Idag blev jag bara så full i skratt åt Skruttan. Igår var det två-årskalas för Liten här hemma och detta sätter igång många tankar hos speciellt Skruttan vart man är innan man föds. Eftersom detta är ett mysterium som jag blir förundrad över varje gång hur detta kan gå till (jag vet allt om blommor och bin har har gått igenom graviditeter och födslar) men jag när ett barn föds att det kan komma ut en liten individ som är så perfekt. De små naglarna och just allt som är så smått och ändå fungerar. Att det kan bli så det förundrar mej.

Idag var det mormor som ringde och frågade om vi ville komma dit och äta och det kändes som lyx efter att ha stått och lagat mat och bakat tårta igår trots att energin inte fanns och jag hade hellre latat mej på soffan än att göra detta plus att jag var tvungen mitt i allt att "besikta" Liten och få ett intyg innan hon fick gå på dagis igen och det kom oxå naturligtvis denna dag. Hur många föräldrar kan säja att de har ett skriftligt intyg från en läkare att deras barn kan gå på dagis?! Jo jag och jag är nog den ende som råkar ut för detta. Trots att rektorn sa att jag inte behövde det för att få lämna så skulle jag ha det för att motbevisa Litens fröken SÅ DET SÅ! Är man i trotsåldern så är man.

Åter till idag. Vi skulle under vägen köpa med Grädde till mormor och vi går in i affären och tar denna och ska gå till kassan. Då kommer mina barn på att det är ju lördag och det innebär godis alltså ska vi köpa godis. Jag säjer bara så här på skoj till dem att tror ni att mamma har hur mycket pengar som helst så ni får köpa det då? Då vänder sej Skruttan mot mej och säjer: Men mamma! Du får ju nya här i affären när du betalar så vi kan handla en gång till!

Tog ett tag innan poletten trillade ner men sen kom jag på att hon måste mena när vi får tillbaka växel. När vi kommer fram till kassan och betalar så säjer hon högt: Titta mamma! Nu var hon snäll för nu gav hon dej nya pengar så vi kan köpa mat en annan dag oxå.

Så nu vet ni hur jag tjänar pengar - jag får dem av affären!

Kan även erkänna att jag inte är svensk heller enligt Skruttan för ikväll så berättade hon för mej att hennes mor bor i Afrika och att hon föddes där. När jag lite psykologiskt tittar på henne och försöker att förklara att de är mörkare än vi nere i Afrika och berättar att en pojk på dagis är från Afrika då tittar hon bara på mej som om jag är helt dum och säjer : Ja men jag blir ju brun på sommaren!

Ibland önskar jag att jag kunde ta mer saker i livet som ett barn att se det positiva oc det enkla istället för att se till det krängliga som ligger bakom. Hur många gånger analyserar jag inte varför vissa människor beter sej på ett speciellt sätt som jag inte tycker är så som de brukar vara. Naturligtvis lägger jag alltid skulden på mej själv för det är ju därför de inte är som vanligt för att jag har gjort något. Varför skulle jag inte tänka så när jag är så van att ta på mej skulden för allt för att slippa bli bestraffad. Lika när jag hör att någon pratar bakom min rygg så blir jag så ledsen och jag kan tyänka på det i flera dagar. Förr röck jag på axlarna och tänkte att det var de som förlorade mej som kompis och att jag var glad för att jag inte ville ha såna vänner! Jag vill komma tillbaka till det stadiet när jag inte la skulden på mej själv för det som jag kunde påverka och inte påverka för i dagsläget är jag skulden till allt - iallafall när jag ser det från mitt perspektiv!

PUSS från Häxan surtant   

 Dagen började med ett besök hos tandläkaren. Jag hatar att gå dit, är livrädd och svettas och inte blev det bättre av att min sympatiska pappa satt och skrattade åt det när han skjutsade mej heller   . Besöket innebar tre nya tider för att bygga upp tanden som Äcklet sparkade sönder och att den billiga varianten (som jag inte ens tyckte var billig) inte fungerade eftersom det var för mycket skada på roten så det blir en dyr variant (JIPPI) och minst tio timmar hos tandläkaren. Tur att han är charmig iallafall. Idag påpekade jag detta att jag tycker att det är fuskigt att mina barn inte behöver betala och ändå så får de en present och en tandborste. Han kom då med det underbara förslaget att om jag var duktig så skulle han hämta burken med leksaker även till mej. Fick ingen leksak trots att jag gapade och gjorde vad han sa och detta roade mina troll jättemycket när jag kom hem. Tur att man roar någon.   

