Jag har många gånger fått höra att jag är ett ”offer” och detta har förföljt mig sedan jag kom från det som en gång var. Jag kan inte säga att jag tänker så mycket på varför vi firar påsk och har inte heller gjort det denna gången, så det är inte därför dessa tankar kommer nu, utan det är nog mer för att jag varit sjuk och inte haft energin till att gjort mer än att ligga ner och då har mina tankar en tendens att vandra sina egna vägar. Jag har aldrig kunnat förlika mig med att jag är ett offer men ju mer jag tänkt på det så inser jag att vi är nog alla ”offer” för något som vi möter i våra liv. Det behöver inte vara de stora sakerna som gör att man förändras och får förändra allt utan det finns enligt mig även mindre saker och förändringar. Vissa är offer för deras begär att ha mer och mer medan andra är offer för deras missbruk ~ varför skulle man inte kunna se dem som offer? Kanske är det just att se mig själv som det "offer" som andra sett och pratat om som jag måste förlikas med för att kunna ta nästa steg i min resa. För samtidigt ser jag att man kan tjäna på om man klarar sig, att ta sig vidare efter att man varit ett offer med ~ jag vann att hitta mig själv igen och min frihet.

Samtidigt om jag måste se att jag var ett ”offer” för honom och det våld, övergrepp och kränkningar som jag utsattes för så var/är jag även det för det som jag sedan utsattes för av samhället för. Ideras ögon finns jag på ett sätt inte än ~ det finns inte en given plats för sådana som mig/oss. Vi fick gömma oss när vi kom därifrån och på ett sätt får vi gömma oss än idag för inte är det förövaren som får göra det. Jag var utsatt för brotten men det var jag som blev granskad under skinnet om jag ljög och skulle bevisa skulden och på ett sätt kan jag förstå att det ska vara så men samtidigt kan jag inte förstå det när man är så nertryckt att man inte vet om man tycker att det är godast mer röd eller grön mjölk eller om man ens tycker om att dricka mjölk MEN man kan rabbla allt som den man levt med tycker om att äta även om man väcks mitt i natten. Hur ska man kunna bygga upp sig själv igen om man inte känner sig trygg utan hela tiden lever i en bubbla där man känner det som att man gömmer sig från det som är normalt och vanligt för att man har varit ett offer?

Så vart var jag det största ”offret” Där jag blev nertryckt och utblottad på min exixtens i fyskisk och psykisk mening eller där det är meningen att jag ska byggas upp och räddas men ändå blir det på ett annat sätt för att det inte finns något skyddsnät? Jag kan inte svara på det och inte någon annan som jag ställt den frågan till heller även om jag inte ställt den med de orden.

När min älskade vän säger  till mig när hon åter hör att jag fått lunginflammation får jag bara till svar att det inte är så konstigt, eftersom problem med lungorna är ett tecken när man inte sagt ja till själva  och kan man inte göra det på riktigt så kommer just detta ~återkommande problem med lungorna. Och plötsligt så står det så klart för mig. Jag lägger fortfarande mitt pussel och jag försöker säga JA till livet men jag kan fortfarande inte göra det helt och hållet med de förutsättningar som jag har här och nu. Det fattas fortfarande pusselbitar innan hela mitt pussel är klart och vilka bitar det är det vet jag inte än men jag vet att jag kommer att hitta dem för att jag inte ger upp ~ det är ännu en vinst efter att jag var just ett ”offer”. Kämparglöden fanns under hela tiden fastän jag inte visste det och finns där än även om jag inte känner den jämt. Om den inte hade funnits hade jag offrats och det är det som är skillnaden om man vinner eller förlorar i slutänden och när den slutsatsen kom till mig så kunde jag försonas med tanken att jag trots allt hade varit ett offer men jag vann något jag förlorade inte och jag kommer nå fler mål, insikter och vinster. Kanske kommer jag även att komma fram till målet en dag och kanske är det en hel människa som är JAG som möter mig där som känner att jag är stolt över att vara just JAG och ha gjort denna resa även om jag var just ett offer en del av den 

  Vårkramar   

En gång i tiden såg jag på mörkret som en tillgång ~ för i det kunde jag gömma mig och då slapp jag från det som fanns runt mig. Efter ett tag så insåg jag att den tyrann som fanns runt mig hela tiden fann mig trots mörkret som fanns runt mig och inom mig och att i det så lurade faran och den dagen blev det en skräck för mig när det inte fanns något ljus som avslöjade när faran blev större och när det skulle göra fysiskt ont. Ljuset och jag blev bästa vänner och det känns som om jag slöt ett avtal där och då att jag aldrig mer en endaste stund på dygnet skulle ha det mörkt runt mig. 

