Ïdag inser jag att bitterhet kan komma från att man inte har kunnat släppa fram sin ilska mot den/de/det som gjort en illa, att man överlever den och att den försvinner.
Bitterhet är en känsla av att inte ha haft möjligheten eller förmågan att ha förändrat sin situation själv.
Så idag ska jag tillåta mej själv att vara bitter och lycklig och se det som ett steg i rätt riktining ~ att jag bearbetat ytterligare en del i mitt liv (((♥)))

Under hela min resa har jag varit livrädd att jag ska bli bitter för om man blir det ~ ja då finns det inte någon återvändo utan då kommer jag att bli det för resten av mitt liv. Det är sista anhalten och det är där man blir kvar men idag inser jag att det inte är så. Bitter het är inte fulare än någon annan känsla för det är en känsla precis som lycka, kärlek, ledsen eller vad som helst det är bara att vi människor har valt att göra den negativ och farlig.

Jag känner att för honom som har gjort detta mot oss har jag inga som helst känslor kvar. Jag hatar inte ens honom för det är han inte värd och det tar bara energi ifrån mej. Jag föraktar däremot det han har gjort mot oss och framförallt mot barnen. Under hela min resa har jag åkt berg~och~dalban med mina känslor allt från lycka till att vara jätteledsen men just bitterheten har jag undvikit för att den skulle inte finnas i mitt liv och den var inte tillåten. Idag kom den iallafall, eller egentligen har den funnits där men jag har inte vågat erkänna den. Jag har tryckt ner den och förnekat den men nu vet jag att det är ett måste för att jag ska kunna fortsätta framåt.

Jag känner en bitterhet för att jag inte har kunnat påverka den situationen som var och jag känner mej bitter över att det känns som om jag blivit lurad på så mycket i mitt liv. Jag vet inte hur det är att känna lycka över att man har blivit mamma för den trycktes ner fort av alla slag och elaka kommentarer som kom. Jag känner bitterhet över att jag suddades ut som person och att det till slut kändes som att jag inte längre fanns men jag inser samtidigt att ingen hade kunnat gjort detta mot mej om jag inte hade tillåtit det.

Jag kan resa mej och jag kan gå ut genom bitterheten ännu starkare än vad jag var innan och jag ska göra det men jag ska tillåta mej själv att stanna här ett tag för att jag känner att jag behöver det.

Har även lärt mej av en kär vän att vara en stark person innebär att man accepterar de brister som man har men kämpar vidare trots dem. Att man accepterar att man är rädd men ändp vågar fortsätta. Att man tillåter sej att känna och att acceptera de känslor som man har men man låter dem inte överväldiga en. Och det är precis vad jag tänker göra och bli en starkare och stadigare person och personlighet än vad jag är idag för bitterheten trycker inte ner mej längre för när jag accepterade den så får den mej framåt och får mej att inse vad jag behöver.

Jag kommer aldrig mer att låta någon endaste människa trycka ner mej igen och jag inser att ingen kommer att kunna göra det så länge jag själv inte tillåter dem att göra det!

PUSS    till dej från Lilla mej som är bitter   

Idag har en tanke snurrat i mitt huvud med allt som hänt och som händer i mitt liv ~ är det så att vi kvinnor ställer högre krav på oss själva än männen gör?!? Jag kan inte låta bli att fundera i de banorna och jag menar inte att det är samhället eller omgivningen som gör det mest utan jag tror att det är vi kvinnor som ställer oss på oss själva för att vi tror att omgivningen ställer dem.

Jag känner att under de åren som jag har levt med detta med kommande rättegång och vårdnadstvist och allt annat som det innebär att vara ensamstående mamma till småbarn så har jag varit på en gräns som är att vara "super~hjälte" men egentligen är jag inte så säker idag på att det är samhället som ställer kraven på mej utan jag börjar "misstänka" att jag själv lägger dem på mej själv för att jag är så rädd att misslyckas ~ och för mej innebär det att barnen ska behöva träffa den som de är mest rädd för och som gör dem illa och trycker ner dem.

