I mitt sykande efter mer fakta om just psykopater så läser jag en bok som ger mej slag efter slag i magen och för varje sida så inser jag att jag verkligen har levt tillsammans med en psykopat och det skrammer mej. Jag tycker att jag är en sån som läser av människor men jag kanske kan förlåta mej själv lite genom att se det som andra gör att de är duktiga på att spela och för att kunna genomskåda dem så måste man ha kunskapen - och jag hade inte den. Nu ska jag dock få den men det som är så skrämmande är att dessa böcker skulle kunna vara skrivna om Äcklet. Det känns som om alla de som har skrivit dessa böcker har varit ett ex till  honom för de kunde lika gärna sätta in en bild på honom efteråt så var det varkligen han.

Det finns en amerikansk psykiater som beskriver psykopaten så här:

" Psykopater utnyttjar andra genom att charma, manipulera och hänsynslöst bana sej väg genom tillvaron, och i kölvattnet läämnar de brustna hjärtan, utplånade framtidsutsikter och tomma plånböcker. I fullständig avsaknad av samvete och empati tar de för sej av det de vill ha och gör som de vill, bryter mot samhällsregler och förväntningar utan minsta samvetskval eller ånger".

Det var otäckt att läsa detta för det var en sammanfattning över honom och hans liv. Jag har turen att vara en av dem som inte fick ett brustet hjärta av honom för mina känslor dog för länge sedan och de små som fanns kvar dog för varje slag som utdelades men det finns andra som var där innan mej som trots flera år fortfarande hade brustet hjärta. Det är så otäckt att de är så lika. Tomma plånböcker det fick vi nog alla för vi var ju de som gjorde bidrag till det som han ville ha vare sej vi ville eller inte.

Jag grubblade mycket över detta med att de inte har samvetskval och jag inser att det är verkligen helt sant för under alla år har han bett om förlåtelse en gång och det var när jag var tvungen att åka till sjukhuset första gången men sekunden efter var skulden åter på mej för att hade jag inte sagt emot honom och gjort som han hade sagt så hade han ju inte...............! Detta var något som var genomgående i vårat förhållande.

När barnet från ett tidigare förhållande slutade att komma till oss så var det naturligtvis också mitt fel för han hade ju inte gjort något. Senare blev det barnets fel för det hade ju valt att inte komma till honom så då fick barnet stå sitt kast. Jag fattar inte hur man kan tänka så för det var ett barn och han var föräldern. Jag vet inte att han under alla dessa år har sagt att han har gjort något fel för det bortförklaras med att det var någon annans fel (oftast mitt) att det blev så. Jag undrar än idag hur jag kunde bo och leva i detta och med honom. Troligen är det som min terapeut säjer att det är en överlevnadsinstinkt. Människan är ju den enda levande individen som går emot sin känsla av rädsla och inte vänder och flyr. Rätt skrämmande när man tänker efter.

Jag tänker iallafall lita på min "magkänsla" i framtiden för den brukar ha rätt och hade jag litat på den när det gällde honom så hade jag inte heller varit i den situation jag är idag men jag hade inte heller haft mina tre underverk så något bra kom ur det hela. Jag kommer dock aldrig mer att göra något som inte jag själv bestämmer och innan någon annan kommer att komma nära mej och mitt liv igen så ska jag bygga upp en stark person som ingen sätter sej på SÅ DET SÅ!!!!!!

PUSS från Häxansurtant   

Detta är en fråga som jag har funderat på hela dagen om alla människor verkligen har ett val! Tanken kom av att jag var in på en sida som en kompis till mej hade skrivit en hel vardaglig sak och berättat lite bakgrund till detta. En av hennes vänner hade kommenterat detta och det hade blivit en sikussion där min kompis får en föreläsning av den andra att alla människor har ett val. Det som är det jobbiga i detta är att jag alltid har ansett att det är så det är men efter att ha befunnit mej i helvetet så vet jag att det inte är så jämt men jag förstår att de som har ett "Svensson-liv" där allt följer de normala normerna tycker att alla människor har det men jag tycker inte det och ju mer jag funderar över detta dessto mer övertygad blir jag. Nu har jag snurrat nog så nu ska jag ta några exempel för att visa vad jag menar.