Skulle följa med mamma och vara smakråd när hon skulle titta på en matta till mormor men det slutade med att det var jag som kom ut med en helt underbart mjuk rund matta som jag nu har lagt under soffbordet. Får man inte belöning av tandläkaren så får man ordna det själv hi hi hi! Bra kvinna reder sej själv!

När jag kom till terapin idag så kände jag mej som en degklump och jag sa som det var att jag är så trött och tom och att mina två hjärnceller för en diskussion i mitt huvud hela tiden och att det aldrig är lungt i mitt huvud för att dessa diskuterar med varandra 24 timmar per dygn. Hon tittar bara på mej och säjer ännu en gång: Man får inte fler minnen eller insikter än man klarar av. När man har orken så kommer de även om det inte känns så när man är mitt i det!

Nä det känns verkligen inte som om jag orkar med dessa insikter och minnen som kommer men ja jag står upp fortfarande alltså har de inte dödat mej även om jag känner det som om jag har blivit överkörd av en ångvällt. Många minnen gör ont men de dödar mej inte. Insikterna gör att jag kan vara mer förlåtande mot mmej själv medans jag andra stunder verkligen är förbannad att jag har kunnat vara så naiv och att jag inte såg mönstret. Idag när jag berättade lite av allt så ser jag ju så tydligt hans psykopatiska mönster. Det går en röd tråd genom allt och det som han gjorde i början det kom fram i ett resultat på slutet - att han kunde kontrolera  mej ännu mer än vad han redan gjorde. Insikten gör ont men jag överlever. Samtidigt kan jag lära mej av den för jag har alltid varit så naiv - trott att alla vill mitt bästa och det är inte så. Det finns många som vill mej väl men tyvärr finns de de som vill motsatsen och det är de som jag måste passa mej för.

Samtidigt skrämmer det mej när jag minns vilka rop på hjälp jag sände ut men det fanns ingen som tog dessa på allvar. Jag vet inte hur många rop jag har skrivit ner men när de jag skickade det till ringde för att fråga mej kring detta så kunde jag inte svara för han fanns alltid som "gubben i lådan" för att kontrollera det jag sa och det jag gjorde. Hur skulle jag då kunna intyga det med ord. Jag hade ju i minnet hur det hade gått de andra gångerna samtidigt som jag hade blivit hjärntvättad med att ingen skulle tro mej. Att ingen hjälpte mej det var ju bevis på att han hade rätt!

När jag berättar händelse efter händelse för henne så blir det så tydligt hur sjukt det var hemma hos oss och jag känner att det är så där uppenbart som när man ser det på en film. Man tänker att den elaka är psykopat och helt knäpp i huvudet och man undrar varför inte offret märker det. Jag har spelat i den filmen och jag var offret och jag såg inte. Jag kände men jag såg det inte. Det är så svårt för det man kan ta på det vet man att det finns men hur vet man att det som manbara känner inom sej eller i luften när någon kommer in i ett rum hur vet man att det finns.

En sak som verkligen blev helt uppenbart för mej idag var detta hur jag beter mej när jag kommer till andra. Just detta när jag kommer till tansläkaren och det finns tre stolar som jag kan välja på och jag inte är hundra på vilken jag ska sätta mej i först - då ställer jag mej bara och väntar på att han ska säja till mej vilken han vill att jag ska sätta mej på för jag är så rädd att det ska bli fel. Samma sak när jag kommer till terapin - jag väntar att hon ska börja för jag är så rädd att det ska bli fel att jag börjar. Jag vet ju vad konsekvensen har blivit av det tdigare så jag vill inte att det ska upprepas.

Jag mindes en sak idag när jag satt där och vi började prata om detta att göra "fel". Jag minns en gång när vi var och handlade mat och jag tog en plastkasse och fick världen utskällning om hur jag kunde vara så dum att jag trodde att maten skulle få plats i den. Hur hade jag klarat mej i alla år som inte han hade varit med mej och hur klarade jag mej alla gånger när han inte var med och handlade. Detta var en sak som sades i en evighet bara jag gjorde något som inte passade honom. Kommentaren att jag var så dum i huvudet så han fattade inte hur han kunde leva med mej för jag visste ju inte ens vilken kasse man skulle ta i affären. Detta är bara en sak av en miljon händelser som gjorde att jag blev idiotförklarad och som ingen annan reagerar på. Om jag satte på mej fel skor eller köpte en annan färg på tröjan än han sa blev det bestraffningar och elaka, kränkande kommentarer på detta. De få gånger vi åkte och köpte något till barnen tillsammans var det alltid det som han tog fram som var det rätta och det bästa sp jag lärde mej att det var lika bra att vänta och bara ta det som han sa för då slapp man det som kom efter det. 

