Jag vet att om min bli går sönder så lämnar jag in den på en verksad för jag klarar inte att laga den själv, om våra cyklar går sönder kan jag laga vissa saker och när saker här hemma går sönder får jag antingen laga dem, be om hjälp att laga dem eller helt enkelt köpa nya för att ersätta dem! Vad jag inte vet är vart man vänder sig när det känns som att livet är trasigt för det känns som att jag har försökt att reparera det i år och ändå så är det inte helt, jag är inte helt och jag kan inte annat än fråga mig: Vad gör man när livet känns trasigt? 

Jag erkänner att jag är en grubblare och jag analyserar saker men hur jag än grubblar och analyserar så kan jag inte komma fram till vad jag ska göra för att laga det ellet mig själv för jag har verkligen försökt på alla sätt som bara går! Jag har fått acceptera att jag kommer att få leva med mina skador efter misshandeln och anpassa min vardag och liv efter dem till en viss del och det är jobbigt men jag klarar av vardagen och mina troll men inte att jobba och det gör ont men jag överlever det så länge jag har dem jag älskar mest hos mig och kan skydda dem! Jag har visat för mig själv och många andra att jag klarat mer än vad jag själv trodde och vad som egentligen är mänskligt att stå ut! Jag klarade att lämna något som många blir kvar i och jag har vänt ryggen åt det och byggt upp ett nytt liv även om vi dagligen påminns om det som varit av livet vi är tvingade att leva och ändå så känns mitt liv så trasigt! Jag har människor runt mig som älskar mig, är tacksam att jag lever idag för de trodde att jag blev dödad den dagen, jag har människor som hjälper mig och ställer upp och ändå så känner jag mig som den ensammaste på denna jorden! Det känns som att när mitt liv är trasigt så blir även jag det, när var jag hel sist om jag är ärlig mot mig själv............ jag vet inte för jag kan inte minnas det! 

Jag har nog hela tiden trott att bara rättegångarna var över så skulle mitt liv bli helt igen ~ men jag vaknade upp efter dem med en besvikelse för det var inte "limmet" som gjorde mig och mitt liv helt igen! Det har funnits så många bara så jag skulle kunna göra en enorm lista...... bara jag klarade av att vara bland människor utan att vara livrädd att han var en av dem.......... bara jag klarade av att....... men varje förhoppning följdes av en besvikelse och mitt liv kändes precis lika trasigt som innan! Det kanske upplevs som jättegnälligt när jag skriver det här men jag har verkligen försökt att se varje "solglimt mellan molnen"! Mitt sista hopp var att jag skulle känna att när jag fick en "fritid" medan han satt av sitt straff och jag kunde känna mig lite lugnare för att han var under bevakning även om oron och rädslan ändå skulle finnas så skulle jag känna att mitt liv blev lite mer helt! Brevet kom där vi skulle fylla i vilka upplysningar vi ville ha som målsägare! Det första jag tänkte och kände var att nu kan vi göra det vi inte kunnat göra innan sedan kom en annan känsla som jag inte ville känna SKULD!

Jag inser att jag känner skuld för allt! Jag känner skuld för att just denna personen är pappa till mina barn, att vi är i den livssituation vi är och att barnen inte kan vara som "alla andra" som finns runt oss, att han har hamnat i fängelse fastän jag vet att det är hans val att han har misshandlat mig och hans ena dotter och att det finns massor med värre saker han gjort och jag vet inte allt mer jag skulle kunna räkna upp som jag känner skuld för! Och jag skulle bara vilja skrika NÄR HAMNADE ALL VÄRLDENS SKULD PÅ MINA AXLAR?????? Men där vet jag svaret ~ den dagen normaliseringsprocessen och hjärntvättningen började för där inpräntades det att allt var mitt fel och ingen annans och jag inser hur djupt in det sitter! 

