Ibland kan jag känna mej så ensam fastän jag idag har mer människor runt mej än vad jag tidigare har haft och fler som jag har kontakt med. Det är en konstig ensamhet som inte kan förklaras med ord och den känns hela tiden. Jag kan sitta mitt bland andra människor men denna känsla finns inom mej och är inget som jag vet varför den infinner sej. Den bara finns där hela tiden och det känns som en tomhet, som en bit inom mej har försvunnit.Jag känner mej som en "sökare" som inte riktigt vet vad den söker efter och troligen kommer jag inte att veta det förän jag har hittat det och fyllt upp tomrummet och fått ett inre lugn.

När jag känner så här så känner jag att jag lätt tar åt mej av det andra säjer. Jag känner att jag inte orkar med mej själv och jag försöker att finnas och stötta dem som jag har kär men jag hittar inte de rätta orden och jag har inte lugnet så det känns som om det bara blir fel. Om någon säjer något som jag annars skulle kunna ta åt mej och känna att det kanske stämde till viss del så blir det nu istället taggarna utåt, mitt gamla tänk att allt är mitt fel kommer tillbaka och jag känner att jag inte kan ta åt mej av saker. Jag hamnar åter i mitt beteende som jag hade när jag levde i Helvetet och jag tynger ner mej själv med förebråelser och lägger skulden på mej själv som jag är så van med.

Troligen spelar det även in att det snart är midsommar för den påminner mej så mycket om den sista sommaren i Helvetet när jag tog med mej barnen när Det jobbade och flydde till mina föräldrar. Jag kände att jag inte kunde andas hemma utan var tvungen att komma därifrån vad priset än för det skulle bli.Jag hade inte näsan över vattenytan en endaste gång under den tiden och jag var tvungen att hitta en fristad - en konstgjord andning för att orka fortsätta att kämpa. När jag kom hem till mina föräldrar brast allt jag bara grät och grät och det är första gången under alla åren som jag berättat det närmaste sanningen jag vågade om hur mitt liv egentligen var. Jag kan fortfarande se deras ansikten framför mej hur chockade de var. När jag skulle åka tillbaka till Helvetet så fanns en klump i magen som egentligen inte skulle få plats och det har aldrig känts som om vägen varit så kort tidigare. Tanken som fanns i mitt huvud var att jag kommer inte att överleva detta! Under resan så frågade mamma mej flera gånger om jag ville att hon skulle följa med hela vägen och stolt som jag var sa jag nej. Jag ville inte visa mer av Helvetet än jag redan hade berättat för jag visste att jag inte skulle överleva om det kom fram att jag hade avslöjat en del av hemligheten. Jag kan inte låta bli att undra vem det egentligen var som jag ljög för mest under dessa år, fast innerst inne vet jag svaret och det är att jag ljög mest för mej själv och den jag sårade mest var mej själv för jag svek mej själv och jag svek barnen. 

Dagarna som kom efter att vi hade kommit hem var vidriga! Inte ett ord uttalades hemma och inte en blick fick jag. Jag var en förädare som hade svikit min plikt som den perfekta sambon och mamman genom att bara ha stuckit därifrån. När det kom ett ord så var det något nedvärderande som tryckte ner mej i skorna på en gång. Hade jag inte haft mitt jobb så vet jag inte hur länge jag hade orkat och egentigen var det ett under att jag klarade av att jobba eftersom han inte tillät att jag sov eller vilade. När jag kom hem efter att ha jobbat natt var barnen mitt ansvar och allt som hörde till. 

"Årsdagen" för misshandeln faller oxå under sommaren och det är säkert allt det som gör sej påmint genom känslan av ensamhet och att det fattas något inombords tillsammans med allt annat som händer runt mej. Bara att se barnen när sommaren kommer är så jobbigt för det kommer funderingar om pappa kommer och tar dem, om han är utanför när vi kommer ut och allt känns som om det rins upp igen. Den årstid som alla andra längtar efter för att det är höjdpunkten på året längtar vi med efter men när vi kommer dit så är det så många sår som rivs upp. Jag vill fylla sommaren med många bra minnen för oss alla fyra men det känns som om den fortfarande är så laddad och som om den påverar oss mer än vad vi vill. Jag tänker inte i dessa barnor medvetet utan det ligger så omedvetet men det påverkar dessto mer. Det känns som om det är så många ärr som rivs upp under denna tid och åter börjar blöda. Känns som om alla minnen blir så starka. Det finns blommor och lukter med sommaren som jag fortfarande inte klara av för de river upp ännu mer sår än vad som redan finns.

