Är det fel att stå upp för sig själv eller gör jag det på fel sätt? Jag är inte den personen som tycker och tänker och inte säger det men samtidigt så förväntar jag mig att det är precis det som andra människor ska göra till mig med ~ säga det direkt till mig istället för att jag ska få höra det från andra eller att jag ska få höra det som en kommentar som bara "råkar" hoppa över deras läppar när de redan har passerat. Är det farligt om man står och säger vad man tycker, känner tänker och det blir en diskussion? Är det inte precis det som vi lär våra barn och som de lär sig på dagis och skola att man löser saker genom att prata om det för hur ska man annars lösa det? Nä jag är inte dum jag vet att allt går inte att lösa genom att man pratar om det men man kommer en väldigt bra bit på väg genom att göra det och att kunna acceptera att alla människor kan inte ha samma uppfattning och tanke. 

Jag är den udda människan i samhället som inte infinner mig i alla de sociala reglerna som finns bara för att de finns där. På stället där jag bor ska man lyssna på vad alla säger och bilda sig en uppfattning om alla utifrån det. Vissa är okej att umgås med och andra mindre och sen finns det de som är ren synd att umgås med. Där går jag mot strömmen helt. Jag umgås med de jag vill och jagbildar min egen uppfattning, jag är den som uppfattas som den "aviga" typen för jag släpper inte nån nära innan jag fått en uppfattning. Ja jag går säkert miste om en del som jag skulle kunna umgås med men lätt fångat lätt förgånget Jag vill ha de personer runt mig som jag trivs med och som jag litar på och vad är faran med att bilda sin egen uppfattning jag förstår inte det för tycker alla om samma godis eller glass? Måste det då vara så att jag tycker om samma personer som alla andra tycker om. En annan sak som jag inte förstår är varför man på en gång när man fått reda på en sak måste berätta det för allt och alla vare sig det är sagt i förtroende eller som vänner mellan Tror man att man stiger för de andra då? Är det bara jag som tänker att vad händer då om jag berättar något för den personen? 

Jag kan se en person som står upp för sig själv och tänka att den är stark och den vet vad den vill men på en gång när man är tjej och gör det så är man kaxig, bitch och jag vet inte allt. Kan man inte bara accepteras för att jag har vuxit och jag vågar visa vem jag är men samtidigt så accepterar jag dig för den du är och vad du står för men jag kommer inte låta någon trycka ner mig mer för det hände under en allt  för lång tid och det tog för lång tid att bygga upp mig själv men framför allt att hitta mig själv igen. Det behövs väldigt lite för att jag ska falla på min stig och fundera om jag förtjänar min plats här på jorden men för varje gång som jag vågar stå upp för mig själv så blir fallet mindre och jag reser mig fortare. Jag har ärr på min insida som jag inte visar eller blottar förän någon kommer mig riktigt nära men det behövs inte mycket för att de ska rivas upp och kanske just därför låter jag inte så många komma mig nära för det gör ont när de rivs upp och det krävs tid innan de läks igen. Det finns minnen som sover just nu men det finns lukter, ord handlingar och rörelser som väcker dem till liv som gör att hela det liv som jag byggt upp för mig och trollen bara rasar sönder för jag hamnar som på en filmvisning där mitt förra liv visas och kag vet inte var knappen finns för att jag ska kunna stänga av filmen där jag sitter på första parkett. Det är bara så att alla människor som man möter har något som de kämpar med, bär på eller kämpar för så kanske ska man inte vara så snabb att döma, säga det som man precis fick höra eller som man fick se utan tänka till en gång till innan orden lämnar ens mun för orden kan göra större skada än nytta och kanske är den du pratar om en bättre vän och person än den du just är på väg att berätta det till

  CRAMAR   

Är det så att vi föds med de rollerna vi får beroende om vi är kille eller tjej eller är det så att vi får dem längs vägen i livet? Enligt mej så får vi dem på en gång när vi föds för det är "förutbestämt" att flickor ska ha tjejiga kläder på sej och killar ska ha kläderna som är lite tuffare och om man som mamma väljer att gå emot denna oskrivna regel så är man en liten revolt bland mammorna på öppna förskolan. Har man ljusblå kläder på tjejen som ligger i vagnen så kommer hur naturligt som helst kommentaren: Vilken söt son ni har. Honom måste ni vara stolt över och det kommer säkert att bli en fotbollsspelare när han blir stor. När man då som mamma förklarar att det är en tjej ser det ut på den som man berättar det för som om man kommer från en annan planet som har lyckats missat helt att det är en killfärg som man har satt på henne. Tanken slår dem inte att blått kanske är min favoritfärg helt enkelt!

