Så många tankar och farhågor som det funnits kring denna dagen det trodde jag inte att man kunde ha - men nu vet jag att det kan man och man överlever iallafall. Jag känner att dagen inte blir vad jag trodde att den skulle bli eller sluta men jag är nöjd med vad det blev och jag känner mej lugn.

Jag fick träffa och krama om min helt underbara och älskade syster innan jag skulle gå in, jag hade andra helt underbara personer med mej och jag kände mej lugn tills jag såg M stå där. Min underbaraste M som har stöttat mej och barnen och som har hjälpt Skruttan att bearbeta så mycket. Blir helt varm bara jag tänker på dessa personer som står mej så nära och som jag älskar så mycket. Att komma innanför dörrarna till tingsrätten gör att det känns som om man väger hundra kilo mer än när man öppnade dem men jag klarade det och jag klarade att ta det avgörande steget över tröskeln. Det som gör att det känns som att nu finns det ingen återvändo nu är det bara att köra.

Jag kände när jag såg Äcklets namn och brottsrubriseringen på tavlan att bara det kändes som en upprättelse för de hade verkligen trott på mej och det skulle bli av - efter idag skulle det finnas en tid som inte kretsade kring en rättegång och allt efter den.

Jag kände att för varje steg som jag tog i trappan så blev det tyngre och tyngre att ta nästa. Jag klarade trappan och jag klarade att ta stegen fram till den salen som vi skulle vara i. Bara detta att ha klarat detta utan att ha svimmat eller spytt var en seger.

Eftersom det idag finns mer bevisning än vad som tidigare funnits så blev det idag så att vi bestämde att rättegången skulle skjutas upp tills allt detta är klart och inlämnat och ett nytt rättsintyg har kommit. Jag var medveten om att detta skulle kunna ske precis innan vi skulle gå in och jag trodde att detta kommer jag att älta och vända och vrida på. Jag trodde att jag skulle fundera på om det blev rätt eller inte, väga naktdelar mot fördelar men jag känner mej just nu bara lugn och det känns rätt.

Jag hade kunnat få ett slut idag men det kom inte och jag tror att det var någon mening med det. Jag känner att jag vill ha ett slut men jag vill ha ett slut som är rätt. Jag vill känna att det inte fanns mer saker som man kunde ha gjort och därför känns detta bra. Jag känner att jag fick chansen att träffa människor som jag älskar och har olika relationer med och jag har blivit starkare av detta. Jag klarade av det och att förhandlingen inte blev av det visste jag ju inte innan men jag klarade iallafall av att gå dit och gå in i samma sal.

Jag ska lyda tavlan som jag fick "LEV idag" för det var vad jag bestämde mej för innan rättegången och det löftet till mej själv ska jag hålla. Mitt liv är här och nu!

PUSS   från T 

"Den som inte är god mot sej själv, kan inte vara god mot andra"

Dessa kom av en slump till mej idag och de har gjort så att jag har gått och funderat på dessa. Ju mer jag tänker på dem dessto mer får jag ut av dem!

Jag vet att jag har skrivit om det tidigare men jag väljer att göra det ännu en gång just detta att det är så lätt att vara förlåtande och att jag inte dömmer andra så hårt som jag dömmer mej själv. Jag har tänkt mycket på detta inför rättegången just detta att jag har lagt så mycket skuld på mej själv för det som har hänt. Om jag inte hade gjort si så hade inte vissa saker hänt......... Samtidigt så känner jag att jag innerst inne vet att hade jag inte gjort si så hade så iallafall kommit bara vid ett annat tillfälle och av en annan orsak.

Idag kan jag vara mer "god" mot mej själv och det gör att jag mår på ett helt annat sätt. Jag kan se det positiva av händelserna på ett annat sätt och jag kan se att resultatet av allt vi har varit med om har gett mej tre helt fantastiska barn som är starka i sej själva. De går inte med på saker som de inte tycker är okej. Jag har lärt dem att säja nej och jag har lärt mej själv att säja nej. Om inte en av alla "så" hade varit så hade jag inte haft min Smulan - hon är resultatet av en händelse som är allt annat än trevlig att minnas men jag hade inte haft henne idag. Om jag inte hade träffat honom så hade jag inte haft några av mina små "hjärtan" och hur hade livet sett ut då?