Jag önskar att jag kunde fylla denna sommar med mängder av bra och lyckliga minnen så att när vi kommer till nästa sommar kan vi njuta på ett sätt som vi tidigare inte har kunnat. Jag hoppas att det kommer att bli så och jag hoppas att när jag kommer till nästa sommar kommer det att vara ett avslut när det gäller rättegången och vårdnaden. Jag trodde att rättegången skulle ha varit avklarad till denna sommar men det är den inte och därför får jag hoppas att det är ett avslutat kapitel nästa sommar och att jag har många glada minnen från denna sommar när jag möter den om ett år!

Puss    till dej från mej    

Härom dagen så pratade jag med min älskade sis och det finns en tanke som surrar runt i mitt huvud sedan jag pratade med henne. Vi kom in på detta med straff efter kvinnomisshande och just detta att förrövaren kan anse att han har avtjänat sitt straff och även ska bli förlåten av "offret" och jag kan inte låta bli att reagera med hela min kropp på detta med straff och rättvisa för jag tycker att det är något som är så fel.

Min förra rättegång blev uppskjuten för att vi skulle få med skadorna som framkommit under resan och att det innebar längre straff och en grövre brottsrubricering. Hade han blivit dömd då hade han fått 3-4 månaders fängelse och sedan hade han varit fri. Han hade avtjänat sitt straff!!!! Och då kan jag inte låta bli att fundera: Tänker man på dem som är offer? Tänker man på vad de får utstå och leva med efter det som hänt?

Jag har flera fysiska skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv och de gör så att jag aldrig kommer att kunna ta ett vanligt jobb utan ha ett jobb som är anpassat efter mej och min problematik. Bedömningen idag är att jag inte kommer att återvända under de närmaste åren över huvudtaget. De påverkar mej i min vardag. Jag hör bara 48% på mitt högra öra efter det han gjort, jag ser sämre med mitt öga efter händelsen, jag har värk och jag kan inte göra saker som jag tidigare tog förgivet. Jag har fått hjärnskador som påverkar mej och min vardag varje dag.

Jag har psykiska skador med. Jag har svårt att lita på andra människor, jag är hela tiden på min vakt, jag kan inte ha människor bakom min rygg, jag känner mej hela tiden otrygg och har alltid en reservplan - listan kan göras enorm men jag stannar där!

Mina barn såg när jag blev misshandlad och de har även varit utsatta för övergrepp som lämnat spår och som gjort att de går på terapi för at bearbeta det som de varit med om. De visar olika avvikande beteenden i vardagen för de flesta barnen tittar extra när det kommer en motorcykel för mina barn är det en skräck för de är livrädda att det är han som kommer och ska hämta dem.

Vi påverkas alla av detförfutna i våran vardag trots att vi gör allt för att vi ska komma vidare och påverkas mindre och mindre av det men det finns där som minnen hur mycket vi än försöker glömma. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lita så mycket på en person igen att jag kan ge mej in i ett förhållande - men det får framtiden påvisa.

Jag känner att jag skulle kunna skriva en hel roman om detta men jag ska låta bli. Jag känner bara att jag blir så frustrerad över lagen och straffen. Varför är det offret som ska behöva gömma sej och ändra hela sit liv medans förövaren lever som vanligt. Om det inte är en psykopat som jag levde tillsammans med så kanske de kännerskuld över det som de har gjort

Jag ser att Det har förstört mycket av vårat liv - det som man förväntar sej att ett "vanligt" liv ska innehålla men det ser inte lagen till. Är det rätt att straffet ska vara så kort när man gör sej skyldig till att förstöra, kränka och nedvärdera personer som man lever tillsammans med? Är det rätt att man ska få göra så här och att man ändå får fortsätta leva sitt liv? Är det verkligen så här samhället ska se ut att man ser så "lätt" på att personer kan förstöra sina barns framtid och förtroende?

Jag tycker inte det men tydligen så är det så samhället ser ut! Jag tycker att man skulle visa människorna som lee här att de är värda mer än detta för vad är egentligen ett människorvärde när man ser till lagen och de straff de dela ut?!?

