Min terapeut som jag fick direkt efter misshandeln sa till mig att drömmar har något att berätta och att man skulle lita på det som de ville förmedla till en och jag vet inte hur många timmar hon och jag använde just till att analysera och spekulera kring mina drömmar ändå är det just där som jag har missat det viktigaste budskapet till mig själv! Det heter "Bättre sent än aldrig" och kanske är det så jag får tänka just nu när jag inser att jag har försökt att springa ifrån minnena istället för att gå ner "till rötterna" och rensa bort de som gör att jag inte kan växa vidare och bli den starka och friska lejonmamma som jag vill! Det är bara att inse att så länge det finns sjuka och döda "rötter" där nere så kommer jag inte att vara fri på det sättet som jag vill och jag kan inte komma från dem hur gärna jag än vill för en sak har jag insett under de dagar som jag nu har "analyserat" varför min energi bara försvinner och mardrömmarna bara blir värre och värre och det är att den som jag tror att jag har ljugit för mest under alla åren som jag levde i Helvetet är mig själv för att jag skulle överleva och den som blundade mest för allt som jag utsattes för var jag! Jag inser inte ens idag i vilken grad det jag utsattes för var, varför ~ jo av den enkla anledningen att det var min vardag och det var så normalt för mig att jag nu förstår hur sjukt och vidrigt det var på andras reaktioner och det får mig att inse att det är dags för mig att dyka ner till rötterna av allt och rensa en gång för alla för att bli fri! 

Det första minne som kom när jag inte tvingade mig själv att stänga av när det blir jobbigt var hur jag på min egen 30-års dag var på några vänner 30-årsfest tillsammans med Äcklet! Vi kom i alla fall tillsammans och sedan när han såg att jag hade träffat en av mina närmaste tjejkompisar och han var säker på att han visste att vi skulle hålla ihop så han visste vart han hade mig så gav han sig ut på sina äventyr! Det slutade med att jag fick höra att jag skulle gå till ett av de andra rummen för att han var där tillsammans med ett av sina gamla "flörtisar" men jag ville inte för jag visste vad som hände och hade sett redan innan de gick in dit nog mycket för att veta vad som hände där! Efter ett tag så kom de ut och jag spelade att jag inte mådde bra och ringde efter skjuts och åkte hem och var med hans son istället! Inte en fråga kom om jag ville att Äcklet skulle följa med hem eller något och ärligt hade jag inte velat det heller! 

Dagen efter pratade vi inte om händelsen men han fick det att låta som att alla på den festen hade pratat som om han och "flörtisen" hade gjort något för att de skulle se om hennes kille var svartsjuk! (Hon var singel men det visste han inte om att jag visste) 

Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag fann mig i det, att jag inte ställde honom mot väggen, att jag inte åkte någon annanstans............... att jag inte gjorde massor med saker men minnet gör ont inte mindre ont för att jag inte känner igen mig själv för fem öre! Under alla åren var det jag som var utpekad som "hora, lösaktig, flörtade med allt och alla...................." listan kan göras lång och egentligen om jag hade kunnat frammana detta minne tidigare hade jag vetat att det var sig själv han pratade om men hade det gjort någon skillnad eller hade jag bara varit sönderslagen tidigare? 

Nu har jag kommit åt en "död och sjuk rot" och när det minnet bara kom upp så var jag helt slut! Hela jag gjorde ont och det fanns inte ork till något och samtidigt kunde jag inte låta bli att fråga mig själv "Hade du din optimist trott att detta skulle bli en enkel resa som var över på en dag?" 

Ja jag hade nog trott att jag hade bearbetat det mesta men jag inser att det finns så mycket som ligger där som jag inte har en aning om vad det är och jag är ännu mer livrädd nu än jag tidigare varit vad de minnena är och innefattar! Ändå vet jag att jag måste få bort dem så att bara den friska roten finns kvar för jag vill inte ha något som tar den kraften som jag behöver! 

Det har varit en kamp att rensa bort allt det yttre som påminner mig om det som varit som parfym som jag tidigare haft och som varit "jag" som jag nu har fått bytt och hittat ett nytt "Jag" vilket inte varit det lättaste! Jag har bytt schampo, balsam, tvål, deo mm och jag trodde inte att man var så mycket en lukt innan jag inte tålde lukten av mig själv för att den påminde mig om det negativa som varit! Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att hitta nya lukter att idemtifiera sig med men det ligger mer bakom dofter än jag Det är verkligen sant att man lever så länge man lär och det r bara så att man inser inte allt förän man står där och behöver förändringen för att man inte kan ha det som det var när allt fungerade! 

Jag har inget i mitt hem som påminner om det som varit, mina kläder är utbytta och ja, mitt liv har i det yttre börjat om från noll och jag inser att det är nu som jag kommit till insikten att det är dags att rensa bland minnena med! Jag önskar bara att det var lika lätt där att man kunde ta ett minne och bestämma sig att detta vill jag inte ha kvar och så slänger jag det i en papperskorg som är gjord för minnen och så finns det inte mer men tyvärr så fungerar det inte så! Därför får jag gå den tunga, hårda vägen och göra mina "dyk ner bland rötterna" och rensa bland de negativa som tar min energi tills jag har hittat den där starka, friska roten som låter mig växa och bli så fri jag kan! Jag vet att minnena kommer alltid att finnas där och påverka mig för det är ändå de som gjort att jag är den jag är idag men jag vet också att ju bättre jag bearbetar dem denna gången dessto mindre kan de påverka och såra mig i framtiden och jag tänker inte låta dem skade mig mer ~ de har gjort mer än nog skada redan och jag har bestämt mig för att bli fri en gång för alla även om det kommer att ta sin tid 

  CRAMAR   

Jag vet att om min bli går sönder så lämnar jag in den på en verksad för jag klarar inte att laga den själv, om våra cyklar går sönder kan jag laga vissa saker och när saker här hemma går sönder får jag antingen laga dem, be om hjälp att laga dem eller helt enkelt köpa nya för att ersätta dem! Vad jag inte vet är vart man vänder sig när det känns som att livet är trasigt för det känns som att jag har försökt att reparera det i år och ändå så är det inte helt, jag är inte helt och jag kan inte annat än fråga mig: Vad gör man när livet känns trasigt? 