Jag erkänner ~ jag är egentligen inte bättre när jag tänker efter lite längre för nog att jag gick emot klädkoder och de magiska "gullighetskoderna" med rysch och pysch" som jag inte alls tycker om men när det kommer till aktiviteter på fritiden som mina troll ska hålla på med så har jag aldrig ställt frågan till tjejerna om de vill hålla på med tex hockey utan tex gymnastik, kör, dans osv var de naturliga frågorna. Jag försöker ju tänka att det var för att jag ansåg mej att inte ha råd med den dyra utrustningen men innerst inne vet jag att det inte var det. Men vi lämnar snabbt den delen av detta inlägget   

Tanken kring detta ämne kom härom dagen när jag skulle skjutsa Skruttan och hennes bästis till en klassfest och jag hörde dem fnissande sitta i baksätet sitta och prata om hur roligt det skulle bli och vad de skulle göra. Då säjer bästisen: Förra året dansade jag tryckare med O Jag vet att det är killen som ska bjuda upp men det var jag som frågade men jag fick ju dansa med honom i alla fall. 

Denna kommentar har fastnat i huvudet sen dess. Jag sa till henne att man visst fick bjuda upp som tjej om man ville dansa och frågade vem det var som hade bestämt att bara killarna skulle bjuda upp och hennes självklara svar var att "det bara är så". Är det så vi lär våra barn att det ska vara att man som tjej ska vänta på att en kille ska komma och fråga? Att det är killarna som har initiativet och att vi tjejer bara ska vara "fina flickor" som sitter där och väntar på att de ska välja och vraka när det passar dem? Ja jag vet att jag är hård nu i orden men det är ju lite så det är. Jag vill att mina barn ska kunna se utanför ramarna och kunna göra det som de vill men veta vad som är rätt och fel, men inte behöva tänka på om de är tjej eller kille. Jag vill inte vara en sån mamma som begränsar dem och ger dem en klar roll för att de är av ett visst kön. 

Lite så suddas denna gränsen ut för dem eftersom de har levt ensam med mej under så många år så jag får ta på mej både en "mamma-och-pappa-roll" här hemma och göra det som man delar på när man lever tillsammans. Jag önskar att alla människor iställlet för att se att jag är tjej så jag kan inte göra det istället kunde tänka att jag ska testa för jag har insett under dessa år att man kan mer än man tror och på ett sätt är jag tacksam att jag har varit med om denna resa för jag har testat mina gränser på ett sätt som jag inte skulle ha gjort annars. Jag tror att framför allt vi tjejer lätt kan gömma oss bakom en fasad att vi är svaga och vi kan inte lika mycket som killar men vi kan mer än vi tror. 

Även om samhället ger oss en roll redan när vi föds så kan vi förändra den. Förr fick inte kvinnor gå i byxor, de fick inte rösta, män skulle inte vara hemma med barn tex För mej visar det att det går att förändra saker som varit "förutbestämda" och jag tror vi kan förändra de förutsedda roller som jag tror att vi föds in i men jag erkänner jag kan ha fel så har du en annan åsikt så är du välkommen att berätta den. 

  CRAMAR   

Om man söker på synonymer till manipulera så är det styra med ohederliga metoder, styra, påverka; förfara bedrägligt, fiffla, smussla,mygla, påverka  som man får fram. Jag bestämde mej efter mitt destruktiva förhållande som fick mej att hamna långt under skosulorna att jag aldrig mer skulle låta mej manipuleras ändå är det just den känslan som jag har just nu att jag gör eller är det så att jag bara är för snäll. 

Under mitt förhållande kunde mitt x få mej att tro att det jag precis hade upplevt inte hade hänt utan att det var något som jag hade missförstått och att det bara hade hänt i mina tankar för att jag hade förstått allt fel. Ändå visste jag inom mej att det hade hänt, det var som jag visste och hade upplevt det. Just nu känns det som att jag manipuleras till att inte veta vad jag ska göra och att inte veta vad jag ska tro om saker och ting för ingenting går ihop av det jag får höra. Det skrämmer mej och samtidigt så vet jag inte om det är så att jag letar efter det som jag är van med precis som jag letar efter "spöken" från det förflutna hos alla som börjar komma mej nära för att hitta dem innan de kan skada mej. 

Jag vet att man ska skydda sej från männikor som försöker manipulera en men när jag inte vet om det är så eller om det är mitt förflutna hur gör man då när det är människor som står en nära eller så nära som man kan komma mej som har både taggtråd och stängsel runt mej som man först måste passera med miljoner med säkerhetskontroller för att jag inte vill bli för sårad av andra igen. Är man bränd i alla ändar som finns en gång så utsätter man sej inte för risken igen. Jag vet att den som manipulerar försöker få andra människor att ge honom saker, göra saker, eller bete sig på ett visst sätt utan att säga klart och tydligt att det är det han vill ha av den andre. Detta gör att det inte är så enkelt att säga eller känna att det är så det är och ännu svårare känns det som att det är i min situation när jag år efter år fått höra att jag inte kan lita på mej själv. De orden fastnar och blir till slut ens verklighet precis som att man är värdelös och inte klarar nåt och även om jag jobbat med det så har jag en lång väg att gå här innan jag kommer att lita och lyssna på mej själv till 110%.