Vad gör man när livet känns trasigt? Jag vet inte för jag har försökt med allt som jag kan komma på och som andra har haft som förslag för att jag ska komma tillbaka till där jag en gång var innan det fanns övergrepp och jag inte visste vem jag själv var eller vad jag tyckte om men än idag så finns det dagar när jag faller tillbaka och inte vet vad jag själv tycker! Jag önskar det fanns en sån enkel lösning som att man kunde gå in på en affär och säga att man behövde en tub med lim för att man skulle laga sitt eget liv för att det gått sönder eller att man lämnade in det på en verkstad men tyvärr är det inte så enkelt så det är väll bara att fortsätta att söka! En sak vet jag iallafall att jag vet att jag inte kommer att ha lösningen imorgon heller för jag har slutat att tro att det ska komma med att om jag klarar att..........

Hoppas att du hittar din lösning på att göra livet helt om det känns trasigt för jag anser att alla förtjänar ett helt liv!

  CRAMAR   

Jag kan inte säga att jag någonsin har varit fåfängd men jag har varit mån om mitt yttre och inre och jag har skött om mig själv och tyckt om att träna och tyckt om att se bra ut! Nu varje gång jag ser mig själv i spegeln så är det inte längre mig själv jag ser utan en gammal, sliten person som har en död blick och det gör så ont för jag undrar varje gång vart mitt gamla jag har tagit vägen som när hon tittade på sig själv var full av linsglädje och hade en blick som var så full av energi att hon fick komplimanger för det, hade ett hår som glänste, en hud som var fräsch och som över huvudtaget såg ut att vara i den åldern som hon var för nu när jag ser mig själv i spegeln är det en gammal tant jag ser som försöker passa in i den åldern som hon befinner sig i biologiskt men det som skrämmer mig mest är att det inte finns något liv i blicken och för mig så bevisar det att livsgnistan inte finns, den känslan är besannad! Jag väljer att duscha när det är mörkt och tänder inte lampan för att slippa se min kropp av misstag i spegeln när jag kliver ur duschen för jag vill inte se vad jag har gjort mot den! Jag har lagt så mycket energi att bygga upp insidan att det yttre har förfallit och energin finns inte till att må bra på insidan helt heller så hur ska jag orka!?! Alla skadorna underlättar inte heller men fram för allt finns inte lusten så det blir inte av! Jag inser att det är det som man har livsgnistan till ~ att göra alla de där sakerna som man inte gör bara för att överleva utan för att man ska kunna få det där lilla extra i livet! 

Härom dagen tvingade jag mig själv att stå där framför spegeln och verkligen titta på mig själv! Min tanke var inte att jag skulle vara martyr utan att jag skulle försöka hitta en sak som jag kunde känna igen mitt gamla jag i och att det skulle kunna hjälpa mig att hitta fler! Det känns som det är detta jag kommer tillbaka til gång på gång, att jag till basic för att sedan bygga på! Tårarna kunde inte hållas tillbaka till slut utan rann varma och tunga på mina kinder när jag insåg efter att ha letat de minsta detaljerna i mitt ansikte och tom i håret att det fanns inget där ~ jag hade lika gärna kunnat titta på en person som var minst 30 år äldre än mig själv och det gjorde ont att inse! Det gjorde ont att inse att när det jag gått igen tärt så här mycket på min utsida hur mycket har det inte tärt på insidan och förkortat mitt liv med! Jag kände bara en sån enorm tomhet! Jag önskade där och då att jag kunde se inåt men insåg rätt fort att om det gör så här ont att se skadorna på utsidan som bara är skönhet hur ont skulle det inte göra då att se det som är skadligt på insidan! Samtidigt inser jag att detta är saker som inte går att åtgärda med bara en kräm eller någon motion utan jag har låtit det gått så långt att för att rätta till det skulle jag behöva operera och jag har inte märkt det förän jag "granskar" eller är det helt enkelt så att jag inte velat se eller orkat ta det till mig för det varit för mycket ändå! Jag känner att jag önskar att spegeln kunde ge mig svaret vart mitt gamla jag är när jag orkade och ville bry mig hur jag såg ut och när det fanns en återvändo utan ingrepp! 