Ett barn som bor med föräldrar som är missbrukare har enligt mej inte valt att bli född med dessa förutsättningar och den kan inte göra så mycket för att ta sej ur det. Om du föds i ett land där det inte finns mat och det inte finns pengar att ta sej därifrån är det då den personen som gör ett val att leva under dessa förutsättningar? Detta är bara några exempel och det jag kommer att skriva nu kan säkert tolkas som bortförklaringar men det var min vardag och det är det som gör att jag förstår vad min kompis menar.

Jag har under mina år i helvetet fått betalningsanmärkningar. Det var inte för att vi inte hade pengar eller att jag valde att inte betala dessa räkningar utan det var helt enkelt för att det som skulle gå före mina räkningar var Äcklets räkningar och det han ville ha och mat. Att mina räkningar inte betalades det sket han i och jag hade inte möjligheten att betala dem eftersom det inte fanns pengar på mitt konto till detta. Ja jag hade ett val och det var att sätta mej emot honom och bli hotad, slagen och jag vet inte vad konsekvenserna hade blivit helt och hållet eftersom jag inte vågade göra detta för att jag ville leva för att mina barn behövde mej.

Jag har under alla år med honom ett flertal gånger försökt att komma därifrån men jag har inte klarat det av flera orsaker. En av de största orsakerna var att jag alltid fick hotet att jag aldrig mer skulle se mina barn om jga lämnade honom. Han hotade att ta livet av sej själv och att om jag lämnade honom skulle han göra mitt liv till ett helvete. Jag valde att stanna kvar i helvetet för att kunna skydda mina barn och för att i det helvetet så visste jag vad som gällde jag hade inte förutsättningarna för vad det andra helvetet skulle innebära.

Jag har larmat flera gånger till myndigheter om att jag inte skulle överleva att ta mej ifrån honom och antydde vad som hände hemma men jag fick ingen hjälp. Ja jag hade kunnat VALT att berätta allt för dem men så länge jaglevde under samma tak som honom så visste jag att de skulle berätta för honom om vad jag sa att det hände hemma och jag skulle ha blivit ihjälslagen. Jag valde ännu en gång att leva för att kunna skydda mina barn.

Jag kan göra listan väldigt lång men jag hade val det kan jag erkänna men mina val hade avgörande konsekvenser - att jag hade dött och att barnen hade fått stanna kvar i helvetet. Jag fick välja mellan pest eller kolera och jag valde det som hade de minsta konsekvenserna. När han var otrogen fick jag min chans att göra ett val och jag gjorde det och det resulterade i misshandeln och tack vare att det fanns människor som uppfattade denna så lever jag idag. Eller så var det så att han trodde att jag dogh sista gången jag svimmade och hunden röck in och försvarade mej - jag vet inte och jag kommer aldrig att få svaret. En sak vet jag iallafall att alla människor har inte enligt mej möjligheten att göra val för att i vissa situationer gör man de val som behagar en annan människa och då är det inte mitt val. Hade jag fått fria val hade inte mitt liv sett ut som det gör idag. Jag ser iallafall att något har jag fått som är bra från helvetet och det är mina barn och jag har en styrka som ingen någonsin kommer få mej att ta bort igen för det kommer aldrig mer att vara någon som bestämmer eller styr mej!

PUSS från Häxansurtant   

Är just vad det känns som om det är just nu runt omkring mej. Inget fungerar som jag önskar att det ska göra och jag kämpar på mitt i kaoset samtidigt som jag känner att jag inte mår toppen för jag har ingen energi. Jag blir arg och frustrerad över att Äcklet har betett sej som jag vet inte vad och sedan så är det jag och barnen som har tagit skada av det och samtidigt som jag ska bearbeta det som jag har varit med om ska jag vara en psykolog och hjälpa mina barn. Sen ska man fungera som barn, förälder, syster och kompis och jag känner att jag orkar inte med allt detta just nu jag har fullt upp med min och barnensbearbetning och jag bara kunde sätta upp en skylt att personen som sökes är på reparation på obestämd tid.

