Idag hade jag möte med mitt "team" och denna gången var det min arbetsterapeut och min psykolog som jag skulle träffa för att det var de som hade den största kompetensen inom de områden som jag kände sist att jag behövde hjälpen med just nu! Jag tycker inte om att vara i positionen att vara där att det är jag som behöver hjälp men på något sätt så är det bara att gilla läget och de har blivit en del av mitt liv eftersom de är just mitt team och jag känner dem så väl eftersom vi i princip har kontakt varje vecka och ibland mer än det så det känns som att jag inte kan dölja så mycket för dem! De ser mer än det jag säjer med ord ~ de ser bakom min "rustning". Idag var min psykolog som även är min kordinator med för att vi skulle försöka hitta mina "nycklar" till att reda upp i kaoset när jag känner att det bara blir ett enda kaos i mej av känslor men jag inte vet vad det är jag känner och jag inte vet vad det är jag känner för det är bara för mycket! Det tar för mycket energi, jag kan inte sortera och jag kan inte fokusera och framför allt så känner jag att jag i dessa situationer fokuserar på fel saker. Samtidigt gör min skada många gånger att jag inte till slut minns vad det är som var den utlösande faktorn till reaktionen och det gör att frustrationen är ett faktum! Det positiva var att min psykolog inte var det minsta orolig eller fundersam över detta utan tog det med ro och att det inte var det första fallet som hon hade med detta! Nu ska jag registrera mina tankar och hur jag känner det och tillsammans ska vi försöka komma fram till vad det är för känsla jag känner eftersom jag inte kan sätta ord på det själv men framför allt vad jag ska göra för att bli av med den och bara det känns som en så enorm lättnad! Det är någon som ser en lösning inte bara det kaoset som jag ser på detta! Kan hon se det så litar jag på att det finns en lösning och bara det ger en lättnad!                                                                                                                                                                                                                     Sen kom reaktionen! Jag insåg att en registrering av mina tankar skulle inte innebära att jag skrev att jag tittar på blomman som står i förnstret och känner att jag känner ett lugn! Någon ska se de tankar som jag tänker och se hur jag reagerar på dem och veta att det är jag som tänker dem! De tankar som jag ibland inte ens vågar erkänna för mej själv att jag tänker! Som att det bara jag insåg det kom en bubbla ovanför mitt huvud så tittar hon på mej och säjer: Du får och ska skriva ner de "förbjudna" tankarna, de som du tycker att du inte har rätt att tänka och jag vet och du vet innerst inne att du har rätt att tänka dem för det är de som ger dej något att jobba med och det är dem som gör att jag kan hjälpa dej att komma vidate!" Och jag vet ju att det är så det är men samtidigt så är det så skrämmande att någon ska kunna förknippa dem med mej, någon som känner mej och som vet vem jag är och som vet hur jag fungerar men jag inser att jag måste ju göra det och att det kommer att hjälpa mej! Jag vet att jag kommer att göra det jag måste bara hitta modet! Tanken fanns och den har snurrat många, många varv idag men för varje varv som den har snurrat så har jag kommit till fler insikter!

                                                                                                                                          För många, många år sedan när jag läste akutsjukvård och vi läste om detta att komma till olycksplatser så pratade vi om detta att rädda personer som höll på att drunkna! Jag minns en kille som gick i min klass som jag pratade massor med och han sa en sak som kom till mej idag! "När man ska rädda en som druknar måste man ha modet att sjunka med den till botten för först där får man kraften att skjuta ifrån så att man kommer upp till ytan snabbt igen" Jag fäste inte så mycket vikt vid detta då men ju mer jag tänker på detta idag dessto mer inser jag hur klokt det var! Det är inte så farligt som jag trott att komma ner till botten för jag kommer inte längre ner, det tar stopp där! Jag kan ta ett avstamp där och jag kan skjuta mej själv upp mot ytan igen bara jag har modet att göra det och för en gångs skull så inser jag att det är just det jag har ~ för jag har inget att förlora! Jag har bara allt att vinna!

                                                                                                                                          När hon läser mina tankar som jag knappt vågar erkänna för mej själv att jag tänker så kan hon tänka att jag är knäpp! Ja men vad spelar det för roll ~ hon vet vad jag har gått igenom och hon står bakom mej! Jag kan inte sätta ord på känslan, jag vet bara att jag känner igen den och att jag inte mår bra av dem! Jag vet inte hur jag ska få ur mej dem för jag har inte hittat sättet för det än och nu har jag fått möjligheten att få hjälp med det ~ vad har jag att förlora!?! Att jag visar att jag är sårbar för att jag har känslor och att dessa känslor alltid tidigare varit förknippade under de senare åren med bestraffningar fysiskt och psykist men jag vet i min hjärna att det blir de inte denna gången men kroppen är livrädd. Varför kan jag inte se det som att jag nu får en möjlighet att visa kroppen att den inte kommer att bli bestraffad.....................

                                                                                                                                          Är det så som min terapeut och även barnens terapeut sa att de kroppsliga minnena alltid finns där! De bleknar med tiden men de försvinner aldrig? För en gångs skull ska jag låta förnuftet vinna och hur rädd jag än är ska jag göra den här registreringen över mina känslor och tankar, jag ska hitta modet att låta någon som står mej nära och som verkligen känner mej få läsa det för det har jag inte vågat hittills och jag vet att när jag har klarat det har jag vunnit en vinst för jag har vunnit över mej själv, jag har vänt min sårbarhet till en styrka och jag har vågat visa mej sårbar inför någon som inteutnytjar den utan vårdar den och hälper mej istället för att använde den emot mej och trycka ner mej med den och förgöra mej!