Om inte jag kan vara god mot mej själv, vara förlåtande och se verkligheten bakom när det gäller mej då är jag ju falsk när jag är det mot andra för då står jag ju inte för det rätt igenom. Falskhet och oärlighet är bland det värsta jag vet och jag jag förväntar mej att människor ska vara ärlig mot mej så varför ska jag inte vara det mot mej själv.

Jag har i samband med min anmälan, alla förhören och att jag inte pratat skit visat att jag står för det som hänt och att jag har tagit ställning till att det är fel. Jag har visat att jag inte accepterar det som jag har varit utsatt för och det som barnen har varit utsatt för och jag har tagit ställning. Många gånger hade det varit lättare att bara ha gått ifrån det och inte tagit ställningen, många gånger hade det varit lättare att ljuga än att berätta sanningen men jag tog ställning och jag har hållt den även fast det har varit jobbig. Nu kanske jag har kommit till stunden i mitt liv där det är dags att ta ställningen om jag ska vara god mot mej själv och på det sättet vara god mot andra eller om jag ska leva med att se dem runt mej med andra glasögon än när jag tittar på mej själv. Jag tänker ta den chansen för en dag kommer jag att kunna göra det fullt ut, det kommer att behövas övning efter att ha sett ner på sej själv men det är värt det priset.

Bara som ikväll när Skruttan kommer med en bukett vitsippor som vissa har lång själk och andra inte och säjer: Jag älskar dej mamma! Du är den bästaste mamma som  finns! Och den följs av en stor kram och en puss såna minnen ska jag ta fram och minnas de gånger som jag lägger skulden på mej själv. Det heter ju att av barn får man höra sanningen och det tänker jag ta åt mej av och gömma dessa minnen i mitt hjärta och ta fram dem den dagen när allt känns jobbigt och jag bara minns det svarta! Blommorna står nu på bordet bredvid min säng och jag ska titta på dem innan jag somnar och när jag vaknar och minnas att jag fick dem för att någon uppskattar och älskar mej precis som jag är!!

PUSS   från T 

När vårdnadstvisten inleddes för X antal år och månader sedan så lades tyngden på hur jag som mamma skulle kunna göra barnens liv tryggt och att jag skulle kunna tillgodose deras behov. Jag la mycket av det ansvaret på mej själv eftersom jag säkte  ensamvårdnad utan umgänge men samtidigt fanns det inte ett annat alternativ för det fanns ingen annan lösning.

Myndigheterna som jag varit i kontakt med i utredningar och för utvärderingar har ställt som krav och granskat att barnen ska ha en trygg miljö att växa upp i, att jag kan tillgodose deras psykiska och fysiska behov och att jag ska främja deras utveckling. Detta har stötts och blötts gång på gång och jag har fått svara på en den ena än den andra frågan och om de inte har tyckt att svaret har räckt ja då har de frågat ännu mer. Medans det känns som om han inte har svarat på mer än OM han skulle få umgänge hur skulle det se ut efter så lång tid och svaret var att de skulle träffas på en neutral plats så barnen kunde lära känna honom igen.

För några dagar sedan fick jag höra av en person som ha bra åsikter Att om mamma mår bra mår barnen bra! Just då kände jag inte så mycket mer än att det "lät vettigt" men ju mer jag har funderat över det så dessto mer inser jag att det ligger en hel del i det. Under de perioder som "livet har varit lättare" så har barnen oxå mått bättre och tvärt om. Idag kan jag erkänna för mej själv (och även andra eftersom jag skriver det här) att mycket nog har berott på att jag under dessa perioder har mått bättre och då haft större tålamod osv.

