Jag känner att ibland skulle jag vilja ha en pausknapp på min hjärna som jag kunde trycka in och så stannade alla tankar och funderingar som finns där inne. Känns ibland som om min hjärna har ett eget liv och som jag inte kan styra eller göra något åt. Det som jag klarar av att trycka ner eller inte tänka till slut när jag är vaken det kommer när jag sover och försöker att slappna av. Hela jaglärde mej under åren i helvetet att jag var tvungen att tänka tre steg före jag var tvungen att räkna ut vad som kunde hända och vad konsekvenserna av mina handlingar kunde bli så detta är vad min hjärna fortsätter att göra eller egentligen hel min kropp och jag styr inte över det.

Härom kvällen skulle jag sätta mej och måla. Tidigare har jag målat mycket och jag var duktig även om jag inte erkände det då eftersom jag alltid haft jantelagen när jag sett på mej själv. Nu var det bara en chock för mej att se att jag inte kunde låta hjärnan komma in i stadiet att den inte behöver tänka utan att den skulle se ett mönster, att den skulle vara kreativ för jag har inte under lång tid låtit den göra det. Troligen gör inte hjärnskadorna det lättare heller eftersom där n av skadorna är sitter "filtret" som gär att vi kan koppla bort saker och ljud som inte är relevanta just nu. Jag släpper in allt och det är såna gånger det märks hur skadan påverkar mej.

Idag ringde de från hjärnskadeteamet och berättade att kuratorn skulle komma till mej på torsdag eftersom det ska startas en utredning igen. Jag är så dubbel när det gällerdenna utredning för jag vet inte o jag vill att en utomstående ska se vilka problem jag har. Jag har ju inte ens erkänt dem för mej själv. Jag vill inte inse vilka hinder det är för då känns det som om det kommer att bli berg av det som jag inte orkar ta mej över.

 och tåt

Igår började jag gråta för jag kom in på en blogg där det stod om en kvinna som de beundrade som kämpade för ett värdigt liv för sej och sina barn. Jag fortsatte att läsa och tänkte att detta påminner om mitt liv. Jag fortsatte och läsa och tårarna rann på min kind. När jag kom till slutet stod det att det fanns en länk till bloggen som denna mamma hade. Min tanke var att denna blogg vill jag läsa mer av jag vill se hur det går. Döm om min förvåning när jag kommer till min egen blogg. Jag kände mej som en stor idiot för när jag läste att denna kvinna var så stark och att det var en kamp så kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka att det var mej hon menade. Detta blev ett bevis för mej hur jag ser på mej själv och hur andra ser på mej. Jag har många gånger under denna resa fått höra att jag är stark som orkar och som kämpar men jag har inte kunnat ta det íll mej för det är människor som jag mäter i olika former och jag har tänkt att de bara säjer så för att vara snälla men detta är en person som jag inte ens vet vem det är, som "bara" har läst min blogg. Jag känner att kanske är det dags att börja titta på mej själv med de ögon som jag tittar på andra.

Jag längtar tills vi ska flytta för denna gången är det jag som har bestämt det och det är vi som har valt vårat hem. Förra gången ville jag till ett område och socialen sa nej för att de inte tänkte hjälpa mej om jag valde det. Jag trodde på dem precis som jag tidigare ha gjort för i alla år har jag fått höra att jag inte skulle klara mej utan honom och att jag inte var något i mej själv så varför skulle jag inte tro på dem när de sa samma sak? Idag kan jag känna att jag är förbannad på dem för att de gjorde det mot mej men samtidigt har jag fått bevisa för mej själv att jag klarar mer än jag tror och trodde. Jag har lyckats med saker som sett ut som höga berg men jag har klarat mej över dem och överlevt. Jag kommer att klara det som ligger framför oxå som flytt och rättegången bara jag inte slutar tro på mej själv. 

Varför ska jag egentligen inte tro på mej själv när jag tror på dem jag har runt mej? Det kanske är det som är mitt livs gåta!

PUSS från Häxansurtant     

.......................där brygger jag murar!

När jag hamnar i jobbiga situationer i mitt liv känner jag att det "normala" skulle vara att  "bygga en bro" för att komma förbi det jobbiga och besvärliga men jag bygger istället en mur så att det inte kan beröra mej. Jag gör det för att skydda mej mina barn men det känns som om det vore så mycket lättare att bara komma över det, inte stoppa det. Jag känner att jag har gjort detta många gånger under åren med Äcklet - jag gjorde det för att överleva och orka och jag har börjat göra det igen.