Idag när jag var med min äldsta dotter i en lekpark så tänkte jag att varför ställer jag alla dessa krav på mej själv när jag inte ställer dem på andra? Det känns bara som att han som pappa inte ens ställer ett endaste krav på sej eftersom han aldrig under denna tid fastän det funnits chanser att fråga har frågat hur barnen mår eller hur de har det!! Och ändå är jag rädd att han ska få dem tillbaka. För mej så känns det som en konstig ekvation men samtidigt så vet jag hur svensk lag ser ut.

Jag känner att jag som kvinna ställer krav på mej på alla möjliga plan ~ man ska ha tipp topp hemma och om någon kommer när man inte har det så ber man om ursäkt. Jag tittar inte på de sakerna när jag hälsar på hos någon. Barnen ska se perfekta ut och om de är smutsiga kring munnen så ber man nästan om ursäkt för det med men jag tänker ju inte på det när jag ser andras barn. Listan kan göras enorm men jag känner att varför sätter man egentligen dessa krav på sej själv?!?

En vän sa till mej att när inte jag ringer upp henne när jag sagt att jag ska göra det så tänker hon att det inte är konstigt eftersom jag har småbarn och att man har fullt upp med dem även om man är två föräldrar men så tänker inte jag utan att jag ger mej själv dåligt samvete. Jag vill ha det tipp~topp hemma men lyckas inte eftersom barnen även bor här och jag känner att jag hellre gör saker med dem men då får jag dåligt samvete över att jag inte gjort alla måstena.

Idag unnade jag mej en dag men en vän, hennes barn och min äldsta dotter när det inte fanns några krav. Vi var till en lekpark, åt ute, gick och köpte en leksak som min dotter önskat sej och när vi kom hem så byggde vi hinderbana som barnen fick leka i. På kvällen istället för att ta tag i alla måsten så satte jag mej med henne i soffan och tittade på en film och bara mös och jag känner att jag fick sån energi och glädje av detta.

Ändå kan jag inte släppa tanken varför vi kvinnor/jag ställer så höga krav på oss själva?!? Vi är inge mer än människor vi heller!

PUSS    till dej från mej   

Jag kan inte låta bli att reagera över hur mycket det är som jag har ändrat i mitt liv utan att tänka på det för att det ska bli säkrare och hur mycket jag är på min vakt utan att vara medveten om det.

Härom kvällen satt vi ute och fikade när jag frågade mina föräldrar vad det var som lät. För mej var det ett jättekonstigt ljud och jag upplevde det som högt och på en gång blev jag verkligen på helspänn och jag kände att jag var beredd att fly. Mina föräldrar de hade inte ens uppfattat ljudet och det fick mej att tänka till. Jag känner mej alltid helt slut efter att ha varit utomhus och troligen så är det så att jag helt omedvetet är på min vakt hela tiden utöver det som jag är medveten om. Jag vet att jag har mina rutiner innan jag går ut genom dörren och när jag är ute men att jag var så här på min vak det var något som jag inte var medveten om.

Jag fixar inte att någon är bakom min rygg och jag kan inte sitta med ryggen så att någon kan komma bakifrån för då har jag ingen kontroll och är inte beredd. Det är ett väldigt pysslande bara för att hitta den rätta platsen när jag ska sätta mej. 

När någon höjer rösten så gör sej krppen beredd på att fly fastän jag vet att det inte är mot mej eller att jag inte kommer att få ett slag eller spark. Detta sitter så djupt i kroppen att det händer utan att jag är medveten om ~ det tillhör min vardag och det är först när jag tänker på det som jag inser hur mycket mitt förflutna påverkar mej.  