Puss   från lilla mej till dej 

Idag känns det som om min terapeut verkligen träffade mitt i prick när vi satt och pratade. Meningen var att vi skulle göra ett avslut inför sommaren men vi kom automatiskt in på andra saker och främst detta som jag tog upp förra gången att jag vill lära mej att lita mera på mej själv och framförallt att lyssna på mej själv.Egentligen så förstår jag inte varför jag inte kan göra det för jag vet innerst inne att det blir bra när jag gör det och att jag kan stå för handlingen på ett helt annat sätt än när jag går mot min egen vilja.

Jag har alltid haft en stark känsla inom mej som jag har kallat min "flummiga" sida. Jag var helt säker på att det var för att jag helt enkelt inte kunde "ta på den", den var inget konkret och den skrämde mej. Ju mer jag har byggt upp mej själv dessto mer har jag vågat lyssna på denna och testa på och bli nyfiken på saker som tidigare aldrig skulle intressera mej för de var just "flummiga" i mina ögon.

Nu när jag känner att jag kan se på mej själv på ett starkare sätt och jag sakta bygger upp min självbild och självförtroende så kan jag på ett helt annat sätt se till denna och våga testa saker som tex meditation. När jag nämde detta till min terapeut och mycket annat som hade med detta att göra så tittar hon på mej och säjer: "Kanske var det så att du tog hand om det som handlade om utsidan men inte det som handlade om insidan!" Den kommentaren visste vad den satt kan jag lova - det var sanningen och ibland svider sanningen ofantligt mycket.

För mej var det viktigt athålla skenet uppe eftersom jag visste att om sanningen kom fram så skulle jag få beala ethögt pris så jag skötte mitt yttre bra. Det orsakade mej aldrig blåmärken där de syntes utan de gick att dölja med kläder och at gå till en strand och bada hade jag inte förtroende till efter allt negativt jag hade fått höra. Så länge jag försökte se pigg och glad ut så var det inte så många som frågade eller engagerade sej för vi föll inom ramen för den "normala familjen" men om jag inte var det så kom frågorna och då var jag tvungen att använda insidan och det gjorde ont när man var tvungen att ljuga (vilket är det värsa jag vet) för att köpa sej fri från bestraffningarna.

Den som jag har svikit och ljugit för mt under alla åren är mej själv. Jag har inte haft självförtroende nog att se sanningen som jag levde i. Jag hade inte överlev att se den då och acceptera att jag fann mej i den. Jag kallar det självförsvar för jag hade inte fungerat som mamma om jag hade insett allt som hände och jag hade absolut inte haft kraften att komma därifrån. Jag och barnen överlevde tack vare detta men det hade ett pris och det var att jag svek och sårade mej själv - jag fick ärr på insidan.

Ärr och sår/ märken på utsidan är så lätt att förklara bort. Jag har ramlat nerför en trappa, jag gick in i saker, jag ramlade i skogen och jag skulle kunnagöra listan enorm. Jag sa dessa utan at röra på en min fastän jag visse vem som hade orsakat dem. Såren/ ärren och märkena på insidan de går inte lika lätt attborförklara men de syns inte på samma sät och därför kunde jag blunda för dem. Att jag inte ens var värd vatten i mina egna ögon var för att jag inte skötte om det som fanns på insidan för hade jag gjort det så hade Dets ord inte fastnat på samma sätt. Hade jag litat och lyssnat på mej själv så hade inte orden sårat så mycket för det hade funnits ett självförtroende och självbild som hade sagt att det inte stämde. Om jag bara hade vetat vad jag vet idag så hade jag inte hamnat där jag var.

Samtidigt så är det så mycket svårare att sköta om det som finns på insidan för det är förknippat med känslor och reaktioner. Jag sköter om det nu genom min terapi, denna blogg och när jag pratar med dem som stöttar mej men det är jobbigt och det tar mycket energi. Det finns inte någon som kan hjälpa en som om man går till doktorn med en fysisk skada utan det är bara JAG som kan bygga upp den igen. 

Kanske är det dags för mej att lära mej att älska mej själv, att vara lika förlåtande mot mej själv som jag är mot andra. Kanske är det dags att jag är lika ärlig mot mej själv som jag är mot dem som jag bryr mej om. Kanske är det dags att jag ger mej själv en ärlig chans att bygga upp mej själv helt och hållet igen från insidan. Det kommer att göra ont och det kommer att vara ett helt hav av tårar men jag tror att jag kommer att hitta min inre frid när jag kommer till "målet" och att jag kommer att kunna stå upp för mej själv, mina beslut och att jag kommer att vara nöjd med den jag är och det jag åstadkommer!

