På något sätt så känns det som att bara för att jag blev misshandlad och hamnade i denna situation efteråt så är det helt okej att säja vad som helst eller ge vilka förslag som helst från myndigheters håll. De som lever runt mej vet inte vad jag har varit med om men de ser att jag är ensam med barnen och då är det okej att komma med förslag oxå tydligen. Var ungefär som när man var gravid och vid ett visst antal månader så blev det okej att känna på min mage utan att fråga om lov innan.

Jag och Skruttan gick till biblioteket efter att jag hade lämnat de andra och hon är inte sjuk utan hon kände sej hängig! Då kommer en som jag inte ens vet vem det är men hon visste tydligen vem jag var för hon sa att hon såg hur jag slet med barnen och allt och att jag skulle skaffa mej en karl så jag fick hjälp!!!!!!! Det är såna här gånger jag bara vill skrika SKÖT DEJ SJÄLV OCH SKIT I ANDRA SÅ LEVER NI LÄNGRE!!! Bara för att jag är singel så betyder det inte att man längtar efter ett förhållande - jag trivs med att vara själv förutom när jag rensar rören till handfat och diskho. Jag vill bara skrika att det inte gör mej något att vara själv för det har jag alltid varit med barnen och jag slipper släpa på det största barnet med det största egot och de största kraven nämligen Han. Att myndigheter pratar om att det finns en möjlighet och så vidare det är en annan sak men att folk i min omgivning som jag inte ens vet vilka de är ska kommentera detta - NEJ TACK!! Jag vill kunna gå utanför dörren utan att bli påhoppad om detta.

Och då kommer min frågande tanke fram - Är man en sämre granne, medmänniska och förälder om man är ensam?! Är det ett krav att man ska vara två och är det en oskriven lag att det blir lättare då för att man hjälps åt med barn och allt annat? För om det är så i samhället då måste jag ha levt på en annan planet. Nu ska jag leta reda på pulkor och hämta barn så får jag se vad jag blir påhoppad om denna gång jag går utanför dörren eller om jag kan bara få vara en ensam mamma som gör sitt bästa för att överleva och klara av barnen men som aldrig haft delat ansvar så jag märker inte skillnaden!!!!

PUSS

Va jag önskar att jag kunde sitta här på en gren och titta ner på allt och kanske lättare se det som kanske är en utväg eller ett slut. Ibland så känns det som om man som utomstående kan se det på ett annat sätt för man är mer objektiv. Hur många gånger har inte jag och H suttit och ältat problem som hon eller jag har och så har den som inte har problemet för stunden  sagt att varför gör du inte så här och så ser man att så är det ju. Men nu sitter jag mitt i soppan och det är bara att skrapa ihop sej igen och kämpa vidare för nu kommer en vecka igen när man inte vet något vad den innebär. Detta är en känsla som följt med sen skyddade boendet eftersom det var starten efter allt, just detta att helgerna ger en andhämtning från allt för då jobbar inte myndigheterna men när måndagen närmar sej då börjar de igen och man vet inte vilka man blir kontaktad av under veckan. Det är som ett ekorrhjul och man vet inte heller vad de vill säja eller vad de tycker.

Denna helg har varit tung både för att jag mått rent ut sagt skit och inte har någon kraft kvar känns det som men även för att tankar snurrar runt runt i mitt huvud. En tanke som varit från dag ett är att jag är denna mamma som alltid har trott på att barn behöver två föräldrar men nu kämpar jag för att de inte ska ha Honom som kallas för pappa, men jag tycker inte att han förtjänar att kallas för detta efter alla övergrepp och vidriga saker som han utsatt dem för, få träffa dem igen och jag känner mej så dubbel. Jag vill inte att Han ska finnas i deras liv men samtidigt så vet jag att de skulle må bra av att ha en "pappa" och i min tanke-värld finns det inte att jag ska träffa någon för jag litar inte på män. Av myndigheter när jag har pratat kring detta så har de sagt att det inte behöver vara en biologisk pappa utan att en annan man kan komma in i denna roll. Vilken man skulle det vara när jag inte ser möjligheten med en man i våran värld. Och nästa fundering är kan en icke biologisk förälder komma in och bli en "riktig" förälder.

Jag har tidigare, innan jag fick egna, haft ett bonusbarn och jag tyckte att det var skitjobbigt och jag vet många med mej som tyckt samma sak. Man vet inte hur man ska vara och vad man ska göra för det känns som om allt blir fel!!!

Jag tänker inte skriva andras erfarenhet men jag kan skriva om min. När jag inte brydde mej då var det fel och när jag brydde mej så trapade jag alltid någon på tårna. Han blev avundsjuk och berättade att jag lika gärna kunde vara tillsammans med barnet istället för det var ju inte Honom som jag gjorde saker med eller som fick uppmärksamheten. Av mamman fick jag höra att jag inte hade rätt att ställa krav på barnet och att jag försökte köpa barnet så att han skulle tycka bättre om mej än henne. Jag satt i en sits där jag kände att INGET som jag gjorde blev rätt och till slut då sket jag helt i vilket. Jag orkade helt enkelt inte med situationen. Jag vet att i mitt fall fanns mycket runt detta problem som gjorde sitsen värre för det var inte ett bra förhållande men ändå så är det många med mej som har haft andra lyckliga förhållanden som kännt samma sak. Därför känns det som om det aldrig blir som en riktig förälder och jag kan inte sluta grubbla på vad myndigheterna säjer att det inte behöver vara biologiskt.

Jag får helt enkelt fortsätta att fundera ett tag till - så enkelt eller svårt är det!

PUSS 

Varför är det så att vissa människor verkligen suger åt sej den lilla energin man har kvar? Har vissa personer i min omgivning som det känns så med och det är inte det att jag behöver träffa dem för att min energi skaa krympa - det räcker med att jag pratar med dem på telefonen. Jag skulle bara vilja skrika att för en gångs skull vore det bra om du kunde ge istället för att ta min energi men jag har en spärr så jag gör det inte utan istället försöker jag göra dessa möten så korta och så sällan som det bara går.

Se´n har jag två personer som finns i min närhet som är så nära man kan komma en själsfrände för det är som om de känner på sej när jag behöver höra från dem och de kommer med rätt ord och vid rätt tid. Dessa personer hörde av sej under denna helg på olika sätt och det som var deras andemening var att jag var en bra mamma och en bra förebild för mina barn och detta kom verkligen vid rätt tid när jag behövde det för ibland känns det verkligen som att man inte är det och som att man inte når de mål man sätter upp och  det är då som man behöver dessa personer. Dessa personer som man vet att man kan säja som det är och verkligen visa vem man är utan att de dömmer utan man vet att det kommer från hjärtat. Man behöver inte ens befinna sej på samma sida jorden men man vet att den personen finns stöttar en och att de accepterar mej för den jag är!

Tack för att ni finns!

PUSS