En människa som är öppen och tydlig med vad hon vill ha av dig är inte manipulativ. Att säga: "Jag skulle vilja att du hjälper mig med..." "Jag skulle gärna vilja att du kom hem till mej..." "Det här skulle jag vilja ha av dej..." är att rakt och tydligt be den andre om saker. I en sådan relation finns en öppenhet och också en respekt, vilket gör att om den andre säger nej, brukar detta nej ofta accepteras av den som frågat. I en sådan relation finns respekt för varandras gränser, och inför det faktum att var och en har rätt att säga nej och har rätt att bestämma själv över sitt liv, sina saker, sina känslor och sitt beteende. Man behöver inte undra vad den andre vill ha av en eller vad den andre är ute efter, för allt sägs öppet och respektfullt. Det är detta jag uppskattar för här finns det inte något utrymme för mina hjärnspöken utan här vet jag vart jag har den andra personen, jag vet vad som "förväntas" av mej och jag behöver inte analysera eller se saker som kanske inte finns där. Detta kallar jag för äkta vänskap men även att kontakten finns där när inte någon hjälp behövs eller man har något speciellt att säja utan man bara undrar hur den andra har det eller att man säger ett hej.

Den som manipulerar försöker däremot att få saker av dej utan att öppet be om det. Han eller hon manipulerar dej dit den vill genom att spela på olika saker. Dessa är oftast dinas rädslor, dina skuldkänslor eller/och din pliktkänsla. Den manipulativa är väldigt duktig att se andras svaga punkter och att utnyttja dessa och detta behöver inte vara medvetet. Viktigt är alltså att komma ihåg, att manipulatorn använder sej av dina ömma punkter för att få dej att känna på ett visst sätt. Du kommer att känna dej "dålig" på ett eller annat sätt. Du kanske plötsligt har fått dåligt samvete, blivit ängslig för något du inte oroat dej för innan eller börjat känna dej som en stor svikare, för att nämna några exempel. När du därmed har börjat uppfyllas av negativa känslor och rädslor är du lättare att manipulera. Ivrig att behaga, att göra rätt för dej och att ställa upp kan du plötsligt gå med på en mängd saker som du egentligen inte vill göra. Du kanske säger ja till något för att du drabbats av dåligt samvete eller för att du fått ont i magen av blotta tanken på att bli illa omtyckt av de andra. Manipulatorn har därmed lyckats att få dej dit han eller hon vill genom att spela på dina känslor.

Den som manipulerar vill få dej att känna på ett speciellt vis så att du ska agera på ett speciellt vis, som kommer gagna denne och ge honom/henne det han/hon vill ha, utan att behöva säga klart och tydligt vad han eller hon vill ha. Det behöver inte vara så att denne är medveten om att det är så här som den gör men det är vissa som gör det medvetet och uträknande och andra som gör det utan att de är medvetna om det men resultatet blir alltid det samma hos den som utsätts. 

Den som är manipulativ är oftast väldigt snäll och charmig, särskilt i början av kontakten. Du kanske vaggas in i ett mysigt, smickrande tillstånd där du får komplimanger, uppmuntran, presenter och hjälp med allt möjligt. Du kanske sätts på en piedestal. Den som manipulerar kanske är en förträfflig lyssnare och plötsligt har du berättat en massa personliga saker om dej själv (som denne sedan kommer att använda sig av.) Informationen om dej kommer han/hon att använda sej av för att förstå dina ömma punkter, dina rädslor, var ditt dåliga samvete finns och vad du känner pliktkänsla inför. En person som inte bryr sej om vad andra tycker om henne kommer inte att kunna bli manipulerad när det gäller hennes sociala relationer. Men om hon samtidigt har komplex för sitt utseende kan det bli ett område för manipulatorn att utnyttja och spela på - t ex rädslan för ålderstecken, rädslan för att gå upp i vikt etc. 

Dessa "varningstecken" hittade jag på en sida nu när jag satt och tittade lite för att reda ut mitt eget kaos i både känslor och tankar för så mycket väcks nu när dessa tankar har kommit upp i mitt huvud från den gången jag levde med manipulation dagligen

HUR VET JAG ATT JAG BLIR MANIPULERAD?

• Du har en vag känsla av att något inte stämmer. Att personen ifråga inte riktigt går att lita på, men att det rent förnuftsmässigt verkar osannolikt eftersom personen är så snäll och charmig mot dig.
• Du vet inte var du har personen ifråga. Du känner att han eller hon vill ha något av dig men du vet inte vad det är. Personen kan plötsligt verka nöjd, som om han eller hon har fått det han eller hon ville ha, men du vet inte vad det är.
• Personen ifråga använder sig av vaga uppgifter, t ex "Vissa tycker att du svek dem när du sade nej till att göra det där." Vilka är "vissa"? Kan personen specificera vilka det handlar om? Personen kanske även ändrar sig och förnekar att han eller hon har sagt vissa saker. 
• Om du konfronterar personen med att du känner dig manipulerad slängs alltihop tillbaka på dig och du får skulden. Det går inte att reda ut vad som händer eller diskutera på ett öppet, respektfullt vis.
• Om du frågar rätt ut vad manipulatorn vill ha så får du inget riktigt, tydligt svar.
• Du känner dig som en "dålig människa" efter kontakt med manipulatorn. Du kan känna dig orolig, olustig, ha dåligt samvete, känna dig som en svikare, känna dig illa omtyckt, lat, ful, osäker, ängslig eller impulsiv, för att nämna några exempel. Din rädsla har tickat igång och får dig att fatta beslut, tacka ja, tacka nej, agera eller bete dig på ett visst sätt, ibland ganska förhastat.
• I kontakten med manipulatorn gör du saker som du sedan ångrar och mår dåligt över. Du känner att allt gått väldigt snabbt.