När jag tänker på allt som jag ändrade för att jag skulle slippa konsekvenserna och att det skulle vara lugnt för mej och barnen så förstår jag inte att det är jag som har gjort detta. Jag som ALDRIG skulle ändra mej för någon eller inte stå upp för vad jag tyckte och tänkte - jag gjorde det för att överleva. Att det sedan hela tiden var något nytt som jag och barnen blev straffade för det var ju mitt fel oxå för jag var ju inte "lydig". Jag önskar att ingen skulle behöva känna så här men tyvärr så tror jag att det är fler än man tror som gör det.

Efter idag har jag iallafall kommit till en insikt och det är den att jag är trött nu är inte konstigt när man ser vilken kamp det har varit under senare del av livet. Kampen fortsätter och jag kan inte välja att kliva av för mina barn och även jag förtjänar ett lyckligt liv och jag vet att fastän minnena och insikterna är jobbiga så måste jag igenom dem och jag kommer att överleva alla vakna och jobbiga nätter, och alla jobbiga dagar för jag har klarat det fram till idag!

Hoppet är det sista som lämnar en människa!

PUSS från Häxansurtant    

När jag var ung en gång i tiden så var jag på en föreläsning om senil dementa. Då var det en föreläsare som nämnde just det uttrycket "Att lampan är tänd men ingen är hemma" för att förklara för oss vad just denna sjukdom innebar. Just så känner jag det nu! Lampan lyser utåt men inom mej finns ingenting. Jag känner mej inte ledsen, arg, glad eller något annat jag känner mej bara tom. Som om allt barahar försvunnit ifrån mej.

Idag när jag kom till dagis så var det en fröken som kom fram och frågade om det hade hänt något. Jag sa att det inte var något och frågade om det var av någon speciell anledning som hon undrade. Jag trodde narutligtvis att barnen hade gjort eller sagt något eftersom de har sina perioder när de pratar om det som de har varit med om, då bara tittar hon på mej och säjer: Jag tyckte att du såg så trött ut!

Jag känner mej trött och tom. Jag känner att jag  inte ens orkar ta till mej vissa saker längre. Igår skulle jag läsa när barnen hade somnat och jag läste samma stycke om och om igen och ändå så visste jag inte vad jag hade läst. Jag vet att det är så här det blir pga mina hjärnskador när jag inte ger mej utrymme att ta det lugnt. Jag har fått rådet att hjärnan inte ska utsättas för stress för att då blir detta med påtagligt men hur lätt är det när situationen är som den är?!

Inatt låg jag och tänkte när jag inte kunde somna. För ett tag sedan gjorde jag ett drastiskt beslut för att vara jag - jag gick igenom mina "vänner" och såg till vilka jag hade ett utbyte av och vilka jag tyckte bara gav mej dåligt samvete och som tog min energi. De sistnämnda tog jag helt enkelt bort för de bara tryck ner mej så min lista med vänner blev kortare men de som fanns kvar gav mej något och jag kände att jag kunde stötta dem också när de andra var borta.

Det var första gången som jag tillät mej själv att jag känna efter och handla utifrån vad jag kände var det bästa för mej. Jag är en sån person som kan säja till mina vänner att jag älskar dem - jag säjer det inte till alla men dem jag säjer det till så kommer orden från hjärtat. Jag har bestämt mej för att jag ska tillåta mej själv att känna det som jag känner. Om jag är tom så måste jag låta mej själv känna det och acceptera att det är så jag känner.

Jag har varit utsatt för övergrepp under många år men samtidigt ser jag att jag själv har utsatt mej för olika övergrepp genom att jag aldrig har tillåtit mej själv att känna "negativa" saker. Jag har aldrig visat att jag är arg utan det har jag tryckt undan. Att jag är rädd, ledsen, inte klarar av saker är för mej negativa saker som man inte ska visa utåt. Jag har nämnt det tidigare men jag lärde mej under tiden med Äcklet att sätta på mej en rustning som gjorde att omgivningen inte såg vad jag kände på insidan. Jag tror att jag har behållt denna mer än vad jag har trott.