Ett mål i min terapi har varit att jag skulle klara av att sova med lampan släckt eller att jag skulle klara av att ha den släckt ett tag på kvällen. Jag klarade det under en period men den dagen som jag fick reda på att han skulle bli villkorligt frigiven så var det som att faran var fri igen och lampan blev min livlina. Nu är jag på steg ett igen och har slutit avtalet med min psykolog att jag ska släcka lampan 5 minuter per kväll för att jag inte klarar mer än det. När jag släcker den och mörkret kommer så är det som att jag slungas in i en annan värld, en värld som fanns förr men jag kan inte greppa ett endaste minne eller syn som kommer för det är som att spola en film på supersnabb fart och jag hör alla skrik, röster och ljud samtidigt. Jag håller på att bli galen och det gör ont i varenda cell som jag har i kroppen. När jag skulle förklara detta för min helt underbara psykolog använde jag liknelsen att det var som att öppna locket till en häxkittel och det är så det känns för det är inte jag som har kontrollen när mörkret kommer det är min hjärna. 

Samtidigt kan jag inte när jag sitter i mitt hem med ljus sluta fundera vad det är som egenltigen skrämmer mig så mycket med mörkret. Jag vet att jag har min PTSD som spökar och gör att min kropp inte reagerar som den ska och att den var mycket starkare fortfarande än vad både min psykolog, läkare och jag hade trott. Samtidigt är jag den "kloka" mamman som berättar för mina barn när de är mörkrädda att det inte är något farligt med mörker för det finns inget annat i rummet när det blir mörkt än innan vi släckte lampan. Varför kan jag inte få in detta i mitt huvud och göra så att kroppen med lyssnar på det? Det har gått år sedan kroppen utsattes för övergrepp i både ljus och mörker och jag har gett den ny erfarenhet och det känns faktiskt irriterande att det som hände då har så mycket mer makt än det som händer här och nu. Jag har ju insett i mitt "nya" liv att jag tycker om hösten även om den är mörk för att jag har rätt att krypa in i mitt hem som jag bestämmer hur det ska se ut och vara tillsammans med barnen och tända mina ljus och krypa upp i soffan med en bok eller bara titta på skit på TV. Varför kan jag inte på samma sätt hitta en frid i mörkret istället för att alla dessa hemska minnen och dödsskräcken ska komma fram bara jag släcker den sista lampan som jag alltid har tänd i vårat hus?

Det låter så enkelt när jag tänker, när jag diskuterar med mig själv och nu även när jag skriver det och även när jag sitter där med handen på knappen och trycker av lampan och ändå så infinner sig skräcken och alla bilderna, ljuden och känslorna sekunden efter att det har blivit mörkt. Innerst inne vet jag att ingen kommer att döda mig nu i mörkret mer än att någon skulle döda mig på dagen när det är ljust och ändå så är det dödsskräck jag har. Jag tror inte att jag ska överleva en endaste sekund till av alla de här minnena som kommer i en sån hög hastighet att det är omänskligt att det ens ska kunna ske. Det borde inte kunna fungera och hjärnan borde ta eld eller något och ändå så fortsätter den att ge mig minne och bild på bild.

Jag önskar att det vore monster under sängen, spöken eller vampyr som skrämde mig i mörkret för då kanske någon kunde bevisa för mig att de inte finns precis som när jag var liten. Nu är det mina helt egna självupplevda minnen som kommer och besöker mig när mörkret kommer och hur många som än säger till mig att det inte hänt eller vad de vill så vet hela min kropp och varje cell minns hur det kändes och det är det som är det värsta. Kanske är det helt enkelt eller kanske det heter kanske är det så skit svårt att det som gömmer sig är mörkret är de hemskaste minnena som är så svåra att bära att de inte orkar komma fram i ljuset och därför gömmer de sig i mörkret som jag undviker in i det längsta och därför är mörkret så skrämmande för mig men jag hoppas att jag en dag kommer att övermanna det för den dagen har jag lyckats övervinna det tyrannen gjorde