Idag hade jag en telefontid med min läkare som jag har fått nu när jag är inskriven under habiliteringen och det var det som fick mej att inse detta. När vi kom in på hur det ser ut runt mej just nu så känner jag att jag vill inte erkänna det - jag ljuger inte men jag ger en finare version  och genom detta bygger jag en mur. Jag vill inte inse till 100 procent hur jag påverkas av mina skador och hur hela situationen påverkar mej. Jag vet det men jag vill inte och vågar inte erkänna det för då känns det som om jag bekräftar det och att jag bara ska rasa ihop av insikten.

Jag kan ibland känna att jag kämpar och kämpar för att "hålla näsan ovanför vattenytan" och att det bara behövs ett gruskorn på min rygg så kommer jag att sjunka. När jag nyss hade landat i mitt nya hem efter att ha bott på boendet så fick jag ett mess från en vän där det stod att hon var orolig för mej. Det var en stad i Sverige som man hade insett att den kunde rasa ihop och hon liknade denna med mej. Jag kommer ihåg det som om det var igår för det känns som om det verkligen är så - jag står upp så länge jag inte ser att jag inte kan göra det. Det är som humlan som flyger fastän det egentligen är helt omöjligt men den vet inte om det och därför går det.

Jag har många gånger sagt till min terapeut att under åren i helvetet så lärde jag mej att sätta på mej en rustning. Den skyddade mej från det som kom utifrån men den skyddade även mej från att visa vad som fanns på insidan. Jag känner att för varje dag som har gått så har jag vågat ta bort en liten bit av rustningen och sett att jag överlevde det. Jag hade inte tagit av mej den helt men jag hade kommit en bit på väg men när beskedet om rättegången kom så började jag bygga upp rustningen igen. Mitt gamla beteende kom tillbaka.

Det skrämmer mej att ett beteende som man har lärt sej som vuxen kan sitta så djupt och komma upp av en sån "liten" grej. Detta beteende är inge som jag lärde mej som liten utan är ett beteende som jag var tvungen att lära mej för att överleva och kunna skydda meh och barnen. Utan det hade jag inte klarat av den tiden men jag vill inte ha det nu - jag vill inte ha tillbaka beteendet.

Kanske kan jag när jag har insett att detta har börjat komma tillbaka hindra att rustningen blir lika stark som den var under denna tid.

PUSS från Häxansurtant   

Ännu en natt håller minnena mej vaken och hjärnan säjer att det måste ta ett stopp, att jag måste sova för att orka och speciellt nu när barnen är sjuka men jag kommer inte till ro. Är rädd för att somna för jag vet inte vad som väntar, vad som kommer upp till ytan av allt det som jag har tryckt ner. Tårarna rinner och bränner på mina kinder - de har ett eget liv en egen vilja och jag kan inte påverkar det. Orsaken till detta är många och det kommer fler och fler minnen och fler och fler känslor.

Jag har börjat att packa inför flytten men det går så sakta och det känns så jobbigt för jag minns sista gången jag packade när jag var på väg från helvetet. Jag hade börjat packa tre dagar innan misshandeln för jag var fördig, Jag hade tagit ett beslut att jag inte kunde leva så här längre, jag kunde inte skydda barnen så jag ville och jag var tvungen att flytta för att överleva. Just detta att jag skulle flytta gjorde att det blev en ännu mer ladda stämning hemma och fler och fler psykiska och fysiska övergrepp på mej kom med tiden ju mer jag visade att jag hade bestämt mej - jag skulle därifrån.

Nu när jag packar kommer känslan närjag skulle åka tillsammans med en väktare och några andra som skulle hjälpa mej att få ut grejerna som var mina och barnens. Vi hade fyra timmar på oss att tömma huset på sakerna och jag var livrädd. Jag var livrädd för jag visste inte hur han skulle vara när vi kom eftersom detta hade gjorts upp i rätten att jag skulle få hämta dessa saker. Okej om han sket i att jag inte hade saker på flera månader som var mina menatt han kunde göra detta mot barnen det förstår jag inte.

