Ibland är livet rätt komiskt tänkte igår att jag skulle skriva ett inlägg om just mina föräldrar och sedan kom det idag i en kommentar så nu tar jag och skriver det här för annars hade mitt svar blivit en novell så nu tar vi det rätt och slätt här!

Härom dagen kom jag och min mamma in på detta med att de aldrig hade haft någon kontakt med Äcklet eftersom han aldrig svarade i telefonen eller var inne när de kom för att hälsa på. Till saken hör att mina föräldrar bodde många mil ifrån oss så det var inte varje vecka som vi fick besök av dem. De har varit som en hjälp för mej trots avståndet genom att de har haft barnen hos sej när det var mycket med skolan eller när jag hade foglossning och inte klarade av Smulan eftersom hon inte gick själv och han vägrade att ta ledigt från jobbet och inte heller tog dem när han var ledig.

När mamma kom in på detta så sa jag att så dålig kan inte eran kontakt ha varit eftersom ni ringde på hans mobil och sa att han inte fick berätta för mej att ni hade ringt och sagt att det var såna problem med mej och att de inte visste om de kunde tro på det som jag hade ringt och sagt. Mamma såg ut som ett levande frågetecken och frågade vad jag menade med detta. Nu i efterhand när det visade sej att det inte hade varit så här så förstår jag precis vad det var han ville med dessa lögner - att jag skulle förlora förtroendet för mina föräldrar och att jag inte skulle berätta för dem hur det var hemma. Trots att de inte hade ringt så var det han sa så passande att jag gick till motattack och sa vad jag hade sagt till dem och det slutade alltid med att jag blev bestraffad av honom för jag erkände ju att jag inte höll helt tätt med det som hände hemma. Dumt av mej kan jag tänkt nu men jag gjorde det då och jag trodde ju att det var sant eftersom han sa att han inte ville vara oärlig mot mej och därför gick han mot deras önskan att det skulle vara hemligt och jag var så dum så jag köpte det.

Mina föräldrar har aldrig kommit överens med honom det har märkts trots att de har örsökt att vara naturliga när de har varit och hälsat på. Jag vet inte hur många gånger som de har frågat om han är snäll mot mej och om jag älskar honom. Jag har ljugit och sagt att det var bra hemma och att jag älskade honom för hur skulle jag våga anförtro mej åt dem när de ringde honom?! Jag minns när han hade brutit mina fingrar och jag var helt i panik för han sa att jag fick gå därifrån men jag fick inte ta med mej Skruttan för hon stannade med honom och jag var totalt i panik över detta. Han kastade sedan ner henne i spjälsängen så att hon började blöda ur munnen för att hon hade slagit i läppen och när jag gick fram för att försöka lyfta upp henne så knuffade han ner mej på sängen och då fick jag riktig panik. Då gick han till rummet bredvid och ringde min mamma och frågade vad han skulle göra för att jag var helt hysterisk. Varför jag var det det nämde han inget om men att försöka få mej att framstå som ett psykfall det var han snabb med.

Jag fick även höra av mamma att jag hade ringt till dem flera gånger och varit helt uppgiven och det värsta är att jag inte minns det! Pappa hade hittat ett mail i sin gamla dator från flera år tidigare dår jag skrev att jag var tvungen att komma från honom och att jag hade tagit kontakt med kvinnojouren för jag klarade mej men att jag var rädd för Skruttan att inte hon skulle klara det. Jag vet en gång när han var på väg att slå till mamma men jag minns inte vad jag skrek till honom men jag frågade henne det och hon berättade att jag hade skrikit att han inte kunde slå mamma IALLAFALL! Detta var inget som hon hade tänkt på då men nu efteråt så säjer hon att hon borde ha förstått hur det var egentligen men det var inte så lätt eftersom jag förnekade allt. Något som jag undrar idag hur det hade sett ut om jag hade erkänt men jag inser att det erkännandet hade varit min död.

Mina föråldrar har många gånger reagerat över mina och barnens blåmärken men eftersom jag är en utemänniska och har lärt barnen det så fanns det många förklaringar till detta och de märken som de såg på mej var på armar och ben så de var lätta att bortförklara. Vissa blåmärken på barnen frågade jag honom om och det kom en förklaring som inte kändes äkta men som hade kunnat vara det så jag vågade aldrig ifrågasätta. Jag visste att om jag gjorde det så hade vi fått ännu mer bestraffningar. Nu idag förstår jag inte mitt val men då kändes det som att det inte fanns något annat som jag hade kunnat göra och det fanns det ju egentligen inte för hade jag stuckit hade barnen blivit kvar i helvetet. De har fortfarande märken kvar efter slagen de har fått och jag vet inte om de någonsin kommer att försvinna.

