Ibland eller rättare sagt oftast så känns det som att när jag tittat åt höger så finns där en kamp som jag borde kämpa, tittar jag åt vänster så finns där en annan kamp som jag är tvingad att kämpa och tittar jag åt alla andra håll som finns så är det fullt med kamper som jag måste ta vare sej jag vill eller orkar för jag har inget val! Många som läser det tänker säker att ja, men det är ju så livet är! Ja det vet jag oxå att det är för livet är inte en dans på rosor men det känns som att mitt liv skulle kännas som en dans på just rosor om jag slapp alla dessa kamper med socialen, hovrätter, tingsrätter om vårdnaden som känns som om den handlar om liv och död för barnen och dörför även för mej och alla utredningar som följer med detta! Jag känner att det tar på krafterna att vara småbarnsförälder men det skulle finnas massor med krafter kvar om det bara var de vanliga striderna som just en småbarnsförälder  ska behöva ta som fanns i mitt liv! 

Igår var det dags för årskontroller av två av barnen! När jag kom dit så tittade sköterska på mej som förljt barnen sedan Liten bara var månader och så kom en kommentar som fick mej att le hela dagen i kaoset igår: Är detta verkligen samma barn som jag träffade för några år sedan??!!??!!
Jag kände att jag växtr för ett bättre utlåtande och betyg hade jag inte kunnat få för hon är inte tvingad att säja det och det är som hon säjer - nu är de "normala" barn som inte längre ber om ursäkt för att de finns till de vågar ta för sej, de vågar finnas och de vågar säja att de kan saker och det bevisar för mej att något har jag iallafall gjort rätt under denna resa! Samtidigt gör det mej livrädd att veta hur lite som behövs för att de ska bli de små som känner att de inte är värda något igen - det behövs bara att de får beskedet att de måste åka tillbaka till honom så är de där igen! Det har gått år och de ber mej så gott som dagligen att de ska slippa åka tillbaka till pappa för att de vet att han kommer att slå och göra illa dem igen, de vet att de kommer inte att få mat och de vet vad de kommer att bli utsatta för med och då är det vidrigt att vara mamma och allt man kan säja är att man gör allt man kan för att de ska slippa det! Det är vidrigt att höra deras planer hur de ska gömma sej om det blir så för att ingen ska hitta dem och man vet hur lagarna ser ut och man ser att där är en kamp som man måste ta för att rädda dem från detta - men hur länge till orkar jag det....................

Idag när jag hämtade på dagis så frågade en mamma mej hur jag fick till det med att hämta och lämna och få på tre kläder och allt runt! Jag svarade att det går på rutin nu för att jag varit själv med dem sedan Liten bara var några månader! Hon förvandlades till ett frågatecken och jag insåg att hon inte förstått att jag är ensam med dem! Frågan kom som ett brev på posten: Är du själv med dem också? Hur klarar du det?
Ja hur klarar man det?!?! Vad har man för val........ Jag valde inte att bli själv med tre små och jag har samma arbetsuppgifter och ansvar som de som är två föräldrar men jag vet inte hur det är att vara två och dela på det för barnen och huset och maten var mitt ansvar redan på den tiden när vi var två sk föräldrar! Jag yrkar ensam vårdnad utan umgänge och har haft det tillfälligt i snart 3 år och jag har klarat det! Om jag yrkar att det är det jag vill ha för att rädda barnen från Helvetet så måste jag ju visa att jag klarar det! Det är inte lätt, det är inte en dans på rosor och det är mycket som jag får undvara som andra föräldrar som har delat ansvar kan göra men jag ser inte det som att jag offrar mej utan att jag gör det frivilligt för att jag vill rädda barnen! Jag vägrar att skicka barnen till det Helvete jag själv flydde från med dem men det är fortfarande en kamp och det är en kamp att få livet som ensam mamma till tre att gå ihop med allt annat som också ska skötas och gå ihop och den som kommer i sista hand ja det är jag själv!

Det finns rättegångar som jag ser som kamper som kommer att komma, vårdnadstvister, det är utredningar inför vårdnadstivster och jag vet inte allt! Det är Arbetdförmedling och det är Försäkringskassan, det är utredningare inom sjukvården och rehabilitering och det är kamper om att få det att fungera så "normalt" som det bara går för barnen trots att vi har skyddade uppgifter och det känns verkligen som att vart jag mej än i världen vänder så är det kamper så långt ögat ser för det är inget som går lätt eller smidigt och jag kan inte förstå det!

Jag kan inte förstå att man inte ser till att en vårdnadstvist ska avgöras inom en viss tid och speciellt när det handlar om småbarn! Liten har levt en sjättedel av sitt liv tillsammans med honom! Har man rätt att kalla sej för förälder då när man inte visat något som helt intresse då? Smulan har levt mindre än hälften av sitt liv tillsammans med 2 föräldrar och har ändå så klara minnen av att pappa inte var snäll och att hon inte vill tillbaka till honom! Har man rätt då att kalla sej pappa när man inte ens har frågat utomstående personer som träffat barnen hur de mår eller om de har det bra? Om två månader så har Skruttan levt halva sitt liv utan den som ska kallas sin pappa och hur stor omställning är inte det att komma tillbaka till en person som man inte vill tillbaka till och som man är livrädd för! 