Jag letar fortfarande efter en viss ton i röster på dem som jag pratar med för det är varningstecknet på att det snart kommer att komma en eventuell bestraffning och jag vänder och vrider påvarje ord för att se om det finns något budskap mellan orden som jag måste förstå för att slippa bestraffningar. Jag tittar på alla jag pratar med för att se om deras blivk eller kroppsspråk ska ändras så att jag kan fly eller ta skydd för att inte få skador.

Än idag när jag vaknar på morgonen så vet jag inte vart jag befinner mej. Jag är rädd att det är en dröm att jag och barnen inte längre är i Helvetet och jag är rädd att när jag vaknar så är vi tillbaka där. Jag känner efter att det inte gör ont någonstans eller att det inte är någon som gör saker mot mej som jag inte vill. Allt detta sker omedvetet och jag önskar att det inte skulle finnas där. Jag klara inte att någon håller i mej eller håller fast mej för det ger mej sån enorm panik för då har jag inte kontrollen och jag kan inte ta mej och barnen därifrå  om det skulle behövas.

Jag vill inte behöva ha alla dessa försvarsmekanismerna men jag har dem och det känns som om jag gör bäst i att acceptera dem. De är ett resultat av mitt förflutna och de kommer kanske att bli svagare med åren men jag tror att det är som min terapeut säjer att de kroppsliga minnena kommer aldrig att försvinna men de kommer att bli svagare. För att jag ska orka gå vidare är nog det bästa att acceptera och inse att man har dessa med sej och vända det till något positivt. Det är svårt men samtidigt får jag göra det för att jag ska få ett liv som är värt att leva och för att jag ska kunna acceptera mej själv för den jag är! Frågan hänger dock kvar: Ska mitt liv vara så här i alla evighet med detta skyddstänkande, oro och rädsla????

PUSS    till dej från mej   

I förrgår natt var jag vaken med min Smulan som hade panik för att hon trodde att pappa kom och skulle hämta henne. Fick hålla på i flera timmar för att få henne att lugna sej och när vi väl somnade så somnade jag med henne tätt intill mej och hennes armar runt min hals. Bara jag rörde mej så kom hon efter och jag kände verkligen att jag var hennes trygghet. När jag skulle åka på morgonen så fick jag lova henne på heder och samvete att jag skulle komma tillbaka och att jag bara skulle vara borta ett tag.

När jag kom gående så såg jag mina små troll leka men samtidigt såg jag att de inte var så avslappnade som de brukar vara utan de var på sin vakt hela tiden och det var då jag insåg hur mycket dessa små underverk påverkar mej ~ både på gott och ont.

Ju mer saker som kommer fram som de har blivit utsatta för under tiden i helvetet dessto mer dåligt samvete har jag fått men samtidigt ha jag känt att det är nu jag har fått en andra chans det är nu som jag kan försvara dem från det som inte ingår i vardagen och barndomen och den chansen tänker jag ta och jag tänker inte ha det dåliga samvetet längre för jag gjorde vad jag kunde i den situationen och under de omständigheterna och de möjligheter som jag hade där och då men det är nu som jag kan göra det som jag tycker är rätt och fel. Det är de som varit minr drivkraft att komma vidare för hade jag inte haft dem och deras kramar så hade jag inte orkat och klarat den resa som jag ändå har gjort. Jag har vetat att det funnitd tre små som har varit beroede av mej och det ansvaret släpper man inte och de är beroende av mej än.

Samtidigt så påverkar de mej som mamma såååååååååå mycket. Mår de dåligt så påverkas jag och känner att det finns ett sår inom mej som blöder och att jag bara vill att den negativa känslan som de har ska försvinna. Jag kan inget annat än att finnas där och vara ärlig mot dem för jag är inte mer än människa. När de mår bra så mår jag bra och får energi från deras skratt och jag känner mej så mycket lättare för att jag ser deras trygghet och glädje. Varje gång de berättar ett jobbigt minne så river det ett sår inom mej som jag aldrig visar dem men samtidigt är jag glad över att de litar så mycket på mej att de vågar anförtro mej detta ~ de vet att jag kan ta det och de vågar.