Vems är då egentligen ansvaret för att man som offer ska få känna sej så trygg som det bara går? För samma sak gäller ju här - om jag känner mej trygg så känner sej barnen trygga genom att jag sänder ut ett omedvetet budskap att vi är trygga, vi behöver inte vara på helspänn. Jag känner att jag aldrig har blivit erbjuden en lösning på hur vi skullle kunna få känna oss trygga utan den säkerhet och trygghet som vi har den har jag letat upp och mer eller mindre tjatat mej till för att det kostar pengar.

När man ringer och frågar om en "lösning" för att säkerheten ska vara hög får man höra att "det har ju inte hänt något än. Han har ju inte hittat er". Nä det har han inte gjort och det är tur det men vad händer OM han hittar oss? Är det inte försent att sätta in åtgärderna när han har hittat oss och utsatt oss för saker ännu en gång? Känner att jag tycker att det är ett sånt sjukt system. Jag förstår att man inte kan sätta in säkerhetsåtgärder åt höger och vänster om det inte finns en historik som påvisar att det finns en risk men varför ska det behöva hända något innan man vidtar åtgärder?

Oro det har jag fått rådet att det ska man inte komma dragandes med utan att det ska vara konkreta saker. Vadå - oro och rädsla påverkar en mer än vad man många gånger erkänner. Jag har fullt med ritualer innan jag går ut, går och lägger mej och innan jag ens rör mej i olika miljöer - räknas detta bara som trams då eller? Jag blir så förbannad när jag hör det resonemanget och när det kommer från människor som man trodde skulle ha en större förståelse. Det är lätt att kritisera andra men kanske skulle vissa behöva granska sej själv.

Vems ansvar är det att barn ska få känna sej trygga? Jag anser att det ligger ett stort ansvar på föräldrarna men samtidigt så ligger ett stort ansvar även på samhället för här finns normer och regler. Det finns situationer som den enskilde inte kan påverka och har inflytande över men samhället skulle kunna göra så mycket mer för att säkra upp och man bara öppnade ögonen för hur verkligheten ser ut och om man vågade se att det inte bara finns trygga familjer utan att det finns annat med. Svårt att åtgärda om man fortsätter att blunda och FEGT!

PUSS   på er!/ T <3  

Vill inte känna som jag käner idag och jag vill inte ha de tankar som jag har    så just nu önskar jag att jag bara kunde stänga av min hjärna när det gäller "grubblerier".

Idag tog jag mej an uppgiften att läsa min förhör på allvar som jag bara har skjutit upp från dag till dag och det får mej att må skit. Jag får bara panik för det känns som om jag är världens största idiot som har levt tillsammans med denna man, skaffat barn med honom och framförallt att jag kunde ljuga så bra för mej själv så att allt detta VAR mitt fel. Hur an man göra detta mot sej själv?

Känner att detta är ju det de kommer att fråga gång på gång under rättegången; Hur kunde du skaffa barn med honom om han var så som du säjer i förhören? Hur kunde du vara kvar så många år när han var så? Ja jag kan skriva tusentals varför-frågor som jag själv ställer varje dag till mej själv. Hur ska jag kunna förklara det när jag sitter inför människor som aldrig tidigare har träffat oss och som inte vet hur någon av oss är? Och jag är så rädd för att det nu ska bli som Äcklet har sagt i alla dessa år "att ingen kommer att tro på mej" för jag vet att då kommer jag att lägga all skulden på mej själv igen och jag klarar inte det.

Under alla år så försökte jag att få tillbaka den mannen som jag träffade och som jag blev kär i, för jag var det till en början - det dog fort när han visade den rätta sidan men då var jag redan fast och hela tiden fanns ett hopp om att denna personen skulle komma tillbaka. Han gjorde inte det eftersom det bara var spelat! Det förstår jag idag och innerst inne så gjorde jag nog det då med men jag ljög för mej själv. Jag trodde på det han sa att det var jag som gjorde honom sådan och tänk om det är vad de som beslutar säjer!?!

