I förrgår natt var jag vaken med min Smulan som hade panik för att hon trodde att pappa kom och skulle hämta henne. Fick hålla på i flera timmar för att få henne att lugna sej och när vi väl somnade så somnade jag med henne tätt intill mej och hennes armar runt min hals. Bara jag rörde mej så kom hon efter och jag kände verkligen att jag var hennes trygghet. När jag skulle åka på morgonen så fick jag lova henne på heder och samvete att jag skulle komma tillbaka och att jag bara skulle vara borta ett tag.

När jag kom gående så såg jag mina små troll leka men samtidigt såg jag att de inte var så avslappnade som de brukar vara utan de var på sin vakt hela tiden och det var då jag insåg hur mycket dessa små underverk påverkar mej ~ både på gott och ont.

Ju mer saker som kommer fram som de har blivit utsatta för under tiden i helvetet dessto mer dåligt samvete har jag fått men samtidigt ha jag känt att det är nu jag har fått en andra chans det är nu som jag kan försvara dem från det som inte ingår i vardagen och barndomen och den chansen tänker jag ta och jag tänker inte ha det dåliga samvetet längre för jag gjorde vad jag kunde i den situationen och under de omständigheterna och de möjligheter som jag hade där och då men det är nu som jag kan göra det som jag tycker är rätt och fel. Det är de som varit minr drivkraft att komma vidare för hade jag inte haft dem och deras kramar så hade jag inte orkat och klarat den resa som jag ändå har gjort. Jag har vetat att det funnitd tre små som har varit beroede av mej och det ansvaret släpper man inte och de är beroende av mej än.

Samtidigt så påverkar de mej som mamma såååååååååå mycket. Mår de dåligt så påverkas jag och känner att det finns ett sår inom mej som blöder och att jag bara vill att den negativa känslan som de har ska försvinna. Jag kan inget annat än att finnas där och vara ärlig mot dem för jag är inte mer än människa. När de mår bra så mår jag bra och får energi från deras skratt och jag känner mej så mycket lättare för att jag ser deras trygghet och glädje. Varje gång de berättar ett jobbigt minne så river det ett sår inom mej som jag aldrig visar dem men samtidigt är jag glad över att de litar så mycket på mej att de vågar anförtro mej detta ~ de vet att jag kan ta det och de vågar.

När jag ser hur mycket de fått med sej och som de troligen kommer att få jobba med och slita för resten av sina liv kan jag bara känna att detta ska inget barn behöva starta livet med men mina gjorde det och det har gjort dem till de små underverk som de ändå är. De är mina älskade underverk och det finns inte ord som kan beskriva dem för de är så stark och enorma som personer och jag är stolt över dem.

Att få en kram som kommer från dem och är så fylld av kärlek ger mej en sån glädje och kraft och ger mej ännu mer övertygelse att vi kommer att klara detta tillsammans. Att höra orden Jag älskar dej och det verkligen kommer från hjärtat gör att jag känner att något måste jag ha gjort rätt för annars hade jag inte fått höra de orden som mamma. Att  få höra att man är den  bästaste mamma som finns gör att jag känner att jag har gjort rätt och att jag kämpar för rätt saker hur jobbigt och orättvist det än känns i vissa lägen i livet. Vi är trots allt på rätt väg och har vi klarat denna etapp så kommer vi att klara nästa. Att få höra alla de jobbiga minnen som de bär på och att de aldrig mer vill återvända till pappa ger mej kraften att kämpa vidare för det, samtidigt som jag blir vansinnig på alla de instanser som ska finnas för att barn ska känna sej trygga men inte vågar men jag tänker inte ge mej. Mina barn ska inte få krossas ännu en gång för de är värd ett bättre liv.

De är mitt allt och det är de som har plats nummer ett i mitt liv vilket de alltid kommer att ha. De är de som ger mej kraft att  komma vidare och att vi genom alla prövningar har blivit så sammansvetsade att vi är starkare än vad vi någonsin har varit tidigare. Vi var spillror när vi kom ifrån allt men tillsammans har vi kunnat bygga upp oss och blivit starkare än den som utsatte oss för övergrepp. 