Jag tycker att jag flera gånger under tiden på skyddade boendet bröt ihop. Jag fick under denna tiden höra att de väntade på att det skulle komma en reaktion från mej men den såg de aldrig. Jag bröt ihop, jag hade en reaktion men jag dolde den för omgivningen för det var inte "fint" att visa det. Jag hade hans ord inom mej att man visar det inte.

Nu har jag gett mej själv utrymme att reagera och att känna som jag gör och kanske är det just det som jag behöver för att kunna bygga upp mej själv igen. Att jag kan visa mej svag inför mej själv. Kanske visar det sej att det är en styrka. Jag är livrädd att jag när jag orkar ta kontakt med personer som betyder mycket för mej upptäcker att de inte finns kvar. Jag känner samtidigt att det får jag ta den gången och finns de inte kvar så var det inte äkta iallfall. Jag har hittat en "syster" under denna krisen och det har jag aldrig haft så det kanske är ett tecken på att det finns människor som finns där trots hur man mår och om man inte ens orkar med sej själv!

Jag vet att jag måste ta detta "brejk" för att överleva och för att barnen och jag ska ha en framtid och för en gångs skull ska jag lyssna även på mina "negativa" sidor som jag inte har fått visa tidigare! Allt som inte dödar stärker än heter det ju och kanske blir jag starkare efter detta brejk!

PUSS från Häxansurtant    

Denna helg hade jag främmande från det förflutna - min alldeles bästaste H. Hon är den ende som jag har med mej idag som fanns under den tiden som jag bodde tillsammans med Äcklet. Jag kände både förtjusning och skräck över att hon skulle komma. Förtjusning över att det var första övernattningen och besöket i min hemliga värld och skräck för att hon bara har träffat "mitt gamla jag" som var totalt nedtryckt. Det var en underbar helg och den fick mej att inse att det syns på mej att jag mår bättre trots att det är ett jobbigt liv jag lever.

Jag lärde känna henne när jag hade bott med Äcklet i två år och det är som hon säjer till mej nu när hon tittade på mej i helgen: Du är så olik dej! Jag skulle inte känna igen dej om jag mötte dej på stan för nu syns det att du tror på dej själv. Du har helt annan hud och det strålar om dej.

Först kände jag att jag inte kunde ta åt mej det för hon kunde ju inte se vilken skillnad det är på utsidan men när jag tänker på det så är det en skillnad. Håret har en annan lyster, huden är fin igen och jag har de kläder som jag känner för och jag mår bra på ett sätt som jag inte gjorde då. Jag bestämmer över mej själv och jag gör saker som jag själv vill. Min situation begränsar mej enormt mycket men jag gör det jag vill inom de ramar som jag kan göra.  Bara att kunna sitta och prata med H hela natten om jag ville utan att höra att jag var en dålig mamma och person dagen efter för att jag var trött. Bara detta att bestämma att hon skulle komma hit utan att behöva be om lov. För en helg blev vårat liv så "normalt".

Samtidigt så kommer detta när jag pratar med henne vilken skuld hon känner att hon onte märkte något vad som egentligen hände hemma medans jag bodde kvar i helvetet. Det var som jag sa till henne att hur skulle hon ha kunnat veta och förstått när jag gjorde allt jag kunde för att dölja det och jag inte själv förstod allt! Hade hon förstått förmodar jag att jag hade nekat till det iallafall och jag hade inte kunnat haft henne som stöttade mej för då hade han förbjudit mej att vara vän med henne eftersom hon skulle ha "satt griller i mitt huvud" enligt honom. Jag sa det till henne i helgen och det kom från hjärtat jag klandrar inte henne och jag är glad att hon inte förstod för det var på det sättet som hon kunde finnas som en ventil för mej. Jag hatar att andra ska behöva ha dåligt samvete och må dåligt av att de inte förstod för att en idiot har förpestat tillvaron.

Jag har kommit in i en period där jag är så trött så jag orkar knappt med mitt liv. Jag kände detta innan helgen att det började men jag bestämde mej för att svackorna inte skulle få förstöra denna helg för jag behövde ett brejk och det var det värt. Just nu är jag så trött att jag har valt att ta bort mängder av saker i mitt liv för  att orka sköta mej och barnen. Jag skulle vilja prata med personer men jag känner att jag har inte ens orken att svara när de ringer. Jag har fullt upp med att hålla mej och barnen flytande med minst antal simtag och därför får jag gallra och ta det som jag orkar med.