Känns så skrämmande att det ligger i personers händer som inte jag känner och de känner inte mej - hur ska de kunna få en rättvis bild? Tänk om Äcklet är den personen som jag blev kär i när/om han kommer till rättegången? Varför skulle han inte kunna manipulera dem lika som han gör med alla andra runt sej? Jag känner att jag vill inte att den dagen kommer när jag ska infinna mej i rättegången och ändå så går dagarna, timmarna, minuter och sekunder precis som vanligt. Kanske kan man stryka en dag som jag gjorde förra året när jag hade "års-dagen" och kommer att göra även i år men tyvärr så finns ju den dagen i alla andras almanacker.

Jag vill bara hitta avstägningsknappen till min hjärna, och jag vill göra det just nu så att jag slipper alla grubblerier som bara snurrar runt, runt och det enda som händer är att det blir fler och fler frågetecken och inga utropstecken eller försvinnande av det som snurrar!  

PUSS från Häxansurtant

Ibland kan jag känna att det bara låser sej när jag tänker på saker som har hänt och det är den gången jag verkligen känner att jag älskar de människor runt mej som får mej att komma till insikt. Igår eller rättare sagt inatt så pratade jag med min älskade sis och det var nyttigt för det fick mej ännu en gång att komma till ännu en insikt och komma vidare i mina tankar och funderingar.

Jag har under vad som känns som en evihet jobbat med detta att lägga skulden där de hör hemma - nämligen hos den som har gjort oss allt detta. Vissa dagar lyckas jag medans det andra dagar går helt åt skogen. Inatt hade jag en sån panik så jag kan inte förklara den med ord. Jag kände att allt som har hänt var mitt fel och om jag inte hade gjort ........ så hade inte ......... hänt. När jag fick frågan av sis: Om jag hade ringt till dej och sagt att jag hade fått ett blåöga av min sambo för att jag inte hade plockat undan skorna vad hade du tänkt då?" Handen på hjärtat så hade jag tänkt att hon måste därifrån innan det händer något värre och jag hade inte lagt skulden på henne utan på honom. Det hade varit den första tanken och det hade varit den tanken som hade stannat kvar. Jag hade gjort allt för att hon skulle komma ifrån denna idiot och jag hade inte ens under pistolhot kunnat säja att det var hennes fel men varför kan jag inte göra det mot mej själv?

Troligen för att jag under så många år har fått höra att allt var mit fel: hade inte barnen varit ledsna när han kom hem utan jag hade lugnat dem så hade han inte nedvärderat mej eller slagit mej, hade jag städat så hade han inte............., hade jag plockat undan skorna så hade han inte................, hade jag haft sex med honom på en gång så hade han inte.................... Listan kan göras oändlig och fastän jag bearbetar det så finns det kvar, Jag kan idag se att jag var utsatt för hjärntvätt under dessa åren men jag förstår inte varför jag inte kunde se det då. Troligen för att det var en överlevnadsstrategi. Vad hade jag för val jag kom ju inte därifrån hur jag än betedde mej för ingen var beredd att hjälpa mej fastän jag sände ut signaler.

När jag var på min terapi sist så pratade vi om detta att det finns en styrka inom mej även om jag inte ser den. Vi pratade mycket om vad jag trodde det var som hjälpte mej att komma framåt och ha klarat av detta som jag har klarat av och då slog det mej att det är min mammaroll som har räddat mej genom hela resan. Min mammaroll var inte lika ifrågasatt av honom som jag var som "person" för mammarollen klarade han sej inte utan. Jag vet inte hur många gånger under dessa år som jag sa att jag var en ensamstående mamma med sambo och det var så det kändes. När jag kom från Helvetet så visste jag att "mamman" inom mej klarade av massor av saker som jag hade gjort under dessa år och det var den personen som jag tog fram - ännu en gång blev det en omedveten överlevnadsstrategi. Jag har klarat denna resa och jag ska klara det som ligger framför mej. En dag ska jag inse att den person som jag är som helhet klarar massor som jag inte är medveten om idag. Jag ska kunna lägga skulden där den hör hemma och jag hoppas att rättegången kommer att hjälpa mej med det. Jag hoppas att jag efter den kommer kunna känna att han var den svagaste av oss och jag den starkaste och att det var så under hela vårat förhållande.