Slutligen kan jag säja att mina föräldrar kände att det var fel och de försökte få mej att berätta eller ge dem en vink som jag stod fast vid men jag vågade inte. Jag vågade inte riskera att han skulle få reda på att jag berättade något och jag visste vad priset för detta var omedvetet. Skräcken för honom gjorde att jag inte berättade något för någon utom för min "svarta" dagbok som jag aldrig fick med mej i flytten och som jag är livrädd än för att han ska läsa för då vet jag inte vad han gör för det är sanningen om vad som hände hemma och jag skulle vilja läsa den och få alla mina minnen bekräftade av min egen handstil. Egentligen behövs det inte för minnena finns inom mej och de kommer sakta men säkert upp!

Mina föräldrar har försökt att förstå hur våra liv har varit men de kommer aldrig att förstå det och jag vill inte heller att de ska kunna förstå det helt för gör man det så har man själv varit i helvetet. Jag önskar att ingen människa ska behöva vefinna sej där men jag förstår att det är många fler än vad jag tror som är där nu och som har samma kamp som jag hade. Det enda jag kan säja om någon som läser detta är i helvetet är att det finns hjälp och hur mycket man än hoppas att det ska försvinna och att den "personen" som man blev förälskad i ska komma tillbaka så gör den inte det för det är personen man lever med som är den riktiga och den man blev förälskad i är en spelad person för att man ska fastna i greppet. Jag hoppas att jag kan ge någon människa kraften att ta sej från helvetet för ingen förtjänar att leva där! Det är en kamp att komma därifrån och det är en kamp efteråt men jag hoppas och tror att en dag får man friheten om man bara kämpar!

Puss från Häxansurtant     

Igår tog mina föräldrar med sej Skruttan och Liten till min mormor och kommer inte hem förän på söndag och jag och Smulan har en mamma-dotter helg vilket innebär att jag lägger allt som måste göras åt sidan och hon bestämmer vad vi ska göra. Idag har vi varit till biblioteket och lånat Mamma Mu-filmen för hundrade gången och sedan har vi varit på badhuset i fyra timmar vilket känns i min redan innan värkande kropp men det är värt det och se lyckan i hela hennes kropp när vi har såna här helger bara hon och jag. Känner att det vore så mycket lättare att hitta på såna här saker om man hade haft tre större barn eller mindreantal men nu är situationen som den är och då får man ta chanserna när de kommer och det känns helt underbart när man har haft såna här ensamma helger med dem för man ser en annan sid hos dem när man har dem ensam än när de är alla och faller in i syskonrollerna.

Jag har flera gånger tänkt när barnen åker iväg med mina föräldrar varför är det så lätt nu när det tidigare varit så jobbigt att säja hejdå när de ska åka iväg och bli borta några dagar men mer än en tanke har jag inte skänkt det. Igår blev dock tanken till en fundering för när jag bodde i helvetet grät jag vare sej de skulle vara borta en natt eller en vecka och det var verkligen ett avsked som om det var det sista. Nu sedan vi kom därifrån så visst är det jobbigt att vara utan dem men samtidigt så kan jag säja hejdå och känna att jag är glad för deras skull vilket jag aldrig kunde då. Jag gick och funderade ett bra tag på detta igår kväll men kom fram till att det var sitrutionen då som gjorde att jag var så känslig men den där "aha-känslan" kom aldrig med tanken.

Inatt drömde jag åter en mardröm och denna gången vaknade jag av att jag skrek och grät men jag minns inte själva drömmen men jag hade en känsla inom mej som jag var tvungen att tänkla för att känna igen. Det var känslan av tomhet och skräck som jag kände när jag var i helvetet och skulle säja hejdå till barnen. Jag visste inte vad jag skulle säja till dem för det kändes som om jag inte kunde lova dem att vi skulle ses när de kom tillbaka för jag visste inte om jag levde då eller om jag hade blivit dödad. Samtidigt tror jag att jag var avundsjuk på att de kom därifrån ett tag samtidigt som tyckte att de förtjänade det men jag visste hur jobbigt det var för mej när jag skulle tillbaka till helvetet så hur skulle det inte kännas för dem.

Jag lyckades somna om igen men den känslan har följt mej hela dagen och väckt mängder av minnen till liv. Hur han stod  där och sa hejdå till barnen när de skulle följa med mina föräldrar hem samtidigt som han sa med en neutral ton att det skulle bli skönt att vara barnfri för då kunde VI göra vad vi ville utan att tänka på dem! Inom mej så skrek frågan: Vad är det som du gör jämt när barnen är hemma då? Men jag vägade inte ställa den högt för jag visste att det inte passade sej och det skulle bara få konsekvenser. Jag vet att när barnen var borta var mitt helvete värre för jag hade ingen som kom och gav men en äkta kram och jag hade ett annat helvete för han gjorde precis vad han ville bara att när barnen var hemma så var kraven ännu högre på mej. Jag skulle städa hela huset så det var tipp-topp jag skulle tvätta och få undan allt det och jag skulle hinna med hundra saker till samtidigt som jag skulle vara trevlig om det kom folk och jag skulle orka titta med honom på film på nätterna och ha sex när han ville. Bestraffningarna de hann han med där emellan och det svider än när jag tänker på detta. Det enda sättet för mej att bevisa för honom att det var som det skulle igen efter bestraffningar det var att ha sex med honom vare sej man hade lust eller inte. Det värsta är att jag gjorde det ofta mot min vilja för annars hade jag fått stå ut med ännu fler bestraffningar för att jag inte hade sex och på det sättet visade jag honom att bråket fortfarande var igång och då kunde han fortsätta med bestraffningarna. Undra hur många timmar jag har tillbringat i duschen i försök att tvätta bort Äckelkänslan och avsmaken för mej själv. Det lyckades dock inte men varje gång så gjorde jag ett nytt försök.

