öppen till en viss del mot vissa personer så vill jag nte behöva känna det som om jag är en person som blir intrevjuad till en skvallertidning. Jag blev påtvingad dessa frågor väldigt tidigt av en nästan okänd person men då var jag så överraskad att någon ens kunde fråga sådant så jag bara svarade men jag tyckte att det kändes jätteobehagligt. Jag har bestämt mej att jag berättar det jag vill och det som är nödvändigt men jag bestämmer själv för vem, vart och hur. Jag förstår för att kunna hjälpa mej så behöver sjukhuspersonal ha information men denna som han ville ha ser jag inte hur den skulle kunna hjälpa honom att hjälpa mej. Jag har inte pratat ens om vissa saker som han frågade om med min terapeut och jag vet att om man har en ärlig avsikt med frågorna så kanman förklara för mej varför man ställer dem men när han inte kunde det så förstod jag att det bara var av nyfikenhet och att jag är ett "annorlunda fall".

Då uppskattar jag när de är ärliga istället för sköterskan på BVC hon frågar om det är okej att hon frågar och hon är ärlig med att hon är nyfien men det är för att hon aldrig tidigare har träffat någon i min sits som är så öppen och att det är för att hon ska lära sej och kunna hjälpa andra. Att hjälpa andra att slippa detta helvete det är det jag vill och jag vet inte hur men jag ska göra det en dag och då känns det bra att kunna ge henne "detaljer" så att hon kan vara uppmärksam och kanske hjälpa en annan som behöver det.

Jag önskar att jag kunde kännja något annat än tomhet över det sm har hänt men jag gör inte det hur mycket jag än hoppas. Jag önskar att jag kunde vara arg för det går att avreagera sej på, jag önskar att jag kunde vara kedsen och gråta så att det blev lättare så men inte då. Tomhet är det enda jag känner och med den kan jag inte göra mycket för att få den att försvinna så det är väll bara att vänta och se vad som händeer och vad som kommer att fylla den!

PUSS från Häxansurtant    

Idag ska jag träffa min nya neurologläkare för sörsta gången och jag känner mej nervös för jag vet inte vad jag har att vänta. Jag minns när jag låg på sjukhuset efter den sista misshandeln och de kallade in mej, mina föräldrar och min bror för att de ville prata om vad som hade visat sej på röntgen av huvudet. Han som var läkare då berättade att de hade hittat en blödning och sedan pratade han om massor av fler saker kring detta och jag minns inte det - det var helt enkelt för jobbigt att ta in så jag hade stängt av. Min enda tanke var att detta var en mardröm som jag snart skulle vakna upp från och att det inte hände mej. Det fick inte vara mej de pratade om. Nu många underslkningar senare och många diagnoser senare så känner jag samma sak - jag vill vakna upp från denna mardröm och inse att jag bara drömde att alla diagnoser inte finns och att det är som "vanligt" vad nu det är.

Ibland kan jag känna sån frustration över hela denna situation. Jag sitter här med skadorna och läkarna kan inte ens bedömma i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Jag ska få mitt och barnens liv att fungera och jag ska gå på terapi och barnen lika samtidigt som jag ska finnas som förälder och hjälpa barnen när de mår dåligt. Vad är då konsekvensen för honom? Genom att rättegången inte har varit än så går han och lever sitt liv som vanligt med den nya och allt rullar på som vanligt. Folk i hans omgivning har valt att glömma det som har hänt för att det är det lättaste! Jag undrar hur de kommer att reagera den dagen det kommer en rättegång och det kommer en dom?!

Nu ska jag ta och skriva ner vad det är jag vill veta av denna neurolog och efter besöket hoppas jag attt jag vet lite mer och den 8 är det dags att träffa mitt hjärnskadeteam och jag hoppas att det finns en kontakt mellan dem så att jag slipper att ännu en gång dra samma historia som jag börjar bli trött på att dra men jag har lärt mej nu att hoppas att det funkar för många gånger har jag trott att de ska veta allt när jag kommer men det har visat sej att de inte alls vet det trots löfte om överrapportering. Nu är jag inställd på att de inte vet något för då kan jag bara bli positivt överraskad och det är bättre än det motsatta. Ska unna mej en stund på spikmattan först och se om värken blir lite bättre - för det är jag värd mitt i eländet.