 Jag tror att man många gåner tar barn förgivet och att man betraktar dem som små men om man ger dem chansen så har de sååååååå mycket att ge ~ om man bara ser dem, respekterar och älskar dem. Mina barn kommer alltid att vara just "mina barn" men det innebär också att jag alltid kommer att älska dem och finnas för dem och kämpa för att de ska få vara trygga och kunna älska sej själv precis som de är!!!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Under hela denna resa har jag påpekat att det känns som om det skulle behövas en plan B om inte den säkerhet som jag med hjälp av andra har byggt upp men jag känner att detta resonemang har inte fått något gehör. När jag skulle söka så att mitt besöksförbud skulle förlängas så fick jag frågan varför jag ville det eftersom han inte hade sökt upp mej under den tiden som jag haft förbudet! Var det inte just det som var meningen med det att han inte skulle söka upp oss? Tydligen inte eftersom de frågade den frågan och att det blev en svaghet för att få det nya.

När vi sökte våra skyddade uppgifter så konstaterades att det fanns en påtaglig fara och risk och att det var därför som vi fick dem. Socialen har kommit fram till samma sak men ändå så finns det ingen reservplan om han skulle komma eller om något annat skulle dyka upp. Jag har en egen plan men inte som någon har hjälpt till med av de myndigheter som man trodde skulle hjälpa en.

Igår kom dock samtalet som jag så länge har fruktat att det skulle komma. En myndighet kontaktar mej för att de har sett att det inte finns ett tillräckligt gott skydd om det skulle hända något och om hoten blir satta till verklighet. Vad som orsakar att detta kommer just nu det vet jag inte och jag känner att jag klarar inte att fundera över det heller för det känns som om det är nog jobbigt iallafall. Kan inte låta bli att tänka tanken att var det för att det skulle komma från dem själv som gjorde att de inte lyssnade på mej när jag bad om det!

Många gånger känns det som att de olika myndigheterna har satt mej i en sits som inte jag har kunskapen eller kraften att sitta i. Jag är ensam och har inte befunnit mej i en liknande situation tidigare och jag känner ingen som har befunnit sej i den heller. Ändå har jag fått lägga pussel och försökt att se vad nästa steg kunde bli för att barnen och jag skulle få ett så tryggt liv som möjligt. Jag har haft möjlighet att bolla med människor som haft mer kunskap och erfarenhet än mej men det är tack vare att jag hamnade på ett skyddat boende och fick kontakten genom det. Är det egentligen inte detta som polis och socialen ska göra?

När vi nyss hade kommit ifrån helvetet fick jag försöka prata med barnen vad vi skulle göra om pappa kom. Hur lätt är det att vara en ensam mamma och skydda tre livrädda barn samtidigt som man är livrädd själv? Jag vet vad han är kapabel till och jag vet även vad han utsatt mej för. På mina axlar hamnade dock ansvaret att skydda oss alla. Hur menar de att jag skulle kunna göra det ett av mina barn kunde inte ens gå när vi kom därifrån.

Många gånger känns det som om jag har bett om att de skulle gå in och trygga våran vardag och liv men det känns som om det är så att det måste hända något först. Är det verligen meningen att det är så det ska vara? När jag pratade med polisen och åklagaren innan rättegången så sa de att man kunde ansöka om vissa saker för att man skulle känna sej tryggare medans de i andra andetaget sa att man även var tvungen att bevisa att man var i behov av det. Känner att det är ett så frustrerande resonemang för när jag kan bevisa det så kanske det är för sent för att jag är sönderslagen eller inte ens lever längre. Kanske har jag inga barn vid det laget och jag känner att det är så fel.

När jag diskuterade med dem längre och fick berätta lite hur jag hade byggt upp tryggheten och säkerheten runt mej så berömmer poliserna mej och säjer att jag verkligen har tänkt till och vidtagit massor av åtgärder som de annars kunde rekomendera mej. Känner att de åtgärder som jag har vidtagit har jag inte gjort för att jag tycker att de är roliga och underlättar våran vardag utan den gör den förbannat mycket svårare att leva i så borde det då inte vara ett bevis på att jag känner att det finns ett hot och att jag är rädd för min och barnens säkerhet!!!!