Förr trodde jag inte att man kunde leva utan livsgnistan men nu inser jag precis som när jag pratade med Hjärtat att det är livsgnistan som gör att man orkar och gör det där extra i livet! Om ett ljus brinner ut kan man inte få det att börja brinna igen för det har slocknat men om livsgnistan har slocknat kan man någonsin få den att brinna igen.................... Jag vet inte för jag har inte lyckats med det iallafall och jag har inte heller energin och styrkan till att ta tag i de där extra sakerna som behövs för att jag ska stoppa de sakerna som gör att jag kommer att fortsätta att duscha i mörkret för att slippa att se hur min kropp har brytits ner av alla kamper och allt som är och har varit! Jag vet att jag kommer undvika speglar även i fortsättningen för det är inte roligt att se att man har åldrats mer än 30 år på 9 år för att det har varit en kamp för att överleva och rädda dem man älskar mest på denna jorden men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge hoppet kommer att finnas kvar att jag ska hitta det som kommer att kunna tända livsgnistan igen.................................. eller blir det så att den inte kan tändas! 

Kanske slutar det med att det jag först får svar på är "Spegel spegel på väggen där, säg mig vart det som en gång var "jag" nu är............................ för jag inser redan nu att det försvann den dagen som kampen startade för att överleva

  CRAMAR   

Jag har stött och blött mina tankar, känslor och reaktioner sedan jag kom från Helvetet och ändå så känns det som att de aldrig tar slut för det kommer upp nya reaktioner, nya sätt att se på saker och nya känslor som kommer med på köpet. Jag känner det precis som att jag är en flaska med kolsyrad läsk i för när man väl har öppnat den så kommer det en bubbla och sedan bara väller det upp fler bubblor och det är så det känns med mina tankar och känslor ~ kommer en upp till ytan så kommer det flera med och det blir en "kolsyre~effekt" (inte alla som har egna namn på "diagnoser") 

Igår när jag la mej så var det just det som hände ~ ett minne från rätegången poppade upp och sedan kom det massor med känslor och tankar upp! Jag kände att det var lönlöst att försöka sova så jag tänkte att jag skulle läsa istället eftersom jag fått böcker av min gulliga E och hade börjat läsa denna boken på tåget på vägen hem. På en gång när jag började läsa boken så kändes det så, precis som att jag läst boken förut fastän jag visste att jag inte hade det. Igår när jag fortsatte att läsa så kände jag den känslan igen. Jag fortsatte att läsa i boken som handlar om en kvinna som lever tillsammans med en man som är alkolist och allt som jag läste kändes så bekant! Plötsligt insåg jag vad det var som var bekant ~ det var inte boken utan situationen som hon levde i som jag kände igen! 

Jag insåg helt plötsligt att jag har levt tillsammans och har barn med en "missbrukare" men han har inte missbrukatdroger utan makten över oss. Han tryckte ner oss och på det sättet kände han sej stor och han hade verkligen makten över oss rent ekonomiskt eftersom det aldrig fick finnas pengar kvar på mitt konto men han hade även makt över oss eftersom vi var livrädda för honom. 

Jag kände igen mej i detta att man lyssnade på stegen för att veta vilket humör han var på även om hon som skrivit boken gjorde det för att få reda på hur full han var. Jag kände även igen mej i detta att man är "medberoende" och på ett sätt hjälper personen för att man inte vill eller kan berätta det för någon. Det var just det som jag gjorde - jag höll tyst och på det sättet så tillät jag att det fortsatte. Jag visste att det inte var någon ide att ta upp detta med honom för han skulle ändå säja att det var inte så det var utan att det var bara så som jag kände det. De gånger som jag tog upp det så blev det bara nedtystat och han fick ännu mera makt över mej!