Jag har många strider kvar och jag ser många strider när jag ser mej runt omkring! Jag vet inte vart jag ska hitta energin eller orken till dem men det känns som att jag på något sätt måste prioritera vilka jag ska lägga den största energin och kraften på! Samtidigt så hör de ihop för hade inte han funnits och gjort allt detta mot oss så hade vi inte befunnit oss i dessa situationer idag. Och det känns som att om jag vinner en strid så styrker den utgången för en vinst i den andra striden så fastän inte orken finns så känns det som att jag måste vinna alla! Hur jag ska klara av det och varifrån den kraften ska komma det vet jag inte men jag får försöka att ta ett steg i taget och en dag i taget! 

Kan jag rädda mina barn så har jag vunnit högsta vinsten för för mej är de det viktigaste och det är dem jag älskar mest i hela världen! Det är de som ger mej kraften att fortsätta när det känns som att foten inte orkar ta ett steg till, när det känns som att jag inte orkar ta nästa strid eller att jag ger upp här och nu! Det är de som får mej att inte ge upp för jag skulle inte kunna se dem i ögonen och säja att jag gav upp - att jag slutade att kämpa för att de skulle slippa återvända till Helvetet för jag vet att jag inte får tillbaka dem levande och när de inte skyddas av den svenska lagen så får jag som den ensamma Lejonmamman försvara dem bäst jag kan men den kunskapen och mamma  känslan jag har!

Vart jag mej i världen vänder så ska jag lita på min magkänsla och mej själv för det är det som kommer att få mej att vinna de kamper som är viktiga för mej och barnen! Och har man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer!

PUSS    till dej från Lilla mej     

Idag när jag satt och pratade med min H så ställer hon frågan till mej i våra dryftande oss Olyckssystrar emellan "Vad är det egentligen som du är rädd för i de olika situationerna? Är de de andras reaktion eller är det din egen?!?!" Min första tanke och mitt första svar var naturligtvis de andra för varför skulle jag vara rädd för mej själv jag känner ju mej själv vid det här laget, jag har gått på terapi under en längre period och gått till djupet i massor och jag har testat mej till gränser som inte många människor har gjort så det är klart att jag är rädd för andra människors reaktioner och handlande! Kände mej så nöjd med min säkerhet och mitt svar tills jag kände att osäkerheten kom sen en objuden gäst och sedan kom även känslan av att jag lurade mej själv och jag insåg sakta men säkert att det jag är mest rädd för är mina egna reaktioner och sätt att handla och agera i situationer som jag inte varit i än i mitt "nya liv" men även den maktlöshet som jag känner att jag lever i och under hela tiden. 

Mina reaktioner och agerande i olika situationer de kan jag inte påverka så mycket har jag konstaterat efter denna dagen och alla funderingar. Antingen får jag ta dem när de kommer och lära mej av dem där och då eller så får jag låsa in mej och bara leva i den bekanta miljön och situatonen och det är inte något liv så det löser sej av sej själv konstaterade vi rätt fort men just detta att känna en maktlöshet är något så fustrerande så det finns inte ord som kan beskriva det och ibland så känns det som att det är det som är nära att knäcka mej. Det är det som gör att jag känner att jag ger upp här och nu för det ger mej en känsla av att det inte är jag som styr mitt liv helt och fullt!

Alla människor har val i livet och jag har mina jag med! Alla människor får konsekvenser av de valen de gör jag vet men det känns som om de valen jag gör får så stora konsekvenser och som att jag måste tänka i så många fler steg än vad jag behövde innan allt detta drog igång. Bara som en sån sak som när jag kommer till dagis idag och på en gång när jag kommer innanför dörren kommer en fröken (jag vet att de inte heter så men de hette så när jag var liten och jag tänker fortsätta att kalla dem för det) och tar tag i mej och säjer bara att vilken tur att jag hann före dem! Vi går in i ett annat rum och varje gång detta händer så vet jag att det är något som har med det som inte är som det är för de andra barnen att göra! Det visar sej att kallelserna till skolorna har kommit till barnen men eftersom våran ska på omvägar och några till omvägar innan vi får den så har inte Skruttan fått den. Dagis har funderat hur de skulle ta detta när de andra barnen börjar prata om att de fått reda på i vilken klass de ska gå och skola och allt det och Skruttan ska st där och inte ha fått sin och då känner jag bara sån maktlöshet. Det är en liten sak jag vet men det är inte en liten sak för oss för det är en liten sak tillsammans med massor med andra små saker som händer dagligen och det blir stora saker! Och det ger en känsla av maktlöshet. 

Jag skulle kunna göra en lista på miljoner med situationer där jag bara känner mej maktlös! Jag kan inte än idag säja till barnen om de beöver återvända till den personen som gjort dem mest illa i deras liv när de frågar utan får svara precis lika som jag svarade för år sedan att tanterna och farbröderna inte bestämt än om de behöver åka tillbaka till pappa! Hur maktlös känner man sej inte när man ska säja det gång på gång och se deras hopplöshet över att inte få ett svar eller ett besked. Hur maktlös känner man sej inte när man inte får ett slut för att det inte finns ett avslutsdatum på något! Jag trodde att den dagen när skolan började för barnen skulle jag inte behöva hjälpa dem med att bygga upp en säkerhet men jag inser nu att det var en överlevnadsstrategi för det är precis det jag kommer att få göra!

Jag och dagispersonalen kommer att få förklara för min dotter att hennes papper om att hon får börja skolan kommer att komma senare än alla de andra barnen bara för att hennes pappa är den han är och vi bor på ett hemligt ställe. Det kommer inte att spela någon roll att vi berättar för henne att hon ska börja tillsammans med de andra barnen för de har fått ett brev men inte hon och för henne är det viktigt. Hur ska hon kunna förstå och det gör mej arg och besviken att vi ska behöva förklara detta för henne.