Det kommer att kosta "Blod, svett och tårar" och allt som inte dödar gör en starkare men jag förtjänar att jag är ärlig mot mej själv och att jag kan vara stolt över den jag är - för det finns ingen annan som är som jag!!!!!!!!

Puss   från lilla mej till dej

Inatt var åter en sån där natt när drömmarna kommer som jag inte vill ska vara där, jag vill inte drömma mardrömmar och jag tycker inte om när de förföljer mej på dagen men det gör denna och känslan sitter kva men det positiva är att den ger mej kraft att kom vidare och att kämpa på ytterligare!

Jag drömde att jag hade dött och jag svävade ovanför barnen och var med dem och beskyddade dem men jag hade en farhåg och det var att nu när inte jag fanns så skulle de vara tvugna att återvända till Helvetet och de blev så. Jag kände all förtvivlan som man kan och jag försökte skrika att de inte kunde göra så mot dem för att det skulle inte gå bra men ingen kunde höra mej för jag fanns ju inte. Jag fick se deras resa dit och deras uppgivna miner och den skräck dekände för att behöva återvända. Smulan och Skruttan satt och sa till varandra hela tiden att de skulle dö - de skulle bli slagn och bara att se deras miner när de sa detta gjorde att mit hjärta fick nya sår. Bara att behöva se hur avstängda de var ännu en gång fick blodet att frysa till is i ådrorna på mej och tårarna rann när jag satt och tittade ner på dem. Liten förstod inte vad det var frågan om för minnena fanns inte.

I fortsättningen av drömmen var det som olika filmklipp. Hur han kastade maten på golvet för att barnen hade spillt och sa att om de betedde sej som grisar vid bordet kunde de äta från golvet som grisar gör, hur de blev slagna för att de inte gjorde rätt, hur de fick höra elaka kommentarer om hur fula och odugliga de var och hur de till slut flydda till skogen för att slippa allt detta. Allt jag ville göra var att sträcka ner min hand till dem och rädda dem men jag kunde inte för jag fanns inte. Jag hade sån panik och jag gjorde allt för att jag skulle nå ner till dem. Jag ände mej så maktlös och jag kände att jag mådde så dåligt över det. 

Jag vaknade med tårarna rinnande ner på kinden med panik inom mej och jag insåg att detta som jag hade sett i drömmen det var det som hände medans vi bodde där. Jag kunde se framför mej hur det skulle bli om det blir ett umgänge för då finns inte jag där och kan skydda dem eller trösta dem - det kommer att vara som i drömmen att jag inte kan nå dem. Jag kan se dem sitta där rädda och ha panik över att man inte vet vad som händer om man säjer något eller om man gör fel sak och jag känner mej så maktlös. Makten att bestämma över barnen ligger i andra människors händer och jag kan bara kämpa och stå på mej för att kunna rädda barnen. Jag kan bara bygga upp deras förtroende på att de är duktiga och fina och att de klarar mer än de tror. Jag kan berätta och visa dem att mamma älskar dem men jag kan inte lugna dem eller mej när det är frågan om ett umgänge för det är inte jag som beslutar.

Innan jag hamnade i denna situation så var jag övertygad om att det fanns et barnperspektiv i samhället. Att det var barnen som hade rätt till föräldrar och inte tvärt om, att det var det som man såg till när man avgjorde i vårdnadstvister. Nu vet jag att det inte är så för trots allt ont och alla övergrepp som han har gjort mot barnen så finns det en chans att han ska få ett umgänge med barnen och då vet jag inte om jag får tillbaka dem levande. Om de kommer tillbaka så kommer det inte att vara samma barn som åkte för de kommer att vara kränkta och tillbaka på ruta ett. Och så här har det varit i X antal år att vårdnadstvisten och rättegångar aldrig blir klar.  

Allt jag kan göra är att be att barnen slipper återvända och fortsätta att kämpa och det kommer jag att göra tills jag stupar. Jag vill inte skicka barnen tillbaka till det helvete som jag själv aldrig skulle åervända till hur mycket jag än fick för att göra det. Jag ska kämpa och jag hoppas att rättvisan segrar och att mina barn kan få den trygghet de förtjänar. Mardrömmen var jobbig men den gav mej en kick att fortsätta att kämpa för så som jag kände när jag drömde kommer det att kännas hundra gånger värre om det blir ett umgänge! Jag får hoppas att det bara var en mardröm som kom om natten och att det inte blir en verklig mardröm!