  CRAMAR    

När han sitter inne då ska jag............ Listan kan göras enorm med saker som jag tänkte att jag skulle göra under den tiden som han skulle avtjäna sitt straff men sedan kom chocken för mig som egentligen borde ha varit en självklarhet ~ jag måste ha en plan när dagen kommer när han kommer ut! Jag vet att han inte kommer att vara den där fredliga mannen som ångrar allt han gjort och kommer att vara lugn och snäll. Samtidigt vill jag bara njuta av denna tiden! Jag vill inte tänka på att det kommer att komma en annan tid när jag behöver vara mer rädd, spänd och orolig än vad jag är idag och jag vill inte behöva se mina troll orolig igen och ändå vet jag att den dagen kommer även om jag försöker att förtränga den. Jag har ändå planerat vad som behöver åtgärdas innan den är här. 

Mitt i allt detta kom tanken ~ Hur gör man för att leva här och nu? Det är ju ändå här som livet är! Det är inte imorgon för det är en ny dag och det är inte igår för den dagen har jag redan förbrukat utan det är precis nu som livet är! Jag inser att det är så hemskt att jag har glömt bort hur man gör för att leva just här och nu för det har varit så mycket som tagit min uppmärksamhet och som jag varit tvungen att tänka på så jag har glömt att ta vara på de stunder som jag får. Jag vet inte längre hur man gör! 

Jag inser att de största stunderna är egentligen de minsta, de som händer varje dag! De underbara kramarna som trollen ger mig med sina underbara armar och säger att de älskar mig, att jag faktiskt får ha dem hos mig varje dag och kan sitta med dem och äta vid samma bord som dem. Att jag ändå är så frisk att jag kommer upp ur sängen och kan göra saker. Att jag har ett hem som jag bestämmer över själv och massor av andra saker som jag bara tar förgivet nu när jag har dem men jag vet samtidigt hur det är att leva utan dem. Jag vet hur det kändes att inte ha egna kläder eller ett eget hem. Varför är det så svårt att befinna sig med tankar och känslor där tiden och kroppen är? Det borde egentligen inte vara så svårt.......................

Att man måste ha framförhållning som vuxen och förälder är jag helt medveten om men varför tar man inte mer tillvara på de små stunderna som finns här och nu och som ger det lilla extra? Eller är det så att det bara är jag som är där framme och försöker "sopa undan" problemen som kan komma? Jag vill också bara kunna vara mamma inte behöva vara psykolog, säkerhetsansvarig och jag vet inte allt. Jag vill vara den där mamman som bara tänker på det "vanliga" men det kanske är att bara inse att det inte är så livet ser ut just nu!

Jag ska ge mig själv i läxa att lära mig att leva mer här och nu och se minst en av de små guldklimparna i vardagen som jag så ofta bara tar förgivet! Det är ändå dem som är livet och kanske kan jag om jag tänker så lära mig att leva mer här och nu till slut 

Och alla tips om hur man lever just här och nu mottages med största tacksamhet

  CRAMAR   

Om jag går ut i naturen och ser mig runt omkring så inser jag att ju längre ner i marken som rötterna går och ju friskare de är ju starkare är trädet som växer upp från dem! När jag ska plantera plantor som kommit från frön så är det viktigaste att jag inta skadar rötterna för gör jag det så växer inte plantan utan den dör och jag kommer aldrig att få se vad det var meningen att det skulle bli! Varför har jag då inte förstått att detsamma gäller i mitt liv för att få svaren som gör att jag kan "växa och bli stark" att jag måste söka mig tillbaka till "rötterna" och hitta svaren för att kunna växa upp igen och bli den som det är meningen att jag ska bli och för att jag ska kunna bli så stark som jag kan bli?!?!?!?! 

Det känns som att ett mode-uttryck idag är (jag vet att jag kommer att stampa på många ömma tår) "Nu ska jag ge mig själv tid att hitta mig själv" och jag har använt det uttrycket jag med men vad är det egentligen jag ska hitta? Jag finns ju här och nu och jag kan inte hitta någon annan än den jag är för jag kan inte hitta den jag var för 10 eller 15 år sedan ~ det enda jag kan hitta är svaren varför jag har förändrats till den jag är idag och de kan hjälpa mig att förändra mig att bli den som jag vill i framtiden. Jag tror inte på att man kan hitta sig själv för det är inte en skatt man letar efter som man kan få en karta till det är ett jobb man måste göra för att komma fram till den person som man VILL vara och som man VET att man kan vara men nej man kan inte bara hitta sig själv. 