När jag ser hur mycket de fått med sej och som de troligen kommer att få jobba med och slita för resten av sina liv kan jag bara känna att detta ska inget barn behöva starta livet med men mina gjorde det och det har gjort dem till de små underverk som de ändå är. De är mina älskade underverk och det finns inte ord som kan beskriva dem för de är så stark och enorma som personer och jag är stolt över dem.

Att få en kram som kommer från dem och är så fylld av kärlek ger mej en sån glädje och kraft och ger mej ännu mer övertygelse att vi kommer att klara detta tillsammans. Att höra orden Jag älskar dej och det verkligen kommer från hjärtat gör att jag känner att något måste jag ha gjort rätt för annars hade jag inte fått höra de orden som mamma. Att  få höra att man är den  bästaste mamma som finns gör att jag känner att jag har gjort rätt och att jag kämpar för rätt saker hur jobbigt och orättvist det än känns i vissa lägen i livet. Vi är trots allt på rätt väg och har vi klarat denna etapp så kommer vi att klara nästa. Att få höra alla de jobbiga minnen som de bär på och att de aldrig mer vill återvända till pappa ger mej kraften att kämpa vidare för det, samtidigt som jag blir vansinnig på alla de instanser som ska finnas för att barn ska känna sej trygga men inte vågar men jag tänker inte ge mej. Mina barn ska inte få krossas ännu en gång för de är värd ett bättre liv.

De är mitt allt och det är de som har plats nummer ett i mitt liv vilket de alltid kommer att ha. De är de som ger mej kraft att  komma vidare och att vi genom alla prövningar har blivit så sammansvetsade att vi är starkare än vad vi någonsin har varit tidigare. Vi var spillror när vi kom ifrån allt men tillsammans har vi kunnat bygga upp oss och blivit starkare än den som utsatte oss för övergrepp. 

 Jag tror att man många gåner tar barn förgivet och att man betraktar dem som små men om man ger dem chansen så har de sååååååå mycket att ge ~ om man bara ser dem, respekterar och älskar dem. Mina barn kommer alltid att vara just "mina barn" men det innebär också att jag alltid kommer att älska dem och finnas för dem och kämpa för att de ska få vara trygga och kunna älska sej själv precis som de är!!!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Under hela denna resa har jag påpekat att det känns som om det skulle behövas en plan B om inte den säkerhet som jag med hjälp av andra har byggt upp men jag känner att detta resonemang har inte fått något gehör. När jag skulle söka så att mitt besöksförbud skulle förlängas så fick jag frågan varför jag ville det eftersom han inte hade sökt upp mej under den tiden som jag haft förbudet! Var det inte just det som var meningen med det att han inte skulle söka upp oss? Tydligen inte eftersom de frågade den frågan och att det blev en svaghet för att få det nya.

När vi sökte våra skyddade uppgifter så konstaterades att det fanns en påtaglig fara och risk och att det var därför som vi fick dem. Socialen har kommit fram till samma sak men ändå så finns det ingen reservplan om han skulle komma eller om något annat skulle dyka upp. Jag har en egen plan men inte som någon har hjälpt till med av de myndigheter som man trodde skulle hjälpa en.

Igår kom dock samtalet som jag så länge har fruktat att det skulle komma. En myndighet kontaktar mej för att de har sett att det inte finns ett tillräckligt gott skydd om det skulle hända något och om hoten blir satta till verklighet. Vad som orsakar att detta kommer just nu det vet jag inte och jag känner att jag klarar inte att fundera över det heller för det känns som om det är nog jobbigt iallafall. Kan inte låta bli att tänka tanken att var det för att det skulle komma från dem själv som gjorde att de inte lyssnade på mej när jag bad om det!