Hur ska ett samhälle som inte vill se farorna kunna säkra de som lever där? Är det pengarna som styr eller är det just detta att de inte vågar se att det inte är så bra värld som vi lever i som de vill. Jag känner att samtalet gav mej ett hopp om att jag och barnen ska kunna känna oss tryggare men samtidigt känner jag att det borde ha kommit tidigare. Det borde ha kommit från dag ett för alla borde ha rätt att känna sej trygga i sitt egna hem och det har inte vi gjort på många år. Kanske kommer den dagen och jag hoppas det!

PUSS    till dej från mej   

Imorse vaknade jag med panik och bara kände mej nere och jag kunde inte förstå varför! Jag tänkt att det kommer att gå över bara dagen har börjat men när jag klev in i duschen så kände jag att det lir bara värre och värre. Vet inte när jag senast var tvungen att ta en av de lugnanade tabletter som jag har för dessa tillfällen men idag var jag det för jag kände att det skulle inte fungera - jag skulle inte klara av denna dag trots att jag inte har något val. Jag kände efter i hela kroppen vad det var som hade orsakat detta men insåg att det bara var en obehaglig och jobbig känsla i hela kroppen som fanns där samtdigt som den påverkade mej mer än vad jag ville tillåta.

Jag tänkte att det är säkert lunginflammationen och att jag inte kan andas som jag ska som påverkar mej men när jag åter hade kontaktat läkaren och vi hade kommit fram till att jag skulle iväg på lungröntgen så fanns känslan iallafall kvar - det var inte det som var orsaken. Jag och Skruttan gick ner för att äta och frukost och efter det så hämtade jag tidningen för att se vad som har hänt ute i vida världen och då insåg jag vilken dag det är idag -  det är den vidriga årsdagen som jag önskade förra året att den aldrig mer skulle inträffa men tydligen så ströks den aldrg ur almanackan och jag fattar inte hur min kropp kunde vara medveten om detta datum eftersom hjärnan aldrig vet vilket datum det är.

På en gång så mindes jag hur det kändes förra året vid detta datum! Jag kunde känna hur det kändes att åka hem från jobbet och inte ha en aning om vad som väntade när jag skulle öppna dörren. Jag kunde minnas klockslagen och jag kunde känna hur de kändes - inte slagen men hurkänkande det kändes allt som hände och hur jag behandlades när räddningen i form av poliserna kom.

Idag känner jag bara uppgivenhet över att jag inte har kommit längre än vad jag har gjort för det känns som om ingenting är avslutat vare sej när det gäller rättegångar eller vårdnad. Jag har kommit jättelångt pesonligt men samtidigt är det så litet som behövs för att man ska falla bakåt igen men det postiva är att det är lättare att åter komma upp på fötterna med. Kanske är det som min terapeut säjer att årsdagar är jobbiga för det är så myket som kommer upp med dem och så många tankar som kommer. Kanske är det jus vad jag behöver - att få må dåligt, sörja men samtidigt se ljuset av de framseg som också har tagits för de är många.

Jag önskar att det rättsliga hade varit klart, att jag kunde säja till barnen att de inte behövde åtevända men samtidigt om det hade varit klart så är det så mycket som inte hade varit med och då hade det nog inte känts som ett bra avslut iallafall. så jag får se det att nu har jag och de som hjälper mej fått fram det mesta och det som inte kommer upp nu det kommer att komma fram för jag vet att rättvisan kommer att segra när det gäller barnen för annars kan jag lika gärna ge upp min kamp och det tänker jag inte. Barnen är världens framtid och det får man inte glömma. 

Idag ska jag tillåta mej att känna de känslor som finns inom mej men jag ska inte låta dem påvera mej mer än tvunget för när det känns som jobbigast så ska jag se till de framsteg som barnen och jag har tagit tillsammans och se de personer som vi är idag - det är händelsern som ligger bakom som har påverkat oss till dem vi är idag och det ska jag försöka att minnas för jag är stolt över de personer som vi blivitoch den styrka som vi byggt upp tillsammans!

Puss   till dej från mej     

Jag kan inte låta bli att undra över varför jag är så förbannat envis!!!! Under flera veckor har jag gått och hostat och host och hostat igen så att jag nästan ha kräkts och en "vanlig" person skulle ha sökt läkare på en gång men jag går och tänker att det går över och fortsätter att kämpa på. När jag och barnen kom hem från våran semester så kände jag verkligen att energin fanns inte för jag tog mej nästan inte med cykel till dagis men inte heller denna gången lyssnade jag på kroppen utan fortsatte att kämpa. När jag väl tog mej i kragen och sökte så visade det sej att jag hade lunginflammation med vätska i lungorna.