Maktlöshet är en känsla som man ska behöva känna i en situation men sen känna att man får tillbaka makten och at man kommer vidare. Jag förlorade makten när jag gick in i förhållandet med honom och jag trodde jag skulle få tillbaka den när jag kom därifrån. Jag inser idag att jag hade fel för den dagen när det blev ett brottsmål och vårdnadstvist så hamnade makten hos myndigheter. Lite av makten ligger hos mej men den avgörande makten ligger hos dem och jag vill inte känna denna maktlösheten. Jag vill ha tillbaka styråran över mitt och barnens liv men när jag får det ~ vet jag inte!!!!! Jag vill kunna planera in saker men det känns som att jag vågar inte det för jag vet inte när förhandlingar, utredningar och annat som har med detta är! Det är som en person som jobbade på det skyddande boende som jag bodde på skrev till mej idag "Jag behöver få ett slut så att jag och barnen blir fri" Fri att plarnera och få ett liv!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Jag önskar att jag kunde vara en sån där person som bara sa ja och amen och som fann mej i att regler och lagar är på ett sätt och så accepterade jag det men jag är inte det och kommer inte att vara det någon gång i mitt liv förmodar jag för jag kommer nog alltid att reagera! Jag känner att det är så sjukt som det är och de som de är mest synd om är barnen!

Allt som jag handlar har ett bästföredatum och innan dess så ska det förbrukas. Om jag får en räkning så ska den betalas innan ett visst datum och om jag får en avi med pengar som ska hämtas ut så ska jag göra det innan ett visst datum och så vidare och så vidare! Allt har ett krav att man ska göra det innan ett visst datum och när domen kom så skulle man bestämma innan ett visst datum om man ville överklaga eller inte men när det gäller vårdnade då finns det inte ett "bäst~före~datum" där han som ska kallas för pappa ska visa att han kan leva upp till att vara förälder för att få kräva att ha sina barn alla de dagar, lov och helger som han fortfarande kräver efter att totalt ha skitit i dem i åratal! Man blir inte en förälder för att man är med och gör barnen utan man måste finnas för att vara en förälder och sätta barnen först och det har han aldrig gjort för det har alltid varit han i första rum och det han har gjort är att förnedra och skada och trycka ner barnen och ändå så ligger detta kravet kvar!

Jag känner att det borde vara så att det fanns ett "bäst~före~datum" på dessa krav som man ställer som förälder med när det gäller vårdnadstvister för jag tycker att om man ställer ett krav så borde det visas i handling att man vill det. Jag är överlycklig över att han inte finns i mitt och barnens liv men det är en oro att det aldrig blir klart för jag skulle vilja ge barnen ett besked för det är så många gånger som de har frågat om de kommer att behöva åka tillbaka till pappa och vi har svarat att vi vet inte för tanterna och farbröderna har inte bestämt det än! Hur kan man i år få bara strunta i att fråga människor som träffat barnen om hur det är med dem och ändå ställa krav att man ska ha barnen boende hos sej. Hur kan man efter att ha behållt allt som barnen behövde när vi flydde till socialen krävde att han lämade ut vinterkläder och han lämnade ytterkläder och inget annat få kräva att barnen ska komma och bo där? Efter att ha blivit fälld för misshandel på sin egen dotter ~ har man då rätt att kräva att barnen ska bo där? Jag tycker inte det men tydligen så tycker de som bestämmer och de som styr landet det!

Jag känner att när inte den andra personen visat intresse för barnen under år, myndigheter har sagt att det är skadligt för barnen om det skulle bli ett umgänge och han är fälld för misshandlar så tycker jag att man skulle dömma att det skulle inte vara delad vårdnad eller umgänge. Jag tycker att ansvaret skulle ligga hos föräldern som äberopar något att visa att den vill ha det och förtjänar att få den och jag tycker att man ska ta hänsyn till barnen! Varför anpassar man inte detta med ett "bäst~före~datum" som allt annat har i samhället? Är det för att det är för laddat eller är det för att man kan läsa mellan raderna att det är föräldrarna som har rätt till barnen inte barnen som har rätt till föräldrar som kan kallas för föräldrar!

Jag är inte den perfekta föräldern för den finns inte men jag gör allt jag kan för mina barn och de komme i första hand och jag kommer aldrig att sluta kämpa för att de ska få det liv som de förtjänar - men jag önskar att jag bara kunde acceptera hur samhället och lagarna ser ut men jag inser att jag kommer inte att kunna göra det för att jag är den jag är!!!!!!!!! Min kamp kommer att fortsätta!

PUSS    till dej från Lilla mej   

Jag borde sova ~ jag vet för jag kommer att vara färdig när det är dags att gå upp med barnen men jag är alldeles för lycklog för att kunna sova och jag måste bara få skriva av mej! Jag har lovat mej själv så många gånger att jag ska hålla blicken stadigt framåt att jag inte ska blicka bakåt men jag år glad att jag blickade båkåt till nyårsaftonen 2010 nu och jag inser att jag är en lycklig Qvinna fastän jag är den Ensammalejonamamman och jag insåg hur långt jag har kommit på ett år och hur många människor jag har kring mej som ställer upp för mej och prinsessorna och som älskar oss för dem vi är inte de som de vill att vi ska vara! Jag är LYCKLIG från      och fastän det kommer att komma perioder som är tuffa och jobbiga så vet jag att jag kommer att klara av dem för jag är starkare än jag trott att jag varit! 