Många gånger känns det som att de olika myndigheterna har satt mej i en sits som inte jag har kunskapen eller kraften att sitta i. Jag är ensam och har inte befunnit mej i en liknande situation tidigare och jag känner ingen som har befunnit sej i den heller. Ändå har jag fått lägga pussel och försökt att se vad nästa steg kunde bli för att barnen och jag skulle få ett så tryggt liv som möjligt. Jag har haft möjlighet att bolla med människor som haft mer kunskap och erfarenhet än mej men det är tack vare att jag hamnade på ett skyddat boende och fick kontakten genom det. Är det egentligen inte detta som polis och socialen ska göra?

När vi nyss hade kommit ifrån helvetet fick jag försöka prata med barnen vad vi skulle göra om pappa kom. Hur lätt är det att vara en ensam mamma och skydda tre livrädda barn samtidigt som man är livrädd själv? Jag vet vad han är kapabel till och jag vet även vad han utsatt mej för. På mina axlar hamnade dock ansvaret att skydda oss alla. Hur menar de att jag skulle kunna göra det ett av mina barn kunde inte ens gå när vi kom därifrån.

Många gånger känns det som om jag har bett om att de skulle gå in och trygga våran vardag och liv men det känns som om det är så att det måste hända något först. Är det verligen meningen att det är så det ska vara? När jag pratade med polisen och åklagaren innan rättegången så sa de att man kunde ansöka om vissa saker för att man skulle känna sej tryggare medans de i andra andetaget sa att man även var tvungen att bevisa att man var i behov av det. Känner att det är ett så frustrerande resonemang för när jag kan bevisa det så kanske det är för sent för att jag är sönderslagen eller inte ens lever längre. Kanske har jag inga barn vid det laget och jag känner att det är så fel.

När jag diskuterade med dem längre och fick berätta lite hur jag hade byggt upp tryggheten och säkerheten runt mej så berömmer poliserna mej och säjer att jag verkligen har tänkt till och vidtagit massor av åtgärder som de annars kunde rekomendera mej. Känner att de åtgärder som jag har vidtagit har jag inte gjort för att jag tycker att de är roliga och underlättar våran vardag utan den gör den förbannat mycket svårare att leva i så borde det då inte vara ett bevis på att jag känner att det finns ett hot och att jag är rädd för min och barnens säkerhet!!!!

Hur ska ett samhälle som inte vill se farorna kunna säkra de som lever där? Är det pengarna som styr eller är det just detta att de inte vågar se att det inte är så bra värld som vi lever i som de vill. Jag känner att samtalet gav mej ett hopp om att jag och barnen ska kunna känna oss tryggare men samtidigt känner jag att det borde ha kommit tidigare. Det borde ha kommit från dag ett för alla borde ha rätt att känna sej trygga i sitt egna hem och det har inte vi gjort på många år. Kanske kommer den dagen och jag hoppas det!

PUSS    till dej från mej   

Ibland är Häxansurtant inom mej på semester men idag kommer hon att komma fram i detta inlägg - ta det som ett hot eller ett löfte. Jag trodde att den dagen skulle komma när jag kunde sluta reagera på samhället och på det sätt som de bemöter och ställer krav på barn men tydligen så är inte den dagen idag.

Jag känner att under hela min "resa" har mycket av ansvaret som egentligen är för tungt för mej när det gäller det rättsliga på samma sätt hamnat på barnens axlar. Min äldsta dotter var tre år när hon satt på sitt först polisförhör och fick inte ha någon med sej in för man hade kunnat öva med henne vad hon skulle säja om man gjorde en viss rörelse. Jag tycker det är vidrigt att se henne när hon skulle åka iväg på detta och jag hade rivmärken på min hals för hon ville inte. Hur förklarar man för ett barn att det är för dennes skull och för att rätt ska vara rätt som hon utsätts för detta.