HUR KAN JAG UNDVIKA ATT BLI MANIPULERAD?

• Om det är möjligt - bryt kontakten med den som manipulerar dig och får dig att må dåligt och göra saker som du egentligen inte vill.
• Håll distansen till manipulatorn.
• Lämna inte ut något om dig själv. Undvik att visa dina ömma punkter eller berätta om dina rädslor.
• Håll dig neutral.
• Säg nej. Du har rätt att säga nej.
• Be om betänketid: "Jag behöver tid att fundera över det där."
• Bry dig inte om vad manipulaorn tycker om dig. Bry dig inte om ifall han/hon pratar bakom din rygg. Det är så manipulatorn gör. Det kan även vara ett uttryck för att du lyckats med att inte låta dig bli manipulerad.
• Ifrågasätt manipulatorns påståenden: "Hur menar du nu?" "Vilka människor menar du har sagt så om mig?" "Det där känner jag inte igen mig i." "Är det något du vill ha så kan du be mig om det rätt ut."
• Stå på dig. Vackla inte. Upprepa ditt nej och dina ståndpunkter, men utan att försvara eller förklara dem.
• Nappa inte på betet som manipulatorn slänger ut, t ex "Det fanns vissa som blev besvikna på dig när du gjorde så."
• Tappa inte fattningen. Håll dig lugn! Vissa inte starka känslor inför den som försöker manipulera dig.
• Lita på din magkänsla.
• Vet att en manipulativ person siktar in sig på snälla, naiva, tillitsfulla människor. Att vara exempelvis snäll är något mycket fint och värdefullt, men visa inte den snällheten inför någon du inte litar på. I en perfekt värld hade alla gått att lita på, men så är det tyvärr inte.
• Förlåt dig själv om du blivit manipulerad av någon. Det är inte lätt att stå emot någon som är manipulativ, och det händer de flesta någon gång eller flera. Men du kan lära dig av dina misstag och stärka dig själv så att du inte blir ett lika lätt byte nästa gång!! Du kan utvecklas och gå vidare i livet.
• Tro på dig själv.
• Tänk kritiskt.
• Så länge du är rädd för något riskerar du att bli manipulerad. Jobba med dina rädslor och var sparsam med vilka som får se dina rädslor.

När jag läste hur man ska undvika att bli manipulerad så känns det som att det finns en skylt i min panna där det bara blinkar "lätt byte" och kanske är det så att det är en tunn spindeltråd som skiljer mellan att vara snäll och att bli manipulerad det enda som avgör vilket det är beror på vilka man träffar på under vägens gång. De som har varit alkolister ska undvika alkohol, de som har varit narkomaner ska undvika narkotika och kanske är det så att jag som har levt i ett destruktivt förhållande ska undvika allt det som påminner mej om saker som jag var med om där för det gör ont att känna att "är det något av det som jag utsätts för ännu en gång?" Samtidigt så är det så svårt när man inte har bevisen och man inte har något klart att gå på utan "bara" en magkänsla som man fick höra gång på gång under år att den inte var att lita på och ändå så visade det sej vid vägens slut att det var precis vad den var för den hade berättat sanningen för mej hela vägen. Varför vågar jag då inte lita mer på mej själv än jag gör idag och var det fel av mej att sluta terapin när jag gjorde där jag hade ett "bollplank som jag kunde skjuta hur många bollar som jag ville" när jag hade dessa funderingar?! Svaret lär jag inte få men jag vet att jag står på en annan plats i mitt liv än jag gjorde då och jag har byggt upp mej själv på ett sätt och jag hoppas och ber att jag en dag ska kunna lita på vad jag känner och tänker och gå på det men tills dess får jag försöka att inte bli bränd i alla ändarna igen för det skulle jag inte överleva en gång till!

Cramar och stå på er för annars gör andra det åt er   

Mitt på en strand i gassande sol så slår det mej ~ jag är en sökare och har varit det i den sista delen av mitt liv. Jag tittade på människorna som fanns runt mej och inser att massor av dessa har radan funnit sin stil och sej själva och de är betydligt yngre än mej och det får mej att undra om jag någonsin vetat vad som varit min stil!

Om jag skulle bjuda in er i min garderob så finns det inget där som egentligen som avslöjar vem som är jag. Jag har massor av olika stilar, allt från kläder som är som ett andra skinn till kläder som ser ut som "mammamodell" och alla de färger du kan tänka dej. Om du skulle titta på min musiksmak så skulle du inte heller få en bild av mej för den är bildad efter mitt humör. Mycket i mitt liv så håller jag nog fortfarande på att försöka lära känna mej själv i men samtidigt så undrar jag: Har det någon gång funnits en klar del som varit jag? En del som stuckit ut oc som varit mitt kännetecken?