Jag erkänner att jag är en grubblare och jag analyserar saker men hur jag än grubblar och analyserar så kan jag inte komma fram till vad jag ska göra för att laga det ellet mig själv för jag har verkligen försökt på alla sätt som bara går! Jag har fått acceptera att jag kommer att få leva med mina skador efter misshandeln och anpassa min vardag och liv efter dem till en viss del och det är jobbigt men jag klarar av vardagen och mina troll men inte att jobba och det gör ont men jag överlever det så länge jag har dem jag älskar mest hos mig och kan skydda dem! Jag har visat för mig själv och många andra att jag klarat mer än vad jag själv trodde och vad som egentligen är mänskligt att stå ut! Jag klarade att lämna något som många blir kvar i och jag har vänt ryggen åt det och byggt upp ett nytt liv även om vi dagligen påminns om det som varit av livet vi är tvingade att leva och ändå så känns mitt liv så trasigt! Jag har människor runt mig som älskar mig, är tacksam att jag lever idag för de trodde att jag blev dödad den dagen, jag har människor som hjälper mig och ställer upp och ändå så känner jag mig som den ensammaste på denna jorden! Det känns som att när mitt liv är trasigt så blir även jag det, när var jag hel sist om jag är ärlig mot mig själv............ jag vet inte för jag kan inte minnas det! 

Jag har nog hela tiden trott att bara rättegångarna var över så skulle mitt liv bli helt igen ~ men jag vaknade upp efter dem med en besvikelse för det var inte "limmet" som gjorde mig och mitt liv helt igen! Det har funnits så många bara så jag skulle kunna göra en enorm lista...... bara jag klarade av att vara bland människor utan att vara livrädd att han var en av dem.......... bara jag klarade av att....... men varje förhoppning följdes av en besvikelse och mitt liv kändes precis lika trasigt som innan! Det kanske upplevs som jättegnälligt när jag skriver det här men jag har verkligen försökt att se varje "solglimt mellan molnen"! Mitt sista hopp var att jag skulle känna att när jag fick en "fritid" medan han satt av sitt straff och jag kunde känna mig lite lugnare för att han var under bevakning även om oron och rädslan ändå skulle finnas så skulle jag känna att mitt liv blev lite mer helt! Brevet kom där vi skulle fylla i vilka upplysningar vi ville ha som målsägare! Det första jag tänkte och kände var att nu kan vi göra det vi inte kunnat göra innan sedan kom en annan känsla som jag inte ville känna SKULD!

Jag inser att jag känner skuld för allt! Jag känner skuld för att just denna personen är pappa till mina barn, att vi är i den livssituation vi är och att barnen inte kan vara som "alla andra" som finns runt oss, att han har hamnat i fängelse fastän jag vet att det är hans val att han har misshandlat mig och hans ena dotter och att det finns massor med värre saker han gjort och jag vet inte allt mer jag skulle kunna räkna upp som jag känner skuld för! Och jag skulle bara vilja skrika NÄR HAMNADE ALL VÄRLDENS SKULD PÅ MINA AXLAR?????? Men där vet jag svaret ~ den dagen normaliseringsprocessen och hjärntvättningen började för där inpräntades det att allt var mitt fel och ingen annans och jag inser hur djupt in det sitter! 

Vad gör man när livet känns trasigt? Jag vet inte för jag har försökt med allt som jag kan komma på och som andra har haft som förslag för att jag ska komma tillbaka till där jag en gång var innan det fanns övergrepp och jag inte visste vem jag själv var eller vad jag tyckte om men än idag så finns det dagar när jag faller tillbaka och inte vet vad jag själv tycker! Jag önskar det fanns en sån enkel lösning som att man kunde gå in på en affär och säga att man behövde en tub med lim för att man skulle laga sitt eget liv för att det gått sönder eller att man lämnade in det på en verkstad men tyvärr är det inte så enkelt så det är väll bara att fortsätta att söka! En sak vet jag iallafall att jag vet att jag inte kommer att ha lösningen imorgon heller för jag har slutat att tro att det ska komma med att om jag klarar att..........

Hoppas att du hittar din lösning på att göra livet helt om det känns trasigt för jag anser att alla förtjänar ett helt liv!

  CRAMAR   

~ Hallå! Vart befinner du dig nu med dina tankar.............................

Jag inser med ens att jag var långt långt bort med ändå inte för jag var här och nu och när jag är tillbaka i "verkligheten" ser jag åter in i de blåa ögon som symboliserar den största tryggheten som finns just nu! Jag tittar in i dem och blir plötsligt medveten om tårarna som rinner ner för mina kinder utan att jag själv var medveten om det och med ens ser jag armarna som sträcks ut mot mig och den öppna famnen som erbjuder mig att krypa in och att känna en trygghet, värme och att jag får vara den jag är ~ och jag tar det erbjudandet! Jag kryper in där och andas in lukten som bara finns där och känner värmen och tryggheten av att känna en annan människas andetag och jag ger mig själv utrymmet att tänka att om vi inte hade träffats i den situation och omständigheter som vi gjort hur hade våran relation sett ut då? Svaret kommer jag aldrig att få men jag vet att jag är nöjd med våran relation nu för det är han som gör att jag överlever och kan få känna någon slags trygghet i cirkusen som är och om någon skulle se oss nu skulle de tro att vi var ett par och det får mig att le för en tryggare "storebror" än honom kan jag aldrig få och hur det ser ut det bryr jag mig inte om just nu för jag behöver den här famnen här och nu! 

Som att han kan läsa mina tankar och att jag inte vill förklara så kommer frågan:
~ Vad var det egentligen du tänkte på? Du vet att det är lättare att bära när man delar det med någon för så brukar du säga till mig! 

Ja det brukar jag men det är lättare att vara klok till andra än sig själv! Jag tar ytterligare ett andetag av den luften som luktar trygghet och omtanke och jag känner att jag vill dela min nya insikt! Jag är redo att dela den med någon som står mig nära och det är ändå honom som jag måste umgås med, vi är inlåst i mitt alldeles egna "fängelse" för att livet ser ut som det gör! Hur ska någon kunna förstå det jag inte förstår själv men jag vet att jag kommer inte att komma ifrån detta efter att han sett tårarna som runnit på mina kinder så det är lika bra att ta andetaget och börja berätta! 