Puss   från T   

Härom dagen fick jag en fårga av en person som jag träffade på: Varför har man en blogg om man lever som du med skyddade personuppgifter, är "hemlig" och har varit med om det?

Det jag kände var varför skulle jag inte kunna ha det och det blev en diskussion om detta och det har fastnat i min hjärna dessa funderingar. Det är så mycket som jag får avstår i mitt "hemliga" liv redan att jag känner att det jag har en möjlighet att få det tänker jag oxå ta. Idag kan jag se möjligheterna istället för att se motgångarna bara för de finns verkligen men de kommer tids nog iallafall så jag blir inte lyckligare bara för att jag tar ut dem i förväg.

Jag tror också att det kan vara så att när man kommer till min blogg så blir det jobbigt - man måste ta ställning till det jag skriver om och det som vi har upplevt och det känns som om samhället och de som lever i det inte vill veta att detta finns i vårat perfekta samhälle men jag tror att det är vanligare än vad man tror. När jag bodde på skyddade boendet så brevväxlade jag med några personer som jag fick kontakt med på helt andra ställen än för utsatta kvinnor och det visade sej när jag berättade min "historia" att mer än hälften av dem hade själva varit utsatta för detta och då¨kan jag inte låta bli att reagera för jag trodde inte att samhället såg ut så. När jag levde i helvetet så trodde jag att jag var den enda människan i hela universum som levde så. Nu har jag lärt mej att det tyvärr inte är så och att det är så att ingen vågar prata om det och därför väcker det kanske känslor som inte man vill ska finnas när det dyker upp i en blogg. Jag står för det jag skriver och jag lämnar inte ut någon mer än mej själv och delar av barnen så varför skulle jag inte kunna ha den?

Jag har från dag ett sagt att den dagen som denna resa är klar så ska jag gå ut med hur samhället ser ut och hur man blir bemött när man inte faller innanfr de ramar som är uppsatt för att man ska tillhöra "Svensson" och jag kommer att göra det bara tillfället dyker upp och jag känner mej redo för det kommer inte heller att bli en dans på rosor men jag har samma resonemang där som med denna  blogg att kan det göra att någon slipper hamna i ett nytt helvete efter det gamla så är det värt det. Jag vågar se och jag vågar ta ställning och jag känner att det finns så många som stöttar mej men alla har tyvärr inte det när de lyckas fly och dem skänker jag en extra tanke till   

Ibland kan jag inte förstå att det är så svårt att ta ställning för människor! Är det för att det är så jobbigt att se att det finns och att man inte vill se? Eller är det verkligen så idag att samhället är uppbyggt på att man bara ska bry sej om sej själv och skita i andra? Jag hoppas att det inte är så men det känns som om det kan stämma.

När det kom fram vad som hade hänt mej (jag valde att min mamma skulle kontakta vissa som stod mej nära) så var det olika reaktioner som kom fram. Alla var tacksam att de fick reda på vad som egentligen hade hänt eftersom många hade lagt märke till att det både hade varit polis och ambulans med blåljus ute hos oss och sedan kom vare sej jag eller barnen tillbaka och ingen såg oss mer. Vissa personer kan jag känna en sorg över att jag inte fick säja hejdå till men vissa vet jag att de har svalt hans version helt och hållet bara för att det är den lättaste versionen - då behöver man inte ta ställning och man behöver inte heller se att det händer där man bor. Vissa tror tydligen att jag och barnen är döda för att de inte såg oss mer men det stämmer inte vi är bara "hemliga"   .

Jag som person är en sådan som säjer vad jag tycker och tänker och är inte rädd för att sticka ut hakan för det jag står för. Känner att det inte är så vanligt när man ser på samhället men kanske är det dags att fler människor måste våga se och ta ställning. Det finns människor som känner att det stället som de känner sej mest rädd och otrygg är deras egna hem, som hela tiden vet att de kanske inte lever efter att deras partner har kommit hem eller när nästa slag/ kränkning kommer för jag har själv varit där. Jag vet inte hur många gånger jag undrade om jag skulle överleva den dagen, om jag skulle få se mina barn bli stora och om jag skulle orka. Jag gjorde det och är ett bevis på det idag, jag har fått stöttning och jag är på väg att få upprättelse så varför skulle jag inte kunna visa det genom denna blogg?