Nu när jag böejar packa igen så käner jag de negativa känslorna som jag kände då och man inser hur lätt det är och hur lite som behövs för att jag ska känna allt det där igen. Idag när jag packade ner saker i lådor kunde jag minnas när jag kom tillbaka till helvetet för att hämta mitt och barnens och det var under kontroll i början tills jag kom in i rummet där misshandeln hade utförts. Jag bröt bara ihop, benen bar mej inte och jag säg det som i en dröm det som hade hänt. Jag bra rasade ihop och hamnade på golvet gråtande. Plötsligt känner jag ett par starka armar som lyfter upp mej och när ja har kommit upp på fötterna stödjer mej tills jag kan stå själv och jag hör hur han säjer: Du klarar detta! Visa inte hur det känns för då mår han visa istället hur stark du är. Det var det sista jag var i det läget och jag känner än idag beundran över att jag klarade det, jag hade människor med mej som jag aldrig tidigare hade träffat men de trodde på mej, beskyddde mej och framförallt så gav de mej kraften at fortsätta.

Jag kommer att klara flyytten och jag älskar det nya stället men samtidigt så är det med ett visst vemod som jag lämnar detta hem. Det var mitt första lugna ställe osm jag har befunnit mej i på många många år och det könns lite som en sorg att lämna det. Hjärtat mitt fastnade på det nya stället så det kommer att kännas bra bara jag kommer dit eller rättare sagt vi.

Tårarna rinner för oron som finns inom mej hur allt ska bli. Hur ska jag orka träffa Äcklet i en rättssal efter en lång tid och just detta att jag inte vill ha med honom att göra. Är livrädd för att han ska ge mej en blick som jg vet vad den innebär - nämligen att jag dör om jag berättar vad som hände hemma. Det är för sent att dra sej ur och jag vet att det har hänt och att jag kommer att leva med skadorna, både fysiskt och psykiskt, och jag vill att han ska få stå till svars men jag är rädd - livrädd!

Ikväll fick jag ett mail från en person som jag inte har "känt" länge och egentligen  aldrig har träffat. Ändå känns det som jag har träffat denna personen och som det finns ett osynligt band fastän han är av fel "sort". det skrämmer mej att någon som jag inte känner kan läsa så mcyket v det som jag skriver och förstå det samtidigt som jag känner att det finns ett hopp, att det finns män som inte tillhör psykopatgruppen. Det kjag läser som kommer från honom gör att jag kan se mej från ett annat håll, att jag känner attt jag kommer att klara detta och jag måste göra det.

Tänk att det finns så fantastiska människor som kan peppa och bry sej om människor som de inte känner men som säjer de saker som man behöver höra och man känner att de kommer från hjärtat. Ännu en gång har jag fått bevisat att rätt person dyker upp när det är meningen att den ska komma in i ens liv. Jag uppskattar dessa kommentarer och mail och jag värdesätter att det jag skriver kan ge en bild av vem jag är i dag som person för jag kommer aldrig att kunnabi den personen jag en gång var men jag ska kämpa för att bli en hel person igen.

Puss från Häxamsurtant   som ska försöka att tvinga sej att somna så att jag kanske vaknar upp och känner sej lycklig imorgon när tre gnälliga, sjuka barn ska ha hjäpen

Igår tog mina föräldrar med sej Skruttan och Liten till min mormor och kommer inte hem förän på söndag och jag och Smulan har en mamma-dotter helg vilket innebär att jag lägger allt som måste göras åt sidan och hon bestämmer vad vi ska göra. Idag har vi varit till biblioteket och lånat Mamma Mu-filmen för hundrade gången och sedan har vi varit på badhuset i fyra timmar vilket känns i min redan innan värkande kropp men det är värt det och se lyckan i hela hennes kropp när vi har såna här helger bara hon och jag. Känner att det vore så mycket lättare att hitta på såna här saker om man hade haft tre större barn eller mindreantal men nu är situationen som den är och då får man ta chanserna när de kommer och det känns helt underbart när man har haft såna här ensamma helger med dem för man ser en annan sid hos dem när man har dem ensam än när de är alla och faller in i syskonrollerna.