Jag inser att det inte är ett finjobb att leta sig ner i rötterna utan det är ärligt talat ett skitjobb. Jag hittar saker som jag inte vill minnas samtidigt som jag hittar minnen som jag ler åt att åter minnas. Svaren kommer inte av sig själv men det är reflektionerna som gör att jag kommer det där steget vidare som jag behöver för att bli den personen som jag vill och som jag vet att jag kan vara men jag är inte den personen som jag var då för jag har en annan ålder, erfarenhet och situation men jag lär mig av att se de situationer som jag har klarat av förr. Vissa gånger hamnar jag fel i mitt sökande och andra gånger så känner jag att jag kommer helt rätt men det är ändå värt det för det bevisar för mig själv att jag har viljan att bygga upp mig själv. Jag har inte gett upp som det så många gånger har känts, omgivningen, utmaningarna, motgångarna och myndigheterna har inte fått mig att ge upp utan bara fått mig att känna att jag inte vill svika mig själv igen utan bygga upp mitt sanna jag och denna gången känner jag att jag är på rätt väg även om det är jobbigt att vara bland "rötterna" för här styr jag ännu mindre över minnena än jag gör i min vardag.

Kanske är det just det jag behöver här och nu ~ att tappa den delen av kontrollen för att kunna återta den andra kontrollen i mitt liv! Kanske är det just det som behövs för att det är så olikt den jag som levt i det som varit så det är det som behövs för den nya starka jag, mitt nya!  Det vet jag först när jag växer upp igen med detta försöket att bygga upp mitt starka, sanna jag som är sann främst mot mig själv och ger mig en ärlig chans att bli lycklig

  CRAMAR   

"Man lever på hoppet" Har du hört den förr?!?! Jag har hört den mängder med gånger och tänkt den minst lika många gånger men jag har insett för att det ska förändras saker så måste jag ha viljan jag kan inte bara hoppas att det ska förändras. Jag kan inte bara hoppas att människor ska acceptera mig för den jag är, jag måste vilja att de gör det och "rensa" dem som inte gör det, jag kan inte bara hoppas att vi ska få känna oss trygga jag måste vilja att vi ska få göra det och ta tag i det! Jag skulle kunna dra massor av exempel och för många som läser detta så tänker ni säker att Hallå vad är detta för nyhet! Till er kan jag bara säga "Grattis att ni insåg detta tidigare än mig för jag önskar att jag hade insett detta så mycket tidigare för det hade gett mig så mycket mer i livet och jag hade sluppit så många saker som jag inte ens önskar min värsta ovän"

Jag inser nu när de flesta tycker att jag är obekväm, jobbig och att jag "inte passar in" för att jag för första gången i min del av livet ställer krav på dem som finns runt mig och myndigheter att det ska finnas en plats för mig och den jag är, att jag ska få känna det som är mänskliga rättigheter ~ att jag har hittat min VILJA till det som jag bara tidigare önskade. Nu drömmer jag inte bara om det utan nu kräver jag att de ska se mig, att de ska göra så att jag och de som jag älskar ska kunna känna oss tex så trygga som vi kan. Och till min förvåning finns det människor som förstår mig, som ser mig och som accepterar. När jag började detta så tänkte jag att jag skulle stå där helt ensam men jag inser att det inte är så farligt att vilja trots allt, att det inte är så farligt att veta vem man är till viss del och fortsätta att utforska den delen av sig själv som jag fortfarande inte har hittat helt för det finns människor som förstår och accepterar och viljan skrämmer inte alla och gör inte idag att jag blir bestraffad för den. Jag behöver inte fly för att jag säger vad jag vill säga, jag behöver inte gömma huvudet för att slagen kommer att hagla mot det för att jag har sagt eller gjort vad jag har velat längst där inne och jag blir inte bestraffad för att jag har em egen vilja idag som jag blivit förr! Varför skulle det ta nästan fyra år att förstå det.....................