Smulan har haft det jobbigt några dagar för hon har varit rädd att pappa ska komma och göra henne illa igen. Ikväll var vi till min farmor för att hon skulle bjuda på mat och alla barnen var på kanonhumör. När vi kom hem sa Smulan att hon var trött och att hon ville gå och lägga sej och hon somnade fort efter att ha berättat att hon var rädd att pappa skulle komma och hitta oss. Sedan vaknade hon 3 gånger och hade bara total panik för pappa var här och hon vågade inte ropa på mej för då skulle han hitta henne. " gånger så lyckades jag att lugna henne men gång nummer tre var det omöjlig så jag frågade vart hon kunde tänka sej att sova och vart hon skulle känna sej lugn. Svaret blev hos morfar så det var bara att ringa till morfar och be honom komma och hämta henne och jag hoppas att hon kan känna sej lugn där. För idag så kunde hon inte det här hemma.

Såna här gånger känner jag att det blir så jobbigt. Jag kan inte säja att jag hatar Äcklet, jag hatar det han har gjort men han är inte värd att jag lägger mitt hat eller någon annan känsla på honom - därför känner jag ingenting. Jag blir bara så gruvligt förbannad på att han har gjort allt detta mot oss och att det är mitt ansvar att rehabilitera barnen och mej själv. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet hur det kommer att se ut framöver? Jag kan inte säja till barnen att de måste tillbaka till honom eller att de inte behöver träffa honom om de inte själva vill. Hur  förklarar man för små barn det som jag inte ens förstår själv. Jag kan inte förklara något för jag känner inte den personen för inom honom finns det så många personer och vilka av dessa är egentligen han?

Samtidigt så känner jag mej så otillräcklig som mamma för jag vill kunna lugna mina barn och jag kunde inte det denna gång. Jag vet att man inte ska ta det som ett nederlag men jag gör det iallafall för jag vill att jag och barnen ska känna oss trygga. Det är även så frustrerande att inte veta vad det är som gör att just detta kommer nu för jag vet inte någon händelse som kan ha frammanat detta men troligen så är det något som för andra inte betyder något men för henne såväckte det något minne eller känsla.

Än en gång ställer jag mej frågan när detta ska få ett slut? Hur länge till orkar jag? Kommer det någonsin att komma ett slut?

Puss från Häxansurtant     

Eftersom jag lever som jag gör har det förekommit en hel del spekulationer och jag kan inte låta bli att le lite åt dem samtidigt som jag blir irriterad. För att ta några av dem så har jag tagit livet av mej men vad jag vet så lever jag eftersom jag klarar av att göra saker och ser mej själv i spegeln när jag går förbi. Jag har tydligen legat på psyket fast jag befann mej under den tiden i mitt eget hem så är det psyket så kan ju det stämma men jag har visst ingen personal men Landstinget kanske har dragit ner. Barn och vuxna brukar inte bo på samma avdelning vad jag vet så nej jag bor inte där. Jag har hört mängder så jag lovar att jag ska skriva ner när jag hör nästa som överträffar de andra.

Dagens händelse slog iallafall ett rekord - i idioti! Jag skulle lämna barnen på dagis när det visar sej att jag känner henne som städar där. Känner var att ta i för när jag var liten så umgicks vi i samma kretsar men vi var inte ens bekanta. Idag var vi tydligen det eftersom hon ger mej en kram som varar i fem minuter och jag försöker att släppa tion gånger och på slutet kramar hon mej medans mina armar bara hänger. Senare frågade personalen mej om jag kände henne och jag sa som det var och de tyckte att det var uppenbart att jag inte ville krama henne och att det såg ut som om jag trodde att hon hade pest eller något. Hon stannar dock kvar medan jag står och pratar med barnens fröken som frågade hur det hade varit i jul och lite annat och jag pratar med henne och tittar inte ens på "bekanta" men ändå så står hon bara där emellan oss och ser dum ut. Jag kände flera gånger att varför går du bara inte men inte då. Det slutar med att fröken frågar om hon ska flytta sej för att hon ska komma förbi och hon förstår inte ens den piken utan öppnar munnen och säjer att hon har en nära relation till mina föräldra. Jag blir så förvånad att jag bara säjer "Har ni det?".