Det förväntades även att hon skulle berätta i detalj vad "pappa" hade gjort och hur det kändes och det gör mej så uppretad att man som "lagens förlängda arm" inte tar hänsyn till en ålder utan bara kräver att ett barn ska kunna klara av att redogöra detta. Jag klarade ju knappt av det som vuxen.

Jag som inte är utbildad inom barnpsykologi utan bara går på min magkänsla inser att det ska mycket till innan ett barn i sina ögon föråder en förälder hur illa den än har gjort barnet. Man är lojal till sina föräldrar och man vet att man är beroende av dem även om man inte är medveten om den insikten. Barn pratar inte om det inte finns ett förtroende uppbyggt och om det vill prata själv.

Idag kände jag att jag gick i molekyler när jag hör att samma "misstag" (jag tycker att det är det) att försöka tvinga barnen att prata med en myndighetsperson, även fastän det inte är mina barn det gäller denna gång. När en person från socialen tränger sej på barn och börjar prata i termer som inte ens jag som vuxen förstår hur tror de då att de ska få en riktig bild av hur verkligheten ser ut??????? Är det ens rätt att prata med barnen och att de ska få berätta hur situationen ser ut innan man har sett om det finns andra möjligheter??????

Jag tycker att barn har en nog stor press på sej i dagens samhälle med att de ska vara på dagis, skola, fritids, de ska göra läxor, hinna vara med kompisar och gärna tre fritidsaktiviteter utöver detta! De ska klara av att umgås med andra och spela deras regler och faller de inte innanför ramarna för vad som är "normalt" så ska det utredas med. När finns det tid för dem att vara just vad de är - BARN?

När man sedan ska sitta tillsammans med en främmande människa och berätta att mamma/pappa är si eller så, gör si eller så. är snäll eller dum och gärna berätta händelser/känslor kring detta med! Är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på barn? Nä jag tycker inte det! När jag ser till mina barn så är det som hände igår och för en månad sedan inom samma tidsperiod för dem - allt det hände igår! Hur ska de då kunna berätta hur de kände en dag för x antal dagar eller månader sedan? Det blir en kompott av allt de har känt och tyckt och sedan kan det tolkas som det vill.

Man säjer att många barn far illa för att föräldrarna är osams men är det verkligen där som problemet ligger! Jag tycker att mycket av det att barn far illa ligger i att det är så höga krav på barnen och de behöver prestera så mycket och så bra att de får ångest över allt som de ska klara.

Jag kan bara gå till mej själv som var vuxen första gången jag träffade en utedare från socialen och alla dessa frågorna kom. Jag visste vad det handlade om för jag var placerad av dem på skyddat boende och jag fick dessa för att de skulle kunna hjälpa och skydda mej och barnen och att vi skulle få det så bra som det bara gick - men förstår ett barn det?! Jag kände mej totalt utlämnad och mycket av det som jag berättade för dem kom fram efter många kontakter och möten med dem för att ett förtroende hade byggts upp och jag kunde se vad resultatet skulle bli av det jag berättade om det togs upp rätt men hur förklarar man det för ett barn!!! Speciellt när ett barn inte kan dra samma slutsatser som oss vuxna. Jag ndervärderar inte barn för de är fantastiska men de har inte samma erfarenhet som oss och kan inte lägga "pusslet" som vi vuxna! Hur kan man då som myndighetsperson tro att barn som är otrygga i situationen ska prata efter ett möte med denna person?!?

Jag får inte ekvationen att gå ihop men kanske kan jag det en dag och kanske är det den dagen som jag kan sluta att irritera mej på hur utsatta barn är i ett samhälle som anser att de ser till BARNS BÄSTA och att de sätter barnen först! Den dagen hoppas jag kommer när det är som det står på papper - att man ser till just barnet!