På något sätt känns det som en lättnad att jag kan se på det som ett missbruk för det gör det lättare att tänka att det som han gjorde mot oss var inte mitt fel som jag känt det som i så många år utan det är ett behov som han har att känna att det är han som har makten och att vi är de små som han kan styra och ställa över. Nu förstår jag mer den känslan att vi var spelpjäser för honom och att jag kände mej utnyttjad. Han hade ett behov av att ha makt och det en sjuk makt över oss. Det var därför som han inte var den stora som jag levde tillsammans med i Tingsrätten för han hade inte makten över situationen utan nu var han en "spelpjäs" som skulle följa rättens regler!

Känske är det så att för att jag ska klara av att bearbeta del eferdel så behöver jag kunna draliknelser för jag är en sån som måste förstå, en sån som letar orsakerna och i så många år så hamnade skulden på mej själv så kanske är det denna pusselbiten som jag behöver för att kunna lägga över skulden där den hör hemma! Jag kan inte bara tänka att det är så utan jag måste förstå och just denna liknelsen mellan någon som är beroende av droger jag mej svaret på vad han var beroende av det skulle bara ha kommit tidigare men troligen var inte meningen att det skulle komma innan rättegången. För mej är det nyttigt att se hur hon som medberoende tystar ner och försöker at släta över för att inte de i omgivningen ska förstå och den enda som man sviker när man gör det är sej själv och jag gjorde det i så många år!

Jag har gått igenom mycket men samtidigt så har det gjort att jag är den jag är idag. Jag behöver vissa pusselbitar för att komma längre i mitt livspussel men jag tänker inte ge mej förän jag har fått dem och jag kommer att kämpa för att få dem. Jag kommer till insikter och det är de som gör att jag kommer framåt. 

Livet är här och nu och jag har hittat ytterligare en pusselbit och jag kommer att hitta fler. Jag vet att jag kommer aldrig mer att hamna i denna sitsen för nu upptäckte jag mönstret som fanns i Helvetet bara genom att läsa i en bok och jag vet att jag kommer att lägga märke till det i vanliga livet med ~ FÖR NU VÅGAR JAG SE det som jag tidigare blundade för

PUSS    till dej från Lilla mej   

Idag fick jag ett mess som gjorde mej helt rörd och som kom precis när jag behövde det! Meddelandet som fick mina tårar att komma löd så här:

" Hej!

Kvinnan som läser detta är grym, underbar och stark. Och jag tycker mycket om henne - hjälp henne att leva sitt liv fullt ut. Jag ber om att du hjälper henne att lätta på sina förväntningar på sej själv. Låt henne lysa upp mörkret som den solstråle hon är! Beskydda henne i alla tider. Lyft upp henne när hon bäst behöver dig och låt henne veta det när hon är i din samvaro så hon alltid är i trygghet.

(mitt namn) Jag skickar ett ljusklot till dej med fullt med stark energi som kanske kan hjälpa dej igenom de svårigheter du har, Jag beundrar dej som orkar med den sits du har just nu det måste vara jättejobbigt, Skickar även en bamsekram från mej och orden: jag beundrar din styrka gumman (hennes namn)"

Tårarna rann när jag fick meddelandet och de rinner nu med när jag skrev ner det här! Omtanken och orden värmer så mycket och trots att jag känner mej svag så finns det någon annan som ser att jag är stark och det gav mej styrka! TACK vännen ~ jag kommer aldrig att kunna förklara hur mycket detta meddelande gav mej och hur mycke det betyder!

Jag känner att jag är inte ensam utan det finns människor runt mej som ser det inte jag ser! Det är alltid för tidigt att ge upp och jag ska inte ge upp ~ jag ska fortsätta att kämpa för det jag tror på ~ att rättvisan och ärligheten till slut vinner!!!!!

TACK ni som finns för att ni finns för mej och det är sant att man faller mjukt när man har äkta vänner som tar emot en!