Detta fortsatte ett bra tag att hon bara står där och säjer en del saker som jag förstår inte ens varför hon säjer när hon vet att jag vet hur det ligger till i verkligheten. Förstår hon inte att jag vet att mina föräldrar inte har kontakt med henne eller att jag inte har kontakt med hennes dotter sedan vi var typ 15? Och jag känner att jag blir så less på dessa människor som helt enkelt inte bara kan sköta sina egna liv utan måste lägga sej i vad andra säjer och sedan göra en egen version av det - för det är vad denna person gör och hon ligger till grund för många av dessa rykten som har cirkulerat. Jag har nog av mitt eget liv och jag tycker att andra borde ha det också. Sedan är det klart att man kan ha insikt i andras liv som man har en relation till men jag känner att för att man ska kunna säja att man känner någon så kanske det är bra om man vet mer om den personen än vad den heter. Jag fattar inte varför vissa har så svårt att acceptera att jag inte vill berätta för dem vad jag har varit med om eller vad jag går ingenom nu. Jag gör det för dem jag vill och känner för att berätta för och där är det stopp! Varför kan inte folk bara acceptera att man inte vill berätta allt för dem och när man inte gör det ja då fyller de ut med sin egen fantasi och broderar verkligen helt utan fakta.

PUSS från Häxansurtant    som önskar att folk kunde engagera sej i dem som vill ha engagemang av just den personen  

Igår var det nyprsafton och det firade jag med familjen. Skruttan berättade för alla att det var den dagen som manfick vara vaken så länge man bara ville och hon slocknade i mitt knä fem minuter innan 00. Bra jobbat av den lilla gumman! Igår är första gången som de inte har blivit livrädda av raketer och smällare men Smulan vaknade helt hysterisk när nyårsraketerna dundrade från alla håll och var hysterisk över att pappa kom och skulle döda dem. Ännu en händelse som påminner om det som har varit och gör barnen skörbara. Jag tror jag ska försöka att vänja dem under året som kommer med ljud men jag vet inte hur jag ska kunna göra det. I somras tvingade jag med henne i vattnet vid våran stuga för att bevisa att ingen skulle trycka ner henne under vattnet som han hade gjort. Att ingen anmälde mej är ett under för hon skrek som om jag skulle döda henne men dagen efter visade hon att hon kunde kliva i vattnet själv och att hon inte var rädd och den stoltheten går inte att förklara i ord. Är tacksam till BUP som sagt att ibland mäste man bevisa för dem att inte alla farhågor är så skrämmande som de tror så länge det hjälper dem och inte stjälper dem. Utan dem hade jag nog inte vågat göra detta.

Igår så kom jag till ännu en insikt -  att det finns så många i min situation som man kan känna sej sviken av. Jag känner mej sviken av x antal personer som är inom olika myndigheter men detta reflekterar jag inte så mycket öv er längre för jag kan ändå inte påverka så det är ingen vits att ödsla energi på. Det som sårar mej är att det år de personer som har funnits i min närmaste krets under de åren som jag levde ihop med Äcklet som bara har lyckats glömma mej eller rättare sagt förskjutit mej för att slippa att beblanda sej med detta och eventuellt behöva ta en ställning. Det skrämmer mej för på något sätt så trodde jag inte att dessa personer skulle vara mje jättenära efter denna tid men jag trodde att det skulle finnas en kommunikation och att vi skulle göra så här "allmänna" saker so´m att öcka varandra god jul och gott nytt år. Det visade sej dock detta år eller förra heter det ju att jag hade fel - de hade raderat min existens och svarade inte ens på min gott nytt år hälsning. För mej så känns det som att de bara har raderat mej och att det är enklare för dem att inte tänka på att jag finns för då behöver de inte ta ställning och det sårar  mej för detta var personer som bodde i våran närhet men som hade en starkare relation med mej än honom. Kankse är det som min pappa sa att allt som man inte underhåller i relationer vare sej det är privat eller på jobbet på ett år de bara försvinner! Jag vill inte tro att det är så men jag kanske måste inse att det är så trots att jag har tänkt att jag ska kunna ta kontakt med dessa personer bara det varit rättegångar och allt sådant men kanske ska jag bara acceptera att jag är raderad även om det svider. 