Idag hade jag en lista med saker som skulle göras men denna lista ligger helt otittad och ogjord för jag lyssnade för en gångs skull på min kropp som larmar att den inte orkar - den har levt under för stor press under för lång tid så nu är det snart slut på reserven. Jag ska lyssna på min kropp och göra det som måste göras och som kan bygga upp energi igen allt annat får vänta tills det finns krafter igen. Jag har alltid tänkt på andra före mej själv men denna gång ska jag sätta mej och barnen först och om det inte passar omgivningen så gör det inte det och då får det vara så för jag tänker vara en egoist nu tills jag har mer energi och kan ge och stötta andra igen - just nu har jag fullt upp att ge mej själv och barnen den chansen. När jag orkar ska jag åter ta kontakt med min omgivning men det känns som att jag har prioriterat andra för länge - nu är det dags att se till mej själv för jag och barnen förtjänar det. Vill inte omgivningen acceptera detta så är det de som förlorar på det inte jag för jag vinner en starkare person om jag lyssnar på min kropp denna gång!

PUSS från en egoistisk Häxansurtant   som efter för många år lärt sej att lyssna på kroppen  

Ibland känner jag att jag blir så less på mitt liv för det känns som om det är i en berg och dalbana som jag lever. Det som är så jobbigt är att jag inte vet vad det är som får mej att vända från att ha varit glad till att bli ledsen, trött och jag vet inte allt. Är helt medveten att det omedvetna ligger barkom till stor del och där finns mycket som kommer att komma upp men även som ligger där och påverkar mej. Ibland blir jag så förbannad på mej själv för jag sätter upp så många mål på en dag fastän jag vet att min hjärna efter skadorna inte orkar med det - och ändå så gör jag det dag efter dag. Varför - för att jag ställer orimliga krav på mej själv som jag inte skulle ställa på någon annan i min omgivning för att de är inte mänskliga. Mot mej själv gör jag det.

Idag släppte jag iallafall kraven på vad jag måste göra och infriade ett löfte som jag gav barnen men det blev inte av eftersom vi blev sjuka, nämligen att jag hämtade dem på dagis och de fick gå till biblioteket och titta vad de ville låna och sedan skulle vi köpa glass. Känns så skönt ibland att lägga dessa måsten åt sidan och göra en sak som jag vet att de uppskattar. Så ikväll var det tre nöjda barn som la sej och Pluttan ska vara hemma från dagis även imorgon.

I helgen ska jag få besök från "det förflutna". Min enda kompis som jag har kvar från tiden med Äcklet kommer och hälsar på oss. Ska bli skitakul men samtidigt så känner jag mej nervös. Min första tanke var att vad jag kommer att få städa. Sen när jag insåg att jag orkar inte städa så kände jag istället att hon kommer för att hälsa på oss inte för att kolla om det är välstädat. Samtidigt ringer min advokatsord i mina öron "Under småbarnsperioden har man VERKLIGEN skäl till att vara trött, ha det ostädat hemma och inte hinna sminka sej". Hade sagt åt barnen att vi skulle hjälpas åt och städa deras rum idag när vi kom hem men till stortrollens förtjusning hade mamma ändrat sej och de fick ha rörigt där inne. Röran är ett tecken på att de har haft roligt iallafall.

Kan inte rå för det men ibland kommer känslan att jag känner mej så snuvad på allting som hände under tiden med Äcklet. Jag har aldrig fått njuta av det som hände under denna tiden. När jag var gravid så fick jag slita lika mycket som jag kämt gjorde. Sen har det varit in och föda dem hem efter 6 timmar och sedan hem till alla måsten för annars så skulle bestraffningarna komma. Jag känner mej snuvad när jag hör alla mammor som berättar hur skönt det var när pappan tog hand om dem hemma och hon kunde vila efter att hon ammat för att han tog bebisen. Jag har ammat, skött bebisen, barnen, hemmet, matlagning, handling och allt det andra på en gång när jag har kommit hem för det var bara så.