Idag undrar jag hur jag överlevde denna tiden! Hur orkade jag ens gå upp ur sängen på morgonen? När Skruttan föddes fick jag diagnosen förlossningsdepression och då orkade jag knappt gå upp ur sängen på mornarna men jag gjorde det för hennes skull. Det ingen observerade var det att helvetet fanns innan hon föddes men var i mindre grad än vad det blev under graviditeten och sedan efter förlossningen. Han var avundsjuk så det var hemsk på sitt eget barn och det var synd om honom som inte fick någon uppmärksamhet av mej för jag höll ju bara på med henne, han fick inte ha mej i fred längre och jag vet inte allt jag fick höra. Trots att jag fick denna diagnos och medicineringen inte fungerade och jag fick träffa olika läkare så var det aldrig någon som ens frågade hur det var hemma. Jag kan reagera grymt ppå det idag. Jag tror inte att jag hade svarat som det var för jag visste vad priset för det var men jag kanske hade fått en tanke som jag senare hade vågat tänka rakt ut men varför skulle jag reagera när inte de jag larmade gjorde det? Jag har suttit och ljugit för barnmorskan om det förekom våld och hot hemma och jag har bett henne om ursäkt för det senare men hon förstod mej varför jag hade gjort det när jag förklarade och det var som jag sa till henne att hade han fått reda på att jag hade sagt något så hade jag inte levt. 

Mitt i alla mina funderingar och tankar finns ändå ljusglimtar och jag njuter av dem. Bara att se Smulan hoppa, skratta och plaska i vattnet och veta att för ett tag sedan vågade hon inte ens doppa tån bara för att Äcklet under helvetestiden försökt att dränka henne i poolen. Idag kom hon flera gånger med huvudet under vattnet och när hon kommer upp så bara skrattar hon. Det är såna gånger jag verkligen känner att jag har gjort rätt som lämnat honom och kämpar med allt från vårdnad, bearbetning och gud vet allt. Bara man lägger märke till ljusglimtarna så finns de även om de känns som om de är ljusår bort ibland. Mitt i allt så ger barnen mej ljusglimtarna som jag behöver för att orka ta ett steg till och kärleken till dem den har inga ord. En dag kanske vi kan njuta av friheten och den dagen kommer ljusglimtarna att vara fler och ljusare för då har många moln försvunnit!

PUSS från Häxansurtant   

Idag så började min terapi igen efter juluppehållet och det var med blandade känslor som jag gick dit. En sida av mej ville dit och att jag skulle må bättre efteråt men en annan sida sa att jag inte ville dit och att jag bara skulle blunda och glömma tiden. Det var min ansvars-sida som vann och jag gick dit och det är jag glad nu efteråt. Jag som har tyckt att jag inte har kommit så långt på terapin upptäckte att jag inte har gått så lång tid som jag upplever att det har varit och att jag har kommit en längre bit än vad jag tycker - jag har verkligen lagt en hel del pusselbitar och jag har kommit en bit i min bearbetning.

Idag fick jag en fråga av henne som egentligen var allmän men som ledde in mej på andra tankar än om frågan hade ställts till "Svensson". Vi pratade om vad jag tycker om terapin hittills och hur jag vill att det ska se ut i framtiden och det var här som tankarna kom. Jag känner att det är så många gånger som jag har tyckt att det är vad jag vill som styr men nu när jag tittar tillbaka så har jag valt det som fått minst med negativa konsekvenser. Jag har i vissa fall inte ens vetat vad som har varit min vilja. Och det är som min terapeut säjer att det jag ska lära mej är att hitta svaret inom mej och inte gå på vad jag tror att andra tycker att jag ska göra.

Nu ska vi även börja med konfrontation under min terapi tid. Just att höra henne sätter en hel del griller i mitt huvud och jag funderar på om jag är beredd att börja med det men samtidigt vet jag att jag är det. Hon har samlat ihop mej efter att ha varit traumatiserad och nu kanske jag kan bearbeta det som har hänt på ett annat sätt. Samtidigt så skrämmer det mej att jag ska börja tvivla på mej själv igen och det jag har upplevt och varit utsatt för. Jag fick höra i en av soc utredningar att jag inte hade uppfyllt mitt föräldraansvar när jag levde ihop med honom och jag förstår hur de tänker i detta men jag ser det på ett annat sätt för jag tycker att jag har uppfyllt det för jag stannade kvar för att skydda barnen men de ser det som att jag utsatte barnen för fara. Hur man än ser på samma sak så har den två sidor och det är bara att acceptera att människor ser olika på saker och ting men jag känner att jag tar åt mej mer av det negativa än det positiva och det är något som jag också ska jobba med,

Mitt i alla andra känslor och tankar så har jag försonats med att detta kommer att ta tid att bearbeta och att jag inte kommer att vakna imorgon och tänka på ett annat sätt eller känna på ett annat sätt utan att jag måste kämpa för att komma dit men jag har accepterat tanken att det får ta den tid som det tar. Jag ger terapin ytterligare en termin och sedan får jag känna vad jag känner men jag  vet innerst innen att jag behöver detta.