Under 2011 fick jag min diagnos Förvärvad hjärnskada och ja det är tufft att få den bland alla de andra diagnoserna som har kommit men samtidigt så kan jag se hur långt jag kommit med hjälpen på detta året som har gått och hur mycket mer hjälp jag har av det strukturer och hjälpmedel som vi har satt in i min och barnens vardag men framförallt att jag har accepterat att jag har hjärnskadan och det är en del av mej. Jag kan vara mer förlåtande mot mej själv att jag glmmer, att jag inte har samma struktur och att det inte är samma mönster och sammanhang som tidigare ~ jag är inte samma person men jag är fortfarande ett starkare jag än när jag kom från Helvetet!

Jag har under året som varit klarat av en rättegång som blev inställ men även rättegången som blev av. Jag har insett i och med dessa att jag har personer som stöttar mej fysiskt och psykiskt till 200% och som tror på mej och hur mycket det betyder det kan inte jag med ord förklara. Jag har en vän som trots att hon känner oss båda var beredd att vittna för att styrka min berättelse, jag har föräldrar som stöttar mej i vått och torrt och som vittnade trots att de fick veta när de befann sej där att de inte var tvungna så gjorde de det för att jag och änglarna skulle få det avslutet som vi behövde. Jag har de som satt där hela denna dagen och gav mej den psykiska kraft som jag så väl behövde! Jag har dem som fanns där med sina tankar och gav mej kraften den vägen och inte att förglömma jag har min advokat som trott och stöttat mej från dag ett och som varit ett sånt enormt stöd! Utan allt som hade hänt hade jag inte haft dessa personer och jag vill inte vara utan dem en endaste dag! Jag hade inte varit den jag är idag och jag är stolt över mej själv och vill inte vara någon annan!

Jag har börjat fått hjälp med huvudvärken under detta året och även om jag förlorar vikt med den nya medicinen så känner jag att jag ska ge den en chans för jag ser en chans att få ett liv utan att var och varannan dag gå hem från dagis och lägga mej för att mitt huvud tar huvudet håller på att knäcka mej! Jag börjar se de ljusa punkterna i livet och inte bara de mörkar ~ jag vågar se att det finns en framtid inte bara en dag idag och jag är så tacksam så det finns inte ord för detta!

Jag ser att jag har byggt upp så mycket under detta året som jag inte hade trott att jag skulle ha gjort om någon hade sagt det till mej förra nyåret! Jag har flyttat och bor nu på det stället som jag ville från början men som socialen som jag då hade kontakt med då sa att jag aldrig skulle klara av utan att ens kolla upp det ~ där bor jag nu och jag klarar det! Jag har vågat släppa in människor i mitt liv och det jag är mest stolt över är att jag har vågat lita på mej själv när det gäller de nya människorna i mitt liv ~ de som inte känns att de bygger upp mej utan bryter ner mej de har jag vågat ta bort hur jobbigt det än känns och det har jag aldrig tidigare vågat göra utan jag har tänkt på andra mer än mej själv. Nu vågar jag se att denna personen är inte bra för mej och därför ska jag inte ha den så nära - jag ska inte vara otrevlig men den ska inte vara närmare än jag tillåter och för varje gång jag vågar lyssna på mej själv så växer jag. Jag ser att min känsla är lätt för jag får mer kraft och energi från beslutet!

Idag kan jag se mej själv i spegeln, jag är inte nöjd med bilden av mej själv och kommer nog aldrig att vara heller men det är mej jag ser, det är inte resultatet av vad någon annan vill att jag ska vara utan det är JAG! Jag kan idag se när jag ser tillbaka se det som min terapeut skrev i intyget till rättegången att när jag kom till henne så visste jag inte vem jag var och att vi jobbat med att jag ska se vad som är rätt och fel när det gäller vad jag gör mot mej själv och jag inser att det är det som har varit problemet tidigare ~ Jag har inte tagit hänsyn till mej själv så varför skulle andra göra det! Varför skulle andra vara rädd om mej när jag inte var det själv? Varför skulle andra respektera att jag sa ett nej när jag inte respekterade mitt eget nej eller när min kropp skrek att den personen inte var bra för mej? Varför skulle andra lyssna på mej när jag inte lyssnade på mej själv? Jag har insett inatt och detta nyår att kanske är det inte så farligt att titta i backspegeln om man tittar på de sakerna som kan få en att komma vidare och som får en att våxa som person och får en att bli starkare! Kanske är det just det man behöver ~ att få jämföra sej själv med just sej själv för alla är vi unika och det är det som gör oss speciella så en sak är säker och det är att jag kommer att fortsätta att vara den jag är bäst på att vara MEJ SJÄLV och jag kommer inte att anpassa mej för att passa in i en mall för jag är den jag är och den kommer jag att fortsätta att vara!

Jag har insett detta nyår att man kommer längre om man tillåter sej att vara den man är och om man lyssnar mer på sej själv än andra! För första gången i mitt liv är jag inte rädd för mej själv för jag vet vad som är bäst för mej själv och jag kommer inte att gå i samma fällor igen! Jag vågar se tillbaka och jag vågar se hur långt jag kommit och framförallt jag vågar lyssna på mej själv och vågar lita på att det jag känner och tänker är rätt! Det är rätt för mej men inte för andra men det spelar ingen roll för det är mej det gäller!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

PUSS    till dej från Lilla mej    som kommit så mycket längre än jag själv vågat inse även om jag kommer att ha mina svackor men det är de som är LIVET   

Igår damp det ner ett brev i min brevlåda som var väntat men jag var inte beredd på den reaktionen som innehållet gav. Jag har vänta på att jag skulle få domen från rättegången även om jag redan visste vad den blev - men ännu en gång har jag fått erfara att det ger så mycket starkare reaktion att se det svart på vitt. Jag blev vansinnig    och för första gången på dessa år som jag har haft min advokat så har han sagt till mej i telefonen att vi ska höras när jag har lugnat mej! Jag var inte arg på honom men på den svenska lagen och rättssystemet och han förstod mej så det var nog det som var orsaken till att han sa det han sa!