Jag minns när Skruttan föddes och jag blev inlagd på sjukhuset för att jag höll på å få moderskapsförgiftning (heter det så?). Alla blivande mammor som jag delade rum med hade en partner som kom och stöttade dem. Min satt bredvid sängen och berättade allt han hade fått ställa in, som han inte skulle hinna med och jag vet inte allt bara för att jag hade hamnat på sjukhuset. Och jag minns, kan  känna känslan jag hade inom mej att jag led, var rädd och förtvivlad för jag visste vad detta skulle innebära för mej och ev bebisen när vi kom hem. Jag gruvade mej för den stunden då han skulle komma och hämta oss eftersom jag fick ligga kvar ett dygn efter förlossningen för observation. Jag minns känslan när jag skulle gå ner till parkeringen med Skruttan i en babystol, steg som kändes som bly och jag tänkte att jag vill hinna hem innan helvetet börjar. Vi sa inte många ord åt varandra på vägen hem. Jag kunde ta på kylan som kom från honom och känna hur paniken steg ju närmre hemma vi kom. Det gick 5 minuter efter att vi ade stängt dörren innan jag fick första smällen. Min tanke var då varför kunde jag inte ha fått dött istället! Jag känner förnedringen och uppgivenheten. I den stunden växte det en tanke inom mej att jag var tvungen att komma därifrån för jag skulle inte överleva helvetet. Jag skulle skydda mitt barn för hon hade inte bett att bli född i detta.

Det gick många år och det kom fler barn men till slut kom vi därifrån och mitt löfte om att skydda barnen det ska jag hålla - kosta vad det kosta vill för de bad inte om att födas med honom som sitt biologiska ursprung och de förtjänar ett bättre liv!

PUSS från Häxansurtant   

Inatt kunde jag inte sova! Tankarna malde och jag märker att saker som andra "normala" människor aldrig ens skulle tänka på får mej att reagera till max. Om en människa är för intensiv får jag panik - för det var Äcklet till en början. Om en människa är för snäll och vill för mycket så känner jag att min kropp bara skriker NEJJJJJJJ! Och ibland undrar jag varför dessa känslor dyker upp - som en liten gubben i lådan!

Jag började tänka vad jag skulle gära för att jag skulle kunna somna. Inget av det jag kom på hjälpte, Smulan var vaken periodvis och hade panik av minnen och det gjorde inte precis att minnena försvann mer för mej, så kom jag på att för använde jag mej av ett block där jag skrev ner allt negativt jag kände och sedan "stängde jag in det" i blocket. Fungerade ibland och ibland inte men jag slutade med det efter att ha blivit bestraffad så det gjorde ont i flera dagar för att Äcklet hittade det. 

Sagt och gjort jag bestämde mej för att jag skulle testa detta och jag drog ut lådan bredvid sängen där jag visste att det skulle finnas block - tydligen hade trollungarna hittat dessa så de var inte kvar. Började åter leta efter ett blvok och hittade till slut ett som var väldigt fullklottrat så det var att leta reda på en ledig sida men jag kom aldrig så långt. Där bland anteckningar från skola, att göra listor och jag vet inte allt så hittade jag ord skrivna av mej 2004 som fick mej att bryta ihop. "Hur mycket ska man behöva offra och betala för kärleken och att man ska bli lycklig i ett förhållande?" Kändes så hemskt att se att jag hade märkt så tidigt att det inte var som det skulle men att det dröjde så många år innan jag lyckades komma från Helvetet. VAd hände efter att jag hade skrivit detta? Jo jag blev mindre och mindre jag för varje dag som gick och det känns som om jag var Äcklets skugga på slutet för han styrde mej helt bara för att jag och barnen skulle slippa alla bestraffningarna som vi annars fick.

Kändes bra att åka på terapin och jag kände att jag verkligen skulle berätta vad som finns inom mej. Jag känner att jag litar på henne så mycket att jag kan göra det och hon kommer inte att trycka ner mej. Jag har fått förklaringar idag som jag letat efter så länge. Just det att det inte är så konstigt att minnen kommer när saker som påminner om övergreppen händer. Häromdagen skulle jag bädda sängen och jag slog i foten i benet på sängen att jag ramlade ner på sängen med ansiktet nedåt. Genast var jag tillbaka i Helvetet och jag hade panik för jag visste att detta var bara första bestraffningen. Antingen skulle han sätta sej på mej och trycka ner mej i madrassen så jag inte fick luft medans han berättade alla fual saker som han tyckte om mej eller så skulle jag få ta emot slag. Paniken jag kände går inte att beskriva och just detta att hjärnan säjer att jag är trygg, jag är inte där men kroppen ställer sej till försvar och måste vrida sej så man är beredd på vad som kommer att komma.