Nu under veckan får jag leta inom mej vad det är jag vill göra under min terapi och jag skulle vilja svara henne att jag önskar att hon kunde ge mej svar på hur jag ska tänka och göra i olika situationer som jag upplever som jobbiga men jag vet ju att det finns ingen mall för det och hon kan inte säja det. Jag vet att jag måste lära mej att tackla detta på mitt eget sätt och ingen annans.

Fick iallafall hjälp med värken idag av min läkare och nästa vecka är det dags för neurologen och jag känner att jag kommer en bit på vägen inom sjukvården för då har jag iallafall fått kontakt med en av dem jag ska inom det nya Landstinget. Känner dock lite frustration över detta att ännu en gång behöva genomgå undersökningar som redan är gjorda bara för att de är gjorda i ett annat Landsting. Samtidigt så ser jag att det är bra att de är noga och inte bara litar på det som någon annan har skrivit och att det blir fel när jag får behandling för jag har nog av diagnoser redan. Av medicinerna blir jag dock mer snurrig i huvudet än vad jag redan är men jag känner värken mindre så det är bara att snurra på.

Idag sa jag till min tterapeut att det som känns jobbigt med allt det som har hänt är att jag hela livet kommer att bli påmind om mitt liv med psykopaten och att det livet resulterade i skador för resten av mitt liv. Och då kom jag på svaret på detta helt själv att det är de gångerna som jag får tänka på det positiva som kom från den relationen - barnen som jag älskar över allt annat på jorden och gör allt jag bara kan för. Samtidigt så påminns jag om att jag känner mej snuvad på allt det som jag drömde om - att vara tillsammans och se barnen växa upp, att få barnbarn och att man är en familj tills man dör. Nu får jag tänka att jag har min familj iallafall tills jag dör bara att jag inte har en partner att dela det med men jag känner att jag är nöjd med situationen.

Idag var jag med mamma och handlade innan terapin och det är som jag sa till henne OM jag någonsin träffar någon och blir tillsammans med denna - vilket jag ser som en chans på miljardersmeiljadersmiljaders- så skulle han inte få det lätt. Först ska han vinna mitt förtroende och att jag kan lita på honom sen ska han vinna barnens men sedan när han är färdig med det då är det dags för släktmiddagen och där kommer det inte att bli lätt när tjocka släkten sitter där och granskar honom och ska se om han "förtjänar" att komma in i familjen. Det skulle man nästan kunna göra en koedi om för det skulle bli en konstig situation.

Nu behöver jag inte tänka i de banorna eftersom jag inte har några planer på att skaffa någon ny under den tid jag har kvar! Ensam är stark!

PUSS från en snurrig Häxansurtant   

Idag pratade jag med en person som har en alldeles egen plats i mitt och barnens hjärta och helt plötsligt så blev det så uppenbart att det som man har fått lära sej genom dåliga förhållanden, som mitt med Äcklet, det ger konsekvenser för en väldigt lång tid efter att man kommit ifrån helvetet. Jag tänker på när jag en gång under tiden på skyddade boendet tänker att jag åker hem istället för där vet jag hur reglerna är och hur det fungerar om man inte följer dem men det vet jag inte ute i det verkliga livet.

Jag känner att jag har svårt att sätta upp gränser. Antingen så släpper jag in människor för långt in på mej själv eller så avskärmar jag mej helt från dem och det finns inget i mitten av detta. Jag känner att situationen gör att jag avskärmar mej mycket mer än vad jag gjort tidigare men sedan är det allt det negativa som han har intalat mej att alla säjer runt mej men inte till mej som att jag är värdelös, att de känner sej tvingade att vara mina vänner och jag vet inte allt. Jag känner att det behövs så lite i en människas beteende som jag möter som gör att jag faller så långt ner igen. Och det skrämmer mej att det kan sitta så djupt att det är mer det som kommer än det som man har lärt sej från man var liten. Troligen är det för att det fick större konsekvenser än om jag bröt något som jag hade lärt mej under uppväxten.

Ibland känner jag även att jag skickar ut signaler som människor feltolkar eller att jag tar emot signalerna fel. Jag kan räkna upp flera gånger när jag har lämnat barnen och jag tycker att inte fröknarna är som vanligt - och genast så tror jag att det är jag som har gjort fel eller att de inte tycker om mej som person för alla mina fel och brister. Det är jättejobbigt att känna så och jag vet att det finns hundra orsaker till detta bemötande som är mera troligt än det jag tror men hjärnan kan inte acceptera detta. Jag är van att tänka att det är mitt fel och att det är mej som de ser ner på att jag tar den rollen på en gång. Det gör minst ont för att jag är van att känna så och det skrämmer mej.