I Sverige är det förbjudet att slå barn eller aga som det kanske heter! Jag trodde att om man har slagit ett barn så är det barnet som man ser till i första hand och att man ska skydda barnet men det inser jag idag att lagen är så full med hål att man dömer det som att det skulle vara en vuxen person som man gör detta mot och det gör mej vansinnig   ! Jag ska lägga korten på bordet för att förklara min reaktion och kanske kan jag lugna mej lite efter det för jag får hjärtinfarkt snart av detta.

Våran dotter var bara några år när den händelsen som gick till åtal skedde. Hennes ombud och åklagaren var överens om att det var misshandel som han hade utsatt henne för! Hennes ombud hänvisade till ett fall som fanns i någon "lagbok" där han styrkte upp åtalet. När domen kom så blev det RINGA misshandel och jag kan inte förstå det - det går inte att få in i min hjärna hur det kan räknas som ringa misshandel när det är ett litet barn som blir slagen av en vuxen. stor man.......................... jag kan inte förstå det och jag kan inte acceptera det! Hur ser man då på barnen i samhället och det som polisen sa till mej för flera år sedan som jag tänkte att det kan inte stämma sämmerju - i lagen bedömmer man barnen som "vuxna" och man kräver att de ska kunna svara därefter på frågor med. Jag klarade inte ens att se förhöret med min egen dotter för det syntes på henne hur ont det hade gjort och hur jobbigt det var för henne att prata om det! De såg det med men ändå blev brottsrubriceringen RINGA misshandel. För mej känns det som att man säjer att det är okej att slå sina barn om man inte slår dem sönder och samman! Hittar inte orden för jag blir bara så arg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det som gör mej vansinnig och som fick mej at flyga i taket och inte veta vad jag skulle säja alls förutom att jag hade kunnat riva upp varenda människa i hela Sverige som kunde ändra lagarna och reglerna var detta att hon blev INTE TILLRÄCKLIGT kränkt för att få skadestånd och då kände jag bara att jag exploderade! Vad kan vara mer kränkande än att bli slagen av den personen som ska kallas för förälder och se till att skydda sitt barn??!!??!!?? Tårar av vansinne brände innanför mina ögonlock, hjärtat bultade så att jag trodde att det skulle komma ut ur min kropp! Vad är det för fel på samhället egentligen!!!!!!!!!!!!!!

Är det meningen att man ska bara accepera att det är så här det ser ut och säja ja och amen och det var ju positivt att han blev fälld för det! Ja det var det på ett sätt för jag kan kanske genom det rädda barnen från att återvända till Helvetet men samtidigt finns risken kvar att han ska få just ett umgänge! Tänker man inte som domare, nämndeman och de som gör lagarna att om en sån här händelse kommer upp så kanske det inte är den första gången! Reagerar man inte när det kommer in anmälningar från olika instanser att barnen berättat om olika övergrepp som den så kallade pappan har utsatt dem för att det är kränkande!!! Jag förstår inte och jag kommer inte att förklara hur många gånger min advokat än förklarar!

EN sak fattar jag iallafall att jag skäms för att leva i detta samhälle som är så fegt att man inte accepterar barnaga men man vågar inte döma utifrån ett barnperspektiv. Jag förstår att de föräldrar som startar en vårdnadstvist för att komma åt den andra föräldern och INTE tänker på sina barn utan sin egen visnt gör det svårare för oss föräldrar som kämpar för att rädda barnen och jag föraktar föräldrarna som håller på med det för att de inte tänker det minsta på barnen utan använder dem som ett verktyg för att komma åt den andra föräldern pga sina egna sårade känslor men kanske borde de tänka på vad deras egerande leder till för barn som ber om att INTE behöva återvända till den andra föräldern!

Jag vet inte om jag får tillbaka mina barn ens om det blir et umgänge, jag vet inte om de är dödade av den som ska kallas för förälder men en sak vet jag att det kommer att vara skadligt för dem på alla sätt man kan tänka sej att återvända till Helevetet! Kanske borde vissa föräldrar tänka sej för innan de använder barnen som ett verktyg för att hämnas mot varandra och tänka vad konsekvenserna för andra blir av deras agerande men troligen så finns det bara de i deras egna lilla liv! Jag får kämpa hundra gånger värre och får vänt emot mej att jag driver flera processer samtidigt med att jag har vårdnadstvist samtidigt som åtal för misshandel!

Jag tycker att alla som varit med att skriva och bestämma de lagar som ska skydda barnen borde tänka till för jag tycker inte att det fungerar. En RINGA misshandel leder inte till straff som är rätt mot det han gjort mot Skruttan och att det sedan inte är nog kränkning för ett skadestånd är helt sjukt! Inga pengar i världen kan ersätta det vi har utsatts för men det är ett sätt att visa att det är fel, att man har fått lida och jag känner idag bara förakt för hela lagen och systemet! Jag frågar mej ännu en gång - vart finns barnperspektivet i det landet som jag lever i och jag har fortfarande inte fått svaret och jag tror inte heller att jag kommer att få det!