Tanken skrämmer mej för jag inser hur lätt det var att forma om mej när jag kom in i mitt destruktiva förhållande till den personen som han ville vara för visste jag själv hur jag ville vara eller vem jag var?! Tankarna maler runt i mitt huvud medan jag tittar runt på alla dem som besökt stranden tillsammans med mej och trollen denna varma dagen och jag kan genom att bara titta på dem säja en hel del om dem som person eller är det så att de bara har hamnat i ett fack? Samtidigt ser de lyckliga ut så det kan inte bara vara så att de har hamnat där utan att vilja vara där. Tankarna är många och även känslorna och åter igen kommer funderingen tillbaka ~ Hur hittar man till sitt sanna jag? Är det så att man får en chans och om man inte tar den så är det förbi eller är det så att vissa inte hittar fram till det? Hittar alla sej själv eller strävar jag mot något mål som är helt omöjligt att nå?

Min psykolog sa sist när jag träffade henne att det gäller att man lär sej vad det är som är "jag" och vad jag använder som säkerhetsbeteende för att slippa min ångest men hur ska jag veta det när jag ibland inte vet vem som är jag........... Nu vet jag i alla fall att jag är en sökare och det känns faktiskt spännande    

Jag har hittat diagnosen som gjort och gör att jag är där jag är idag "malign optimism" vilket innebär att jag försöker blåsa liv i det omöjliga och det är jag i ett nötskal. Att min envishet har en stor del i det behöver jag väll inte ens tillägga men ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag inte bara kan inse att vissa saker bara är att lämna, glömma och gå vidare för de går inte att göra något positivt av, de är "döda" och jag skulle må bäst av att låta dem förbli det med. Istället för att sörja dem och gå vidare så försöker jag med alla medel och alla krafter att blåsa liv i dem och inser försent att det inte går. Jag analyserar och analyserar och tänker att på något sätt så kommer det säkert att gå att lösa och sätter andras känslor och bästa före mig själv och innerst där inne finns det en röst som berättar för mig att jag är på väg att göra samma sak igen, nämligen att tänka på mig själv ännu en gång i sista hand och att det kommer inte att gå. Varför lyssnar jag inte på denna rösten när jag vet att det är den som har rätt och att det är min maligna optimism som gör att jag försöker får liv i det omöjliga? 

När jag var på mitt senaste terapipass så pratade vi om just detta ~ vad jg gör mot mig själv och vad jag tillåter att andra gör mot mig. Jag skador inte mig själv fysiskt men samtidigt inser jag när min psykolog säger det att hon har rätt att jag skadar mig själv psykiskt när jag inte lyssnar på vad som är rätt för just mig. När jag fick frågan av henne vad det är jag behöver just nu så kan jag inte ens svara på den för jag är så van att se till vad alla andra runt mig behöver, hur de mår och vad som gör att de mår dåligt att jag har slutat att känna efter vad det är som gör att jag känner som jag gör. Just nu är det så många frågor och tankar som snurrar i mitt huvud efter att jag insett att det är så mycket som jag bara gör för att jag har gjort det, jag förväntas göra det och jag vill inte såra, och samtidigt vågar jag inte tänka tankarna till slutet för det gör att jag måste fatta beslut som kan såra människor som jag inte vill såra. Då är det lättare att såra mig själv med att ha detta snurrande inuti mig! Är det att jag har ett sånt förflutet som jag har som gör att det är så här lätt att göra så här mot mig själv?!?!?! Jag vet inte och kan nog inte få svaret på det heller 

Det är inte lätt att försöka förstå sig på sig själv fastän jag tycker att det borde vara det för jag började inte att leva tillsammans med mig själv igår precis. Jag känner mig bara så förvirrad och önskar att jag kunde sluta se möjligheter där andra för länge sedan gett upp allt hopp. Samtidigt är det den egenskapen hos mig själv som gjort att jag är där jag är idag. Hur kan det vara så lätt att vara ärlig mot männsikor som finns runt mig när det är så svårt att vara ärlig mot sig själv? Jag har ju svaren inom mig egentligen om jag bara har modet att lyssna till dem. Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad som är möjligt och vad som inte är det och ändå så finns tanken där att kanske så kan jag lyckas att blåsa liv i just det där och få det att fungera till slut men är det de rätta för mig?