Att det känns som att det är jag som är den straffade för att jag får rätta mitt liv efter vissa saker som permissioner och det lagen säger, det kan jag inte rå på men jag inser att idag hoppas jag inte bara att jag ska kunna påverka den, jag har viljan att förändra för de qvinnor och barn som kommer efter mig i denna situationen. Jag önskar att vi vore de sista men jag vet att vi tyvärr inte är det. Jag har turen att ha nära personer som stöttat mig och gör det än i dag och som älskar mig och finns för mig hur liten jag än känner mig och jag vill kunna göra något för dem som inte har det, för dem som kommer att känna allt det som jag känt under min resa ~ bara energin finns. 

Man lever på hoppet ~ ja det är säkert så och det är säkert det som jag kommer att leva vidare på men nu när jag funnit viljan till att förändra, växa och komma vidare så vägrar jag att släppa igen. Jag vill intte komma tillbaka till det Ingemansland som jag så länge varit i! Jag känner att jag nu vill komma till den punkten där jag kan sluta en fred med mig själv att jag inte kunnat göra mer än jag gjort för att vi ska få känna en trygghet i det kaos som vi har. Om jag fick känna lite av den trygghet jag en gång kände innan Helvetet fann mig skulle jag vaa nöjd för jag inser att jag aldrig kommer att släppa ner skölden helt för faran kommer alltid att vara där men nu är jag inte längre ensam! Och jag inser att man är inte stark när man är ensam men man måste vara det och det tar mer än man tror på kroppen fysiskt och psykiskt att vara det............så idag önskade jag att jag hade funnit viljan tidigare men det är bara att landa i det gamla uttrycket "Att allt har sin tid" och som en av de kloka herrarna i mitt liv brukar säga "Ansträng inte din hjärna åt saker som inte går att göra något åt utan använd den åt saker som du kan göra något åt istället" (Han är rätt klok även om jag inte tänker säga det åt honom  )

  CRAMAR   

Jag kan inte låta bli att undra om det lilla barnet inom mig finns kvar, det som inte tänker tusen steg framåt, vad som blir konsekvensen om jag gör så eller vad som händer om jag inte gör det! Barnet som vågar säga hur våran vardag och liv ser ut idag utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka eller ännu värre säga till mig för dömande ord ~ för någonstans inser jag att jag fortfarande lägger en del av skulden på mig själv eftersom jag tänker så eller är jag bara rädd för att de som finns runt mig ska göra det?

Min äldsta dotter hade pratat en dag denna vecka om hur deras familjer ser ut i skolan och detta berättar hon för mig när vi sitter och äter mat på kvällen! Hon säger som den naturligaste sak i världen, ungefär som att hon berättade att hon lekt med de andra i klassen, att jag sa bara att min pappa var dum så mamma flyttade med oss så min familj är mina två syskon och min mamma! Jag kände mig paff och min första tanke är att jag skulle ha sagt att min familj är mina barn men jag skulle inte berätta varför inte pappan är med i bilden även om jag många gånger skulle underlätta för mig själv om jag gjorde det! Än idag är det bara en annan förälder på dagis och ingen på skolan som vet varför inte det finns en pappa i deras liv! Nyfiket så frågade jag henne: Vad sa de andra barnen då?

Förvånat tittar hon på mig ungefär som att jag frågar världens dummaste fråga och svarar som om det är den självklaraste saken i världen: -Ingenting! Vi bara fortsatte

Sen denna händelse har jag tänkt och analyserat Varför tar jag det inte på samma sätt som dem för egentligen borde det inte vara så svårt att säga!?! JAG ERKÄNNER att jag många gånger byter samtalsämne när det börjar närma sig detta med om pappan träffar barnen, om att det bara är mitt namn som står vid barnens platser vid dagis och allt sådant. När människor frågar vad jag jobbar med och jag svarar att jag är sjukskriven är jag livrädd att de ska fråga hur länge eller varför eftersom jag antingen måste ljuga eller så måste jag berätta att jag levt tillsammans med en psykopat och allt det som hände dagen jag vill radera ur mitt liv och egentligen åren som jag vill radera ur mitt liv om jag fick behålla mina troll! Varför är det så känsligt att egentligen prata om det för den mamman som jag har haft modet att berätta det för på dagis reagerade inte på något konstigt sätt, hon dömde mig inte eller något negativt utan istället berömde hon mig och sa att jag måste vara en enormt stark människa som klarade av allt som varit och är än idag! Våran relation har blivit mycket mer avslappnad och jag känner inte att jag måste väga varje ord på en silvervåg innan de kommer över mina läppar ~ jag kan vara mig själv och hon accepterar det!