~ Hur dumt det än låter så inser jag att alla elaka ord som jag fick höra under tiden i Helvetet har gjort massor av hål på insidan av mig! Slagen har gjort skador som jag får leva med hela livet men de flesta gav blåmärken och ömma ställen som försvann, men alla orden lämnade var och ett hål som finns kvar och de försvinner inte av sig själv! Det känns som om jag hela tiden har letat efter något som kan laga dessa hål men jag har än idag inte hittat det eller vad det nu är som kan laga dem och när något börjar lagas lite så känns det som att det behövs så lite för att det åter ska rivas upp igen.......................... Jag vet inte med andra ord vad det är som behövs för att jag ska bli hel igen utan dessa hål! 

Rädslan gör också att hålen blir större och de växer....................

Jag känner mig totalt snurrig och dum och det känns som att ingen kan väll förstå detta men till svar får jag bara en sån enorm kram som värmer genom hela mig och hör orden Tack att du förklarar så jag förstår! Han berättar sen att det inte är så lätt som kille att förstå hur man känner det när man levt som kvinna i ett sånt här förhållande men att det jag har delat med mig har hjälpt honom massor att förstå och få en annan syn på detta och att det framför allt hjälpt honom i jobbet! Han tittar på mig och jag känner att nu kommer det något som jag inte är beredd på och han berättar om en gång när han varit riktigt rädd! Jag känner bara hur jag litar ännu mer än jag gjort tidigare för att han kan förstå mig på ett annat sätt än om han inte visste alls vad den känslan är för jag tror inte att män känner det lika ofta som kvinnor för att de är starkare och kan försvara sig på ett annat sätt! Sen blir det tyst och vi bara sitter där och sedan kommer frågan högt som jag själv hade malande i mitt huvud:

~ Vad tror du det är som skulle kunna fylla i dessa hålen om du bara gissade eller känner efter?..................... Komplimanger tror jag inte på för dem kan du inte ta och vill inte ta heller! 
Han ler sitt speciella leende och jag känner att han har rätt! Jag tycker verkligen inte om komplimanger om de inte kommer från "rätt" personer och de är lätträknade och jag kan räkna dem på en hand och får fingrar över! Jag upplever dem som sliskiga, fjäskiga och tycker inte att de är ärliga utan bara inställsamma! Men vad är det då jag behöver för att bli hel?

Det heter att man måste älska sig själv innan man kan älska andra men jag håller inte med om det för då hade jag aldrig kunnat älska någon annan för jag har aldrig älskat mig själv och det har alltid varit saker som jag velat ändra hos mig själv! Jag älskar mina barn helt utan förbehåll så den regeln kan jag stryka och det jag inte tycker om och uppskattar hos mig själv tycker jag om hos mina barn så jag vet att jag dömer mig själv hårdare!

Jag trodde nog att denna tomma känsla skulle försvinna när jag upptäckte att jag inte blev bestraffade för saker som jag tidigare blev bestraffade för men den finns fortfarande kvar! När jag använder tex kläder som jag fick höra att jag såg fet, ful och äcklig ut i så måste jag se mig själv massor av gånger i spegeln innan jag går ut och fastän spegeln har bekräftat att jag inte är fet så känner jag mig det ialla fall på en gång när jag kommer utanför dörrren alltså är det inte synen av mig själv heller som stänger och täpper till hålen inte andras kommentarer som bekräftar att jag inte är fet och ful fyller igen det för dessa hål sitter så djupt så de nås inte av de orden! 

Jag sitter där och funderar och funderar och jag vet inte vare sig in eller ut och ju mer jag tänker och känner dessto mer inser jag att min insida är som insidan av en bikupa ~ full med hål och det går inte att täppa igen dem alla på en gång utan det krävs massor med arbete och innan de kan täppas igen så måste jag komma på vad det är som passar till just de hålen som jag har! Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma fram till det men jag hoppas att jag kommer att göra det för jag vill inte vara en "bikupa" utan jag vill vara hel men det är bara att fortsätta att tänka och känna och jag vet i alla fall att jag har en famn som lovar mig trygghet när tårarna rinner utan att jag själv vet det och det är inte alla som har en sån vän! 

  CRAMAR   

Idag har jag haft en av mina "djuptänkar~dagar" när jag funderar över allt och ingenting och det är inte jag som styr tankarna, de bara kommer och för en gångs skull så låter jag dem komma för jag känner att jag är så stark att jag orkar med dem och de måste få komma för annars så ligger de där inom mig och bara gnager! I början av resan var jag rädd för dessa dagar nu har jag insett att de kan vara en styrka med för det jag bearbetar det läggs undan så nu tillåter jag mig på ett helt annat sätt att ha dessa dagar för jag vet att de dödar mig inte! 

Jag vet att jag har svårt att låta människor komma nära mig för jag har både en och två och tre och några till murar som de ska över innan de kommer nära och får lära känna mitt riktiga jag och det är inte många som får chansen ens att komma över den första! Det känns som att jag har en slags "check-lista" som jag kollar av och jag kan lova att den har många punkter som man ska bli godkänd på innan man får tillstånd att klättra upp på stegen som har många pinnar för att komma över den första muren! Om man begår ett misstag på den klättringen så finns det ingen nåd, man är ute ur försöksklättringen för jag har blivit bränd för många gånger för att börja om igen! Elakt?!?!?! Ja kanske men bränt barn skyr elden och har man försökt att närma sig den för många gånger och gjort samma erfarenhet att den bränns så går man inte dit och jag har gjort den erfarenheten att sviker en person en gång så gör den det fler gånger så för mig har det samma innebörd! Jag skyddar mig själv från att få fler sår på insidan än de jag redan har och jag vill inte att de som finns där ska öppnas igen för de gör nog ont redan som de är! 