Jag kan inte rå för det men det känns som om de tar hans parti när det blir så här. Barnsligt - ja kanske men det är vad jag känner och jag kan inte styra mina känslor för jag är en känsloperson. Jag har alltid tyckt att jag är en människokännare men kanske ska jag tänka om och tycka att jag inte är det. Jag vet inte riktigt vad jag känner men jag känner mej sviken på många sätt av dem som jag en gång haft en relation med. Två dagar innan misshandeln satt jag och pratade med E och vi sa att vi aldrig skulle tappa kontakten med varandra för vi var själsfrände och det kändes verkligen att vi var det men se hur det gick - en misshandel och hon blev kallad på förhör och sedan ville hon inte ens minnas att jag fanns. Samtidigt kan jag vara glad för de personer som jag har runt mej idag för den som jag har behållt från min tid med honom har jag en starkare relation med idag än vi tidigare har haft för vi har blivit oturssystrar. Jag har träffat helt undetbara personer som jag aldrig hade träffat om jag inte hade hamnat på denna resa. Jag vet nu att änglar finns men de är människor som ger mej styrka att komma framåt, puffar mej när jag behöver en knuff för att komma vidare, vet vad de ska säja eller rättare sagt skriva när jag behöver det och som helt enkelt finns där för mej när jag behöver det även om de inte är hos mej kroppsligt. Jag har en tavla som en av dessa änglar har målat och det är det första jag ser när jag vaknar på morgonen och den ger mej styrka och ett positivt sätt att se på mej själv, armlänken gör att jag känner att hon är med mej jämt och nu har jag ytterligare ett armband från henne som ger mej styrkan av att veta att hon, ängeln, är med mej. Jag har en annan ängel som jag har som förebild för att hon har gått igenom detta själv och hon ger mej tron på att även jag ska klara detta! Tack för att ni finns om ni läser detta och ni ska veta att jag inte kan tacka er nog för att ni finns, utan er skulle allt kännas så mycket värre och jobbigare! Det finns två till änglar - en är min så kallade "mamma" som kommer med de rätta räden när jag behöver det och den andra är min "ledare" som kommer med sina lösningar på allt som gör att grannarna kanske tycker att jag är knäpp när jag provar med alla hennes råd men jag hittade "mitt" träd tack vare henne och detta träd har fått tagit emot mycket!

TACK för att ni finns och stöttar mej! Utan er hade jag inte orkat!!!!!!!

Puss från Häxansurtant 

Hjärtat har jag lånat från Facebook

Det var länge sedan som jag slutade att avge nyårslöften för det blev ännu en dröm som krossades när jag inte kunde uppfylla dem. Förra året lovade jag att jag skulle kunna ge mina barn en trygghet och att vi skulle få en fungerande vardag och jag tycker att jag har lyckats hålla det men sen har inte samhället gjort sitt så det måste jag känna mej nöjd med även om jag när jag lovade det trodde att när detta år var slut så skulle vårdnadstvisten vara över och det skulle finnas ett beslut men även att rättegångarna skulle vara över men nu är de inte det men jag har idag en syn som innebär att det kommer när det kommer. Jag har barnen i säkerhet och efter domen så vet jag inte alltså får jag vara nöjd med utgången just nu.

Idag har jag gått och velat om jag ska avge ett löfte för mej själv eller inte men jag har bestämt mej för att jag ska göra det och medans andra lovar att de ska sluta röka, gå ner i vikt och allt det där vanliga ska jag lova mej själv att jag ska försöka lära mej att sova med alla lampor släckta. För alla låter detta säkert som en självklarhet och för mej var det helnt naturligt innan misshandeln. Efter misshandeln och det som följde efter så har jag inte klarat av att sova när det är mörkt så det är alltid minst en lampa tänd här hemma. Jag har haft andra ursäkter för detta som att det är för barnens skull för att de inte ska snubbla när de vaknar på natten och tassar över till mej. Nu är det slut på de undanflykterna och nu ska jag ta tag i problemet. Jag ska ge mej själv ett år så innan nästa nyår ska jag klara av att sova  en natt med mörker runt mej.