Jag vill inte ha tillbaka så stor del av barnet att jag berättar det för allt och alla men jag vill ha tillbaka så pass att jag inte tror att alla kommer att lägga skulden på mig, att alla kommer att såra mig och att inte alla kommer att såra mig ~ tyvärr gör erfarenheten som jag bär med mig att jag tänker och förväntar mig det och många gånger när jag "öppnar dörren" så visar det sig att jag blir sårad och för varje gång så blir dörren trögare och trögare att få upp. Samtidigt inser jag att det är många som går förbi den som inte skulle göra det mot mig men erfarenheten gör att handen håller den stängd istället för att öppna den och tanken maler samtidigt i huvudet "Vad är det som gör att jag öppnar för dem som sårar mig?" Och eftersom jag inte vet svaret så stannar handen där på handtaget som håller den stängd....................

Under min terapi har jag många gånger sagt att jag kan se att jag på min resa att hitta mig själv, den personen som det var meningen att jag skulle vara inte den han skapade, har sett att jag utvecklas lite i takt med barnen i deras stadier. Jag har gått igenom en ny trotsperiod, testperiod och allt det även om den inte har varit på samma nivå som dem och kanske är det så att det är jag som mamma som får lära dem mycket men kanske just denna del är det de som får lära mig ~ att det inte är de runt mig som dömer mig för att jag hamnade i den situation och med den person som jag gjorde utan att det är jag själv som gör det till största delen och kanske ska jag tänka på de orden som jag fick höra från en personal på skolan att min dotter hade använt när hon berättade om sin familj för klassen:

Min familj är min mamma och mina småsystrar! Min pappa var dum mot oss och MIN mamma räddade oss och tog med oss så nu slipper vi träffa honom mer! 

  CRAMAR   

Jag vet att när jag får ett sår för att jag ramlar, slår mig eller skär mig så går det genom olika stadier innan det har läkt och ny hud har bildats! Det ska först blöda för att det ska kunna bli en skorpa som ska skydda själva såret och göra att det kan läka. Lossnar skorpan av någon anledning så tar det längre tid för såret att läka men den kan också lossna av den anledningen att det har bildats var för att det finns bakterier eller annat som inte ska vara i såret för att det inte kan läka så länge som det är kvar där inne. När såret väl är läkt och ny hud har kommit så är den huden mycket känsligare för allt än den huden som fanns där innan såret blev just för att den precis har bildats. Hur enkelt som helst att förstå och jag har sett det massor av gånger både hur det hur sår har läkts bra men även hur jag har fått använda tex Alsolsprit för att det blivit bakterier och var i det och därför så har det inte läkt. Vissa gånger går det så längt att läkemedel behövs för att bakterierna ska försvinna. När jag har dessa sår så känner jag aldrig frustration eller stress över att de inte läker och om det blir var i dem som behöver komma ut så förstår jag och tar hand om det men varför känner jag sån frustration och stress över att såren på insidan inte läker och att de rivs upp? Egentligen borde det vara lika självklart för mig att det är något som ligger där och behöver komma ut för att det ska kunna läkas och bli ett "fint nytt skinn" och jag ska kunna bli hel igen men så tänker jag inte förän jag ser samma sak hos någon annan! 