Jag har flera gånger tänkt när barnen åker iväg med mina föräldrar varför är det så lätt nu när det tidigare varit så jobbigt att säja hejdå när de ska åka iväg och bli borta några dagar men mer än en tanke har jag inte skänkt det. Igår blev dock tanken till en fundering för när jag bodde i helvetet grät jag vare sej de skulle vara borta en natt eller en vecka och det var verkligen ett avsked som om det var det sista. Nu sedan vi kom därifrån så visst är det jobbigt att vara utan dem men samtidigt så kan jag säja hejdå och känna att jag är glad för deras skull vilket jag aldrig kunde då. Jag gick och funderade ett bra tag på detta igår kväll men kom fram till att det var sitrutionen då som gjorde att jag var så känslig men den där "aha-känslan" kom aldrig med tanken.

Inatt drömde jag åter en mardröm och denna gången vaknade jag av att jag skrek och grät men jag minns inte själva drömmen men jag hade en känsla inom mej som jag var tvungen att tänkla för att känna igen. Det var känslan av tomhet och skräck som jag kände när jag var i helvetet och skulle säja hejdå till barnen. Jag visste inte vad jag skulle säja till dem för det kändes som om jag inte kunde lova dem att vi skulle ses när de kom tillbaka för jag visste inte om jag levde då eller om jag hade blivit dödad. Samtidigt tror jag att jag var avundsjuk på att de kom därifrån ett tag samtidigt som tyckte att de förtjänade det men jag visste hur jobbigt det var för mej när jag skulle tillbaka till helvetet så hur skulle det inte kännas för dem.

Jag lyckades somna om igen men den känslan har följt mej hela dagen och väckt mängder av minnen till liv. Hur han stod  där och sa hejdå till barnen när de skulle följa med mina föräldrar hem samtidigt som han sa med en neutral ton att det skulle bli skönt att vara barnfri för då kunde VI göra vad vi ville utan att tänka på dem! Inom mej så skrek frågan: Vad är det som du gör jämt när barnen är hemma då? Men jag vägade inte ställa den högt för jag visste att det inte passade sej och det skulle bara få konsekvenser. Jag vet att när barnen var borta var mitt helvete värre för jag hade ingen som kom och gav men en äkta kram och jag hade ett annat helvete för han gjorde precis vad han ville bara att när barnen var hemma så var kraven ännu högre på mej. Jag skulle städa hela huset så det var tipp-topp jag skulle tvätta och få undan allt det och jag skulle hinna med hundra saker till samtidigt som jag skulle vara trevlig om det kom folk och jag skulle orka titta med honom på film på nätterna och ha sex när han ville. Bestraffningarna de hann han med där emellan och det svider än när jag tänker på detta. Det enda sättet för mej att bevisa för honom att det var som det skulle igen efter bestraffningar det var att ha sex med honom vare sej man hade lust eller inte. Det värsta är att jag gjorde det ofta mot min vilja för annars hade jag fått stå ut med ännu fler bestraffningar för att jag inte hade sex och på det sättet visade jag honom att bråket fortfarande var igång och då kunde han fortsätta med bestraffningarna. Undra hur många timmar jag har tillbringat i duschen i försök att tvätta bort Äckelkänslan och avsmaken för mej själv. Det lyckades dock inte men varje gång så gjorde jag ett nytt försök.

Idag undrar jag hur jag överlevde denna tiden! Hur orkade jag ens gå upp ur sängen på morgonen? När Skruttan föddes fick jag diagnosen förlossningsdepression och då orkade jag knappt gå upp ur sängen på mornarna men jag gjorde det för hennes skull. Det ingen observerade var det att helvetet fanns innan hon föddes men var i mindre grad än vad det blev under graviditeten och sedan efter förlossningen. Han var avundsjuk så det var hemsk på sitt eget barn och det var synd om honom som inte fick någon uppmärksamhet av mej för jag höll ju bara på med henne, han fick inte ha mej i fred längre och jag vet inte allt jag fick höra. Trots att jag fick denna diagnos och medicineringen inte fungerade och jag fick träffa olika läkare så var det aldrig någon som ens frågade hur det var hemma. Jag kan reagera grymt ppå det idag. Jag tror inte att jag hade svarat som det var för jag visste vad priset för det var men jag kanske hade fått en tanke som jag senare hade vågat tänka rakt ut men varför skulle jag reagera när inte de jag larmade gjorde det? Jag har suttit och ljugit för barnmorskan om det förekom våld och hot hemma och jag har bett henne om ursäkt för det senare men hon förstod mej varför jag hade gjort det när jag förklarade och det var som jag sa till henne att hade han fått reda på att jag hade sagt något så hade jag inte levt. 