Inte vet jag men jag kommer att fortsätta för kan jag hjälpa en person så är det värt det och jag bearbetar - så ni slipper mej inte än iallafall!

PUSS   från T

Ännu en natt när jag vet att jag borde sova för att orka med imorgon men som det helt enkelt inte går för att huvudet är alldeles för fullt med tankar och grubblerier. Jag känner att det bara snurrar och snurrar och jag försöker att stänga av tankarna men de fortsätter iallafall.

Många gånger kan jag känna att jag har blivit sårad och lurad så många gånger under åren som har varit att jag övertolkar allt som finns - varje ord, handling eller agerande åker runt i min hjärna och analyseras gång på gång. Det analyseras om det kunde ha menats si eller så eller om jag tror på det kommer jag att bli sårad då? Kommer jag att bli lurad och är det ett spel eller är det verkligt. Allt detta bara för att jag har den erfarenheten som jag har, På 500ett sätt är det bra att ha dessa tankar med sej men samtidigt så tror jag att de begränsar mej till en viss del.

Min inställning när jag träffar och lär känna andra människor är att jag läser av dem och jag bildar mej en egen uppfattning. Även om jag får höra saker om olika personer så dömmer jag dem inte innan jag själv har en grund att stå på så att jag kan avgöra detta. Ibland känner jag att jag tolkar för små delar så det dröjer så länge innan jag kan öppna mej för den personen och hela tiden så räknar jag med att det ska komma ett sårande. Varför kan jag inte istället tänka att den personen tycker om och uppskattar mej för den jag är.

För ett tag sedan läste jag att det krävs 2000 positiva kommentarer för attväga upp en negativ och det ligger nog en hel del sanning i det för jag känner att det är så lätt att suga åt sej en negativ kommentar och dömma mej själv än vad det är att ta en positiv kommentar och bygga upp mej själv på insidan. Ett starkt yttre är inte svårt att visa men ett starkt inre krävs det så mycket mer för att bygga upp och så lite för att bryta ner igen,

Kommer den tiden i mitt liv att komma när jag känner att jag kan lita på människor och inte vänta på att de ska såra mej? Kommer det att komma en tid i mitt liv då jag kan lita på människor och inte hela tiden vänta på att de ska svika mej? Jag vet inte men jag hoppas att den tiden kommer att komma.

Jag känner att det är som att vara en elefant som ska balansera på en sytråd att tänka så här - för det behövs så lite för att man ska tippa över åt det ena eller det andra hållet. När jag letar bland det som skrivs eller säjs så kan jag alltid hitta något som jag känner att det kan vara ett tecken på att den personen inte menar det positiva. Det kan vara ett ord i en mening som påminner om den känslan och då minns jag inte längre det positiva.

Idag har varit en jobbig dag när jag verkligen har jaft dennahjärnskadetrötthet som inte går att beskriva i ord. Det finns helt enkelt ingen energi eller ork och jag klarar inte av att påbörja något. Jag känner mej så maktlös när den kommer för den gör mej  så svag och den får mej att minnas om varför jag har den. På torsdag ska jag träffa hjärnskadeteamet för att få slut bedömningen vad de har kommit fram till genom alla tester som har varit. Jag känner mej kluven inför detta möte med för det känns som om de säjer att jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv då kommer jag att känna skräcken över hur det ska gå de dagar som jag känner att det är en hel arbetsdag att få barnen till dagis och säjer de att jag inte kommer att kunna återvända ja då känns det också jobbigt. Känns som att det kommer att bli fel vad de än säjer och det gör mej frustrerad. Tanken som finns i huvudet den vet redan hur det kommer att gå men kroppen säjer något annat.

Jag känner att det är för många tankar i mitt huvud, för många känslor i min kropp och det gör att det bara snurrar ännu mer och hjärnan får jobba på högvarv och då blir tröttheten och huvudvärken ännu värre. Känns som om jag har fastnat i ett ekorrhjul oc min tröst det är att det finns en mening med allt som händer och jag tror att det finns någon som är med och skyddar mej och som ser till att det är det bästa som händer. Kanske kan den skydda mej från att bli sårad mer i mitt liv men samtidigt kan jag inte glömma att även fast det gör ont så har det gjort mej till den jag är idag och det har inte dödat utan stärkt mej. Man måste våga chansa för att vinna

Nu ska jag fösöka att vila lite iallafall så jag orkar ta mej upp när klockan ringer!