Idag blev det så tydligt när jag ser samma känslor som jag känner och samma tankar som jag tänker hos någon annan och den enda tanke som finns i mitt huvud är: "Men älskade, det tar tid och det måste få komma ut och att du vågar tänka det är en befrielse för att du tänker det gör att det kommer en bit ifrån dig. Att du sen vågar berätta det för någon gör att det blir konkret och du får det ytterligare en bit bort och du "tvättar" såren" När insikten slår mig vad jag har tänkt så inser jag vad den innebär och att det lika mycket gäller mig som den jag tänker den till och som jag vill mer än allt här i världen lyfta sorgen och smärtan från! 
Varför är det så svårt att inse att det tar tid för såren på insidan att läka och att det gör ont? Är det för att man inte ser dem och inte kan kontrollera dem eller vad är det som gör det? Smärtan som såren orsakar går inte att förklara i ord och vad det är som river upp dem igen det kan man inte heller förklara i ord för det vet man inte alltid själv för det kan vara allt från hjärnspöken, minnen till ett ord men man vet när det händer för det känns. När de senare hamnar i "sårskorpestadiet" så känns det som om man kommer till ett stadie där man kan andas igen men man glömmer aldrig smärtan! En klok person sa till mig strax efter att jag hade kommit ifrån Helvetet att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tog att bryta ner det och kanske är det så det är även om jag inte ville tro det då och kanske är det även så lång tid det tar för såren att läkas helt med! Jag hoppas och tror att de kommer att läkas helt för det gör för ont att ha dem "blödande" hela livet och det tar för mycket energi.

Samtidigt är jag på ett konstigt sätt tacksam att jag har dem mitt i kaoset just nu för jag kan finnas för dem som betyder något för mig och jag kan förstå deras smärta,vad de går igenom och jag förstår det ingen annan förstår och jag är tacksam att jag kan finnas där och stötta precis som förståelsen för mig och min smärta finns där! Utan den vet jag inte hur jag skulle klara av att ha detta! Jag har många gånger tyckt att uttrycket "allt har en mening" är så ironiskt och har tänkt att den som hittade på det kan inte ha haft en enda motgång men jag tror mer och mer på det att det är så. Det finns mycket som jag önskar att jag hade sluppit gå igenom och de som jag älskar önskar jag hade sluppit gå igenom det som de gjort men när det är som det är nu och vi har upplevt det vi har så finns vi ändå för varandra med förståelse, kärlek och känslan att där andra har svikit finns någon som visar att inte alla är så. Just nu känner jag att det finns ett "plåster" som hjälper mina sår att läkas och det är den förståelse jag har hos dem som finns i mitt hjärta och speciellt en som alltid förstår hur jag känner och möter det med den ärlighet som jag behöver och som jag vet aldrig kommer att svika även om jag trodde att jag aldrig mer i mitt liv skulle våga lita så på en person. Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam här och nu och med de sår jag och de jag älskar har att jag har den erfarenhet jag har för tillsammans tror jag att vi kan läka såren och bli hela. Det är kanske så att om man någon gång känt en djup smärta som inte kan förklaras med ord och där man kände att man revs sönder på insidan och försvann som person så kan man förstå andras djupa smärta även om man inte upplevt den och då är jag tacksam över att jag kan hjälpa någon som jag älskar! 

TACK livet att du aldrig slutar att lära mig saker och se saker ur nya vinklar! 

  CRAMAR   

"The weak can never forgive

Forgivness is the attribute of the strong" Gandhi 

Sedan jag var liten har jag fått höra att man ska be om förlåtelse och man ska förlåta andra!

Jag insåg dock samma natt som jag kom från Helvetet att jag kommer aldrig kunna förlåta den som gjort allt detta mot mig och barnen, och som även gjort så att mina föräldrar och syskon blivit lidande. Min mormor som är starkt troende tycker att där ska man lyda Bibeln och förlåta men jag står fast vid att jag ALDRIG kommer att kunna göra det! Min förlåtelse kommer han aldrig att få vad han än gör! Många har sagt till mig att man går inte vidare innan man har förlåtit men jag kan inte förlåta något så vidrigt och ingen kommer någonsin att veta allt han gjort mot oss! Såren sitter så djupt och är så stora, både hos mig och barnen och rivs upp av så många saker i livet att det inte finns en möjlighet att jag kommer att kunna göra det och jag har förlikats med tanken och slösar inte mer energi på det.

Det var länge sedan jag slutade att ens tänka på det! Jag insåg på dag 1 att det var så det var och sedan går det in i ett öra och ut i det andra vad människor säger och min psykolog förstår mig, så jag förstår att jag har inte så fel där och det är inte den förlåtelsen detta inlägg kommer att handla om utan en hel annan! 