PUSS från Häxansurtant   

Idag tror jag verkligen helt ärligt att det var den jobbigaste terapin som jag någonsin har varit med om. Jag var nervös innan eftersom jag idag skulle berätta vad jag förväntade mej av fortsättningen på terapin och även hur jag kände inför detta att fortsätta och om det kändes som jag enbart skulle fortsätta denna termin eller om vi skulle se det på en långre sikt. Det sista kände jag var lätt eftersom jag känner att detta är något som jag behöver till och efter rättegångarna. Jag känner även att under rättegångarna så kommer jag att bli ifrågasatt och det känns jättejobbigt för det är det som jag har blivit under alla år tillsammans med Äcklet - ifrågasatt när det gäller allt från varför jag ska få fortsätta att leva till varför jag inte lagade mat tidigare eftersom jag borde ha förstått att han skulle bli hungrig och sugen på just den maten. Nu har jag börjat kunna lägga skulden där den hör hemma nämlign hos honom men jag har en lång väg att gå innan jag kan lägga hela skulden där och vissa delar som skulden för det som har hänt barnen och att jag inte märkte det kommer jag att ha med mej hela livet men kanske kan jag en dag bara lägga så mycket skuld på mej att jag orkar bära det. Och det är just detta som jag är rädd för i samband med rättegångarna att jag ska känna mej så ifrågasatt att jag åter börjar lägga all skuld på mej igen. Nu känner jag mej dock lite lättad för jag vet att min terapeut kommer att finnas där hur långt jag än sjunker under rättegångarna och som hon sa jag har lyckats ta mej upp från botten flera gånger så jag kommer att klara det även den gången bara jag tror på ej själv.

Jag mådde jättedåligt över hur jag skulle säja detta hur jag ville att hon skulle vara under terapin eftersom jag är rädd att jag ska såra henne och att hon ska tycka att jag inte uppskattar det hon gör. Jag skulle ju egentligen inte ens få gå där eftersom jag är för gammal att gå på BUP men eftersom ingen annan ville ta sej an mej och hon kände att hon kunde erbjuda mej samtal så blev detta en början tills jag skulle hitta något annat men sen har jag kännt att ja litar på henne och att det stämmer mellan oss så då har det bara rullat på. Jag har en viss förmåga att vilja att det ska gå så fort och att jag bara vill att detta ska ligga bakom mej och vara färdigt och glömt och det har jag märkt att det lyser igenom. Det som jag hade som "krav" var att hon skulle puffa mej om jag fastnade i ett ekorrhjul och bara ältade samma och samma sak men det är ju som hon sa att man kan behöva prata om samma händelse flera gånger och hela tiden kommer det fram nya saker och nya minnen och perspektiv och att detta kan behövas för att man ska bearbeta det helt och fullt. Hon frågade om jag tycker att jag fastnat i händelser men jag kan inte säja att jag gjort det men samtidigt så är det så mycket som hänger ihop -  det är ju mitt liv som jag berättar om.

Idag började detta som kallad för "konfrontation" och det innebär vad jag förstår efter idag att hon är mer aktiv i det jag berättar. Hon konfronterar mej med frågor som jag får berätta om och på det sättet så leder hon in mej på det som vi ska prata om. Idag var det just detta med minnen som vi kom in på automatiskt. Hon frågade om det är något minne som kommer och rullar och rullar åter och åter. Det finns det och det är första gången som jag blev misshandlad så att jag var tvungen att söka läkare. Det är först idag som jag inser vilka känslor jag fick kring detta att ingen reagerade trot s att jag berättade hur skadorna hade kommit. Det var ingen som sa att det han hade gjort var fel eller frågade om jag skulle göra en polisanmälan - inte en reaktion. Jag har under alla åren fått höra att om jag berättar så kommer ändå ingen att tro mej och det var det som detta bevisade för mej - att han hade rätt och att det var okej att han straffade mej på detta sättet för ingen visade ju mej att det var fel. Inte ens att det fanns ett litet barn på bara 7 månader gjorde att de reagerade. Det var även denna gången som var den första som han skadade Skruttan. Idag är första gången som jag har vågat berätta om det efter att jag haade berättat på sjukhuset och ingen reagerade. Jag kunde känna idag hur sviken jag kände mej av det samhälle som jag trodde ställde upp om man blev illa behandlad och  framförallt om det fanns barn med i bilden men det kom inte. Jag kan känna frustrationen över att behöva skydda mej och Skruttan och ingen annan noterade detta. Jag kan känna hans falska och spelade empati innan jag åkte att han var ångerfull och att jag var tvungen att lova att inte berätta hur det hade gått till för då skulle vi förlora Skruttan. Vart jag fick modet att bryta detta löfte det vet jag inte men jag gjorde det och jag klarade av det.