När jag satt och funderade i detta med relationer till olika människor så kunde jag bara konstatera att en gång i tiden så hade jag massor av människor runt mig och jag verkligen trivdes med det för jag har alltid haft lätt för att få vänner och har alltid varit omtyckt för att jag har varit sprallig och haft glimten i ögat men samtidigt att man har kunnat lita på mig både om man berättat något men samtidigt att jag har ställt upp för mina vänner! Av dessa så var det några som var ytliga vänner men jag hade många vänner som stod mig nära! När jag började fundera i detta så tänkte jag vad visste dessa personer egentligen om mig som jag då ansåg stod mig nära? Ju mer jag tänkte dessto mer insåg jag att jag hade en hög gräns för integriteten på den tiden! Jag berättade det jag ville och inget mer så den som visste mest om mig var Plumzen som jag levde tillsammans med och mina vänner de fick veta det jag ville att de skulle veta! En visste en sak medan en annan visste något annat men jag vet inte att det fanns någon som hade en helhetsbild av mig mer än just Plumzen för jag ville inte släppa på saker som var för personliga för det har varit viktigt för mig jämt att ha en del av mig som är just "mig"

Plötsligt kände jag sorgen komma och jag insåg att detta är något som helt har försvunnit idag! Inte för att jag har velat att alla ska veta allt om mig för jag har fortfarande en mur som innanför den är det bara jag som ska veta om vad som händer och sker för det är min "privata mark" men den är inte min privata mark för den har plötsligt blivit offentlig när det blev utredning på utredning! Hur många har nerskrivet hos flera olika myndigheter i vilka olika ställningar de har haft sex tillsammans med sin partner, eller vad de och deras partner gjorde efter att de hade haft sex? Jag har fått sitta och berätta det för polis, socialen och Familjerätten och sedan kan jag bara tänka mig att det är fler med dem som har läst det! Jag är tacksam att jag har haft ensamvårdnad under tiden så att det har varit sekretess på den för annars är det ännu fler som hade läst detta! Mina föräldrar har varit involverade i vårdnadsutredningar, polisförhör och med socialen när de blev inblandade direkt efter misshandeln så det känns inte som jag har något som är integritet när det gäller detta mot dem heller längre! Jag har fått berättat allt och det är som jag sa till min advokat efter att jag hade pratat med Familjerätten efter den stora utredningen som de gjorde till vårdnadstvisten att det kändes som att de var in under mitt skinn och letade efter fel och brister och som om de skulle veta vilken storlek jag använde på tamponger för att kunna ha en synpunkt på det med! Är det verkligen så här man ska känna efter att det enda man har gjort är att blivit utsatt för övergrepp i sitt eget hem och sedan kämpat för att ens barn ska behöva återvända till det helvete man själv flydde? Tydligen eftersom jag sitter här och känner så! 

När jag levde i helvetet var jag ute på krogen 3 gånger för jag klarade inte pressen och terrorn som var när jag skulle göra något utan honom så jag hoppade över allt sånt för att det var lugnast! De gånger som jag var iväg fick jag precis innan jag skulle åka visa honom vilka underkläder som jag hade på mig! Jag minns första gången när jag tittade på honom som ett levande frågetecken och frågade varför han skulle se dem innan jag åkte? Svaret han gav mig kändes som en örfil i ansiktet: Jag ska veta om du byter om/efter att du har knullat ute på krogen så du inte kan lura mig!!!!!!

Jag förstår inte idag att jag fann mig i det men det gjorde jag och gränsen för integriteten i förhållandet hade redan suddats ut innan dess men den suddades ut ännu mer efter det! Jag styrde inte över mitt klädval längre och jag styrdes mer och mer! Jag hade aldrig varit otrogen i något av mina förhållanden och hade inte heller en tanke att vara det nu, det var bara hans sjuka hjärna som gång på gång skapade situationer för att straffa mig och det var han som gjorde alla sakerna som han anklagade mig för inser jag och har jag fått bevis för i efterhand!

När jag suttit på alla förhör och samtal med olika myndigheter är det situation på situation som kommit upp där jag för dem visat att jag var nertryckt och att jag inte hade någon integritet och att mitt största arbete nu efteråt var att bygga upp barnen men även att bygga upp mig själv, min självkänsla och min integritet! Idag på min "grubblar~dag" kan jag inte låta bli att fundera över om integriteten är helt utsuddad hos mig dels efter allt som hände i helvetet men även efter allt som varit sen jag kom därifrån där jag fått vända ut och in på allt som jag känner, tänker och har varit med om och inget har varit för personligt! Många gånger har det varit så jobbigt att prata om att jag har fått tänka att jag sitter där och pratar om någon annan och påminna mig om att jag gör det för att kunna rädda barnen för hur ofta berättar man om det privataste för vilt främmande människor?!?!?! Jag har klarat att berätta det och jag hoppas att det ska rädda barnen så att de en dag själva kan bestämma om de vill ha kontakt med den som ska kallas pappa, vilket jag inte tror att de kommer att vilja, men samtidigt kan jag inte låta bli att reagera att det inte finns något som ska vara privat! 

Kommer gränsen någon gång att komma tillbaka igen där jag känner att detta är "mitt", bara mitt och det kommer jag inte att behöva dela med någon eller kommer hela tiden tanken att finnas där att någon gång kanske jag behöver dela detta med någon "obehörig" med? Jag vet inte, det enda jag vet här och nu är att min gräns för integritet är väldigt utsuddad och det kommer att ta lång tid att rita i den igen och tro att den kommer att hålla om jag lyckas rita i den igen för tron och tilliten lagas inte lika fort som murar! 

  KRAMAR   

Att jag hamnade på skyddat boende efter att jag kommit från Helvetet är en sak som jag nämnt här tidigare men det jag nu kommer att skriva om är en sak som jag vet kommer göra att jag kliver på massor av tår men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej det, och det är bara så att sanningen svider och om den inte kommer ut så kan inget förändras! Jag var och är tacksam att jag fick vara där för det var en "fristad" från allt där jag kunde känna mej trygg! Jag kan inte säja att jag inte kände rädsla men den hade jag känt vart jag än hade befunnit mej någonstans! Rätt så fort insåg jag dock att det fanns en mall som man helst skulla passa in i och när en person som bodde där inte gjorde det så kändes det som att hon inte fick samma chans som oss andra! Jag var "liten och hjälplös" och visste inte något så jag känner att jag passar in rätt bra i "mallen" på hur man skulle vara för jag var den som inte ställde krav och inte sa emot utan jag sa mest ja och amen för det var vad jag var van att göra med den "ryggsäck" som jag hade med mej mot dem som hade "makt". Dem som var på samma nivå som mej de vågade jag visa vad jag trodde var mitt rätta jag för!