Det fanns få men nära vänner som sanär jag kom från Helvetet att de hade så dåligt samvete att de inte hade förstått vad som hände, även om jag hade berättat små,små, små delar av det som hände, en lite flis av en enorm bit men det var en förhoppning om att de skulle kunna förstå att det inte var som det skulle men innerst inne visste jag att de inte skulle göra det! Lovorden haglade över vilken "hjältinna" jag var som hade klarat detta och som nu hade kommit därifrån samtidigt som de inte nog kunde förklara hur synd de tyckte om mig som levde på skyddat boende medan han levde som att inget hade hänt! Redan här försvann några av de redan få vännerna och jag såg det då som att jag såg vilka det var som var de äkta vännerna och vilka som vågade stå upp för mig och vilka som tyckte att det var lättare att bara "vända kappan efter vinden" Jag var redan så van vid svek så jag reagerade inte så mycket över det utan konstaterade bara kort att det är så livet är att man inte kan lita på andra och var glad att jag inte berättat mer än jag hade gjort! 

De som funnits kvar under en längre tid av resan har känts äkta men jag inser att det bara gör att sveket känns värre när det kommer! Hon som jag såg som min närmaste vän under tiden i Helvetet men även efteråt inser jag idag bara att jag varit en envägsbollplank till! Jag var bra att ta fram när hon var ledsen, hade problem eller helt enkelt hade tråkigt den dagen som hon blev kär och lycklig så fanns det inte längre en plats för mig i hennes liv! Till en början så kände jag bara att okej det har varit så här förut och jag vet att en dag så kommer hon tillbaka och idag så slog bara tanken mig: VAD ÄR DET JAG TÄNKER!!!!!! Kan man verkligen förlåta allt? 

Jag satte mig ner och tog fram papper och penna! Mitt älskade underbara kloka Tvillinghjärta har lärt mig massor av saker och jag är så tacksam att hon finns i mitt liv och hjälper mig på denna resa och en av dessa saker är att få ur sig saker och inte bära dem inom sig! Plötsligt visste jag att jag kommit till en gräns att jag kan inte förlåta detta svek denna gången! Jag kan inte vara en "leksak" som plockas fram när jag behövs för att den personen har problem och jag ska finnas på nätter när hennes och mina barn sover och jag är som en zombie på dagarna och jag aldrig ska få finnas när det är lycka! Jag vill vara med på alla stadier i livet eller så vill jag inte vara med på något av dem! När jag började skriva detta "göra~slut~brevet" så kom plötsligt orden som ett rinnande vatten! Allt som jag burit inom mig under alla dessa år som vi varit vänner på hennes villkor och inte mina kom ur mig och plötsligt så insåg jag att det jag inte gjort i denna vänskapsrelation var att jag tog någon plats! Jag bad inte om att få finnas eller att ta plats utan jag var den som fanns med en "axel att gråta ut mot" när det passade och jag kom med råd när det behövdes och styrka när det behövdes men vad hade funnits när jag behövde något? Inget mer än när jag var på skyddande boendet och det var några månader av års vänskap och plötsligt insåg jag hur detta hade sårat mig och plötsligt så visste jag att jag kunde svara på min egen fråga! 

Nej man kan inte förlåta allt för det finns saker som människor gör mot en som man inte kan förlåta för att det skulle vara att förneka och förminska sig själv och framför allt att inte vara ärlig mot sig själv och det vägrar jag att inte vara mot mig själv igen! Jag inser att förlåta är ibland att säga "Tack för att du gav mig den här erfarenheten men nu går jag vidare i mitt liv utan dig och starkare än innan" och det viktigaste är inte att förlåta andra utan att förlåta sig själv för att man inte såg det då men att man blivit klokare och ser det nu och att man hela tiden lär sig av erfarenheten! Jag lär mig så länge jag lever och jag vet att jag kan förlåta mig själv och det ska jag öva på men samtidigt vet jag att jag inte behöver förlåta alla människor som finns runt mig för jag är inte svag för att jag inte förlåter dem utan stark enligt mig för att jag vågar stå upp för mig själv..........................

Och vet ni ~ den insikten gjorde att jag tog tre steg framåt så alla ni som sagt att jag måste förlåta för att gå vidare ni har fel! Jag var bara tvungen att förlåta mig själv för att jag inte såg då det jag ser idag med den erfarenhet jag har men jag behöver inte förlåta dem som svek mig för kliven hjälper inte dem mig att ta dem tar jag själv!!!!!

Lilla jag trampar på    och ger inte upp så lätt! TACK livet för ännu en lärdom!   

  CRAMAR