När jag sitter där hos läkaren så känner jag att jag måste bara fråga rakt ut om jag inte borde vara sämre när jag har det än vad jag kände mej! Han tittar länge på mej innan han svara och det han säjer fick mej at vakna upp: Du har levt under stress och press i en lång tid, du har klarat av att vara på benen trots att det har varit övermänskliga förutsättningar och krav på dej, du har tre små som är beroende av dej och du är van att kämpa! Du är nog den envisaste jag har träffat så jag tror att om du skulle lyssna till din kropp så skulle du rasa ihop men du gör inte det för att du vet att du måste kämpa för dej och dina barn och så är det även nu!

Just i den stunden som han sa det så kände jag inte så mycket eller rättare sagt jag fattade nog inte och kunde inte ta åt mej av det han sa. Det är ju faktiskt så det är är. Jag har kämpat för att barnen inte ska behöva återvända till helvetet i två års tid, jag har kämpat för att rätvisa ska skipas i samma tid och jag har satt krav på mej själv som egentligen inte är mänskliga och även samhället har satt enorma krav på mej som de inte ställer på föräldrar som inte befinner sej i samma situation som mej. Jag är envis och den kommer jag långt på men samtidigt så är det sån press på mej att det finns inget utrymme för att känna efter. Mina barn har bara mej så jag är så illa tvungen att fotsätta att sätta den ena foten före den andra. Och ibland känns det så motigt att fortsätta för lagarna är så fel. Jag och barnen levde i samma helvete med samma övergrepp men mej ifrågasätter ingen när jag säjer att jag aldrig mer skulle återvända när jag hade tagit oss därifrån men när det gäller barnen så ska minsta lilla granskas. De kan inte försvara sej lika mycket som jag kunde och ändå så har jag de skador som jag har idag vad skulle de då kunna få om de blir tvingade att återvända om de ens överlever det. Jag vet att de skulle brytas ner psykiskt på bara några minuter med honom för han har den inverkan och jag vet att det skulle vara omöjligt att bygga upp det förtroendet som jag har byggt upp mellan dem och mej idag om det hände! Känns så frustrerande att det finns så stora hål när det gäller barn som varit utsatta för övergrepp hemma och just detta med umgänge men en dag ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva genomlida denna kamp som vi haft. 

Jag betalade ett pris för att jag och barnen skulle komma från helvetet och det var den sista misshandeln och mina skador och kanske är det så att min envishet en dag kommer att ge mej belöningen för allt mitt kämpande genom att jag och barnen äntligen kan bli trygga - att det blir ett slut. Envishet kan vara bra ibland men min envishet tror jag ibland är en last för den gör att jag fortsätter att kämpa trots att det egentligen inte finns vare sej kraft eller energi men det är där som just detta kommer in som läkaren säjer att det finns inget val för mej, jag kan inte känna efter för jag måste fortsätt att kämpa för mina barn.

Jag känner att när det handlar om barn så är det verkligen som min första socialsekreterare sa att jag är lugn och går att diskutera med tills det kommer in och handlar om mina barn då vaknar lejonmamman i mej och jag slåss med klorna för att skydda dem! Är det inte vad varje mamma skulle göra för att skydda dem som är det viktigaste för dem i livet!?! 

Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att kunna ge mina barn säkerheten och jag kommer en dag att kunna kämpa för att andra utsatta barn och mammor kanske kommer att ha en lag som skyddar dem mer än vad jag hade - och kanske kommer då min envishet väl till pass!!!!!! 

PUSS    till dej från lilla mej    

Ibland är Häxansurtant inom mej på semester men idag kommer hon att komma fram i detta inlägg - ta det som ett hot eller ett löfte. Jag trodde att den dagen skulle komma när jag kunde sluta reagera på samhället och på det sätt som de bemöter och ställer krav på barn men tydligen så är inte den dagen idag.