Just detta att man inte ser konsekvenserna fullt ut förän man har befunnit sej i den "vanliga världen" länge. Jag tycker att jag betedde mej mer normalt och inte funderade i dessa banor precis när jag kommit ifrån helvetet men troligen så gjorde jag det minst lika mycket även då fast då var det vardag så jag reflekterade aldrig över det.

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur jag skulle vara som mamma, dotter, syster, vän och person om jag inte hade träffat honom och om detta inte hade hänt! Man ska inte tänka så för det är som min advokat säjer att vissa tankar hjälper en inte men jag kan inte låta bli att tänka så iallafall. Jag kommer aldrig att få ett svar heller men tanken ligger där: Hur hade jag varit om jag inte hade bott med en psykopat? Hade jag fortfarande haft alla lager med skinn på näsan då som jag hade innan jag träffade honom eller hade jag blivit daltig när jag blev mamma? Många tankar och inga svar!

En sak vet jag iallafall och det är att jag kommer att komma på många konsekvenser av det som hänt i helvetet under många år och kanske hela livet både hos mej och barnen men jag känner att jag har modet att se dem nu och jag har styrkan att acceptera dem och jag vet att om jag faller för djupt under insikterna så har jag "änglar" som finns där och som kan lyfta upp och stötta mej och det är jag så tacksam för! Även alla stöttande och gulliga kommentarer här ger mej kraft att kämpa vidare. Det som skrämmer mej är att det finns så många som känner igen sej och det visar mej att det finns ett så stort mörkertal och att det är så lite omtalat om att detta finns i samhället. Varför kan man inte erkänna att det finns och det är först då som man kan jobba med det och hjälpa dem som är i helvetet. Jag önskar att jag hade vetat om att det fanns fler som hade det som jag när jag levde med honom men framförallt hade jag önskat att jag hade haft kunskap om det innan så jag inte hade gått i fällan. 

Nu ska jag hoppa ner i min säng och se om jag kan få lite lugn sömn utan mardrömmar inatt men det lär inte bli så värst lugnt för min kropp värker så jag håller på å blir tokig och hjärnan går på högvarv.

PUSS och go´natt från Häxansurtant  

Idag snurrar en tanke i mitt huvud i 110 och det är detta om man som offer är den starka eller den svaga?! Jag har haft svårt att ta till mej att jag har varit ett offer i detta men jag börjar vänja mej vid tanken och just detta att min självbild från tiden i helvetet har varit den att jag har varit svag och att jag hela tiden har lagt mej. Jag håller sakta men säkert på att vända mot en insikt om att jag är ett offer och att den syn jag har haft på mej själv inte stämmer.

Jag känner att kanske var det jag som var den starka och det hela har kommit från en mardröm som jag hade inatt. Jag är inne i en period igen med mardrömmar och det är något som ligger omedvetet förmodar jag som väljer att komma in och bli bearbetat på detta sätt men det som är värst är att dessa mardrömmar är saker som har hänt och som återupprepas i drömmar och jag är den som iakttar istället för den som utsätts för övergreppen.

Inatt drömde jag om när Äcklet försökte plåga ur mej vem det var som hade "ljugit" för mej att han var otrogen och jag har lovat mej att denna person kommer jag att skydda till den dagen då jag dör och trots alla slag, hårda ord och hot så höll jag tyst. Tanken kom när jag vaknade imorse att i den situationen var det ju jag som var starkast. Han lät sin frustration gå ut över mej att någon var så rakryggad att de sa det direkt till mej det alla andra visste men ingen vågade säja och jag klarade av att hålla tyst. Jag kan se de gånger som jag har gått emellan för att skydda barnen och att jag tog det som var menat för dem för att skydda dem och det hade jag inte kunnat göra om jag hade varit så svag som jag tror. Hade jag varit som den jag ser när jag tänker på mej själv så hade jag inte gått emellan eller ens orkat reagera.

Hur många gånger har jag inte sagt vad jag tyckte och tänkte även om jag visste att jag skulle bli straffad för det! Jag har verkligen kämpat för att vara den personen som jag var innan men jag har inte lyckats vara den men ändå så har den funnits nertryckt där inom mej men den har aldrig försvunnit helt. Jag har klarat av att sköta jobb och barn trots mängder av förbud. Jag har klarat av att leva på noll och ingenting för att jag inte hade pengar på kontot och att han kollade allt jag gjorde. Jag lyckades tom gömma undan lite pengar för att jag skulle kunna köpa saker till barnen om vi gjorde utflykter och hur jag hade blivit bestraffad om han hade upptäckt detta vågar jag inte ens tänka.

Jag har lyckats göra jul och kalas till barnen trots att jag har kämpat mot tio saker. Jag har lyckats ta mej ur det och bygga upp barnen igen så att de vågar göra saker som de inte har vågat tidigare. Jag håller på att lära mej att sätta gränser igen och det kommer att ta tid men jag kommer att lyckas för trots alla bestraffningar så har jag ändå inte blivit helt utsuddad utan det har funnits en vilja inom mej och jag har försökt att bryta mej loss.