Jag är tacksam för att jag under denna tiden träffade helt underbara personer som jobbade ideellt där. Personer som såg till det som fanns kvar där långt inom mej och som jag inte visste fanns där själv men de såg det och de vågade berätta för mej vad de såg. Vissa av dem finns kvar fortfarande och de vill jag inte leva en endaste dag utan för de är en del av den styrkan som jag har för jag vet att de finns där och de trodde på mej när jag var som svagast och de har aldrig svikit mej en sekund utan alltid funnits där, både när det varit lättare men även när det var som värst! När jag gick till vårdnadstvisten var mina ben som gele och jag visste inte hur jag skulle ta mej dit och utan Gulligaste E vet jag inte hur jag skulle ha klarat det! Utan hennes ord hade inte trappan gått att gå och bara att höra att hon visste att jag skulle klara detta gav mej "vingar" Den som säjer att tro inte betyder något den vet inte vad den pratar om för att veta att någon tror på en det kan flytta berg och dessa 2 starka Qvinnors tro som jag har med mej i mitt liv idag ~ den kan förflytta många berg!

Samtidigt som jag blev starkare och visste mer och mer vad jag ville och framför allt vad jag tyckte så började jag se en ny sida, inte av dessa två Qvinnor för de har funnits hela tiden, men av de som jobbade på boendet där jag hade bott! De människor som jag hade trott skulle hjälpa mej att utvecklas i att bli självständig började at ifrågasätta mina val i kontakter med personer som gjorde mej stark, som stöttade mej och som gav mej något positivt. De började ifrågasätta ställningstaganden som jag gjorde och saker som de hörde från andra ringde de till mej för att höra om det stämde och fråga min syn på det. Jag som hade varit i denna situationen tidigare men då med personen jag bodde tillsammans med och hade barn med hamnade åter i den situationen men med de personer som hade hjälpt mej och som jag på något sätt stod i en beroendeställning till kändes det som trots att jag hade flyttat därifrån! För mej så kändes detta jättekonstigt och det kändes som att jag kom i en situation där jag började ifrågasätta mej själv igen!

Jag bollade detta med en av de Qvinnor som alltid finns för mej efter ett tag för det kändes inte rätt! Speciellt en manlig kontakt som jag hade var något som blev väldigt ifrågasatt för det hette att jag kunde inte ha hur många mentorer som helst, ändå var de inte medveten om vad jag pratade med honom om utan detta var något som de hade fått reda på från andra att vi hade kontakt med varandra och jag valde att inte redovisa något för dem när de frågade mej! Jag har blivit ifrågasatt om mitt val av att bo hemma hos en person istället för ensam på ett hotell innan min första rättegång för det borde kännas bättre att bo på ett hotell än att det skulle bli rörigt att bo hos en person ~ men ingenstans fanns frågan vad jag ville! Jag känner bara att ju mer jag tänker på detta så är det än en gång så att när man är stark så "passar det inte in i mallen" och jag tycker att det är så hemskt att det ska vara så! Jag vet att jag låter som en gnällmadam och jag vet att jag kliver på tår, jag är fullt medveten om det men jag känner att jag måste få ur mej detta för det ligger inom mej och gnager som en börda som måste få komma ut! Och jag vet att de jag berättat det för inte kommer att prata om det för jag har bara berättat det för dem jag litar på!   

Jag har analyserat detta massor och jag har funderat och det som känns så hemskt för mej det är att man kommer till dem som ett offer, man är utsatt och som jag var så visste jag inte "vem jag var egentligen eller vad jag tyckte om eller inte tyckte om" men jag har kämpat och byggt upp mej själv bit för bit. Ibland har några bitar rasat igen men jag har inte gett upp utan har samlat ny kraft för att lyfta upp de bitarna igen och fortsätta att bygga och jag har kommit en bra bit på vägen! Jag har många runt mej som hjälper mej i arbetet och som ger mej positiva kommentarer men även som ger mej den positiva kritiken som jag behöver för att komma vidare och de personerna vet när jag behöver en kram eller när jag behöver en knuff för att komma vidare! De som jobbar på ett ställe som man kommer till som "offer" (jag hatar det ordet) tycker jag ska vara så proffesionella att de inte lägger sej i det privata! När jag inte har bott där på ett långt tag och byggt upp mitt kontaktnät och de ser att jag mår bra av det och jag kommer vidare i livet och i mitt arbete att bygga upp mej själv så förstår jag inte varför jag ska stå till svars varför jag har kontakt med den eller den, varför jag väljer att bo hemma hos en person istället för att bo på hotell! De har kommit med bra råd med det ska jag inte sticka under stolen med men de försvinner med skadan som detta gjorde för det tryckte ner mej och jag kan ärligt erkänna att jag bröt ihop efter det sista samtalet som jag fick för det var rena korsförhöret! Jag fick stå till svars för mycket och jag fick höra vad de tyckte om mycket och jag kan inte säja att jag tyckte att det var proffsigt! Det har gått ett tag sen dess, jag har funderat, tänkt och gått vidare men jag tycker fortfarande att det är fel! För mej sänder detta ut signaler att de hjälper mej så länge jag är "svag och gör som de vill" men när jag blir stark och har en egen vilja då får jag stå till svars för det med!