Jag känner att under hela min "resa" har mycket av ansvaret som egentligen är för tungt för mej när det gäller det rättsliga på samma sätt hamnat på barnens axlar. Min äldsta dotter var tre år när hon satt på sitt först polisförhör och fick inte ha någon med sej in för man hade kunnat öva med henne vad hon skulle säja om man gjorde en viss rörelse. Jag tycker det är vidrigt att se henne när hon skulle åka iväg på detta och jag hade rivmärken på min hals för hon ville inte. Hur förklarar man för ett barn att det är för dennes skull och för att rätt ska vara rätt som hon utsätts för detta.

Det förväntades även att hon skulle berätta i detalj vad "pappa" hade gjort och hur det kändes och det gör mej så uppretad att man som "lagens förlängda arm" inte tar hänsyn till en ålder utan bara kräver att ett barn ska kunna klara av att redogöra detta. Jag klarade ju knappt av det som vuxen.

Jag som inte är utbildad inom barnpsykologi utan bara går på min magkänsla inser att det ska mycket till innan ett barn i sina ögon föråder en förälder hur illa den än har gjort barnet. Man är lojal till sina föräldrar och man vet att man är beroende av dem även om man inte är medveten om den insikten. Barn pratar inte om det inte finns ett förtroende uppbyggt och om det vill prata själv.

Idag kände jag att jag gick i molekyler när jag hör att samma "misstag" (jag tycker att det är det) att försöka tvinga barnen att prata med en myndighetsperson, även fastän det inte är mina barn det gäller denna gång. När en person från socialen tränger sej på barn och börjar prata i termer som inte ens jag som vuxen förstår hur tror de då att de ska få en riktig bild av hur verkligheten ser ut??????? Är det ens rätt att prata med barnen och att de ska få berätta hur situationen ser ut innan man har sett om det finns andra möjligheter??????

Jag tycker att barn har en nog stor press på sej i dagens samhälle med att de ska vara på dagis, skola, fritids, de ska göra läxor, hinna vara med kompisar och gärna tre fritidsaktiviteter utöver detta! De ska klara av att umgås med andra och spela deras regler och faller de inte innanför ramarna för vad som är "normalt" så ska det utredas med. När finns det tid för dem att vara just vad de är - BARN?

När man sedan ska sitta tillsammans med en främmande människa och berätta att mamma/pappa är si eller så, gör si eller så. är snäll eller dum och gärna berätta händelser/känslor kring detta med! Är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på barn? Nä jag tycker inte det! När jag ser till mina barn så är det som hände igår och för en månad sedan inom samma tidsperiod för dem - allt det hände igår! Hur ska de då kunna berätta hur de kände en dag för x antal dagar eller månader sedan? Det blir en kompott av allt de har känt och tyckt och sedan kan det tolkas som det vill.

Man säjer att många barn far illa för att föräldrarna är osams men är det verkligen där som problemet ligger! Jag tycker att mycket av det att barn far illa ligger i att det är så höga krav på barnen och de behöver prestera så mycket och så bra att de får ångest över allt som de ska klara.

Jag kan bara gå till mej själv som var vuxen första gången jag träffade en utedare från socialen och alla dessa frågorna kom. Jag visste vad det handlade om för jag var placerad av dem på skyddat boende och jag fick dessa för att de skulle kunna hjälpa och skydda mej och barnen och att vi skulle få det så bra som det bara gick - men förstår ett barn det?! Jag kände mej totalt utlämnad och mycket av det som jag berättade för dem kom fram efter många kontakter och möten med dem för att ett förtroende hade byggts upp och jag kunde se vad resultatet skulle bli av det jag berättade om det togs upp rätt men hur förklarar man det för ett barn!!! Speciellt när ett barn inte kan dra samma slutsatser som oss vuxna. Jag ndervärderar inte barn för de är fantastiska men de har inte samma erfarenhet som oss och kan inte lägga "pusslet" som vi vuxna! Hur kan man då som myndighetsperson tro att barn som är otrygga i situationen ska prata efter ett möte med denna person?!?

Jag får inte ekvationen att gå ihop men kanske kan jag det en dag och kanske är det den dagen som jag kan sluta att irritera mej på hur utsatta barn är i ett samhälle som anser att de ser till BARNS BÄSTA och att de sätter barnen först! Den dagen hoppas jag kommer när det är som det står på papper - att man ser till just barnet!