Om jag klarar det så kommer jag att bli stolt om jag inte gör det, ja då kan jag ju lova samma sak nästa år det är ju så de gör som ska sluta att röka. Jag har dock en plan för här lämnas inget åt slumpen. Om jag övar med en minut per kväll och lägger på det på kvällen efter så kommer det inte så drastiskt. Problemer är dock att jag vet inte om jag klarar en minut men det är värt ett försök och nu har jag ju även berättat min hemlighet även här så nu känner jag ju lite mera press! Nu ska jag sova och denna natt har jag ju inte avlagt mitt löfte än så det får bli med de vanliga lämporna lysande - förändringar ska man ju göra långsamt!

PUSS från Häxansurtant    

Igår stod det i en tidning någonstans i Sverige om en man som tidigare hade brytit tån på sin sambo och sedan slagit hennes huvud mot golvet så att trumhinnan hade gått sönder. Han häktades vid det senare tillfället och skulle nu bli åtalad för Kvinnofridskränkning. Och jag kan inte låta bli att undra om inte lagen och regler är lika för andra.

Jag levde under ett helvete i flera år och fick utstå massor av slag och jag blev kränkt psykiskt och fysiskt på olika sätt. Jag har två dokumentationer i min sjukhusjournal på misshandel varav den sista gett mej ett flertal livslånga skador. Jag har berättat om allt detta i polisförhör men har hela tiden fått höra att det måste finnas vittnen som kan intyga att detta pågått under flera år vilket jag inte har eftersom jag skämdes och kände skuld för de gånger jag blev kränkt och slagen för Äcklet hade hjärntvättat mej så att jag tyckte att det var mitt fel. Han var en person som aldrig skulle göra detta öppet så att andra förstod. Jag kan bara gratulera denna kvinna som får upprättelse på detta sätt men jag kan inte låta bli att undra vad som är annorlunda för henne. Jag känner att det borde vara samma sak som gäller för alla men tydligen är det inte så. En kompis till mej som jag lärde känna på mitt skyddade boende anmälde lite senare än mej och hon vet än idag inte om de håller på med förundersökning fortfarande eller om allt är nedlägt för hon har inte fått ens ett besked och då känner jag att det måste vara upp till de personer som man möter inom rättsväsendet som på något sätt kan bestämma vilken nivå anmälan och brott ska gälla. Jag har lärt mej att det inte är rättvist men jag trodde iallafall på det jag hört att inför lagen är alla lika men tydligen inte det heller!!!

PUSS från Häxansurtant    

Jag är så trött så det finns inte ens namn för tröttheten för det känns som om jag ska rasa ihop bara jag tar ett steg. Jag satt här ikväll och funderade varför jag är så sjukligt trött när jag insåg att jag har tre små söta monster som har jullov från dagis och som kör i 110 hela dagen och har ljudnvå som säkert inte är accepterad om man skulle mäta den - kan man bli något annat än trött få? Näsat vecka ska de gå tre dagar på dagis och det är då som jag ska ha mitt jullov- kanske kan man skicka dem med en adresslapp till dagis så kan jag sova en hel dag hi hi hi!

Jag känner att min situation håller på att bli ohällbar för jag blir ledsen och irriterad över saker som jag egentligen vet om. För länge sedan var det en läkare som sa till mej att jag eventuellt inte skulle kunna återvända till ett arbetsliv pga de skador som jag fått efter misshandeln. Det kom som en chock och jag kunde inte ta det över huvudtaget just då. Nu har jag hört det flera gånger och jag känner att det inte är en nyhet men jag har svårt att ta det för jag vill inte acceptera att skadorna är så begränsande. Idag kom mitt nya sjukintyg och den nya läkaren har skrivit att det måste göras ytterligar undersökningar hos neurolog, hjärnskadeläkare och team och först efter det så kan man bedömma om jag kan återvända till ett arbetsliv men att det är mer troligt att det inte kommer att bli det. Hon hade använt finare ord men kontentan var den samma. Det är då som jag blir då förbannad och ledsen för det är ett livslångt lidande som Äcklet har vållat mej där det blivit skador som gör att jag inte kan leva ett normalt liv. Han kommer att ev få fängelse det vet man ju inte innan domen kommer men vad än hans straff blir så kommer jag att få dra med dessa skador för resten av mitt liv. Är det verkligen rättvist!!!!????