                                                                                                                                          Jag ska våga och jag ska vinna! Och min vinst kommer att vara att jag kommit en liten bit till på vägen till att hitta mej själv igen!

  KRAMAR                                                                                                                                       

En tanke som har snurrat i mitt huvud i flera dagar sen jag pratade med min advokat sist och vi började prata om tiden när någon gång i framtiden OM allt någon gång blir klart, vilket vi hoppas och tror och vad jag skulle fylla mitt liv med då är vem är jag!?!?! Jag är närmare 40 än 30 och egentligen borde man veta det då men jag inser att jag vet inte det ~ jag behöver läta känna mej själv utan alla de "roller" som jag har i livet!

Jag vet vem jag är när vi kommer till rättssammanhang för där är jag den bestämda som inte viker en tum! Jag är den personen som kom in på min advokats kontor 14 dagar efter att den sista misshandeln hade hänt och berättade precis hur jag ville ha det med barnen och vad jag tyckte och tänkte och på det har jag inte vikt en millimeter. Barnen  ska inte tillbaka till helvetet och jag kan gå genom eld och vatten för att det ska bli så och jag har förstått idag att det inte är vanligt att man som mamma håller samma linje hela vägen. Jag bestämde mej redan från början att det var den linjen jag skulle köra och jag skulle inte ljuga eller manipulera och det har jag inte heller gjort och jag är stolt över att inte ha gjort det och att jag inte kommer att göra det och här har jag en så tydlig roll! Min advokat vet vart han har mej till 110% för det jag sa där för år sedan är det som gäller fortfarande både rörande misshandlar men även barnen! Här vet jag vem jag är som målsägande!

Jag vet vem jag är som mamma! Jag är den som är rättvis, som låter barnen ta ansvar men som samtidigt låter dem vara barn. Jag låter dem göra misstag men jag finns till hands för att visa dem hur man gör det rätt och jag finns där för att trösta, för att visa dem vad som är rätt och fel och jag hoppas att de en dag kan ha mej som en förebild! Jag gör fel men jag är inte mer än en människa. Jag kan skratta mej barnen men jag önskar att jag kunde visa min svaga sida mer för barnen. Jag har svårt att låta dem ta motgångar men det är för att jag tycker att de har fått mer än nog av dem redan i sitt korta liv. Jag skulle ge vad som helst för att de skulle slippa lida mer och jag skulle ge vad som helst för att kunna ge dem beskedet att de aldrig mer ska behöva träffa den personen som de är mest rädd för i hela världen! Jag har en tydlig mamma-roll som jag har funnit mej i och hittat min plats i vardagen med städ och tvätt och matlagning och allt annat som hör till att vara mamma! Jag önskar att jag kunde dela mej, att jag hann med mer än vad jag hinner men jag har insett att jag kommer inte att hinna det hur mycket jag än försöker och jag har accepterat att så länge barnen är nöjda så är jag nöjd! Det känns på något sätt som att det är jag och barnen mot världen för vi har gått igenom så mycket och kommit så nära varann! 

Jag vet vem jag är som dotter, som syster, som vän och som dagis mamma och som alla andra roller som man har i livet och det känns som att jag vet det, har accepterat dem och är accepterad för dem av de människor som jag har runt mej så egentligen skulle jag vara nöjd! När jag skulle ha mitt första barn som aldrig föddes så läste jag massor med böcker om hur man skulle kunna bli mamma utan att tappa bort sej själv som person! Jag insåg inte då att jag redan var borttappad, att jag inte fanns som person längre utan att normaliseringsprocessen redan hade gått långt och att jag var en skapelsen av hur han ville att jag skulle vara! När jag kom från helvetet visste jag inte vad jag tyckte om att göra, äta eller något! Jag trodde att jag visste det men innerst inne så visste jag att det var vad han ville att jag skulle tycka! Jag började att bygga upp mej själv igen och jag har kommit jättelångt i det och idag vet jag vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker och tänker och jag står för det men jag inser att jag känner inte mej själv! Det låter som att jag är schizofren det inser jag men det är jag inte men det har inte funnits utrymme i mitt liv att bara vara jag för de andra rollerna har tagit för stor del av tiden och krävt för mycket så det har inte funnits kraft och tid att vara just bara jag! 

Barnen har tagit sin plats, och det är rätt för det ska de göra för de ger så mycket och de har inte bett om att bli födda och inte att situationen som de föddes till skulle vara denna. Jag blev själv med tre små, det är inte bara att tänka på att det ska finnas plats för mej när jag har dem på heltid. Någonstans finns iallafall sorgen ~ vart finns "jag", personen bakom alla dessa rollerna och vem är den personen?!?! Den personen som inte behöver tänka på hur allt den säjer eller gör kan slå tillbaka i en vårdnadsprocess eller i brottsmålet! Tycker den personen om att göra de saker som den en gång i tiden tyckte om att göra för det har ju gått så många år så jag knappt minns hur det var! Hur känns det att bara vara "jag"

Jag vet att när man skaffar barn så blir man förälder för resten av sitt liv i resten av sitt liv det är inget man väljer när man vill vara och när man inte vill vara utan det är ett ansvar men det är inte alla som är det ensam 24 timmar per dygn 365 dagar per år! Det är inte alla personer som är offer och målsägande utöver det och samtidigt ska bygga upp sej själv och framför allt ska lära känna och hitta sej själv mitt i allt detta!

Det är bara att konstatera att på ett sätt så vet jag vem jag är men samtidigt så kan jag bara säja: Hej här är jag ~ vem är jag?!?!

  KRAMAR