Detta ger mej egentligen svar på mina egna funderingar att man är stark som offer för man överlever att vara rädd, på helspänn hela tiden och att ligga steget före psykopaten. Jag lyssnade alltid på vilket sätt han gick för att lägga upp en strategi hur jag skulle vara när han kom in eller hur jag skulle handla för att det skulle gå ut över mej istället för barnen. Jag har legat steget före med att det inte skulle förstöras barnkalas och att det var bättre att reta upp honom hemma innan gästerna kom än att jag skulle bli förnedrad inför dem. Vad jag ångrar att jag höll på med det spelet för om jag hade varit mer öppen med vad som hände hemma så hade jag haft vittnen men då var det ju mitt fel - för det var ju vad jag hela tiden fick höra så varför skulle jag visa det för andra hur värdelös jag var. Nä, nu ska jag verkligen försöka försonas med tanken att jag har varit ett offer och att jag genom det kanske kan ta nästa steg i livet och bearbeta ännu en del av det som har hänt. Ensam är stark trots allt! PUSS från Häxansurtant   

Jag har länge känt att energin försvinner mer och mer och att det inte finns någonstans som jag kan fylla på den längre. Mardrömmarna har börjat komma tillbaka och ibland så känns det bara för mycket med allt. Mitt i detta så känns det som om det finns så många runt mej som ställer krav som jag inte ens vet hur jag ska orka tänka på om jag vill eller orkar med. Jag kan känna ibland när telefonen ringer och jag får höra detta "att jag vet inte vad jag skulle göra om inte du fanns" så känner jag bara att jag vill svara att om allt fortsätter så här så finns jag nog inte längre till för jag står redan med ena foten i graven känns det som.

Mitt i att mitt psykiska mående är bott så kom värken som ett paket på posten (tänker jag på mina almanacker så skulle den aldrig komma eftersom jag var lovade dem innan jul och de ännu inte har kommit men det är en annan sak) och den driver mej till vansinne. Tanken var när jag träffade min läkare att jag skulle få börja med sjukgymnastik för att bekämpa värken den vägen och det passade mej jättebra eftersom jag hatar allt vad tabletter och medicin heter och jag tar inte ens en Alvedon om det inte har gått till gränsen att det är outhärdligt. Det visade sej dock att neurologen som jag ska träffa nu nästa vecka för att se vad de planerar och hjärnskadeteamet som jag inte vet när jag ska få komma till sa nej eftersom det var undersökningar som behövdes göras och kompleteras innan jag började med detta. Ännu en gång känner jag att jag kommer mellan stolar där ingen ser till hur det är för mej. Jag överlever och har värken om jag bara skulle ligga men mitt uppe i detta har jag tre små barn som jag ska lyfta, dra hjälpa och jag är ensam om att sköta ett helt hem. Jag kan inte bara säja att mamma kan inte idag fixa er själv till dagis. Jag kan inte byta blöjor när Pluttan står men mitt i eländet ser jag att det är en skänk från ovan att Smulan bestämde sej för tre nätter sedan att hon skulle sova utan blöjor och att det bara är ett blöjbarn.

Ibland känner jag att jag bara vill skrika rakt ut att är det någon som kan sätta sej in i min sits och om det inte är det är någon beredd att ta min plkats i ett dygn och sedan berätta vad ni anser. Jag orkar helt enkelt inte med alla krav som finns och som måste göras. Jag kan inte säja åt någon annan förälder att den ska hämta barnen eller att den ska handla för jag är själv med allt. Det ska finnas mat hemma, det ska finnas rena kläder, det ska finnas extra saker med till dagis och allt detta som de flesta är två om är jag hela tiden ensam om. Jag vägrar att ta han som ska kallas för pappa till barnen med i detta för han förstör bara barnen men jag tror ingen människa kan förstå vilka krav som ställs.

Jag vill kunna vara en vän men just nu vet jag inte om energin finns till för det och jag kan inte trolla. Mina äxlar är nertyngda med helvetet vi har levt i och som vi fortfarande fruktar och bearbetar och det som händer här och nu och jag klarar för tillfället inte mer. Jag orkar inte ens med att stötta min närmaste och käraste vän fastän jag känner att jag alltid får tillbaka från henne. Inatt satt jag bara och vräkte ur mej allt och när vi la på så säjer hon bara till mej att du tycjer inte att du har stöttat mej nu men jag upplever att du har gjort det för jag mår bättre bara av att få prata med dej. Det fick mej att gråta och som jag sa till henne 3.20 på morgonen utan henne hade det sett mycket svartare ut i tunneln. Hon har sina problem och jag har mina och ingen av oss har en situation som påminner om den andras men ändå så förstår vi verkligen allt vad den andra menar. Jag har varit rädd för att upplevas som svartsjuk på det Äcklet har idag men när hon bara säjer till mej att hon förstår vad jag menar att jag inte är svartsjuk utan att jag inte unnar honom allt detta efter det han har gjort så känner jag bara en lättnad - det är så jag känner men har inte kunnat sätta ord på det i min förvirrade hjärna. Jag har alltid sagt att en dag får man betala för sina handlingar och det tror jag än idag fastän tron är lite mindre.