Jag är stark om jag bara lyssnar på mej själv och tar hjälp av dem jag älskar som står runt mej och stöttar och stärker mej. Ensam behöver man inte alltid vara stark! - bara man väljer dem man har runt sej!

PUSS från Häxansurtant       

Igår kom det ett mess til min mobil med frågan Hur känns det i väntan på rättegången? Ja det stod mer saker oxå men det var just denna fråga om startade tankarna och det är just den frågan som jag inte vågat ställa till mej själv. Jag har inte vågat känna efter eller "tänka längre än näsan räcker" för jag vet att det inte känns bra att möta mitt förflutna men jag har inte vågat släppa tanken längre än så -förän frågan kom.

Jag vet att jag inte har något tålamod för det märks på allt jag gör - det får inte krångla. Jag orkar inte med mej själv - än mindre andra och jag blir jättelätt irriterad men mitt i detta kaos så måste vardagen fungera och vad gör jag då? Jo jag stänger av tankarna och känslorna som jag har övat på i så många år när jag levde tillsammans med Äcklet. Om jag inte känner efter så finns inte känslorna och jag behöver inte tänka men så fungerar det inte utan detta pågår hela tiden omedvetet i min kropp. Omedvetet så påverkar alla tankar, känslor mej och egentligen så märker jag det men jag vill inte märka det.

Många gånger har jag fått höra att det kommer ett "efter" och det ser jag fram emot men jag kan inte säja att jag ser fram emot det som måste göras innan detta efter som jag hoppas innebär en frihet, befrielse och att jag och barnen kan få ett lugn i vårat liv.

Jag vet egentligen inte vad jag känner inför rättegången jag vet bara att jag inte mår bra av det jag känner. Oron finns där dag och natt och det behövs så lite för att den ska komma upp till ett medvetet plan. Jag oroar mej för vad som ska hända, hur jag ska orka med detta när jag tycker att vardagen är jobbig annars. Jag vill inte ha detta liv - jag vill bara ha ett lugnt och harmoniskt liv. Jag vill inte behöva tänka på vad jag ska säja när vi sitter på rättegången eller hur jag ska säja det för att det ska förstås rätt. Jag vill inte se honom men för att jag känner att jag behöver det för min egen uppbyggnad så ska jag sitta i samma rättssal som honom och jag ska se honom bli ifrågasatt och han ska få se att det fanns människor som lyssnade på mej och som trodde mej.

På nätterna kommer bilder upp - det är bilder som jag inte ens var medeten om att jag mindes. Vissa saker ligger så undanknuffade inom mej så det är en chock varje gång som en ny kommer fram. Dessa blandas med dem som jag har alldeles färsk och som hela tiden gör mej medveten om att jag är rädd, att jag har någon att vara rädd för. Och mitt i allt känner jag en sån frustration att det ska behöva gå så här långt innan man blir just trodd av samhället och rättsväsendet. Att känna sej trygg det anser jag är en mänsklig rättighet men tyvärr så är det för många människor som lever med en rädsla. Det tär på en och det tär på krafterna.

Imorgon ska jag göra min sista del i den nya bedömningen om mina hjärnskador och sedan kommer de att träffas för en slutbedömning och jag bävar för vad som kommer att komma fram. Det finns även inom detta område saker som jag blundar för. Jag försöker att inte tänka på det de säjer om att det troligen är så att jag inte kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Det är för smärtsamt att tänka å och bearbeta just nu. Jag ska försöka göra mitt bästa på testerna imorgon och sedan kan jag inte göra mer. Det visar vad det visar men jag kan ändå inte låta bli att sörja över att jag en gång varit frisk men inte är det nu och att orsaken  till detta är en persons val att skada mej. Varje dag som jag inte kan jobba och jag ser saker som jag tidigare har kunant göra påminner mej om det som varit och att det inte är som då och det gör ont.