PUSS   från en uppretad lilla mej som skrivit så fingrarna och tangenterna brinner till dej    

................... och jag överlevde trots att jag inte trodde det!!!!!!

Ibland känns det som att det bara är så mycket jobbigt som man måste ta tag i så saker som är ännu jobbigare de skjuter man upp och just detta var en sån sak men jag gjorde det och jag överlevde trots att jag trodde att det skulle knäcka mej. Jag återvände i minnet till den kvällen jag blev misshandlad för sista gången!

Poliserna som kom till platsen var inte proffesionella och det var många som reagerade efteråt på deras agerande och hur de förhöll sej. En anmälan på dem gjordes och det kom ett beslut om åtgärder men i den vevan kom även rådet att detta skulle överklagas. Sagt och gjort så togs beslutet att det skulle göras men till denna överklagan var jag tvungen att skriva om min personliga upplevelse och ge det till personen som hade gjort anmälan. Detta har känts som en uppgift jag inte orkat med. Hur skulle jag klara av att återvända till den händelsen och få ner känslor och upplevelser på papper så att andra skulle förstå det? Jag tänkte jag gör det imorgon men den dagen kom inte förän nu!

Jag har skrivit och verkligen gått igenom varje steg om vad som hände när poliserna kom till platsen i mitt huvud och det var så hemskt för jag kände verkligen inom mej hur jag kände när jag var där. Jag kände hur rädd jag var, hur ont det gjorde i varje kroppsdel och hur hela kroppen skakade och det enda jag kunde fokusera på var att jag var tvungen att rädda och skydda barnen. Kroppen löd mej inte men tanken på barnen fick mej att klara av situationen och det som var tvunget att göras.

Idag när brevet skrevs så var det tanken på att ingen annan som kommer i denna situation ska behöva uppleva det som jag fick uppleva den kvällen som fick mej att fortsätta trots att allt inom mej bara skrek att jag inte skulle klara det! Jag blir arg över att de som ska finnas för att man ska kunna känna sej säker och som ska se att lagen följs och kallas poliser ska kunna ha sån liten förståelse och agera på ett sådant sätt som dessa två gjorde. Bara det att skriva idag fick mej att inse vilken fara de utsatte oss för och det gör mej så glad att jag inte insåg det då för det hade gjort mej stel av skräck.

Det som skrämmer mej är att det finns säkert fler med mej som fått en skräckupplevelse av när poliserna har kommit till platsen och gett med sej när de tjatat att de inte ska göra en anmälan för att man redan är så utsatt och rädd. Jag önskar att det inte fanns någon mer än mej men jag vet att så är inte fallet. Jag har skrivit om min upplevelse och det är det enda som jag kan göra i dagsläget för att ingen ytterligare ska bli utsatt för det eller jag hoppas att det kan hjälpa till så att flera slipper den behandlingen som jag fick. Idag är jag glad att jag stod på mej men det är inte lätt och speciellt inte när det spelas på ens mamma-roll.

Jag känner mej helt tom inuti nu och kanske var det samma effekt med det som denna bloggen har med mej - det jag skriver av mej här det har jag lättare att lämna. Jag hoppas att jag en dag kan påverka hur det ser ut i samhället och att jag kan göra något för att fler än jag och mina barn ska bli utsatta för det som vi var. Jag vet att det förekommer mer än vad jag egentligen vågar tro men jag vågar se att det finns och jag kommer när mina händer inte längre är bakbundna att agera men det är svårt att göra något när man lever i ett samhälle som inte vågar se vad som händer inom hemmen och de stängda väggarna.

Kommer dagen att komma när samhället och människorna som lever i det vågar se vad som händer även om det inte är positivt? Kommer dagen att komma när samhället vågar se och agera och det blir en trygg vardag för många barn och även andra som inte vet om det kommer en dag  efter den som är nu eller om det kommer en annan timme efter den man befinner sej på för man vet inte vad som händer när personen kommer in i rummet som man är livrädd för? Kommer det en dag när alla får känna sej trygga i sitt eget hem och liv? Jag vet inte men det jag kan göra för att den dagen ska komma det kommer jag att göra och inget kommer att kunna hindra mej den dagen för jag anser att ALLA har rätt till det!