PUSS   från en uppretad lilla mej som skrivit så fingrarna och tangenterna brinner till dej    

Ikväll satt jag och pratade med en vän och hon ställde frågan "Hur kan du vara så stark? Hur gör du?" Känner att jag har fått den frågan tidigare men det var först idag som jag insåg en av mina styrkor, för jag inser att det är en kombination mellan mycket som gör att jag är den jag är och har klarat det som jag faktiskt har fram till dags datum men det som gör mej stark är att jag inte längre är rädd för ensamheten och det är i den som jag hittar svaren och som jag inser vad som är rätt och fel.

Detta låter helt knäppt säkert och jätteflummigt men tidigare var jag livrädd för att vara ensam för det var då som alla tankar, reaktioner och känslor kom och jag orkade inte med dem. Jag orkade inte känna eller tycka för jag visste att allt som inte var till fördel för andra var förknippat med bestraffning. Det var även i ensamheten som jag var sårbar för då ramlade "rustningen" som jag hade byggt upp av lite grann och det fanns "luckor" som sårande pilar kunde komma in i. 

När jag kom till skyddade boendet så gjorde jag allt för att slippa vara ensam. Jag ville inte tänka, reagera eller känna efter vad som fanns inom mej, eller rättare sagt jag vågade inte för jag visste inte om jag skulle hålla ihop då. Allt var kaos runt mej så hur skulle det inte vara inom mej?! Jag valde att vara vaken så mycket det bara gick för i drömmen kunde jag inte styra vad som skulle komma fram och hur jag skulle reagera. Jag valde att alltid vara på ställen där någon fanns som jag kunde prata med och tänka på annat. Min standardfras var att fråga om det var varmt ute eftersom jag inte vågade gå ut och det kändes befogat att fråga.Tårar var fortfarande förknippat med svaghet och det skulle man inte vara för då kom slagen och de elaka kommentarerna.

Usch va jobbigt detta var att sktriva men jag ska komma igenom detta och kunna lägga det på den "bearbetade delen" 

Jag kan fortfarande minnas dagen jag skrev kontrakt på det som skulle bli vårat nya hem. En lägenhet som jag inte hade sett och drömhemmet som jag hade sett ut själv berättade soc helt enkelt att dit fick jag inte flytta för jag skulle inte klara det. Jag kände att ännu en gång kom kommentaren jag så ofta fått höra att jag inte skulle klara det och jag valde att lyssna på den som så många gånger tidigare för det hörde till det "vardagliga". Idag vet jag att jag hade klarat det för jag gör det idag och att jag skulle ha stått på mej för den som jag skrev kontrakt på då blev aldrig ett hem bara ett ställe som vi hade våra saker på.

Den värsta paniken jag kände när jag skulle flytta var att jag skulle bli ensam. Jag hade ingen när barnen hade somnat som kunde distrahera så jag kunde slippa att tänka eller känna. Jag kände mej som den ensammaste Lejonmamman i världen men jag insåg även att jag var tvungen att överleva just för att jag hade barnen och var tvungen att skydda dem och med den känslan kom kravet att jag var tvungen att klara av ensamheten.

Jag kan från hjärtat erkänna att ensamheten var hemsk i början. Tårarna rann bara barnen hade somnat, jag blev arg för att reaktionerna kom och att jag insåg vad som hade hänt. Mitt sorgearbete och minnes-bearbetning startade förs är jag kom till ensamheten. Jag hade inget val för känslorna och reaktioner "överföll mej"

Ju längre tiden gick och ju mer jag insåg att vad jag än gjorde så skulle jag aldrig komma ifrån ensamheten och de känslor som den väckt så lärde jag mej att acceptera. Jag accepterade att detta som välde fram var något som fanns inom mej och det fanns där vare sej jag ville eller inte och om jag skulle kunna släppa de å var det tvunget att få komma ut. När jag hade kommit till det stadiet så blev jag stark för jag vågade se det som jag tidigare blundat för - jag var en människa med käsnlor och jag kunde acceptera dem.

