Varma tårar rann nerför min kind igår och jag kunde inte hindra dem. Det gjorde så ont inuti mej av att jag insåg att Hans sida av släkten skiter i barnen. Jag bryr mej inte att de inte har kontakt med mej men barnen är ändå av deras eget kött och blod som det så fint heter.

I huset bredvid vårat bor världens underbaraste äldre par och de är några man gärna byter några ord med när man går förbi. De kan ge en komplimang bara så där så man blir glad hela dagen och allt känns lite lättare. Igår när vi kom från affären så stod de i sitt sovrumsfönster och knackade och vinkade och mina tre stod där nere och bara vinkade tillbaka. Ser hur det nästan kommer tårar ur "tantens" ögon  och att de bara tycker att mina barn är så söta som stannar och vinkar till dem. Jag gick in och började med maten medan barnen lekte ute en stund. Precis när de kommer in så ringer det på dörren och där står hon med en 100-lapp som hon vill att barnen ska ha och köpa glass för och sedan ett par gardiner som hon har köpt till sej men tyckte att de var så moderna så att de inte passade hos dem.Tårarna låg på lur hos mej redan här men jag klarade att hålla dem tillbaka och hon fick en kram av oss alla fyra.

När dörren hade stängts och jag återgått till att skala potatisen då kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka för det gör så ont att deras egen släkt bara skiter i dem. Det har inte ens kommit ett kort när de fyller år, det har inte kommit en fråga hur de mår och Plutten som bara var några månader när vi lämnade helvetet är frisk, vilken personlighet som kommit fram - INGENTING! Och jag förstår det inte hur man bara kan sudda ut en del av sin släkt. Bara blunda och låtsas att de inte finns där.

Pratade med en vän om detta inatt och det är som jag sa till henne att det är inte grannar som ska ge barnen det här det är farmor som ska ge dem en slant till glassar, det är hon som ska fråga hur det är på dagis det är hon som ska vinka till dem och tycka att de är söta. Jag är inte ute efter presentarna eller pengarna utan jag saknar det som ligger bakom de handlingarna för jag behöver inte fler leksaker eller pengar till glass - för vi klarar oss men jag tycker att Hans släkt beter sej konstigt. Men som tur är har barnen mormor och morfar å så har vi helt underbara grannar som ger oss det andra skulle göra!

Nu ska jag ta reda på kaoset här hemma efter att ha haft sjuka barn i en vecka och kanske kan irritationen över detta ge mej lite extra energi för idag har tårarna torkat för denna gång!!!!  

Ett hål som du gjorde och fast du aldrig kommer att läsa detta så kanske jag kan läka ihop en aning av att jag har fått skriva det och det har kommit ur mej.

Jag litade på dej och trodde att vu var vänner, att vi skulle finnas där för varandra. När jag berättade för dej att jag skulle flytta och lämna Honom så sa du att du aldrig ville förlora mej att vi alltid skulle vara vänner. Vi var så lika och vi stöttade varandra.

Du var den första som jag berättade vilket helvete jag levde i. Du var den första som jag vågade att uttala dessa ord till och jag trodde att du skulle finnas där för mej. Att du skulle stötta mej som jag stöttade dej när det var svart. Men det blev inte så och jag borde ha förstått det för jag är van att de flesta av mina vänner sviker mej men jag trodde det inte om dej!

Jag minns att jag gick till dej några dagar innan den sista misshandeln, den som blev slutet på ett helvete och början till en resa. Jag minns att jag var förtvivlad och jag minns att jag grät men jag minns inte vad jag sa mer än att jag inte orkade mer. Den luckan har du fyllt i och berättat att jag sa ditt namn och att jag inte skulle leva när jag kom därifrån. Varför påminde du mej eftersom du inte sen hjälpte mej? Jag hade behövt dej för då hade jag sluppit detta hålet inombords.

Jag trodde att jag skulle dö hela tiden som slagen, sparkarna och orden kom. Och jag bad om mitt liv men ingen hjälpte mej då. Jag hade sagt det till dej men du valde att leva i din trygga värld - den som du valde att fortsätta leva i sen. Jag har ställt upp för dej och jag ångrar mej inte idag trots att du inte ställde upp när jag behövde det. Att du valde att leva kvar i din trygga värld där det inte finns några problem å så länge man blundar för dem så finns de inte.

För mej gör de det vare sej jag är vaken eller sover. Mina skador påminner mej varje dag om vad som har hänt. Och jag hade behövt att du ställde upp och fanns där för mej. Men som jag sa du kommer aldrig att läsa detta men jag har fått det ur mej och jag önskar att jag hade dej kvar som vän men det är som de säjer att motgångarna visar vem som är ens sanna vänner. Du visade att du inte var det men istället så fanns det vänner som jag inte trodde skulle orka vara med mej genom denna resa som visade sej att de gjorde det och jag vet att de kommer att finnas kvar den dagen resan tar slut och till den dagen jag stänger mina ögon för alltid.

Tack till er att ni finns där! Ni är få men jag behöver inga fler med er vid min sida!

Puss

I somras fick jag erbjudande att åka iväg med mitt skyddade boende på en semestervecka med barnen och även träffa andra mammor med barn som har varit eller är i min sits. På denna vecka så var det olika frivilliga aktiviteter bla kom en författare och hade skrivövningar med oss. En av uppgifterna var att skriva ett brev till oss själva som vi kunde ha och ta fram och läsa när det blev jobbigt.

Jag har många gånger letat efter detta brev när jag har känt mej nere och orden som Han har sagt under alla år ekar i mitt huvud "att jag är fet, ful, värdelös och att jag inte klarar något" men då har jag inte hittat det. Nu idag när jag städade hittade jag det så nu tänker jag skriva in det här så nästa gång jag behöver läsa det så behöver jag inte leta!

"Jag vet att du har mött många motgångar och att du har tagit många strider som du tycker att du inte har vunnit men se istället vart du står idag!

Du har kommit från ett helvete med livet i behåll och fick barnen med dej. Du har kunnat bygga upp en fungerande vardag där ni kan känna er trygga och att ni blir accepterade för de ni är. Ni har fel och brister men även en bra sida som väger upp det andra.

Du klarar mer än du tror och det har du bevisat!!!!!

Dina barn har en trygghet och som ser dem och accepterar dem som de är. Det finns människor i dein omgivning som uppskattar dej som vän och person, att du finns där och stöttar dem även om du har det kämpigt själv. De uppskattar din rakhet och ärlighet men även att du när det är som svartast kan se humorn i ditt och andras elände.

Istället för att se det svarta se det som kan ge dej kraft och energi att ta några steg till i livet! "