 PUSS   till dej från lilla mej    

Ikväll satt jag och pratade med en vän och hon ställde frågan "Hur kan du vara så stark? Hur gör du?" Känner att jag har fått den frågan tidigare men det var först idag som jag insåg en av mina styrkor, för jag inser att det är en kombination mellan mycket som gör att jag är den jag är och har klarat det som jag faktiskt har fram till dags datum men det som gör mej stark är att jag inte längre är rädd för ensamheten och det är i den som jag hittar svaren och som jag inser vad som är rätt och fel.

Detta låter helt knäppt säkert och jätteflummigt men tidigare var jag livrädd för att vara ensam för det var då som alla tankar, reaktioner och känslor kom och jag orkade inte med dem. Jag orkade inte känna eller tycka för jag visste att allt som inte var till fördel för andra var förknippat med bestraffning. Det var även i ensamheten som jag var sårbar för då ramlade "rustningen" som jag hade byggt upp av lite grann och det fanns "luckor" som sårande pilar kunde komma in i. 

När jag kom till skyddade boendet så gjorde jag allt för att slippa vara ensam. Jag ville inte tänka, reagera eller känna efter vad som fanns inom mej, eller rättare sagt jag vågade inte för jag visste inte om jag skulle hålla ihop då. Allt var kaos runt mej så hur skulle det inte vara inom mej?! Jag valde att vara vaken så mycket det bara gick för i drömmen kunde jag inte styra vad som skulle komma fram och hur jag skulle reagera. Jag valde att alltid vara på ställen där någon fanns som jag kunde prata med och tänka på annat. Min standardfras var att fråga om det var varmt ute eftersom jag inte vågade gå ut och det kändes befogat att fråga.Tårar var fortfarande förknippat med svaghet och det skulle man inte vara för då kom slagen och de elaka kommentarerna.

Usch va jobbigt detta var att sktriva men jag ska komma igenom detta och kunna lägga det på den "bearbetade delen" 

Jag kan fortfarande minnas dagen jag skrev kontrakt på det som skulle bli vårat nya hem. En lägenhet som jag inte hade sett och drömhemmet som jag hade sett ut själv berättade soc helt enkelt att dit fick jag inte flytta för jag skulle inte klara det. Jag kände att ännu en gång kom kommentaren jag så ofta fått höra att jag inte skulle klara det och jag valde att lyssna på den som så många gånger tidigare för det hörde till det "vardagliga". Idag vet jag att jag hade klarat det för jag gör det idag och att jag skulle ha stått på mej för den som jag skrev kontrakt på då blev aldrig ett hem bara ett ställe som vi hade våra saker på.

Den värsta paniken jag kände när jag skulle flytta var att jag skulle bli ensam. Jag hade ingen när barnen hade somnat som kunde distrahera så jag kunde slippa att tänka eller känna. Jag kände mej som den ensammaste Lejonmamman i världen men jag insåg även att jag var tvungen att överleva just för att jag hade barnen och var tvungen att skydda dem och med den känslan kom kravet att jag var tvungen att klara av ensamheten.

Jag kan från hjärtat erkänna att ensamheten var hemsk i början. Tårarna rann bara barnen hade somnat, jag blev arg för att reaktionerna kom och att jag insåg vad som hade hänt. Mitt sorgearbete och minnes-bearbetning startade förs är jag kom till ensamheten. Jag hade inget val för känslorna och reaktioner "överföll mej"

Ju längre tiden gick och ju mer jag insåg att vad jag än gjorde så skulle jag aldrig komma ifrån ensamheten och de känslor som den väckt så lärde jag mej att acceptera. Jag accepterade att detta som välde fram var något som fanns inom mej och det fanns där vare sej jag ville eller inte och om jag skulle kunna släppa de å var det tvunget att få komma ut. När jag hade kommit till det stadiet så blev jag stark för jag vågade se det som jag tidigare blundat för - jag var en människa med käsnlor och jag kunde acceptera dem.

Idag är ensamheten min "största tillgång" för när jag våga umgås med mej själv så inser jag vad som är rätt och fel. Jag inser att det som hände inte var pga mej utan ett val som en annan person gjorde. Jag har lärt mej att man dör inte av tårar de gör en starkare för att de läker. Jag har insett så mycket under denna ensamhet och jag kommer att inse mer saker i framtiden. Jag är glad att jag kunde acceptera den och att jag kunde ge mej chansen att lyssna till mej själv och jag önskar att min vän oxå kunde lära sej det!