Mitt i alla medvetna och omedvetna tankar och känslor ska man fungera som människa, mamma och vän. När jag hade gett ett kort svar på frågan i messet så fick jag tillbaka ett dör det stod att personen som skickat det tänkte på mej och hade märkt och känt att det "inte var som vanligt". Hade jag fått det i ett annat sammanhang hade jag känt att det hade varit jobbigt att någon hade märkt att jag inte mådde bra, att jag inte orkar vare sej med mej själv eller andra men nu kändes det bara som en tröst.

Människor i min närhet kan tycka om mej och bry sej fastän jag inte är felfri och fastän jag inte ens har ork till att orka med mej själv! C om du läser detta så ett stort tack till dej för att du hjälpte mej att ta mej tid att fundera och reagea över vad jag känner! Du ger mej mer än du någonsin kommer att kunna förstå. 

PUSS från en Häxansurtant som nu ska försöka sova så att hon orkar ståut medsej själv några dagar till och kanske orkar med några fler personer mer än barnen    

Ibland blir jag bara sååååååååååååå irriterad att jag känner mej precis som denna gubben här ovanför. Jag är vuxen, jag har barn och jag har tagit jobbiga och livsavgörande beslut för mej och barnen och ändå så finns det personer som hela tiden försöker styra över mej så att jag känner mej som ett litet barn och det får mej att explodera. Jag kan avgöra och bestämma saker själv. Jag velar mellan olika alternativ - ja men de jobbigaste besluten i mitt liv har jag redan tagit och detta som händer nu är konsekvenserna av dem. Jag kan skriva på en gång att det inte är någon som lämnat kommentar här som retar upp mej utan detta irriterande finns i min närhet så ingen här behöver leta bland kommentarer eller ta åt sej.

Jag känner att genom alla förhör och alla utredningar så har jag fått lämna ut mer saker om mej och mitt liv än vad jag innan tyckte var okej. Idag har jag en valmöjlighet vad jag lämnar ut i vardagen och privat och jag värnar om min och barnens "lilla egna bubbla" och det är när någon utan att jag ber om en åsikt börjar kommentera mitt privata och vilka jag har kontakt med som jag känner att jag bara får nog. Jag bestämmer själv vad jag säjer, skriver eller vilka jag har kontakt med!

Blir förbannad på mej själv att jag tar åt mej men det är förbannat lätt att komma tillbaka till ett gammalt beteende och undra om det finns sanning i det man får höra eller inte? Jag har varit på ett strålande humör i flera dagar och så händer detta och jag känner bara att jag vill inte - jag blir så arg så jag gråter och jag känner att jag ska bli nunna och bosätta mej i ett kloster i Alperna (om det finns¨något där har jag ännu inte hunnit kolla upp) för där har man säkert ingen som helst kontakt med omgivningen. Kan skicka röksignaler kanske men troligen är det någon som kommer att kommentera eller klaga på det med. 

Ibland känner jag att jag skulle bara vilja ställa mej med ett plakat och fråga om det verkligen inte är någon som hör vad jag säjer. Säjer jag ja eller bara håller med då hör alla men när jag säjer nej eller att jag inte orkar eller något annat jobbigt ja men då är det ingen som förstår det språk som jag pratar. Usch va jag är irriterad och tycker synd om mej själv just nu men detta kom i fel tid i mitt liv.

Nu ska jag roa mej med att läsa förhör istället när jag ändå är irriterad och arg för det är något som jag har skjutit upp i flera dagar bara för att det river upp så många sår inom mej. De påminner om saker som jag inte vill minnas och som jag försöker att bearbeta så jag kan öerleva. Detta är en så onödig konsekvens av att det tar så läng tid från anmälan till rättegång så ma har som offer hunnit komma en bit in i det nya livet och man har börjat kunna leva med såren på insidan som börjat förvandlats till ärr men som nu ska rivas upp till blödande sår igen!

