Jag inser att jag känner mig som en skadeskjuten fågel som försöker att våga lyfta igen och lämna marken med hjälp av vingarna och vinden ~ men jag vågar inte för när jag är på väg att lyfta och lämna marken så kommer minnena om hur det kändes när jag träffades av det som sårade mig förr och hur jag föll och hur ont det gjorde och det håller mig kvar på marken för det gör för ont att misslyckas en gång till! Att komma till den insikten gör också onte men det är ändå så att vissa sår sitter djupt medans andra sitter ytligare och de läker fortare och därför väljer jag vilka som jag vill riskera att riva upp igen och vilka jag vill försöka att läka för det är bara så att man kan inte riva upp sår hur många gånger som helst och tro att de ska läka.......

Samtidigt så vet jag att för att man ska se att det inte alltid är så att man blir sårad och skjuten när man lyfter så måste man våga prova vingarna igen men det gör så ont och det krävs så mycket mod och minnena kommer och trycker ner mig och vad gör jag för att få bort dem? Det känns som att jag har fått höra så det står mig upp över öronen att jag är så stark men det finns en sida i mig som inte är stark som bara skriker att "snälla se mig, ta hand om mig och skydda mig" men den sidan ser ingen för jag väljer att inte visa den för när jag har visat den så har den missbrukats och jag har blivit just sårad! Kanske är det så att innan man säger att en person alltid är så stark att man ska tänka till varför den personen inte visar svaghet någon gång! Jag vet inte när jag grät sist så att någon såg eller hörde det! Jag vet inte när jag visade någon min innersta sida utan att den personen hade "avslöjat" att den kunde se igenom mig för att den personen hade samma skador som mig ~ den hade själv blivit skadeskjuten när den försökte lyfta från marken! 

Kan det verkligen vara så att människor tror att man är så himla stark jämt eller är det helt enkelt så att de väljer att se den sidan bara för att det är enklast så för då behöver man inte bli lastad med den andra personens "jobbiga saker"? Jag vet inte för jag ser hela personen som jag möter för jag vet att det finns ingen som bara är stark! Jag har varit stark för att jag inte kan visa min svaghet för att jag har barn som är beroende av mig och som jag inte bara kan lämna att klara sig själv för att jag inte orkar hjälpa dem eller kämpa för dem annars hade jag rasat ihop som ett korthus många gånger känns det som! Jag har varit tvungen att kämpa för att överleva som person och individ för annars hade jag försvunnit och det har inte funnits något annat val men jag har fortfarande den svaga sidan inom mig som bara skriker efter en trygg famn som ska skydda och ta hand om mig och se mig för den jag är och se hela mig! Inte utnyttja min svaghet och skjuta och sikta på mig när jag är på väg att lyfta och känna att det finns en bris under mina vingar! 

Ikväll när jag fick ett mess där det stod att personen som jag verkligen älskar och har fullt förtroende är med mig hela tiden och inte förstod hur den skulle kunna försvinna så inser jag hur bränd jag är! Jag vet att denna personen aldrig skulle försvinna och jag skulle aldrig försvinna från dens liv för det finns ett band och ett förtroende som inte kan förklaras med ord men jag är som sagt bränd och skadeskjuten och när jag insåg det så rann tårarna på kinderna! Att jag vet att personen som skrev det har samma erfarenhet gör att orden betyder extra mycket för mig och jag la de orden i mitt   och låste in dem på en gång för detta är erfarenheten som jag behöver för att en dag kunna lyfta, för att kunna göra det! Jag behöver lära mig att jag kan lita på vissa, att jag kan krama en del utan att de har en "kniv i handen som de hugger i ryggen på mig" Jag behöver sträcka ut mina vingar och öva på hur det känns att luften finns under dem innan jag kan öva på att lyfta och få in tanken att inte alla siktar och skjuter på mig!

Kanske är det så att jag får ta ett litet steg i taget! Jag får börja att bara stå med vingarna utsträckta och se att inget händer och sedan ta det steg för steg även om det inte alltid är så lätt! Jag kan se framför mig något så knäppt som Stig-Helmer i Sällskapsresan när han ska bota sin flygskräck och han får upprepa ramsan "Jag är inte rädd ~ jag kan flyga" och kanske är det även så jag får göra och kanske är det så jag en dag kommer att lyfta med mina vingar och se att det finns några människor som inte siktar på mig för att skadeskjuta mig och såra mig även om jag väljer att visa den svaga sidan för jag vet att det finns åtminstone en som aldrig sviker! 

TACK ni som finns och bevisar för mig att vingarna bär och en dag ska jag flyga och visa att ni hade rätt.............................. hoppas jag 

  CRAMAR