Jag tänker många gånger att det finns en mening med allt och alla man möter och jag ser det tydligare för varje steg. Denna vän träffade jag på en utbildning som vi båda hoppade av efter ett tag men våran vänskap har överlevt allt detta. Jag trodde att hon var en som jag skulle förlora under denna resa och den som jag trodde på minst skulle stötta mej eftersom vi inte kände varann så starkt men vi är olyckssystrar och förstår när man inte orkar. Bara att få ett meddelnade från henne att hon tänker på mej eller med en sak som vi skrattat åt med galghumor ger en liten injektion glädje och ork för jag ser att jag iallafall kan le. Alla personer som jag träffat efter misshandeln som bara har berättat att de har en erfarenhet av något av det jag berättar, bara att se att det finns någon som har överlevt och att man inte varit ensam med att uppleva detta. Jag tror fortfarande att alla människor har en uppgift och man träffar dem när det är meningen. Sen finns det nitar som man träffar oxå som bara tar och tar men dessa får en att uppskatta dem andra ännu mer!

TACK och PUSS från Häxansurtant    

När barnen är vaken så känns det ibland som om jag sätter på mej en mask för att inte visa hur det känns på insidan. Jag vill inte att de ska bli belastade med att jag mår dåligt och de har sett det för många gånger iallafall när vi var i helvetet. Jag känner att när de har lagt se det är då som jag har tid att reagera och tänka! Idag resulterade det i just tårar och en känsla som jag inte vill ska finnas i mej.

När barnen kom hem från sin terapi idag så såg jag att det var något och speciellt med Smulan. Jag har frågat flera gånger vad det är men jag har inte fått något svar utan att det bara är jobbigt men som vanligt så kom frågorna när jag låg med dem när de skulle somna. Jag har sedan vi kom därifrån försökt få ut våran älskade hund och det var bestämmt innan misshandeln att den skulle fälja med mej eftersom det är min hund. Jag har försökt med allt som finns i min makt för att få ut honom eftersom jag vet att Äcklet inte är snäll mot honom men det har inte funnits någon som har kunnat hjälpt mej efter att vi hade ett tillfälle men rapport uteblev. Ikväll kom dock frågan varför jag inte hade tagit med honom när vi lämnade huset eller varför jag inte tog med honom när jag hämtade våra grejer. Hur förklarar man för barnen att jag åkte och hämtade våra grejer efter en uppgörelse i tingsrätten och att jag hade väktare med mej och fyra STORA killar för att vi skulle våga hämta dem? Hur förklarar man att pappa hade gömt hunden för att det var det enda i den situationen som han kunde göra för att såra mej och att han vägrade att säja vart hunden var trots att det var uppgjort att han skulle med mej?

Jag fick helt enkelt säja halva sanningen, jag har bestämmt att jag inte ska ge dem en mer negativ bild av honom och jag har bestämt mej för att jag inte ska ljuga, så jag sa som det var att pappa hade gömt honom och att vi inte kunde ta med honom den kvällen när vi lämnade helvetet för att mamma åkte ambulans och skulle till sjukhuset. Med dessa svar kom så många minnen som jag har förträngt. Det var inte så här mitt liv skulle bli efter att jag hade lämnat honom jag skulle lämna honom med huvudet högt och visa att jag var stark och att jag trodde på mej själv. Istället blev jag utsläpad av ambulanspersonal för att jag svimmade hela tiden, slagen så det fanns inte en fläck på min kropp som inte gjorde ont och totalt borta. Hade inte min älskade hund funnits så hade jag nog inte levt idag och det tackar jag honom med att inte kunna få ut honom från huset. 

Han var min tröst många gånger när det var värre hemma än vanligt. Hur många gånger har jag inte tagit med honom och barnen till skogen för att Äcklet skulle lugna sej och vi skulle bli straffade lindrigare. Hur många gånger har jag inte gråtit och han har tröstat mej på det sätt som bara han har kunnat. Vissa gånger har han hoppat upp till mej i sängen fastän han inte fick och tröstat mej närjag har gråtit i sömnen och nu vet jag att han får allt det som vi tidigare fick. Detta är Äcklets hämnd för att jag kom därifrån för när han inte har barnen så vet han att han kan göra mej rädd för vad han gör med hunden - min första bebis.