  CRAMAR   

Jag inser att jag är för rak och ärlig för denna världen ibland. Jag är av den åsikten att om någon ställer en fråga till mig så vill de även ha ett svar för annars så ställer man inte frågan men idag så har jag fått lära mig att det är inte så människor i min omgivning fungerar. Att få höra av någon som ska finnas där och hjälpa ett av mina troll att hon inte är en terapeut utan en lärare och att hon fått för mycket information så att hon inte visste hur hon skulle bära den trots att det var hon som ställde frågorna till mig kändes som att få en fet käftsmäll. Jag fick bita mig både en och två gånger i läppen för jag kände att annars hade det kommit ut grodor som varit lika stora som jättar men ibland har jag insett att "tiga är guld" hur svårt jag än har för att göra det när jag känner att det inte är rätt det som sägs 

Jag som är "rak på sak" kan inte förstå hur man kan ställa en fråga när man vet att det inte kommer vara ett gulligt litet sött svar som man kommer att få och sedan säga flera månader senare att man inte ville ha den informationen och att man hade svårt att bära det. Varför är man inte så rak att man säger det direkt till mig där och då och slutar ställa ytterligare frågor utan säger det när man sitter på ett möte tillsammans med andra människor........ är det av feghet eller är det för att man själv ska hamna i bättre dager och försöka visa att "fråga inte för jag vet redan det som finns att veta" för om det är det sista så stämmer det inte på långa vägar!

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som skrämmer människor från att ta det som inte känns rätt med den personen som det gäller istället för att komma vid ett senare tillfälle och få den personen att känna det som att den har gjort ett stort misstag. Jag tycker det är mycket bättre att ta det när det kommer och är färskt och man kan reda ut det där och då. Är ärlighet en bristvara i detta samhälle? Är det lättare att säga det när man sitter i ett rum där man är flera människor så att de på något sätt kan känna att de har stöd av dem eller vad är det man vill nå med att agera så här eller är det jag som överanalyserar? 

Samtidigt kan jag inte låta bli att i tanken byta plats med denna personen. Om jag var henne där och då så skulle jag vara tacksam att få lite bakgrund så att jag vet varför just dessa problem uppstod under de här perioderna, för hur skulle jag annars kunna hjälpa och finnas för det barnet som har problem? Är det återigen rädslan för att detta händer, sker och finns runt oss som gör att människor hellre blundar än att ser att det faktiskt finns? Jag har mött det så många gånger under dessa åren att jag inte är förvånad längre för om man ser och vet om att det finns de som farit illa inom hemmets väggar så måste man inse att det finns de som gör det här och nu med och då kan det bli jobbigt när man inser att världen inte är så bra som man vill att den ska vara. Man gör som strutsen man stoppar huvudet i sanden och tror att inte problemen finns längre. Elak....... kanske men det är en sanning och jag har sett den alldeles för många gånger för att låtsas att det inte är så det ser ut i samhället vi lever i. Det är lättare att ge oss som varit utsatta för brott och som lever med hot över oss skyddade personuppgifter så finns vi inte längre och "problemet försvann" Tur att det finns människor som vågar se, reflektera och framför allt ta ett ansvar men tyvärr så är de människorna för få för att något ska förändras.

Jag har alltid sedan jag var yngre och föredrog att vara vän med killar istället för tjejer, som gillade att prata bakom andras ryggar istället för direkt till varandra, undrat vad som är så farligt med att säga vad man tycker och tänker. Ja sanningen kan såra men den gör det en gång. Rykten, skvaller och lögner gör det gång på gång och känns som att man får en kniv i ryggen och man får aldrig den där chansen att fråga vad den andra personen menar och reda ut saker. Vad är det som är så skrämmande med att ta sanningen direkt med en person även om den kan kännas obekväm på en gång? För mig skulle det kännas värre om jag fick förklara varför jag valde att inte ta det direkt med den personen som det berörde utan pratade med flera andra, den har gått tre varv och blivit något annat än det jag sa från början. Om man tar en sak direkt med en person så har jag aldrig varit med om att det inte går att reda ut även om det kan såra men samtidigt så stärker det den relation som man har. 

Här hemma har vi en regel - man får fråga vad man vill men det är inte alltid jag svarar för en del saker tycker jag inte att de är tillräckligt gamla för att få svaret på. Innan man ställer frågan ska man även fundera över om man vill veta svaret för det är inte alltid som svaret är lätt att bära, sen är det jag som vuxen som bestämmer hur mycket information jag lämnar så klart men ibland kanske man inte ens vill veta om det är ett ja eller ett nej på den frågan. Jag kan efter mötet idag inte låta bli att reflektera över hur en vuxen person som ska ha ansvar för barn kan ha missat en sån grundläggande tanke från början som att om jag ställer denna frågan vill jag då veta svaret........ längre än så behöver man inte tänka. Nu känns det som att skulden hamnade på mig som har gett henne svaren och jag har inte gått in på detaljer jag har svarat kortfattat på de frågor jag fått och jag har gett den information som jag anser hon behövt för att kunna stötta mitt troll när det varit tufft. Är det fel ~ ja då är jag skyldig men jag anser inte att jag gjorde fel för jag står för det jag gjort och jag hade gjort samma sak igen. 