Idag är ensamheten min "största tillgång" för när jag våga umgås med mej själv så inser jag vad som är rätt och fel. Jag inser att det som hände inte var pga mej utan ett val som en annan person gjorde. Jag har lärt mej att man dör inte av tårar de gör en starkare för att de läker. Jag har insett så mycket under denna ensamhet och jag kommer att inse mer saker i framtiden. Jag är glad att jag kunde acceptera den och att jag kunde ge mej chansen att lyssna till mej själv och jag önskar att min vän oxå kunde lära sej det!

Man är starkare än man tror - bara man inser det själv!!!!!!

Puss   till dej från mej    

Kan inte låta bli att undra över varför det är så lätt att sakna det som man inte har och önska att man hade det när det inte är lika lätt att vara tacksam över det man har här och nu! Är det för att den som redan har vill ha mer eller är det helt enkelt för att man är människa?

Ikväll när jag sat och tittade på dumburken och bara var en stund så tänkte jag på att egentligen så borde jag vara så tacksam för allt som jag har presterat, byggt upp och framför allt det som jag har. Tyvärr så känns det som om jag så ofta fastnar i ett hjulspår som jag mer känner igen - nämligen att se allt som har försvunnit och allt jag inte har.

Ofta kan jag sörja alla skador som jag fick under misshandeln och just detta alla "funktioner" som jag hade men som antingen försvunnit eller som har försämrats men egentligen så borde jag vara glad över att jag fortfarande klarar av att ta hand om mej och barnen själv, att jag kan gå och röra mej och att jag lever.

Jag har tre helt underbara små änglar som förgyller mitt liv. Vi har perioder som är jobbiga och minnen som påverkar oss negativt men samtidigt gör de att vi kommer närmare varandra och vi har ett band som kommer att hålla oss tillsammans och förstå varandra och att vi kommer att finnas för varandra. Jag har fått en andra chans med mina barn och mitt liv och jag har räddat oss och det är inte alla som får en andra chans!

Jag har fått ett liv som jag styr över och som jag kan bestämma själv vilka jag vill träffa och jag får ha vänner igen. Ingen som går bakom min rygg och pratar skit till dem eller mej och inte heller någon som gör allt för at jag inte ska kunna ha kontakt med andra människor. Jag har fått möjligheten att kunna lära känna ej själv och ta reda på vad jag egnetligen känner och tycker och hur jag är som person utan att jag påverkas om vad andra anser är lämpligt och hur de tycker att jag ska vara.

Jag kan köpa mat till barnen och mej och ställa fram på bordet - det kunde jag inte förr fastän vi hade två inkomster för det var alltid något som Det ville ha som gick före. Jag kan köpa kläder till barnen och behöver inte ringa mina föräldrar och gråta för att jag inte vet vad de ska ha på sej när de kommer till nästa storlek. Jag kan gå till affären och de får välja vad de vill ha och äta och jag behöver inte försvara det inför någon annan.

Jag är åter en individ. Jag har ett hem som är vårat och som vi har byggt upp till det som vi vill ha och det vi tycker att vi vill ha. Vi kan skratta och gråta utan att få skäll. Barnen behöver inte vara rädda för att smutsa ner sej, spilla eller att bli blöta för nu byts det bara kläder förr innebar det bestraffning.

Jag kan göra en enorm lista varför jag skulle vara tacksam men jag ska börja se de sakerna som jag har i mitt liv istället för de sakerna som jag inte har och som har försvunnit. Jag har människor som tycker om mej för den jag är och som stöttar mej och jag borde värdesätta ALLT som jag har mer.Kanske är det så att övning ger färdighet och jag ska börja öva redan idag.

Igår fick jag höra att midsommar är en helg där man börjar om - man ser framåt och inte bakåt och kanske blev det verkligen så för mej detta året. Kanske är detta midsommaren när allt vänder och det blir jag tacksam för om det är!

PUSS   till dej från mej