Detta inlägg kanske tas som skitprat ~ men det är det inte menat som! Jag hoppas att om någon läser det som jobbar inom detta så kan det väcka en tanke hur man känner sej när man är i min situation! Man är redan så bränd, man testar de personer som man tar in i sitt liv inte bara en, två eller tre gånger utan en miljon gånger och de man släpper nära sej de har förtjänat den platsen. Jag var livrädd för män och att anförtro mej för en man igen det fanns inte och att det sedan skulle bli ifrågasatt när det är en person som jag känt att jag kunnat prata och ventilera massor med saker med det kändes som att vara tillbaka i Helvetet med svartsjukan igen! Vad syftet var denna gången ~ det vet jag inte och kommer nog aldrig att få reda på men det känns inte rätt på något sätt. Att ifrågasätta min relation till en person som har jobbat ideellt hos dem det är inte heller rätt för mej! Jag förstår inte att de inte kan vara glad över att jag har hittat någon/några som finns för mej och gör mej stark och som får mej framåt i kampen! Jag förstår inte att det inte finns förståelsen att när man lever i den situationen som jag gör så behöver man de personer som man litar på och som man släppe nära sej ~ för de är inte många! Jag kan räkna dem på mina fingrar och jag behöver inte använda alla fingrar som jag har!

Kanske är det så att jag växte ifrån dem och blev för stark och att det inte var det de klarade men då borde tanken ha funnits att det var det jag skulle göra! Tanken borde ha funnits att de gjorde samma sak mot mej som han gjorde när jag levde i Helvetet ~ ifrågasatte mina beslut och ifrågasatte mitt omdöme och mina val och lät mej stå till svars inför dem som i mina ögon stod över mej! Åter igen var jag under någon annan som "dömde mej"....................men tydligen så fanns inte den tanken som jag tycker borde ha funnits innan de ens slog numret till mej att är detta rätt att göra efter det hon gått igenom!

  TACK till er två starka Qvinnor som alltid finns E & C    

  KRAMAR   

Jag kan inte sluta känna tacksamhet över de personer som finns i min närhet som får mej att se klarhet efter klarhet som jag egentligen borde se själv! Kanske är det just därför som man har vänner ~ för att de ska få en att se de där sakerna som gör att man kan ta nästa steg, som gör att man orkare ytterligare en liten stund till för annars så hade men helt enkelt gett upp för länge sedan! Dessa personer som alltid finns där, vare sej jag är glad eller ledsen, arg eller inte eller om jag orkar prata eller om det är en sån dag när jag bara kommer och sätter mej och bara behöver en kram ~ och de ser det utan att jag behöver säja det! Dessa personer som kan se på det jag skriver att jag behöver höra att de finns där vad som än händer och de som inte ställer ett endaste krav på att jag ska vara på ett speciellt sätt utan bara vara jag och må som jag gör för jag duger!    TACK   att ni alltid finns!

Idag satt jag och pratade med just en av dessa personer och så bara tittar hon på mej och säjer: Men tänk på en sak! Det är inte du som har valt den situationen som du lever i och det är inte du som har gjort så att det har blivit så här!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har tänkt det miljoner av gånger jag erkänner, men först när jag fick höra någon annan säja det till mej och så ärligt så gick det in att det är ju så det är! Och just nu var det verkligen precis det jag behövde höra efter en vecka som inte varit mänsklig för fem öre för det känns verkligen som allt som har kunnat hända har hänt! Barnen har mått daligt för att mycket har påmint dem om saker som har varit förr, det är sommar och det var då som mycket hände och förändrades!

När man kommer till situationer som innebär förändringar för barnen inser jag hur mycket deras förflutna fortfarande påverkar dem! Skruttan skulle på inskolning och det var ny miljö, nya personer och mycket som var nytt! I den situationen så kom massor av detta som jag inte alls ser i vardagen längre som han intalade henne att hon var värdelös att hon inte kunde något och att hon inte skulle göra något för hon skulle ändå inte lyckas! Det gör så ont att se och höra henne säja att jag kan inte det här mamma jag vet det och veta att det är inte hennes ord! Jag ser hur hela hennes kroppsspråk förändras och hon blir åter den lilla som hon en gång var, inte lika liten men mycket som påminner om den och man inser att det kommer att följa med henne i många år till, inte lika starkt men det kommer att finnas där. Att se hennes oro över småsyskonen när de inte är på samma ställe och hon inte har kontrollen och veta varför denna oro finns det gör ont i hjärtat! Ett barn ska inte behöva bära detta och jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna lyfta bort det från hennes axlar och bara radera bort minnena! Därför betydde kommentaren idag ännu mer! 

Samtidigt att se föräldrar som beter sej som att de inte vuxit ifrån sandlådan gör att jag bara funderar hur deras barn ska bli när de blir stora! Jag kan inte låta bli att fundera om det är de eller barnen som ska gå i skolan för det var inte frågan om att barnen skulle vara nöjd med klassindelningarna utan föräldrarna! När de väl hade fått sin vilja igenom ~ då var det minsann inte ett pip som kom över deras läppar trots att Skruttan var den som kom själv i sin klass efter att de hade "krigat" en hel dag! Känner bara att jag är stolt över henne för hon tittade bara på mej när jag frågade henne hur det kändes att ingen från hennes dagis hade kommit i hennes klass och sa: Mamma! Det känns bra för jag känner att jag tycker om de barnen som jag är i samma klass som!

Jag kände att jag var en stolt mamma då för det visade att jag har en dotter som kan lita på sina egna känslor och vågar känna efter vad hon själv tycker! Att jag inte kunde förklara för de andra föräldrarna när "kriget" var igång varför vi hade hamnat i den gruppen som vi gjort eftersom våran situation är som den är och den läraren hade tagit emot överrapporteringen av henne gjorde inte situtionen lättare men det känns som att jag börjar bli van! Hon hade sina två bästa vänner med sej från början för att det var de som dagis hade trott att hon helst ville ha med sej men efter "kriget" hade hon inte dem kvar där heller så jag är glad att hon var nöjd och längtar tills skolan börjar ändå för jag vet inte hur jag hade gjort annars! Nu känns det som att hon kan få en nystart och det är hon verkligen värd!   Och jag är så överlycklig över att hon är nöjd med situationen och att jag vet att hon skulle våga säja om hon inte skulle vara det! 