Jag kommer att explodera men nu har Häxansurtant tagit ett varv med kvasten och jag blev inte lugnare jag inser bara mer och mer att det inte är en fungerande lag eller samhälle som vi lever i om man inte tillför den kategori människor som samhället skryter med att de finns och vi tillhör inte dem - det har jag konstaterat ännu en gång! 

PUSS    till dej från en vansinnig Lilla mej   

........................bara funderingarna består!

Jag trodde i min egna lilla bubbla att bara domen kom så skulle jag inte känna och tänka så mycket! Jag önskar att det hade stämt men som vanligt när jag tänker så blir det inte som jag trodde men jag har börjat lära mej det och känner inte samma besvikelse som jag gjorde så! Jag hade bestämt med mamma att jag skulle gå till dem för att ringa och höra vad domen blev och jag trodde att det skulle kännas som en lättnad att få den men att jag ville ha någon som psykologiskt stöd. Jag hade uptckt på olika personers kommentarer att det var osäkert vad domen skulle bli men jag hade som vanligt ställt in mej på det lägsta, nämigen att han skulle bli frikänd bara för att inte bli för besviken. Nu efteråt så tror jag att det även var för att gamla spöken spökade för mej med detta att ingen skulle tro mej om jag berättade så varför skulle de tro mej de som hade suttit och lyssnat??!!??

Promenaden till mina föräldrar har aldrig gått så trögt och aldrig tagit så lång tid och det kändes som om benen inte skulle orka bära mej. När jag kom hem till dem och fick en kram av mamma så skakade hela jag och det kändes som om telefonen skulle bränna mej! En del av mej ville att jag skulle ringa så att jag visste vad domen blev medans en annan del skrek att jag inte ville veta. Mitt i min inre kramp så ringer telefonen och det är min älskade E som ringer. När jag hör orden att jag visst vågar och att det inte är farligt så känner jag att hon skulle aldrig ljuga och jag fann modet inom mej ännu en gång.

Jag lyfte luren och fick höra att han hade blivit fälld, de hade trott på mej och bevisen så kändes det bara som att all luft gick ur mej och jag kände att jag skakade så jag kunde knappt hålla i något. Jag kände att det var en sån lättnad att han blivit fälld framför allt på misshandeln på Skruttan för kanske gör det att jag kan rädda dem från att återvända till Helvetet och om jag kan det så är det värd alla dygn av oro och hopplöshet som varit all skräck som jag känt och all rädsla för den största "beläningen" som vi kan få av våran kamp det är att någon av oss slipper att återvända till Helvetet. Jag behöver inte göra det fysiskt men om de behöver göra det så kommer jag att vara tvungen att återvända psykiskt. 

Det var glada reaktioner som jag fick och när jag ringde till E fick jag ett Halleluja. Jag visste att vilket straff han än fick så skulle det kännas som ett hån mot det vi varit utsatta för men det känns som en vinst att någon har sagt att det han gjore var fel och att det fick konsekvenser för honom. Kanske kan han känna en del av det som vi kände under tiden i helvetet men även i tiden efter det.

Jag känner ett hopp att det är så att sanningen vinner och att den kommer att göra det i framtiden med. Jag är stolt att jag har klarat av denna resa fram tills idag och jag vet att om jag klarat detta så kommer jag att klara resten med. Det finns massor med saker som är fel i samhället, i lagar och i mycket annat men samtidigt så känns det skönt att det inte är så fel att sanningen vinner

Jag känner att det är tungt vissa dagar även nu men jag vågar hoppas på en framtid och för första gången kan jag se ett ljus i horisonten. För första gången vågar jag tänka att det finns en framtid och det kommer att komma en tid när vi kan känna oss trygga för att han är inlåst och jag kommer att unna mej alla de dagarna och känna att jag lever, jag ska göra det som jag inte kan göra med barnen nu för att det innebär en allt för stor risk. Jag ska känna att jag och barnen lever och att vi förtjänar att göra det för att vi har vunnit över det onda! Jag kan se att jag lever och att jag har haft orken att fortsätta hur mörkt det än varit för ingen kan släcka mitt ljus!

PUSS    till dej från Lilla mej    

Jag är en person med stort kontrollbehov det kan jag erkänna men det känns som om jag inte har kunnat ha kontroll över mycket sedan jag kom från Helvetet utan mycket av mitt och barnens liv har legat i händerna på olika myndigheter eller personer men jag har aldrig känt mej så här lirädd för ett beslut eller att jag inte kan påverka som jag känner inför domen som kommer imorgon för det känns att vad än denna blir så kommer det att få konsekvenser som känns som att välja mellan pest och kolera. Denna domen är ett avslut på det som varit fast ändå så ligger den till grund för så många beslut som kommer att fattas längre fram och när jag tänker i dessa banor så får jag bara panik och känner att jag blir livrädd.

Det har gått bra fram tills idag att inte tänka på domen eller vad det kommer att innebära men jag är fullt medveten om att det har legat omedvetet och gnagt inom mej att den kommer att komma. När jag visste att rättegången skulle bli av så kände jag att när domen kommer så kommer det att vara ett slut på detta - idag inser jag att så tänkte jag för att klara av att överleva för idag ser jag att det finns en tid efter att domen har kommit.

Vilket straff han än får så känner jag att det kommer att kännas som ett hån mot hur det han har gjort påverkar våran vardag och vårat liv men det största hånet skulle vara att han går fri. Denna domen har en viktig roll i kommande vårdnadstvist och det kommer att ha en roll för mej - den kommer att bevisa att det fanns de som trodde på sanningen och som vågade se den. Jag känner at jag vet inte vilket besked jag vill ha när det gäller domen.