Man är starkare än man tror - bara man inser det själv!!!!!!

Puss   till dej från mej    

Jag är så stolt över att jag vann denna gången över det förflutna och allt som detrör upp. Allt började egentligen innan vi åkte iväg på våran semester med att Smulan började att bearbeta allt med att vara "pappa". Det är skrämmande att se henne för hon är verkligen som honom i kroppen och hon har helt avstängda ögon. Hon gör allt det som han en gång gjorde mot oss om man tar bort det sexuella. Fastän jag är stor så vill jag inte stå med ryggen mot henne för man vet aldrig vad som kommer men det är ju hennes syskon som få ut mest för alla elakheteroch gärna när ingen annan ser.

Det som skrämmer mej mest är det att när man frågar henne varför hon gör så skrattar hon. ögonen är avstängd och svaret man får är: Jag gör som pappa! Förut så tog jag en diskussion med henne vid dessa tillfällen men jag har lärt mej att det går inte att prata med henne då utan det är bättre att ta det när det avstängda är borta hur jobbigt det än är att vänta så måste man göra det. Jag har gjort som BUP har sagt att jag ska visa att jag inte accepterar att detta händer och sker i mitt hem men samtidigt se det som att det är en del i bearbetningen vilket är jättejobbigt - dels för att detrör upp mängder av minnen hos mej och de andra men det jobbigaste är att jag ser hur dåligt hon mår av att vara så.

Denna gången så trodde jag aldrig att det skulle komma till ett slut för det pågick dag på dag och jag har verkligen fått bita ihop och räknat till 1110 för att inte bli arg eftersom det inte är något som hon kan rå för. Jag har försökt att medla och jag har försökt att visa att jag älskar henne och att jag finns där för henne och dem alla men det är inte alltid så lätt att räcka till.

Imorse vaknade jag och Smulan tidigare än de andra så jag valde att ta med mej henne ner och sätta mej vid köksbordet med henne i knä och försöka förklara för henne hur det känns för mej när hon gör så här. Jag kände att det fick bär eller brista och mitt tålamod började ta slut så det var den enda lösningen som jag kunde hitta på. Jag försökte förklara så att hon skulle förstå men det är inte alltid så lätt att förklara det man som vuxen inte kan förklara för sej själv till en liten sårad tjej på tre år som mår skit men det kändes som om jag lyckades till största delen. Smulan tittade på mej med sina stora ledsna ögon och så får jag en kram som värmde genom hela kroppen. Sen tittar hon på mej och säjer: Mamma! Jag vill spola ner pappa i toaletten för då kommer han aldrg mer tillbaka!

Jag försökte att hålla tårarna tillbaka men det var svårt. Hon tog fram ett papper och på det skulle vi skriva pappa och sedan tog hon min hand och vi gick till toaletten. Där skrynklade hon ihop papret, kastade ner det i toaletten och spolade, Nu mamma kommer han aldrig mer tillbaka!

Jag bad en stilla bön att det inte skulle bli stopp av lappen så att den var tvungen att ta upp den igen och någon lyssnade på mej för toaletten fungerar fortfarande.

När vi kom tillbaka till köket gav hon mej en bamsekram och sa i mitt öra: Mamma jag älskar dej, jag tker om dej jättmycket!!!!

Då kom tårarna både av glädje men framförallt av lättnaden. Ännu en gång har vi övervunnit det som ligger bakom oss och vi har tagit ytterligare ett steg framåt. Kärleken och vi har klarat av ännu en prövning och för varje hinder vi kommer över dessto starkare blir vi och vi kommer att klara det som ligger framför. Vi kan inte göra något åt det som ligger bakom men vi kan påverka framtiden och vi kan ta chanserna som kommer. Ingen klarar allt men alla klarar något och jag tror att kärleken övervinner ondskan.

Jag kommer att fortsätta att be att barnen ska slippa återvända till helvetet som jag aldrig skulle återvända till men samtidigt ska jag leva för här och nu för ännu en gång har vi besegrat minnena och trauman som vi varit med om och genom det blivit starkare. Kärleken övervinner allt och det kommer den att göra i framtiden med  

Puss    till dej från lilla mej