Just detta att jag inte kan gå in på mataffärensblomavdelning för det är som ett U och dår kan jag bli instängd. Bara detta alla riter och tid som det tar för mej att komma ut från mitt hem bara för att jag omedvetet måste se att det inte är fara innan jag går ut. Jag kan inte gå och handla när det är mycket folk på affären för då har jag inte koll på vilka som är där. Hur mycket konsekvenser det har blivit av hans agerande och val. Detta kallade hon för kroppsliga minnen och det kändes så skönt att bara få ett namn på det - just detta att jag inte är knäpp för att kroppen reagerar på ett sätt medan hjärnan säjer en annan sak. Och just detta att det kommer att finnas kvar och att jag gör rätt som anpassar omgivningen mer än jag försöker ge mej själv dåligt samvete för att jag beter mej just så här.

Just detta att jag inte kan lära mej ljuden i trapphuset, de får mej att må dåligt och jag har fullt med saker jag måste kolla för att känna mej säker - då är det rätt att jag söker ett nytt hem utan trapphus. Om jag känner att jag mår dåligt av att ha kontakt med en person för att det ger min kropp minnen - ja men låt det vara för det är så jag känner. Känns så skönt att inte bara få höra "det går över och det är inte så du känner" utan att hon ser det konkreta.

Känner mej mör i hjärnan efter allt detta men samtidigt är det som hon säjer att jag klarar av dessa minnen nu även om de kommer i drömmar eller i vardagen och jag har lärt mej att tackla att jag känner panik när jag vaknar av mardrömmar och jag tror att jag är tillbaka i helvetet och att det bara var en dröm att jag var därifrån. Just detta att jag då själv har kommit fram till att jag fokusera på min underbara tavla som jag fått av en "ängel" och den hade jag inte i helvetet alltså är jag inte där. Just att jag nu tillåter mej att känna och tycka som jag gör, ta bort måstena och se till det jag behöver för att leva och att bearbeta. Det kommer att bli tufft - många minnen kommer att komma, många känslor och depp-perioder men jag ska klara det. Jag vet att jag har dem som ställer upp för mej och de som får mej att må dåligt och påminnas om Äcklet dem kan jag låta bli att ha kontakt med för jag behöver inte dem!

En dag ska jag bli stark igen och hitta mej själv - den starka jag som står på sej och som vågar ta plats!

PUSS från Häxansurtant     

 Bilden lånad från Google

Ibland känns det som om vi föräldrar är på jakt efter att vara den perfekta föräldern. Vi ska hinna med allt, vara med överallt, barnen ska ha hela, rena och nyinköpta kläder från den dyraste affären och vi ska komma med en karriär och ett tjockt CV! Jag käper inte detta - det finns bara tecknade superhjältar och det tog ett tag för mej att inse att jag inte kunde rädda hela världen samtidigt som jag byggde upp en fungerande vardag för mej och mina barn. Jag känner att så länge barnen mår bra så är jag en bra förälder.

Jag tror att den dagen som man tycker att man är den perfekta människan och färädern då är man illa ute. Jag har levt tillsammans med en som inte hade några fel eller brister utan att allt var någon annans fel. Om han gjorde illa sej ja då var det jag som hade flyttat på den tunga soffan som hade stått på samma plats under alla åren. Gick något sönder,även om det var han som tappade glasvasen i golvet, ja då hade barnen varit där och petat på den eller så hade inte tillverkaren gjort rätt. Jag hatar detta beteende och jag tycker att jag ser det hos för många människor.

Jag är den första att erkänna att jag inte är perfekt. Jag har fel och jag har brister både som person och ensam mamma men jag lär mej av misstagen. Jag skriker inte eller hotar mina barn för det gör jag inte mot andra människor heller men jag tycker för ofta att man ser detta. Jag försöker att förklara för mina barn varför de inte ska göra på ett sätt och vad konsekvensen blir. Jag säjer inte att det är rätt men jag hatar denna uppfostran som innehåller hot, "om du gör så kommer jag att göra något jag ångra" om du inte gör det så kommer du inte att få det". Jag undrar om dessa föräldrar använder detta mot sina vänner också eller om det bara är mot sina barn som är svagare än de själv och som de anser att de står över.

Jag har fått nog av hot både mot mej och mina barn och jag vet vad det kan leda till. Jag hade barn som inte ens vägade säja att de var hungriga, törstiga, trötta. ledsna eller glada och det är det som blir effekten av hot i uppfostran. Många tänker säkert att de bara använder det någon gång ibland men jag tror att det inte är så i barnens värld. Mina väntade i flera månader att dessa hot och bestraffningar skulle komma igen.