Man ska inte se i backspegeln men ibland måste man göra det för att kunna förstå och lösa de problem som finns här och nu. Jag är trött på falskhet, jag är trött på när det inte kan vara rakt och ärligt och det är det som sägs är det som menas för jag har letat efter dolda budskap i för många år och straffats när jag inte hittat dem! Är det jag som är kärringen mot strömmen när jag säger det jag tycker, tänker och står för det eller är det vissa runt mig som inte har modet att göra det............................. svaret lär jag inte få men jag vet att om det är jag som är kärringen mot strömmen så är jag stolt över att vara det och kommer inte att ändra på mig för jag är som jag vill att andra ska vara mot mig och det är vad jag lär mina barn och jag står för det jag gör även om det kanske visar sig senare att det inte var rätt men då får jag ta konsekvensen och göra det bästa av det men jag kan göra det med  huvudet högt och gott, rent samvete!

  CRAMAR   

Idag när jag satt och pratade så insåg jag plötsligt att det lika gärna hade kunnat vara mig själv som jag pratade om när jag sa "Du är en livboj som du kastar ut för att rädda andra men du tänker inte på att det drar ner dig och hur det påverkar dig och hur det får dig att må! Och de du hjälper att hålla upp ~ hjälper de dig att hålla dig flytande" Isikter kan göra ont ibland för hur många gånger är det inte som jag hellre ser till att de som finns mig "flyter ovanför ytan" än att jag själv gör det och jag ser inte till vad jag själv får betala för att vara just denna "livbojen" När jag satt och pratade på BUP med den som ska ta hand om Skruttan (trodde jag) så kom frågan: Vad gör du för att du själv ska må bra? Jag kan säga att den frågan var inte lätt att svara på för det är inte mycket som jag gör för egen del egentligen utan det är mer för att hela familjen ska må bra! Det är lätt att hamna som enbart mamma och inte som person och där blir jag ju på ett sätt denna livboj som räddar de som finns runt mig medan jag sjunker även om jag går på terapi och jag gör andra saker men hur ofta ser jag till det jag vill göra och det jag känner för....... Hur många gånger skulle inte en sån sak som att välja att se en film istället för att plocka och fixa kunna få mig att må lite bättre?!?! Kanske en småsak men ändå så blir flera saker till slut ett stort resultat 

Det är en sak att "offra" sig för dem man älskar men jag kan nog många gånger vara "livbojen" för dem som jag egentligen inte behöver bry mig om bara för att jag vet hur det känns att hamna under vattenytan gång på gång och samtidigt tänker jag vad gör det med mig? Jag dör lite inom mig själv varje gång som jag går emot det som jag egentligen känner är rätt för mig och det är då jag inte kan låta bli att fråga mig "Ska man rädda andra på bekostnad av sig själv eller ska man istället låta sig räddas även om det är av att man låter bli att rädda någon annan?" Det är inte en lätt fråga att svara på och jag vet inte vad jag kommer att svara på den nästa gång när jag står inför beslutet att "kasta ut mig själv som livbojen"! När man har levt i ett destruktivt förhållande har man lärt sig att sätta sig själv i sista rummet, jag lärde mig att jag valde att ta straffen de gånger jag kunde istället för barnen och jag valde många gånger att offra mig för att sanningen inte skulle komma fram om vi skulle ha kalas eller besök och det blir ett invant beteende. Jag är inte lika viktig som alla andra ~ jag sätter deras bästa före mitt för i mina ögon är de mer värd än mig! 

Samtidigt är det ju inte det här jag vill att trollen ska bära med sig ut i livet så det känns som om jag anammar det uttrycket "gör som jag säger inte som jag gör" men jag vet ju själv hur det fungerar - man tittar på de vuxna som barn och gör som de gör! Ett invant mönster är så svårt att bryta men samtidigt när jag blivit medveten om mitt eget tänk och beteende så känns det ändå som att jag är en bit på väg och jag vet vad jag har att arbeta med men det är betydligt lättare att ge råd till andra än att förändra saker i sitt eget liv. Undra om jag lika lätt hade kunnat tro på att jag kunde flyga om jag hade fått höra det lika många gånger som att jag är värdelös och inte klarar något......... Känns inte så men samtidigt trodde jag inte att jag skulle acceptera allt som jag utsattes för heller

Min dröm skulle vara att jag kom i en balans i detta där jag kände att jag kunde vara livbojen som höll sig fytande och visste när jag klarade av att rädda men visste när jag inte klarade av det för att jag skulle sjunka om jag gör det men jag inser att den insikten har jag inte idag för jag sätter andras bästa före mitt eget. Ändå är en insikt en insikt och jag vågar inse det och jag vågar erkänna det och då känns det som att jag sakta kommer mot ytan.. Mycket har redan dött inom mig och det känns som om det är mycket som börjar komma till liv igen av det och jag känner att jag vill att det ska vara levande, jag vill inte komma till den gränsen igen när jag känner att del efter del dör och jag kan inte göra något åt det! Livsgnistan har jag inte lyckats tända än men jag har ett hopp att om jag lyckas lägga mitt pussel och se hur jag ska gå för att komma till den plats i livet där jag kan läkas så att det är ärr och inte sår inom mig så kanske den med tämnds igen för nu finns hoppet att jag kommer få fler och fler insikter ju mer jag vågar öppna ögonen........ och inte se runt mig utan se inåt och till det jag gör och försöker undvika! Jag inser att det finns många pusselbitar kvar innan mitt livspussel med svaren jag behöver är klart men jag tänker inte ge upp och ja insikter kan göra ont men jag är tacksam att de och minnena kommer för det ger mig en chans att komma framåt och att utvecklas till den jag vill leva med i framtiden 