PUSS   från T  

Jag har aldrig utgett mej för att vara bäst eller att vara den som är den felfria förälderna och jag kommer aldrig att göra det för den föräldern finns inte men idag känns det som om jag har varit irriterad och förbannad hela eftermiddagen när det hände grej efter grej och till slut känner jag att jag kan inte låta bli att undra vart ansvaret ligger!!!!! Jag tänker inte hänga ut någon utan enbart kriva av mej för jag känner att jag fortfarande är förbannad och att det kokar inom mej.

Jag har under mitt liv fått tagit beslut på beslut som inte varit en dröm att ta. Jag har ibland känt det som att jag har valt mellan pest och kolera men jag har tagit ett beslut, jag har egerat och jag har stått för det och framförallt har jaf slutfört det. Jag har tagit ansvar för mitt och barnens liv och handlande och det har många gåner svidit att göra det men jag har gjort det och jag har stått upp för oss. Jag har gång på gång fått tänka igenom olika alternativ och sedan ta det beslutet som jag tror är det rätta. Jaghar fått sätta upp regler för oss så att vi skulle få en fungerande vardag.

När vi flyttade till nya stället så kände jag att jag fick en möjlighet att visa barnen att det var "tryggt" att befinna sej utanför hemmet även om inte jag var precis bredvid. Jag känner att de harvågat "prova sina vingar" och jag kände att jag kunde njuta över att se dem ta dessa steg. Mina barn tar inte saker som händer dem på samma sätt som barn som inte har denbakgrunden gör och det är troligen ett "handikapp" som kommer att följa med dem och komma fram i olika situationer i livet.

Det som gör mej så förbannad idag är när jag ser att andra barn gör saker mot mina barn som jag inte tillåter att mina barn gör. Och då undrar jag om det är jag som har uppfostrat mina barn fel när jag har sagt att de inte får slå.sparka, skrika elaka saker till andra barn, spotta på andra och fler saker? Kanske skulle jag har lärt dem istället att om någon slår er så är det bara att slå tillbaka för kanske skulle inte deras reaktion på händelserna runt dem bli så stora då.

Jag kan se Skruttan idag när hon berättade om en händelse ute och frågar mej efteråt: Mamma! Ska man inte säja förlåt då om man gör så? Kanske har jag gett dem fel uppfostran för att de ska klara sej ute i världen. Kanske är det jaf som är för snäll så att det jag lär dem gör att de hamnar i situationer som skadar dem.

Under hela mitt liv har min grundtanke varit att jag ska kunna stå för det jag gör och jag ska inte göra saker mot andra som jag inte skulle vilja att de gjorde mot mej. Jag har aldrig slagit "Det" trots alla slag jag har tagit emot för att jag har haft den tanken. Jag känner att mina barn tar emot och ibland så önskade jag att de slog tillbaka fastän jag inte har uppfostrat dem till det. För nu räcker det med slag och sparkar som de har fått ta emot.

Idag kände jag att jag inte vågar ha dem ute utan att jag ser dem och kan ingripa. När det kommer till att det börjas spottas i ansikten av barn då känner jag att det har kommit till en så vidrig nivå så jag hittar inte orden. I min värld så förekommer inte det och jag har aldrig blivit spottad i ansiktet trots att jag har levt i helvetet. Jag känner att det är en så fruktansvärt kränkande grej och jag förstår inte att man gör det. Jag känner att jag tänker inte acceptera det och när jag ser att det är på väg att hända en av mina då känner jag att jag ser rött. Är det meningen att man ska behöva vara med hela tiden och kontrollera när mina barn är ute och leker? Dåt tycker jag att det är på fel nivå. Okej om det var bilar eller andra saker som jag fick skydda dem emot men inte detta. Jag lämnar inte barnen vind för våg eftersom det finns ett hot från det förgågna men detta hade jag inte kunnat drömma om.