Det finns inte perfekta människor eller föräldrar men kanske skulle vissa behöva tänka till om de själva skulle bli behandlade som de behandlar sina barn. En dag är det barnen som växer upp och får barn - vill man då att de ska ha med sej detta som uppfostringserfarenhet till sina barn.

PUSS från Häxansurtant    

Lånad från Google

Jag tror att det finns en mening med allt som händer och att det finns en mening att en människa kommer in i ens liv precis när den gör det! Och jag har sett att det finns änglar även om de inte har vingar!

För några dagar sedan fick jag kontakt med en helt underbar person. När det kom ett mejl så var det precis som att det som stod i mejlet var mitt liv. Första tanken var att vi hade levt med samma man. Jag inser, och det srkämmer mej att det finns så många fler än jag som lever eller har har levt ett sånt här liv som jag har gjort och jag vill bara skrika - jag vill skrika till dem som bestämmer och de som utreder att hjälp dem! Varför ska man som utsatt behöva kämpa så mycket för att man ska få hjälp! Alla människors lika värde och att man inte ska utsättas för vare sej fysisk eller psykisk misshandel är en rättighet men det är inte så i verkligheten. Det gör mej frustrerad,

Bara att läsa det som denna person skriver ger mej en sån styrka. Jag ska klara detta och jag ser att andra har klarat det så varför skulle inte jag göra det? Tyvärr kommer hjärnspökena och hans ord att jag inte är någon utan honom och att jag inte klarar mej utan honom! Jag har lyckats trycka undan dessa förr och se jag har klarat mej - jag har byggt upp ett nytt liv för mej och barnen från grunden och vart var han? Ingenstans för allt som han gjorde var att försvåra allt detta för mej. Han vill ha barnen! Varför - jo för att han vet att det är hans sätt att komma åt och såra mej för de är de som jag håller kärast och månar mest om och han har aldrig haft ett intresse för dem. Så ser sanningen ut och nu vågar jag erkänna det för mej själv.

En sak som berörde mej i mejlen var orden att jag ber om ursäkt, och det får mej att inse att jag gör det. Jag är så van att stå i den ställningen att jag ber om ursäkt för att jag säjer något, för att jag ens finns, för att jag har en åsikt och allt annat. Jag har tom bett om ursäkt för att jag var sjuk och inte orkade komma upp ur sängen och han fick ta Skruttan den dagen. Hur sjukt är inte det när man ser tillbaka - han är barnens biologiska ursprung (jag anser inte att han är en "pappa" och varje gång jag skrivit det tidigare så känns det fel nu har jag fått en benämning som passar mej bättre). Han har stått och förklarat för vänner att det inte passade så bra precis då för att han var barnvakt till sina barn och jag har bett om ursäkt för det att han var tvungen att passa dem. Det är dock vikitgt för den fina fasaden att han får dem så därför fortsätter man att yrka på att man har barnen men intresset lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag vill inte ha det intresset för jag vill inte ha honom i mitt och barnens liv men om jag förlorar så vore det en annan känsla om jag visste att det fanns ett äkta intresse att barnen skulle ha det bra!

Varför ber jag om ursäkt än idag för att jag finns, för att jag stör, för att jag är jobbig trots att det är ett erbjudande från den andra personen? Det är svårt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har varit som en hund när jag levde tillsammans med honom. Var jag lydig blev jag belönad genom att jag slapp bestraffning och även nån gång en blomma i början som extra belöning, löd jag inte så blev jag bestraffad för att jag skulle lära mej till nästa gång. Och vart la jag skulden? Jo hos mej själv och det ledde till att jag bad om ursäkt. Jag blir så arg på mej själv för att jag gör så här omedvetet när jag vet att ingen bestraffar mej idag. Jag ska tänka på detta och sluta be om ursäkt för att jag råkar stå före någon i kön som kanske har något viktigare än mej att göra efteråt, eller för att jag tog den sista mjölken på affären när någon annan kanske behövde den bättre.

Jag ska vara stolt istället att jag har en plats på jorden och att jag har rätt att uppta den. Jag ska sluta att be om ursäkt för att jag finns när någon underbar ängel vill hjälpa och stötta mej. Istället ska jag lära mej att säja tack och ta hjälpen. Det kommer säkert att ta tid men har "änglarna" lärt sej det så kan jag med!

Tack för att ni finns mina änglar - även om ni inte har vingar och att ni finns där för mej! Jag kommer att finnas där för er den dagen som ni behöver det - fastän jag inte har vingar!

Puss från Häxansurtant