Jag skulle och titta på två lägenheter dagen efter misshandeln men jag kom adrig iväg på det för då befann jag mej för iakttagelser på akutavdelning och därifrån ordnades det skyddat boende för att jag var livrädd så de skrev ut mej tidigare. De fick droga mej andra natten för att jag var livrädd bara jag hörde något utanför i korridoren för min hjärna spökade att det var han som kom för att döda mej som han hade tänkt. Och det känns så jobbigt att den gången som jag skulle ha klarat av att lämna honom så blev inget som det var tänkt. Jag hade ju bestämt mej för en lägenhet redan och den var mitt drömboende men jag fick aldrig chansen. Istället blev det ett nytt helvete som bara är mitt eget och det är att jag slåss för barnens säkerhet mot en som egentligen inte är intresserad av dem men gör det för att komma åt mej och då kan jag inte låta bli att undra varför han fortsätter. Ge upp och ge oss en chans att starta ett nytt liv.

Jag ville gå med huvudet högt och bara lämna det bakom mej men det blev inte så för jag fick inte ens gå ut själv för att jag inte kunde utan blev släpad ut och körd på en bår. Någon gång kanske krafterna kommer tillbaka och kanske kan jag gå med huvudet högt för det är inte jag som har gjort fel i detta men det behövs mer kraft och bearbetning innan jag kan göra det. Och kraft och styrka är det jag behöver mest!

PUSS från en gråtande Häxansurtant 

Idag så började barnen på sin terapi igen och jag kan lova att det inte var med en stor glädje som de åkte till den. Den behövs för jag upptäcker att varje gång som det blir ett uppehåll i den så mår barnen sämre och det kommer fler tankar och funderingar över det somvarit än när de får gå varje vecka. Nu ska de gå varannan vecka för att se hur det går och jag hoppas för deras skull att det går bra så att de mår bättre men ju längre tid det går så upptäcker jag mer och mer hur allt har påverkat dem och att det kommer nya saker hela tiden. Jag kan inte låta bli att undra om jag någonsin kommer att förstå allt som han har gjort mot dem och mitt svar blir varje gång att jag kommer aldrig att få hela pusslet men om de mår bättre och kan glömma så känner jag att jag överlever det. Jag kan dock inte förstå hur någon kan göra så här mot så små och oskyldiga individer som till på köpet är hans egna barn.

Ibland kan jag inte heller låta bli att fundera om han någonsin tänker på det han har gjort oss och vilka konsekvenser det har fått för oss. Varje gång kommer jag fram till ett nej för han gör enligt sej själv aldrig några fel men är det så även på insidan. För mej känns det ibland så orättvist att för honom rullar livet på precis som innan och han har ett liv precis som innan han misshandlade mej sista gången och allt annat kom fram. Vi är de som har fått flytt och som kämpar för att hålla huvudena ovanför vattenytan. Varför är det offrena som ska behöva fly och gömma sej för de är ju inte de som har gjort fel? Så ser detut men jag kan tycka att det är fel. Det är vi som har fått bygga upp en säkerhet runt oss och det är vi som är rädda och behöver bearbeta saker och för honom går bara livet vidare.

Innan jag hamnade i denna cirkus var jag så naiv att jag trodde att det var den som hade gjor brottet som var tvungen att bevisa att denne var oskyldig men den hprda skolan har visat mej att det är tvärs om - det är offret som ska visa att den andra parten har gjort ett brott och detta retar mej. Höjden av iriitation upplevde jag när jag skulle söka om nytt besöksförbud och fick beskedet av åklagaren att de var tvungen att berätta för honom som förbudet är utfärdat för om han gick med på att det förlängdes. Detta innebar att de skulle ringa till honom och berätta att det hade gått ut och då känner jag att det är fel. Ska han som har gjort detta få bestämma om det skulle förlängas eller inte. Det är så mycket som är så fel inom lagen och rättsväsendet och som jag tidigare inte haft en aning om att det fungerar som det gör och det skrämmer mej att det ligger så långt efter som jag upplever att det gör.

Bara detta att en vårdnadstvist ska ta flera år och att det ska behöva finnas tvivel och att man inte vet húr det ska bli trots att det finns papper från myndigheter att det är fara för barnen, deras utveckling och personlighet att träffa honom. Då tycker jag att man skulle kunna bara ta ett beslut utan att det ska ta år på år för då är det människor med hög kompetens som sätter sin titel som garanti att de står för det de skriver eller säjer. Och sedan heter det att samhället har ett barnperspektiv men ibland känns det som om samhället anser att det är föräldrar som har rätt till sina barn vad de än gör mot dem istället för att barnen ska ha rätt till föräldrar. Jag anser inte att man är en förälder om man trycker ner och skadar sitt barn. Antingen är det i mitt huvud och mina värderingar som det är fel eller så är det i samhället som det är något som är fel. En dag ska jag ta reda på det och jag ska arbeta för att det ska finnas ett perspektiv som ser barnen och offret för jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det som vi har varit tvugna att gå igenom. Kampen är inte över men jag har lovat mej själv att jag ska klara den trots att orken inte finns kvar men jag är som en Lejonmamma jag gör allt för mina barn och deras trygghet kosta vad det kosta vill - jag är beredd att betalavad som krävs för att de ska få ett lyckligt och tryckt liv utan att behöva vara på sin vakt hela tiden och vara rädda där de bor för att pappa ska komma och göra dem illa. Jag tänker inte ge upp!

PUSS från Häxansurtant