Det känns alltid som att när jag har som minst med kraft ~ det är då som det händer som mest som testar mej! Kanske är det så livet är men ibland så vore det så skönt om det bara var en liten bit i livet som var en platt raksträcka där jag bara fick tänka på att transportera mej framåt! Känns som att det hela tiden är en utmaning att ta mej framåt och att det är en kamp! Jag har hela tiden vetat att det någon gång skulle komma en kalllelse till rättegången och ändå när den väl kommer så bryter den ner mej! Det kändes som att den bara slog undan fötterna på mej helt! Känslorna blev en karusell och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Hjärtat det slog så jag trodde att det skulle komma ut ur min bröstkorg! Jag förstår inte varför det är så mycket värre att se allt svart på vitt när det är skrivet! Kanske är det för att det är först då som man inser att det är "på riktigt" En sak vet jag i alla fall ~ att ännu en gång har jag fått bevisat för mej att ibland måste man brytas ner igen för att kunna bygga upp sej och bli stark och det ska jag göra och jag ska klara det! Jag ska klara även denna rättegång för att få det avslutet som vi förtjänar! Jag ska visa mej själv att jag orkar och klarar det och för att bygga upp mej ska jag skala bort allt som inte ger mej energi utan tar min energi utan att ge tillbaka!  

Idag har jag genom kommentaren insett att jag har inte satt mej i situationen själv men jag sätter mej ofta i situationer som tar min energi istället för att ge mej energi! Många gånger så känner jag att jag utnyttjas för att jag tycker synd om människor men jag behöver inte rädda andra! De jag behöver rädda nu är mej själv och mina barn först! Det är så lätt att säja till andra att om de inte mår bra själv och är starka så kan de inte hjälpa andra ~ men varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? Kanske är det som en annan vän sa till mej att jag har för stor empati.......... Kanske är det den som jag ska lägga lite åt sidan för att samla energi till det som komma skall! För idagsläget finns inte energin och någonstans så känns det som att en del av livslusten försvunnit och mycket går på att jag måste och det har varit så förr och jag vet att det inte bara förändras över en natt vare sej åt det ena eller åt det andra hållet! 

Jag har inte valt situationen jag lever i nu för den har påverkats av det som varit men jag väljer situationen som jag kommer att leva i framöver och det kan ingen annan göra åt mej! Kanske är det dags att tänka mer på mej själv än vad jag gör och kanske är det dags att ta det steget nu för ingen gör det åt mej............................................

  KRAMAR     

Idag har jag bara haft en sån frustration över allt och ingenting ~ över allt som jag inte kan styra och över allt som jag inte rår över och ändå så vet jag att det är sådan fruktansvärt bortkastad energi och fastän jag vet det så kan jag inte göra något för att få bort känslan den bara finns där och påverkar mej! Jag inser att om inte alla de som är "så mycket mer akuta i samhällets ögon" så hade jag för några dagar sedan fått ett avslut på ett av mina mål men nu blev det inte så, jag är åter sjukskriven för att jag nu har nya sjukdagar och väntar för att se om Försäkringskassan godkänner det trots att inget fortfarande har förändrats sen jag blev utförsäkrad och mitt i allt så undrar jag vad som egentligen har förändrats i mitt liv samtidigt som jag inser att massor och allt har förändrats! Rörigt? Kanske det låter som, men det är inget mot vad det är att leva mitt liv! 

Jag har två personer som har min tillåtelse att kalla mej för söt och den ena är mammas faster som skulle kalla mej för det vad jag än sa för det har hon gjort sen jag var liten och i hennes ögon kommer jag alltid att vara den "lilla och söta" hur gammal jag än blir! Den andra är en "tant" som är min kloker och som finns i min närhet och jag är så tacksam att hon finns och tänker längre än min hjärna tänker många gånger! Jag kan erkänna att det är så att den som är äldre är klokare och det är bara att respektera.

När jag satt med min psykolog här i veckan och gick igenom mina minnen som jag frammanat så kom hon fram till samma sak som mej ~ att jag kan mana fram dem men att jag inte kan koppla ihop dem med känslorna som ledsamhet och argheten på samma sätt som jag borde göra och känna! Detta speciellt när jag skriver om barnen och jag känner det själv att där lägger jag "locket på" ännu mer för att jag har varit tvungen att göra det under så lång tid. En kommentar som hon sa har fastnat mer än alla de andra och det var den att hon tyckte att jag skulle skriva en bok för jag kunde få med henne minnet med detaljer och så att hon blev berörd men mina känslor fanns inte där men hon kände! Och det är så det känns för mej med för jag vågar inte släppa fram mina känslor för de har varit nertryckta så länge så jag minns inte hur man känner när man har dem eller hur man hanterar dem! De är inte en del av mej längre för jag har blivit för bestraffad för dem för länge och för mycket

Jag fick i "uppdrag" att fortsätta att minnas men att ta fram minnen om barnen och även koncentrera mej på vad det är jag känner när jag minns detta! Jag känner att okej, jag behöver det för att jag ska komma vidare samtidigt som det inte var vad jag hoppades på!  Jag hade hoppats som den optimist jag är att hon skulle säja "Bra! Du såg mönstret att det inte var ditt fel" och vad jag trodde eller hoppades sen det vet jag inte men det var inte att jag skulle rota ännu mer i det som varit ialla fall men nu blev det så och innerst inne så vet jag att det är det jag behöver för att förstå men det är så jobbigt så jag vill inte! 

Idag så kändes det som att det inte fanns något som kändes som att jag förstod varför jag skulle minnas för att komma framåt efter att ha fått fram ett av de jobbigaste minnena under denna minnes-resan! Jag kände frustration innan och den blev inte mindre efter och det kändes som att jag verkligen skulle ha behövt detta som jag pratat med dem om ~ någonstans att göra av all denna frustration och irration, att bara få tömma ur mej den, men nu hade jag det inte! När jag var på väg till dagis så träffade jag på min Tant Kloker som bara ger mej en stor kram och frågar hur det är med hennes sötis för att hon ser att det är något! Jag berättar en kortversion eftersom hon är en av få personer som vet hur mitt liv ser ut och som lever i min närhet! Hon tittar på mej med sina gamla, kloka ögon som bara utstrålar så mycket värme, omtanke och kärlek och så säjer hon en så klok sak:

"När du går i skolan läser du historia för att du ska förstå världen du lever i nu! Kanske är det så att du måste minnas och lära dej din historia för att förstå dej här och nu.................."