KRAMAR till er alla från Lilla mej 

Jag har vänner och jag har personer som finns runt mej och som stöttar mej till 110% men ibland så kan jag bara känna mej så ensam. Jag kan ha människor runt mej och eftersom jag har små barn så är jag sällan ensam men ändå så finns känslan av ensamhet där. Varför vet jag inte riktigt men det är en känsla som sitter så djupt där inne och troligen är det för att jag har ett annat beteende och sätt än andra som gör att jag känner så. Varför ska jag känna mej ensam när jag har människor som jag vet finns där för mej och inte är längre bort än ett telefonsamtal?

Jag känner mej ofta som en person som inte faller innanför ramarna för vad som förväntas av en person men samtidigt vet jag inte om det är så eller om det är jag som tycker att det är så! Ibland känns det bara som att jag önskar att jag var en annan person som hade ett annat liv och som inte hade det med mej som jag har men det går inte att ändra på och på ett sätt vill jag inte ändra mej för det är ju den här jag är men ändå..........................................

När jag kom till skyddade boendet så trodde jag att jag var den ende i hela världen som hade varit utsatt för detta. Jag hade bara läst boken "Gömda" om detta och jag tyckte att det var så sjukt att hon inte hade upptäckt hur han var. Idag vet jag att man märker det men man erkänner inte att det är så. Jag träffade 2 helt underbar personer den kvällen jag kom och jag minns inte vad de sa jag minns bara att de två gav en sån värme och trygghet i kaoset och på deras sätt att bemöta mej så insåg jag att jag var inte den första. Hela rörelsen fanns inte och väntade på mej och samtidigt som det skrämde mej att det fanns fler som var utsatta för det som jag hade varit utsatt för så var det en sån lättnad. Jag var inte en totalt idiot som inte hade märkt detta utan det var fler som inte hade gjort det. Jag kan än idag se dessa två personer som utdtrålade detta till mej fastän lång tid har gått.

Under tiden som jag och senare även barnen levde där så träffade jag fler och fler personer som gav mej en säkerhet och trygghet och som bekräftade för mej att jag var inte den ende i världen som hade varit utsatt för just detta och tyvärr är jag inte den sista!

Jag trodde aldrig att det skulle bli som det var att komma ut "i världen igen" för jag trodde att det skulle vara på något sätt som det var innan Helvetet började men det var inte det och det är inte det. Det är här som ensamheten kommer in för det finns inget som är som det tidigare var för det finns så mycket som ligger omedvetet och medvetet inom mej och även barnen. En kär vän skrev till mej en dag att hon skulle vilja låta mej veta hur det är att bara vara och jag kan erkänna att jag inte vet det längre. Varje dag känns som en kamp, strategier finns medvetet och omedvetet och jag har en rädsla och en uppmärksamhet och ialttagelse av allt runt mej som är på max hela tiden. Jag är inte alltid medveten om det men den finns här. 

Ikväll satt jag och tittade på TV:n när jag hoppade högt i soffan för det var något som rörde sej utanför fönstret. Det tog en evighet att inse att det var parasollet som rörde sej när vinden kom och innan dess var det många tankar som hann passera genom mitt huvud. Och det är i de stunderna som jag känner mej så ensam för hur ska man kunna förklara det för någon som inte vet hur det är. Hur ska man förklara att jag får panik av att det knakar på baksidan och det låter som att någon går. Hjärnan säjer att det kanske är en katt men kroppen reagerar på ett annat sätt. När jag känner en lukt som påminner om det som varit så reagerar kroppen och hjärnan föröker lugna den men det går inte för det är ett kroppsligt minne och det är allt detta som gör att jag känner mej ensam Jag undviker situationer som hör vardagen till för att de innebär så många reaktioner och så många minnen. 

Det känns som om jag lever i ett samhälle bland andra människor men samtidigt så gör jag det inte för jag är inte en av dem. Jag är inte en som vet hur man gör för att bara vara och jag är inte vem som helst ~ jag är jag och det är den jag är bäst på att vara men ibland önskar jag att jag var någon annan som bara var en i mängden.

PUSS    till dej från lilla mej