Kanske kommer dagen när jag har hittat balansen mellan att rädda men även att låta mig själv räddas de dagar jag behöver det för det är inte en svaghet att be om hjälp det är en styrka att ha modet att göra det och det är något jag med behöver lära mig! Tur att jag inser att inte allt löser sig över en natt och fastän jag inte har tålamodet så har jag de som finns när modet sviker och lyfter upp mig igen fastän jag inte ber om det idag men en dag vet jag att jag kommer att kunna göra det! Hoppet är det sista som lämnar en och det är jag tacksam för annars hade jag legat som en utsliten livboj på botten och inte kunnat hjälpa någon och man kommer långt med envisheten med så den kan jag tacka mycket för 

  CRAMAR   

Jag har många gånger fått höra att jag är ett ”offer” och detta har förföljt mig sedan jag kom från det som en gång var. Jag kan inte säga att jag tänker så mycket på varför vi firar påsk och har inte heller gjort det denna gången, så det är inte därför dessa tankar kommer nu, utan det är nog mer för att jag varit sjuk och inte haft energin till att gjort mer än att ligga ner och då har mina tankar en tendens att vandra sina egna vägar. Jag har aldrig kunnat förlika mig med att jag är ett offer men ju mer jag tänkt på det så inser jag att vi är nog alla ”offer” för något som vi möter i våra liv. Det behöver inte vara de stora sakerna som gör att man förändras och får förändra allt utan det finns enligt mig även mindre saker och förändringar. Vissa är offer för deras begär att ha mer och mer medan andra är offer för deras missbruk ~ varför skulle man inte kunna se dem som offer? Kanske är det just att se mig själv som det "offer" som andra sett och pratat om som jag måste förlikas med för att kunna ta nästa steg i min resa. För samtidigt ser jag att man kan tjäna på om man klarar sig, att ta sig vidare efter att man varit ett offer med ~ jag vann att hitta mig själv igen och min frihet.

Samtidigt om jag måste se att jag var ett ”offer” för honom och det våld, övergrepp och kränkningar som jag utsattes för så var/är jag även det för det som jag sedan utsattes för av samhället för. Ideras ögon finns jag på ett sätt inte än ~ det finns inte en given plats för sådana som mig/oss. Vi fick gömma oss när vi kom därifrån och på ett sätt får vi gömma oss än idag för inte är det förövaren som får göra det. Jag var utsatt för brotten men det var jag som blev granskad under skinnet om jag ljög och skulle bevisa skulden och på ett sätt kan jag förstå att det ska vara så men samtidigt kan jag inte förstå det när man är så nertryckt att man inte vet om man tycker att det är godast mer röd eller grön mjölk eller om man ens tycker om att dricka mjölk MEN man kan rabbla allt som den man levt med tycker om att äta även om man väcks mitt i natten. Hur ska man kunna bygga upp sig själv igen om man inte känner sig trygg utan hela tiden lever i en bubbla där man känner det som att man gömmer sig från det som är normalt och vanligt för att man har varit ett offer?

Så vart var jag det största ”offret” Där jag blev nertryckt och utblottad på min exixtens i fyskisk och psykisk mening eller där det är meningen att jag ska byggas upp och räddas men ändå blir det på ett annat sätt för att det inte finns något skyddsnät? Jag kan inte svara på det och inte någon annan som jag ställt den frågan till heller även om jag inte ställt den med de orden.

När min älskade vän säger  till mig när hon åter hör att jag fått lunginflammation får jag bara till svar att det inte är så konstigt, eftersom problem med lungorna är ett tecken när man inte sagt ja till själva  och kan man inte göra det på riktigt så kommer just detta ~återkommande problem med lungorna. Och plötsligt så står det så klart för mig. Jag lägger fortfarande mitt pussel och jag försöker säga JA till livet men jag kan fortfarande inte göra det helt och hållet med de förutsättningar som jag har här och nu. Det fattas fortfarande pusselbitar innan hela mitt pussel är klart och vilka bitar det är det vet jag inte än men jag vet att jag kommer att hitta dem för att jag inte ger upp ~ det är ännu en vinst efter att jag var just ett ”offer”. Kämparglöden fanns under hela tiden fastän jag inte visste det och finns där än även om jag inte känner den jämt. Om den inte hade funnits hade jag offrats och det är det som är skillnaden om man vinner eller förlorar i slutänden och när den slutsatsen kom till mig så kunde jag försonas med tanken att jag trots allt hade varit ett offer men jag vann något jag förlorade inte och jag kommer nå fler mål, insikter och vinster. Kanske kommer jag även att komma fram till målet en dag och kanske är det en hel människa som är JAG som möter mig där som känner att jag är stolt över att vara just JAG och ha gjort denna resa även om jag var just ett offer en del av den 

  Vårkramar