Vi lever under ständig rädsla och vårat nya liv gör att vi blir begränsade att träffa nya människor eftersom det inte är det lättaste att träffa någon och säja hej vill du bli min vän men vi kan inte gå hem till mej. Barnen kommer att leva med ärr från det han gjort och det vet jag inte hur det kommer att påverka dem i framtiden. OCH ALLT DETTA FÄR EN PERSONS VAL HÄR I LIVET! Jag känner att vi kämpar för att överleva medans han öever sitt liv som om inget hänt utan bildar en ny familj.

Smulan har varit pappa nu i några dagar och då berättar hon rakt upp och ner på morgonen att idag är jag pappa och det är bara för oss andra att acceptera. Dessa dagar är en mardröm och hela tiden måste man gå på en spindeltråd fr det behövs bara att man säjer till henne för argt så rasar hon och sedan mår hon skit i flera dagar. Dessa dagar slår hon oss andra, sparkas, berättar att vi är fula äckliga och att vi inte kan något. När jag säjer till henne att jag inte accepterar detta så säjer hon bara att så gjorde pappa mot oss. Jag var jätteorolig över detta när det började men BUP berättade att detta är hennes sätt att bearbeta och att man ska finnas där för henne och stötta men samtidigt sätta upp gränser som visar att jag inte accepterar att hon är så här. Det är ett ständigt övervägande. När dessa dagar som varierar avtar så har hon ett sådant behov av att höra att jag älskar henne och att hon är duktig och hon frågar konstant om jag tycker om henne. Om jag älskar henne. Och det är så hemst att se hur mycket hon har uppfattat av pappa trots att hon var så liten. Jag skulle bara vilja sudda bort dessa negativa minnen men gjorde jag det så inser jag att det inte skulle finnas några minnenkvar av honom för de har inga positiva. I början frågade jag dem ofta när de sa att pappa var dum mot dem jämt att han någon gång måste ha varit snäll mot dem. De tittade då på mej och sa att han aldrig hade varit det. Jag har nu slutat att fråga för jag inser det som BUP insåg för evigheter sedan att de har bara negativa minnen av honom.

Jag tänker på alla vaken nätter som jag haft med dem där de har berättat om allt det vidriga som han utsatt dem för, de har varit livrädda och de gånger som jag har fått säja att jag tycker att de sjunger fint för att han förbjöd dem från att sjunga och om de gjorde det iallafall så sa han att de sjöng fult. Alla gånger jag har fått uppmuntra dem där han har tryck ner dem så att de inte tycker att de kan något eller är duktiga. Jag tänker på allt som många har fått hjälpa barnen med och som började redan på mitt skyddade boende och som vi fortfarande jobbar med och jag blir så frustrerad över de sår och minnen som en person har gett och gjort mot oss men det är vi som kämpar nu och jag får se det positiva att vi kommer att bli en sammansvettsad familj som kommer att klara mycket i framtiden för att vi vet vad vi har klarat av bakåt.

Jag önskar bara så mycket att det inte behövde drabba fler det som har hänt oss men tyvärr så finns det många såna här män ute i samhället. Jag har bestämt mej för att jag tänker inte ens hata honom för han är inte värd en enda känsla från oss för det är han inte värd så det enda jag känner är förakt för det han har gjort men alla känslor dog när han misshandlade mej sista gången. För varje slag och spark så försvann de bara mer och mer och jag känner inget för honom bara förakt att man kan göra så här mot dem man lever med och som är sitt eget kött och blod!!

PUSS från Häxansurtant