För ett tag sedan kom mina barn gråtande med röda märken på sina ryggar efter slag. Det i sej gör ont men alla minnen som det rörde upp gjorde minst lika ont. Jag känner att jag orkar inte detta - vill inte vara med om detta men vart ligger ansvaret? Är ansvaret att jag ska vara med mina barn som en livvakt eller är det att jag ska lära dem att ge igen? Jag vill inte ha barn som slåss och håller på men just nu känner jag bara att jag är så frustrerad! Jag känner att detta är inte vad jag behöver och inte de som utsätts för det heller. Är det meningen att ett barn som har blivit spotad i ansiktet ska behöva vara inne för att slippa bli det igen? Är det meningen att jag ska behöva hindra att mitt barn blir spottat i ansiktet, slaget eller sparkat bara för att de befinner sej utomhus? Jag tycker inte det men just nu känns det som att det är verkligheten!

Nu ska jag försöka sova och uppfylla mitt löfte att drömma sött för nu känns det som om det verkligne behövs och kanske kan jag vakna och känna att det går att ha barnen ute imorgon eller så är det samma värld som jag vaknar upp till. Jag har flytt från sånt här beteende en gång och jag är starkare nu och jag tänker inte låta barnen sjunka en gång till för det är de inte värda!

Hoppas att ni sover gott där ute och drömmer sött!Jag ska försöka med det - jag lovar för nu har jag fyllt min kvot med mardrömmar!

PUSS    från T 

Jag kan känna att jag irriterar mej på folk som är fega och inte vågar stå för vad de tycker eller vad de gör och det gör mej bara så arg. Jag har gjort många misstag i mitt liv men jag står för dem och jag kommer att fortsätta att stå för dem men de gjorde mej till den jag är idag. Jag är stolt över den person jag är för jag har förverkligat de flesta drömmar som jag har haft och jag har kämpat för att nå de mål som jag har satt upp. Vissa gånger har jag inte nått enda fram men jag har gjort mitt bästa och då kan jag inte göra mer.

Jag har stått upp för mej och barnen och jag har tagit beslut som jag hoppas att ingen annan människa ska behöva göra. Jag har varit i situationer som jag önskar att ingen ska behöva hamna i men jag överlevde, jag utvecklades och jag fick erfarenhet och förståelse. Man kan välja om man vill se det positiva eller om man bara vill se det negativa i situationen. Jag är rak och ärlig men jag känner att när jag inte får det av andra - då ger jag upp. Jag orkar inte spral ett spel där den andra personen sätter upp reglerna - jag harr gjort det i för många år nu och det är inte bra, man mår inget bra för det. Jag tänker inte ändra mej för att passa någon och jag tänker inte vara en person som man har när det passa men inte annars.

Jag har människor som stöttar mej de dagar som jag är nere och de dagar som jag är uppe och dem värdesätter jag och tänker lägga min energi för att finnas där för dem. Jag tänker inte vara en person som man tar fram när det behövs men andra dagar inte behöver så då får det vara. Jag är för rädd om mej själv för att vara den personen.

Jag och Liten befinner oss på samma plan i livet - vi testar vilka gränser som är tillåtna och inte. Vad kan man säja nej till och vad ska man inte säja nej till. Jag är som person en som känner efter innan jag släpper in en person i mitt liv och innanför min privatacirkel och jag riskerar inte att bli sårad igen. Jag släpper in dem som betyder något för mej och som jag litar på. Dem som inte det passar kan jag vara utan. Jag känner att jag har gjort många misstag i mitt liv men jag står för dem och det är de som har gjort att jag är den personen som jag är idag. Jag är stolt över vart i livet jag befinner mej och den styrka som jag har hittat inom mej. Jag har tagit beslut som jag inte ens önskar att min värsta ovän skulle behöva ta men jag står för dem. Jag har varit i  situationer som jag önskar att ingen skulle hamna i.

Jag känner att om inte människor kan stå för det de gör då vill jag inte vara en del av den för har jag en gång accepterat det så kan jag inte ändra spelreglerna längre fram. Jag är stolt över mej själv och om andra inte är det så är det upp till dem men jag tänker inte vara en spelpjäs något mer. Jag är för rädd om mej själv för att utsätta mej för det.

Jag lever livet som finns idag och jag tänker inte neka mej själv att göra det. Jag står för mina vänner och dem jag håller kär men jag tänker inte finnas för dem som inte står för saker och ting. Jag är inte en leksak som man tar fram när det passar och jag har satt min gräns. Jag lyssnar på mej själv och gör vad jag mår bästa av. Passar inte det så är det inte rätt för dem!

PUSS    från T