Vi började prata om fler minnen och det var då som hon fick mej att inse att detta med fysisk och psykisk misshandel skedde så ofta så jag har svårt att sära på dem. När jag ska berätta så åker de ihop. Jag skulle berätta om detta att jag alltid var på helspänn och att ljuden i trapphuset kan få mej att komma tillbaka till helvetet känslomässigt. Slår det i en dörr och jag hör att någon går på ett speciellt sätt som han gjorde när han var arg eller bara skulle misshandla mej iallafall så säjer huvudet att han vet inte vart vi är medans kroppen förbereder sej för att ta emot slagen och orden och jag reagerar med varenda kroppsdel som jag gjorde då. Och det hemskaste är att det spelar ingen roll hur mycket min hjärna säjer att det inte är han så reagerar kroppen iallafall.

Jag kan minnas hur jag låg i sängen och sov men fortfarande var på helspänn och på en gång jag hörde "fel" steg i trappan så spände sej kroppen och jag slog av alla känslor för annars gjorde det för ont och jag skulle inte orka stå ut. Jag kan se att från början var det slag som gjorde ont men de lämnade inte märken på utsidan men på insidan men med tiden så ökade de både i antal och i styrka. På något sätt är det som när man hör dessa som har blivit torterade berättar att det bara ökade och ökade - för varje slag eller kommentar som inte knäckte mej så kom det tio till som var värre och värre och detta bara ökade och ökade. När detta kom fram under samtalet sa min terapeut bara att detta är tortyr som du har utsatts för. Det låter så hemskt när jag hör det men när jag tänker på  hur det var hemma så var det tortyr. Jag var alltid beredd och stod aldrig med ryggen mot honom. Jag visste aldrig vad som skulle utlösa nästa slag eller kommentar och jag visste inte när det skulle vändas och han skulle bli den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen som var djävulen själv. Vålder var uträknande för det lämnade oftast märken på ställen som inte syntes så tydligt men även på armar och ben vilka var lätta att skylla på något annat för. Ingen såg hur det lämnade märken på insidan och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag har dock bestämt mej att jag ska kämpa och jag ska bearbeta för jag överlevde helvetet och jag och barnen är värda ett lyckligt liv och att solen skiner på oss och det ska jag kämpa för även när det är som mörkast!

Puss från Häxansurtant   

Bilden är lånad från Google

När jag levde ihop med Äcklet så köptes det hela tiden nya saker och det skulle hela tiden vara det värsta, största och det som ingen annan hade. Vare sej vi hade pengar så vi klarade oss den månaden så köpte han det han ville ha och det var på en gång utan att tänka efter. Nu i efterhand har jag fått reda på att det är ett drag som psykopater har att de inte tänker på konsekvenserna utan handlar precis som ett barn utifrån de behov de har och det de  vill ha. Det var ständigt handlanade av telefoner, maskiner, bilar och motorcyklar och listan kan göras oändlig men detta var bara saker som han hade användning för inte vi andra. Datorn som han köpte till oss hette det fick man be om lov att använda trots att den andra datorn som han slängde när denna inhandlades var min och jag ville ha den kvar. Även denna gång var det inte något jag vågade protestera mot så det var bara att finna sej i det och gilla läget för att slippa bestraffningarna. Lyckan över de köpta sakerna varade dock inte så länge för snart kom det ut värre saker eller att någon köpte något som var nyare än det han hade jag då var han ju tvungen att köpa det. Många gånger har jag varit tvungen att ringa mina föräldrar och fått mat till barnen och blöjor för att han har åkt iväg och gjort ett impulsköp. När jag var gravid hade vi inte ens så att vi kunde köpa mat för mitt konto var tömt på räkningarna och mat som redan var uppäten medans han tömde det på ett impulsköp på fälgar.