Det kändes där och då som att hon lika gärna hade kunnat gett mej något "lugnande" för det är ju klart att det är så det är! Det känns ofta som att andra inte förstår mej  och jag kräver inte att någon ska göra det för hur ska någon kunna göra det som inte har levt mitt liv ~ för ibland så känns det som att jag undrar om det verkligen händer på riktigt men tyvärr så är det så! Jag inser att först när jag förstår mej själv i det förflutna så kan jag förstå mej själv där jag är nu! Då kak jag nog vara mer förlåtande mot mej själv och jag kan förstå varför jag reagerar och framförallt resonerar som jag gör i vissa situationer! Det är som jag tänkte nu ikväll ~ jag förklarar massor av saker till personalen på dagis som inte andra föräldrar ens tänker en tanke på att nämna och jag gör det för att jag har den ryggsäcken som jag har! Jag inser att om jag inte berättat för personalen om det som hänt och det vi varit med om delvis eller rättare sagt så mycket som jag tyckte att de behövde veta för att ta hand om barnen men även fyllt på efter vägen för att de skulle kunna hjälpa barnen i olika situationer så skulle de reagera på detta och jag tror många gånger att de skulle ha funderat vad jag egentligen försökte dölja med att berätta om sakerna. Det känns som för att jag har berättat om det som varit har de en förståelse för det som händer idag! Varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? För att det är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra troligen...............................

Kanske är det bara att acceptera att det är så det är ~ att för att jag ska kunna förstå mej själv och mina reaktioner så måste jag minnas! Nu har jag chansen att få hjälpen med detta och jag har den bästa hjälpen om jag skulle känna att jag faller och att jag håller på att rasar och jag har en som lyssnar på mej! Jag känner att egentligen så har jag inget att förlora för det har gjort ont hela denna resa och det kan inte göra mer ont det kan bara bli bättre........................

Jag vet att man måste våga för att vinna och jag har vågat nu inser jag att jag även måste våga minnas och jag ska våga även denna gången även om det kommer att göra ont! Jag har bevisat för mej själv tidigare att jag blir stark när jag måste även om jag inte insett det och att jag klarar mer än jag tror och jag ska göra det även denna gången! 

                                                                                                                                           KRAMAR      

.........................och som bonus så fick en insikt att det inte var mitt fel på något sätt, något av det som hände! Och det värsta är att jag vet inte om jag är glad eller ledsen över denna insikten för jag känner mej så kluven men jag vet en sak i alla fall och det är att den gjorde ont och kommer att göra ont länge för idag så såg jag så tydligt mönstret i hur det har spelats för att jag skulle få dålitgt samveta, lägga skulden på mej själv och stanna kvar i Helvetet!

Jag skulle maila över de minnen som jag plockat fram från mitt "hjärn-arkiv" till min psykolog idag och eftersom jag är en sådan tidsoptimist så satt jag här i sista stunden och renskrev alla minnen från mina handskrivna papper till datorn! Det kändes som att hjärnan kokade och det var jättejobbigt men nu i efterhand så känns det som att det var en mening med detta för jag såg ett mönster som jag aldrig tidigare sett när jag gått på terapi eller haft minnen som dykt upp! Jag kunde se ett mönster i hans beteende men det som jag såg tydligast var ett mönster i hans sätt att lägga fram saker men sedan hur det blev när det kom till mej så att jag la skulden totalt på mej! Allt var mitt fel för hade jag inte gjort si eller så hade han inte sagt det till mej, eller så hade han inte slagit mej! Inte en endaste gång tänkte jag att jag hade gjort så att något blev bättre! VARFÖR? Jo, för att jag var nertryckt och tyckte att jag var inget värd! Jag hade accepterat den synen som han ville att jag skulle ha på mej själv ~ att jag bar skulden till allt och att jag var värdelös! Idag kan jag ju se att jag var den starkaste av oss! Jag bar verkligen allt ansvar och försökte väga upp allt så att barnen skulle slippa se, vara med och bli bestraffade. Jag försökte få reaktionerna innan det skulle vara fler än nödvändigt som var med tex om det skulle vara kalas eller att vi bara skulle få främmande!

Det som känns så hemskt är att det tar så här lång tid innan jag inser mönstret och innan jag ser att det var så här! Jag har sett det förut men jag har inte förstått det på samma sätt! Det är först nu som jag insåg det så här tydligt och som "pusselbiten" föll på sin plats! Det gör så ont att jag har gjort det här mot mej, att jag har tillåtit det samtidigt så känner jag att nu kan jag vara mer förlåtande mot mej själv! Jag kan förstå och förlåta mej själv för att jag inte förstod allt som hände hemma och som barnen utsattes för! Hur skulle jag kunna förstå det när jag inte ens förstod helt och hållet vad det var som hände! Det är som de säjer att när man utsätts tillräckligt länge för ett trauma så förstår man tillslut inte att det är det som händer utan det blir bara ens vardag! När jag accepterade första slaget så accepterade jag ju att han slog mej så hu skulle jag säja nej til det andra slaget och hur skulle jag efter det kunna säja nej till det tredje...................................... de blir en ond cirkel och till slut är slagen så många att man kan inte räkna dem längre! Det som en gång var ett blåmärke på kroppen har förvandlats till mängder av blåmärken det är bara det att de har olika färger och olika storlekar för de kommer inte från samma tillfälle och de fylls hela tiden på!

Hade det varit lättare att erkänna det som hände om de hade suttit så att alla sett dem ~ jag tror inte det för det var i mitt huvud frågeteckena satt och det var där det satt att det var mitt fel ingen annanstans! Det är bara att se att det tog år att lägga pusselbiten att skulden inte var min och för det behövdes det att jag skulle "tvinga" fram minnen, skriva dem för hand och sedan skriva in dem på datorn på en och samma dag minnen som jag tvingat fram under nästan 2 veckor! Är inte det sjukt så vet jag inte men det visar för mej hur hjärntvättad man är och jag hoppas att någon annan slipper bli så hjärntvättad och kan komma ifrån helvetet fortare än mej! OM jag bara kan hjälpa någon så är jag nöjd för ingen förtjänar att leva som vi gjorde........................................... Ingen förtjänar att ta på sej skulden för någon annans beteende för vi är alla ansvariga för våra egna handlingar hur det än är!!!!!!

  KRAMAR