Mitt i alla mina funderingar och tankar finns ändå ljusglimtar och jag njuter av dem. Bara att se Smulan hoppa, skratta och plaska i vattnet och veta att för ett tag sedan vågade hon inte ens doppa tån bara för att Äcklet under helvetestiden försökt att dränka henne i poolen. Idag kom hon flera gånger med huvudet under vattnet och när hon kommer upp så bara skrattar hon. Det är såna gånger jag verkligen känner att jag har gjort rätt som lämnat honom och kämpar med allt från vårdnad, bearbetning och gud vet allt. Bara man lägger märke till ljusglimtarna så finns de även om de känns som om de är ljusår bort ibland. Mitt i allt så ger barnen mej ljusglimtarna som jag behöver för att orka ta ett steg till och kärleken till dem den har inga ord. En dag kanske vi kan njuta av friheten och den dagen kommer ljusglimtarna att vara fler och ljusare för då har många moln försvunnit!

PUSS från Häxansurtant   

Detta är en fråga som jag har funderat på hela dagen om alla människor verkligen har ett val! Tanken kom av att jag var in på en sida som en kompis till mej hade skrivit en hel vardaglig sak och berättat lite bakgrund till detta. En av hennes vänner hade kommenterat detta och det hade blivit en sikussion där min kompis får en föreläsning av den andra att alla människor har ett val. Det som är det jobbiga i detta är att jag alltid har ansett att det är så det är men efter att ha befunnit mej i helvetet så vet jag att det inte är så jämt men jag förstår att de som har ett "Svensson-liv" där allt följer de normala normerna tycker att alla människor har det men jag tycker inte det och ju mer jag funderar över detta dessto mer övertygad blir jag. Nu har jag snurrat nog så nu ska jag ta några exempel för att visa vad jag menar.

Ett barn som bor med föräldrar som är missbrukare har enligt mej inte valt att bli född med dessa förutsättningar och den kan inte göra så mycket för att ta sej ur det. Om du föds i ett land där det inte finns mat och det inte finns pengar att ta sej därifrån är det då den personen som gör ett val att leva under dessa förutsättningar? Detta är bara några exempel och det jag kommer att skriva nu kan säkert tolkas som bortförklaringar men det var min vardag och det är det som gör att jag förstår vad min kompis menar.

Jag har under mina år i helvetet fått betalningsanmärkningar. Det var inte för att vi inte hade pengar eller att jag valde att inte betala dessa räkningar utan det var helt enkelt för att det som skulle gå före mina räkningar var Äcklets räkningar och det han ville ha och mat. Att mina räkningar inte betalades det sket han i och jag hade inte möjligheten att betala dem eftersom det inte fanns pengar på mitt konto till detta. Ja jag hade ett val och det var att sätta mej emot honom och bli hotad, slagen och jag vet inte vad konsekvenserna hade blivit helt och hållet eftersom jag inte vågade göra detta för att jag ville leva för att mina barn behövde mej.

Jag har under alla år med honom ett flertal gånger försökt att komma därifrån men jag har inte klarat det av flera orsaker. En av de största orsakerna var att jag alltid fick hotet att jag aldrig mer skulle se mina barn om jga lämnade honom. Han hotade att ta livet av sej själv och att om jag lämnade honom skulle han göra mitt liv till ett helvete. Jag valde att stanna kvar i helvetet för att kunna skydda mina barn och för att i det helvetet så visste jag vad som gällde jag hade inte förutsättningarna för vad det andra helvetet skulle innebära.

Jag har larmat flera gånger till myndigheter om att jag inte skulle överleva att ta mej ifrån honom och antydde vad som hände hemma men jag fick ingen hjälp. Ja jag hade kunnat VALT att berätta allt för dem men så länge jaglevde under samma tak som honom så visste jag att de skulle berätta för honom om vad jag sa att det hände hemma och jag skulle ha blivit ihjälslagen. Jag valde ännu en gång att leva för att kunna skydda mina barn.