I helgen när jag vaar på badhuset så satt det två kvinnor i bastun och pratade om att de mådde psykiskt dåligt. Den ena berättade högt och vitt om att när hon mådde som sämst då gick hon och köpte en plasmatv och det gjorde att hon blev helt black så de hade fått leva på Havregryn resten av månaden. De veckor som hon hade barnen levde de på makaroner och om hon hittade något i frysen. Jag kan då inte låta bli att undra hur man tänker. Hon erkände att hon blev lycklig över att hon hade köpt tv och att det kändes bättre inombords. Jag skulle må skit av att sätta barnen i den sitsen att det inte fanns mat. Jag hamnade  i den sitsen när jag levde i helvetet men det var för att den personen som hade hant om pengarna valde att göra slut på dem. Jag förstår inte att man som mamma kan gå och köpa en tv och sedan inte kunna försörja sina barn de veckor som man har dem. Nu när pengarna kom denna månad skulle hon köpa en Blueray eller hur det stavas och sedan skulle det bli ännu en gång att snåla.

Min tanke var att förstår inte människan att hon sätter sej i en sits som gör att hon mår dåligt. Jag har också kunnat köpt något till mej när det var jobbigt. När jag hade suttit på "förhör" med familjerätten en hel dag då unnade jag mej en lampa men den var inte dyr och jag hade behov av den och jag hade tittat på den flera gånger innan. Jag skulle aldrig kunna gå och handla för de sista pengarna så att vi inte hade så det räckte. Jag är livrädd att sätta mej i en sits där jag är luspank. Jag har ett nödkonto och det är inte mycket pengar på det men det är en trygghet om allt bara skulle gå åt skogen en månad.

Jag har gjort såna här saker när jag var yngre - att jag mådde dåligt och då gick och handlade lite saker men jag vet att man inte blir lycklig över det. Att man köper mer och mer saker och att man sätter sej i sitsen att pengarna inte räcker det ger ingen lycka. Jag tycker att om man ska bli lycklig så ska man ta tag i problemet och inte ersätta det med materiella saker för det hjälper inte. Många i min bekantskap säjer att de köpte olika saker för att de skulle må bättre. Jag förstår att man kan köpa saker till sej själv som en belöning när man har klarat av något som är jobbigt men att man skulle bli lycklig av det det tror jag inte på. Jag kan säja det efter att ha levt med en psykopat som hela tiden skulle ha nya upplevelser och saker för att bli lycklig - det är ingen äkta lycka. För att få äkta lycka så måste man anstränga sej lite själv och försöka hitta vad det är som gör en lycklig och jag tror inte att det är att hela tiden köpa saker för att döva.

PUSS från Häxansurtant     

Igår var sista dagen som jag och Skruttan var ensamma så jag sa till henne att det var lika bra att hon tog chansen och bestämde vad hon ville göra denna sista dag. Naturligtvis föll valet på badhuset och efter en lång "predikan" om att mamma hade jätteont i ryggen åkte vi iväg på en gata som var glashal. När vi kommer fram så säjer hon helt lyckligt att det ska bli jättekul att få bada själv eftersom inte jag kan leka med henne. Jag tittade på henne och kände mej så stolt min lilla gumma som för ett tag sedan inte ens vågade doppa sej för att hon trodde att alla skulle göra som pappa hade gjort mot henne.