Går han fri då kommer tankarna att komma att det var ju som han sa att ingen skulle tro mej. Ja jag fick gå på rättegången och jag kände det som en seger att det gick till åtal och att jag klarade den men jag vet att när den tanken har försvunnit så kommer jag åter att lägga skulden på mej själv - jag borde ha förstått att ingen skulle tro på mej! De kanske tycker att allt var mitt fel och att det är därför som detta kom som dom!

Samtidigt så vet jag att i det läget har vi en lugnare vardag för han har vunnit över mej - han går fri och han kan berätta åt höger och vänster vilken idiot jag är som trodde att någon skulle gå på "lögnerna" som jag drog!

Om han får ett straff så känns det som att det inte finns ett straff som kan mätas med det som han gjort mot mej och barnen för vi får lida för det resten av våra liv både fysiskt och psykist för även om det kommer att bli bättre så tror jag inte att det kommer att försvinna. Jag kommer att påminnas mindre och mindre av situationer i vardagen och ord men det kommer alltid att finnas i mej för det är en del av mej, av min historia! Blir han fälld så är det en viktig del i vårdnadstvisten och det ger mej större möjlighet att kunna rädda barnen från Helvetet men samtidigt är jag livrädd att Helvetet ska komma till oss i våran "trygga värld"

Han har en sjuk hjärna och jag kan inte förstå hur han tänker men samtidigt är det som min advokat sagt mängder med gånger att den gången som jag förstår det är jag lika sjuk som han. Det känns bara som att om han blir fälld så skulle han kunna tänka att om han ska straffas för något som han "inte gjort" så kan han lika gärna göra det. Jag kan se framför mej de gånger han berättat för mej och barnen att OM vi berättade för någon så skulle de inte tro oss men OM vi berättade så skulle vi dö. Jag kan se blicken och jag kan höra det bestämda tonläget när han sa det! Han har lovat mej många saker och aldrig hållt dem men han har inte sagt något av de andra löftena med denna rösten, bestämdheten och kraften. Han har visat och berättat hur han ska göra för att vi inte ska leva mer om vi "sviker" honom - och det är ju det speciellt jag har gjort för jag har berättat i förhör men jag har även berättat det så att han hört det själv.

Jag är livrädd för hela denna situationen för jag har inte kontrollen och jag kan inte påverka något. Det känns idag som att jag inser att den säkerheten som jag byggtupp kring mej och barnen den är full med hål som jag inte sett tdigare! Det känns som om jag idag skulle vilja vara liten igen och krypa in i en trygg famn där någon säjer till mej att jag är trygg, att inget kan hända mej och jag skulle vilja ta med barnen i denna famnen! Jag skulle bara vilja känna att vi var trygga att det inte fanns några hot runt oss men det är bara en dröm som försvinner lika fort som jag hinner tänka den för sanningen och verkligheten finns och den knackar på hela tiden.

Jag vill kunna känna att jag är lugn att nu har rättegången varit och jag kommer att få ett slut - och ja jag får ett slut men samtidigt är det en start på något nytt som jag inte vet hur det startar och när jag inte vet det så kan jag inte förbereda mej eller säkerheten kring barnen. Jag känner mej ännu mer otrygg och ännu mer osäker än jag känner mej varje dag! Jag vill inte att det ska vara så här! Jag vill inte fundera på hur framtiden är och om det ens finns en framtid. Jag vill inte att andra människor ska avgöra min morgondag och ändå är det just där vi hamnar åter och åter igen för att en annan människa gjorde sitt val!

En person gjorde  ett val och flera människor blev lidande av konsekvenserna. Flera personers liv blev totalt förändrat den kvällen/natten! Det säjs att ödet styr mycket i vårat liv men jag känner att detta var inte vad ödet hade planerat åt oss! Någonstans blev det fel och det är många personer som blev drabbad av det felet! Man kan sammanfatta allt med att ett öde gav många konsekvenser och påverkade många människor i en riktning som ingen trodde att vi skulle hamna!

Jag och barnen hamnade i en värld där vi finns samtidigt som vi inte finns, där man tänker på säkerhet innan det som är roligt eller bra, där personer som står oss nära får försöka dölja saker som för andra är så naturligt som tex vart man bor, går på dagis/skola och sånt som tillhör det vanliga livet! Den sista misshandeln påverkade mycket av det som hände efteråt och jag tappade kontrollen även då men någonstans under vägen kom jag tillbaka till kontrollpanelen - inte helt med delvis och bara jag vågar hoppas och tro så vet jag att jag kommer att komma tillbaka till den ytterligare en gång ~ det är bara så jobbigt att inte veta hur vägen dit ser ut men kanske orkar jag om jag tar små, små steg för de tar mej iallafall framåt än om jag står och inte vågar ta det stora steget på en gång!

PUSS    till dej från Lilla mej    

............... gjorde tanken att de skulle spela upp ett förhör med en av mina änglar ont för att jag visste att hon var så liten vid den tiden och att hon hade det ansvaret på sina axlar. Nu när rättegången är över är det bilden av henne när hon sitter ensam med en polis i ett rum, tre år och med tårarna rinnande nerför sina kinder som gör ont och bara jag blundar så ser jag det framför mej. Mitt "mamma~hjärta" gick i tusen bitar när jag satt där och jag klarade inte av att titta på hela för att det gjorde för ont att se henne och ingen tröstade henne. Det kom bara nya frågor.................................

