Idag har jag haft en av mina "djuptänkar~dagar" när jag funderar över allt och ingenting och det är inte jag som styr tankarna, de bara kommer och för en gångs skull så låter jag dem komma för jag känner att jag är så stark att jag orkar med dem och de måste få komma för annars så ligger de där inom mig och bara gnager! I början av resan var jag rädd för dessa dagar nu har jag insett att de kan vara en styrka med för det jag bearbetar det läggs undan så nu tillåter jag mig på ett helt annat sätt att ha dessa dagar för jag vet att de dödar mig inte! 

Jag vet att jag har svårt att låta människor komma nära mig för jag har både en och två och tre och några till murar som de ska över innan de kommer nära och får lära känna mitt riktiga jag och det är inte många som får chansen ens att komma över den första! Det känns som att jag har en slags "check-lista" som jag kollar av och jag kan lova att den har många punkter som man ska bli godkänd på innan man får tillstånd att klättra upp på stegen som har många pinnar för att komma över den första muren! Om man begår ett misstag på den klättringen så finns det ingen nåd, man är ute ur försöksklättringen för jag har blivit bränd för många gånger för att börja om igen! Elakt?!?!?! Ja kanske men bränt barn skyr elden och har man försökt att närma sig den för många gånger och gjort samma erfarenhet att den bränns så går man inte dit och jag har gjort den erfarenheten att sviker en person en gång så gör den det fler gånger så för mig har det samma innebörd! Jag skyddar mig själv från att få fler sår på insidan än de jag redan har och jag vill inte att de som finns där ska öppnas igen för de gör nog ont redan som de är! 

När jag satt och funderade i detta med relationer till olika människor så kunde jag bara konstatera att en gång i tiden så hade jag massor av människor runt mig och jag verkligen trivdes med det för jag har alltid haft lätt för att få vänner och har alltid varit omtyckt för att jag har varit sprallig och haft glimten i ögat men samtidigt att man har kunnat lita på mig både om man berättat något men samtidigt att jag har ställt upp för mina vänner! Av dessa så var det några som var ytliga vänner men jag hade många vänner som stod mig nära! När jag började fundera i detta så tänkte jag vad visste dessa personer egentligen om mig som jag då ansåg stod mig nära? Ju mer jag tänkte dessto mer insåg jag att jag hade en hög gräns för integriteten på den tiden! Jag berättade det jag ville och inget mer så den som visste mest om mig var Plumzen som jag levde tillsammans med och mina vänner de fick veta det jag ville att de skulle veta! En visste en sak medan en annan visste något annat men jag vet inte att det fanns någon som hade en helhetsbild av mig mer än just Plumzen för jag ville inte släppa på saker som var för personliga för det har varit viktigt för mig jämt att ha en del av mig som är just "mig"

Plötsligt kände jag sorgen komma och jag insåg att detta är något som helt har försvunnit idag! Inte för att jag har velat att alla ska veta allt om mig för jag har fortfarande en mur som innanför den är det bara jag som ska veta om vad som händer och sker för det är min "privata mark" men den är inte min privata mark för den har plötsligt blivit offentlig när det blev utredning på utredning! Hur många har nerskrivet hos flera olika myndigheter i vilka olika ställningar de har haft sex tillsammans med sin partner, eller vad de och deras partner gjorde efter att de hade haft sex? Jag har fått sitta och berätta det för polis, socialen och Familjerätten och sedan kan jag bara tänka mig att det är fler med dem som har läst det! Jag är tacksam att jag har haft ensamvårdnad under tiden så att det har varit sekretess på den för annars är det ännu fler som hade läst detta! Mina föräldrar har varit involverade i vårdnadsutredningar, polisförhör och med socialen när de blev inblandade direkt efter misshandeln så det känns inte som jag har något som är integritet när det gäller detta mot dem heller längre! Jag har fått berättat allt och det är som jag sa till min advokat efter att jag hade pratat med Familjerätten efter den stora utredningen som de gjorde till vårdnadstvisten att det kändes som att de var in under mitt skinn och letade efter fel och brister och som om de skulle veta vilken storlek jag använde på tamponger för att kunna ha en synpunkt på det med! Är det verkligen så här man ska känna efter att det enda man har gjort är att blivit utsatt för övergrepp i sitt eget hem och sedan kämpat för att ens barn ska behöva återvända till det helvete man själv flydde? Tydligen eftersom jag sitter här och känner så! 

När jag levde i helvetet var jag ute på krogen 3 gånger för jag klarade inte pressen och terrorn som var när jag skulle göra något utan honom så jag hoppade över allt sånt för att det var lugnast! De gånger som jag var iväg fick jag precis innan jag skulle åka visa honom vilka underkläder som jag hade på mig! Jag minns första gången när jag tittade på honom som ett levande frågetecken och frågade varför han skulle se dem innan jag åkte? Svaret han gav mig kändes som en örfil i ansiktet: Jag ska veta om du byter om/efter att du har knullat ute på krogen så du inte kan lura mig!!!!!!

Jag förstår inte idag att jag fann mig i det men det gjorde jag och gränsen för integriteten i förhållandet hade redan suddats ut innan dess men den suddades ut ännu mer efter det! Jag styrde inte över mitt klädval längre och jag styrdes mer och mer! Jag hade aldrig varit otrogen i något av mina förhållanden och hade inte heller en tanke att vara det nu, det var bara hans sjuka hjärna som gång på gång skapade situationer för att straffa mig och det var han som gjorde alla sakerna som han anklagade mig för inser jag och har jag fått bevis för i efterhand!

När jag suttit på alla förhör och samtal med olika myndigheter är det situation på situation som kommit upp där jag för dem visat att jag var nertryckt och att jag inte hade någon integritet och att mitt största arbete nu efteråt var att bygga upp barnen men även att bygga upp mig själv, min självkänsla och min integritet! Idag på min "grubblar~dag" kan jag inte låta bli att fundera över om integriteten är helt utsuddad hos mig dels efter allt som hände i helvetet men även efter allt som varit sen jag kom därifrån där jag fått vända ut och in på allt som jag känner, tänker och har varit med om och inget har varit för personligt! Många gånger har det varit så jobbigt att prata om att jag har fått tänka att jag sitter där och pratar om någon annan och påminna mig om att jag gör det för att kunna rädda barnen för hur ofta berättar man om det privataste för vilt främmande människor?!?!?! Jag har klarat att berätta det och jag hoppas att det ska rädda barnen så att de en dag själva kan bestämma om de vill ha kontakt med den som ska kallas pappa, vilket jag inte tror att de kommer att vilja, men samtidigt kan jag inte låta bli att reagera att det inte finns något som ska vara privat! 

Kommer gränsen någon gång att komma tillbaka igen där jag känner att detta är "mitt", bara mitt och det kommer jag inte att behöva dela med någon eller kommer hela tiden tanken att finnas där att någon gång kanske jag behöver dela detta med någon "obehörig" med? Jag vet inte, det enda jag vet här och nu är att min gräns för integritet är väldigt utsuddad och det kommer att ta lång tid att rita i den igen och tro att den kommer att hålla om jag lyckas rita i den igen för tron och tilliten lagas inte lika fort som murar! 

  KRAMAR