När vi kommer in så var det smockat med barnfamiljer och det var verkligen jättevarmt så jag drog snabbt slutsatsen att ska man bada ska man göra det på en helg för då drar de inte in på värmen iallafall. Nästan på en gång som vi kommer in så faller min blick på en person - en ungdomskärlek som var där och badade med sin son. På en gång när jag såg honom så kom det miljoner av minnen och för en kort sekund var jag tillbaka på den tiden igen. Han såg oss nästan samtidigt och det var verkligen jättekul att prata med honom igen det är en smärre evighet sedan vi pratade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Han är en person som jag var kär i under många år men jag trodde inte att det var besvarat så därför sa jag aldrig något eller ens visade något heller för den delen.

Hans son tyckte om att ta det lugnt och sitta och plaska i den varma bassängen medans mitt vilddjur som är några år äldre ville leka och åka den snabba rutschbanan så vi gjorde ett barnbyte. Tyckte att det passade mej perfekt och det var en lycklig Smulan som sprang där med honom och att det fanns någon som orkade lyfta och busa med henne på det sättet. Bara hon fick komma till mej med jämna mellanrum och att han visade vart jag var så var hon nöjd och det kändes så bra att se att Äcklet inte har skrämt dem helt från kontakten med vuxna män. Efter ett tag kom de och hade fått nog så de satte sej ner i den varma bassängen och det var nu allt det komiska började som jag ler åt än. För mej var det så skönt att prata med någon som inte visste vad jag har gått igenom utan jag kunde vara mitt gamla jag och jag berättade bara det jag ville berätta. Det var så skönt att bara kunna berätta de delar som man ville och lämna de andra och just bara få vara vem om helst. Jag blev så full i skratt för jag var tvungen att berätta hur kär jag hade varit i honom när jag var yngre och då bara tittade han på mej och sa det säjer du nu! Jag var kär i dej i flera år men eftersom du inte visade ett dugg intresse så gav jag upp och du var den första som krossade mitt hjärta. Och även detta kändes som om det var så naturligt att berätta för på ett sätt var vi tillbaka i det gamla kompisgänget och allt annat som tillhörde den tiden och vi satt och pratade och skrattade som om det var igår det hadee varit.

Det mest komiska var när vi gick till bubbelpoolen för dit kom även en äldre man och Smulan och hans son var nu så kända med varann och oss att de skuttade runt bäst de ville. Denna äldre man tittade på oss och så sa han helt rakt upp och ner: Vilket gulligt par ni är! Det är inte många som får kärleken att överleva barnperioden men det har ni verkligen lyckats med!" Vi blev nog båda så förvånade att vi bara gapade men vi skrattade gott åt detta efteråt och just om han skulle möta denna man med mamman till barnet och denna man skulle komma ihåg oss och bli arg på honom för att han var otrogen. Ja det gav oss ett gott skratt och det kändes så bra för det kändes som om det var alldeles för länge sedan jag skrattade så.

Denna dag gav mej ny energi bara att få en liten smak av det som fanns innan helvetet fanns och innan jag ble nertryckt och inte hade en egenvilja som jag vågade komma fram. Bara detta att kunna vara jag och att jag var omtyckt för den jag är inte det jag presterar eller åstadkommer. Det fick naturligtvis tankarna att cirkulera kring hur det hade kunnat vara om inte detta hade hänt men samtidigt så känner jag att om det inte hade hänt hade jag inte haft mina tre prinsessor och dem vill jag inte leva utan. Jag hade inte heller varit den jag är idag utan jag hade kanske varit på ett helt annat sätt. Jag har fått en erfarenhet även om den är negativ men jag kan välja att göra något positivt av den. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa andra att inte komma till en sån situation för jag tror att hade jag vetat mer och haft mer kunskap så hade jag varit mer observant men det är alltid lätt att vara efterklok.

Kanske är det nu som jag kommer till ett vägskäl där jag kan bestämma om jag vill att dessa saker som ändå har hänt ska få påverka mej att hamna när jag bara ser det negativa eller om jag vill vända det till något positivt. Jag har redan erfarenheten men kanske kan jag med hjälp av den hjälpa någon annan att slippa hamna i detta och då har jag redan vänt det till något positivt. Jag kommer att möta många motgångar även framöver men om jag ser bakåt så vet jag att jag har styrkan att bestiga bergen och ändå övereva och en dag då kommer solen även att lysa på mej!

PUSS från Häxansurtant