Jag kan minnas dagen än när hon och hennes M skulle åka till barnens hus för att göra detta förhöret! Skruttan var inte medveten vad det innebar att prata med poliser, och det ska man väll inte veta heller när man är tre år men hon fick lära sej det den dagen. Hon var jättespänd och när de skulle åka så vägrade hon att släppa mej. Jag fick säja att jag skulle följa med till dörren som gick ut och hon lugnade sej ett tag tills det åter var dags för henne att släppa mej. Då kom paniken och skräcken för det okända, det som hon inte visste vad det innebar. Jag hade fått "order" att det jag skulle berätta för henne var att hon skulle prata med en polis som ville veta vad pappa hade gjort! Vare sej mer eller mindre skulle jag säja och ändå så var det en så enorm skräck när hon skulle iväg. Det skar i mitt hjärta och jag hade bara velat ta henne i min famn och aldrig mera släppa henne, skydda henne från  allt som gjorde att hon blev stor för fort men jag kunde inte det för på det sättet skyddade jag dem inte från risken att behöva återvända till Helvetet!  M fick dra henne från min famn för Skruttan ville inte släppa och jag hade rivmärken på halsen efteråt. Jag kunde höra hennes skrik att hon ville stanna hos mamma men hon kunde inte det. Benen bar mej till dörrmattan där vek de sej och tårarna och skräcken kom! Jag har undrat många gånger hur man kan göra barn men speciellt sina egna så illa - men jag kommer inte att förstå det hur mycket jag än funderar så jag har lagt den tanken på hyllan men ibland så kommer den ner i mitt huvud iallafall. Jag har förlikat mej med kommentaren som min advokat ger mej varje gång jag säjer att jag inte förstår "Du kommer ALDRIG förstå för du har ett för stort hjärta för det och skulle du förstå så skulle du vara lika sjuk som honom!"

När jag satt på rättegången och såg förhöret flyttades jag tillbaka i tiden. Jag kände att jag bara hade velat lyfta henne ur filmen och tröstat henne, jag önskade att jag hade kunnat skydda henne och framför allt så önskar jag att han inte hade fått sett henne. Jag vill inte att det ska finnas en bild på henne eller någon av mina änglar på hans ögon men reaktionen från honom när han såg filmen var ett hånleende. För mej bekräftade det jag redan visste att han inte bryr sej om vad han gjort mot dem och att han skadat dem och ändå så ska han kallas deras pappa. Jag fick ännu en gång bekräftat att han inte har empati och att det bara är plats för just honom i hans värld ~ alla andra är bara spelpjäser för att han ska må bra!

Jag klarade inte av förhöret och jag kände att jag gick sönder i miljoner delar. Jag önskar idag och även då att jag hade rest mej på en gång när det började men det kändes som att jag svek henne då. Jag ville skydda henne men ibland är det som min advokat säjer att man kan inte skydda dem till 100 procent utan de måste utsättas för vissa saker innan man kan rädda dem från det stora helvetet och det är nog en sak som jag skulle må bra av att lära mej. Tyvärr är mitt mammahjärta för stort! Jag önskar att jag inte hade sett bilden av henne i samma kläder som Liten har nu, sitta där med stora tårar rinnande på kinderna och berätta att vi inte bodde med pappa mer och att hon tyckte att det var skönt för hon behövde inte vara rädd att han skulle göra illa henne. 

När jag efter lov från domaren rusade ut så trodde jag inte benen skulle bära mej! Jag såg henne framför mej med de stora tårarna rinnande ner för kinderna och jag kände att jag var tvungen att komma fram till toaletten innan jag skulle kräkas men benen bar mej inte hela vägen. Det är flera dagar sedan detta utspelade sej men jag ser det framför mej än när jag försöker att sova och det gör att det är omöjligt att komma till ro och somna. Jag kan se mina föräldrar när de sitter där och ska berätta om natten då våra liv aldrig mer skulle komma tillbaka till det normala! Jag kan se deras vånda när de skulle berätta och det var som att känslorna inte längre fanns inom dem utan fanns i luften. Och jag kommer hela tiden till samma tanke som jag försöker att inte tänka ~ OM jag inte hade valt att bli tillsammans med honom och bilda familj med honom så hade ingen av oss suttit i denna sitsen nu!!! Jag vet att den tanken inte ger mej något och den är inte bra men den kommer som ett brev på posten!

Samtidigt så ser jag ju precis som de som lever tillsammans med en missbrukare att det kom så smygande och blev så fort min vardag, mitt liv. Den första örfilen gjorde inte ont på utsidan men dessto mer på insidan men jag accepterade den och accepterade ursäkten som kom efter, löftet att det aldrig mer skulle hända och sedan var det igång. Jag var med om det som kallas normaliseringen ~ alla slagen och kränkningarna blev min vardag!

Om OM inte fanns var det många tankar och känslor som jag inte skulle ha men det är bara att inse att det ordet finns och allt som hänt har gjort mej till den jag är! Jag vet att tankarna och reaktionerna som kommer är jobbiga men samidigt så vet jag att de inte dödar mej ~ de är pusselbitar som jag måste lägga för att komma vidare och för att jag ska kunna sluta fred med mej själv och inse att ordet OM inte har betydelse i det som hänt för det har hänt och går inte att göra ogjort och IDAG så skyddar jag mina barn och har klarat av det ~ med andra ord kommer jag att klara det även i framtiden om jag inte slutar tro på mej själv!

PUSS    till dej från Lilla mej