PUSS från Häxansurtant   

Se´n jag fick rättegångsdatumet så har många rankar snurrat runt runt i mitt huvud och tagit varv efter varv. En av alla dessa tankar är om hur det är bäst att göra med barnen när jag ska åka til rättegången. Eftersom den är på en annan ort så har jag två alternativ. Det är att barnen får vara kvar hemma och att en älskad vän kommer och passar dem medans det andra alternativet är att de ska följa med mej när jag åker. Så långt känns det som en helt normal tanke tills jag kommer fram till varför jag har tanken som återkommer varv på varv i mitt huvud.

VART ÄR MINA BARN TRYGGAST? VART KAN JAG SKYDDA DEM MEST FRÅN HAN SOM SKA KALLAS PAPPA? Och tanken snurrar och inga svar kommer och det gör mej så frustrerad. Jag vill inte behöva tänka i dessa banor över huvdtaget. Jag skulle bara vilja fundera över vilken sås som passar bäst till middagen men det är inte i mitt liv det.

Det känns som om barnen skulle må bäst att vara kvar hemma och att de fick vara i sin "vardag" och att de trodde att jag skulle åka till doktorn eller vad som helst för att det är en rättegång det vill jag inte att de ska få veta nu. Jag kommer att berätta det den dagen som jag känner att de är mogna för det och som de kan förstå det. Samtidigt känns det som att det är en så stor fara i att lämna dem kvar här för Äcklet  vet att jag befinner mej på samma ställe som helvetet utspelade sej och då känns det som om jag signalerar att det är fritt fram.

Alternativ nummer två det gör så att de befinner sej på samma ställe och då är det fullt med risker i det oxå. Jag vet att jag inte har förmågan att se in i framtiden och om något skulle hända dem så kommer jag alltid att tänka att om jag hade gjort annorlunda så hade inte detta hänt och jag skulle ha men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag vill veta här och nu hur jag ska göra och vad som är rätt. Jag vill inte att de ska behöva utsättas för mer än de redan har gjort och jag vill skydda dem från faror och att de ska fara illa men hur ska man kunna göra det när man inte vet vilket alternativ som är det bästa? Tanken kommer nog att snurra många fler varv känns det som och jag vet inte om jag kommer att få svar innan dagen är här då jag måste ha bestämt mej.

Idag känns det som att vi har haft en bra dag när inte allt det negativa har fått påverkat oss. Jag känner i varje del i kroppen att jag kommer att vara stel och ha ont i morgon men det är värt det för jg nattade tre trötta och nöjda barn och det känns bra. Då är det värt värken och det är värt att varje muskel i kroppen värker. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad det är som är fel i samhället när det finns barn som far illa hela tiden och inte någon reagerar eller gör något? Är det verkligen så här det ser ut att ingen vågar se det som de måste göra något åt? Är det bättre att man låter barnen växa pp i en otrygg miljö där föräldrarna inte finns på det sättet som de borde pga olika orsaker. Jag säjer inte att jag är felfri men jag ser till mina barn och jag låter dem utvecklas. Jag ger dem en puff när de behöver det och jag håller tillbaka dem när det behövs men jag vågar se vad som är fel. Jag vågar reagera på min omgivning och jag vågar visa vad jag står för men varför vågar inte de som har makten till att förändra för dessa barn göra det? Är det för att det skulle kosta pengar eller är det helt enkelt för att det blir för dyrt att ta tag i det? Jag vet inte och jag kommer troligen aldrig att få svaret heller men jag tycker att  man börde se mer ett barnsperspektiv för de är detta lands framtid. Jag ska nog starta ett eget parti iallafall ;)

Jag ska försöka sia i spåkulan vad jag ska göra med mina små under dagen som jag helst skulle vilja stryka ur almanackan!

Puss från Häxansurtant