Jag kan göra listan väldigt lång men jag hade val det kan jag erkänna men mina val hade avgörande konsekvenser - att jag hade dött och att barnen hade fått stanna kvar i helvetet. Jag fick välja mellan pest eller kolera och jag valde det som hade de minsta konsekvenserna. När han var otrogen fick jag min chans att göra ett val och jag gjorde det och det resulterade i misshandeln och tack vare att det fanns människor som uppfattade denna så lever jag idag. Eller så var det så att han trodde att jag dogh sista gången jag svimmade och hunden röck in och försvarade mej - jag vet inte och jag kommer aldrig att få svaret. En sak vet jag iallafall att alla människor har inte enligt mej möjligheten att göra val för att i vissa situationer gör man de val som behagar en annan människa och då är det inte mitt val. Hade jag fått fria val hade inte mitt liv sett ut som det gör idag. Jag ser iallafall att något har jag fått som är bra från helvetet och det är mina barn och jag har en styrka som ingen någonsin kommer få mej att ta bort igen för det kommer aldrig mer att vara någon som bestämmer eller styr mej!

PUSS från Häxansurtant   

Tänk om det fanns en spåkula som jag kunde tro på som berättade det för mej vad lycklig jag skulle bli då - eller så skulle det vara så att det var så längt kvar att jag skulle bli mer deprimerad så det kanske är lika bra att inte veta men ibland känns det som om det skulle vara så mycket lättare att orka med allt om man visste att det bara var ett tag kvar. Idag har jag värk så jag vet inte vart jag ska ta vägen och mitt i detta ska man fungera som mamma oxå. Smulan har sovit hos mina föräldrar i natt och kom hem nu på kvällen så idag tog jag med mej Skruttan och skulle lära henne att åka skidor som hon fick i julklapp. Vi var även ut en sväng igår kväll i skydd av mörkret och det slutade med att vi båda låg dubbelvikta i snön av skratt och min granne kom och frågade om vi verkligen var knäpp. Då skrattade vi ännu mer men jag måste erkänna att hon var en talang för hon kunde på en gång men problemen var när vi skulle på och av med skidorna för då följde skorna med.

Igår kväll satt vi i soffan jag och Skruttan och pratade. Hela hennes huvud är fullt av funderingar över allt och ingenting och jag försöker att svara så gott jag kan. Igår kom en spontan fråga om jag hade fått julklappar och paket av min mamma och pappa och jag svarade att det hade jag. Då satt hon och funderade ett tag och sedan kom det så naturligt som det bara kan komma från ett barn: Då tyckte din mamma och pappa om dej!

Jag frågade  henne vad hon menade. Hon förklarade då för mej att pappa hade berättat för henne att han inte tyckte om henne eller något av barnen och nu så fick de ju aldrig några paket eller att han ringde eller skrev grattis till dem och då betydde det att mina föräldrar tyckte om mej när de gav mej presenter. Det gör så ont i mej att hon är så liten och kan lägga ihop så många steg. Jag vet att Äcklet inte haft intresse i barnen och jag tror henne när hon berättar att han sagt till dem att han inte tycker om dem och att han hatar dem för allt som jag vet när det har hänt och hur stämmer precis när hon berättar. Det som sårar mej är att hon förstår sambandet mellan saker som jag tycker att hon är för liten för att förstå. Jag känner att jag kommer i en situation där jag inte kan förklara hans beteende eller farmors som hon så ofta frågar om och jag skulle vilja kunna säja till henne att de tycker om dem och att de bryr sej men jag kan inte ljuga för henne. Det enda jag önskar är att jag hade valt en pappa till dem som är värd att kallas pappa och som är en förälder och värnar och skyddar sina barn istället för att göra dem illa. Jag kan inte få det ogjort och det enda jag kan göra är att visa att jag älskar dem och attt jag bryr mej om dem och skyddar dem.

Idag skulle min bror åka hem igen efter att ha varit här och firat jul och detta blev ett trauma för Smulan som hade sovit hos mormor och morfar. Hon trodde plötsligt att hon hade sovit där för att hon skulle följa med honom till pappa för att hon inte var snäll. Och detta kommer bara ur henne när hon kommer hem och att se förtvivlan i hennes ansikte och skräcken över att´ha trott att hon skulle vara tvungen att åka tillbaka den skar i mitt hjärta. Jag frågade varför hon hade trott det och hennes svar var att hon hade trott att det var så för att hon inte hade hunnit hem till mamma igen.

Jag känner att det blir sår inne i mej varje gång som jag ser dessa barns skräck oxh hur sårade de är efter det som  hänt. Mitt i detta ska man kämpa för deras överlevnad genom vårdnadstvist och att försöka få den hjälp de behöver och det tär på en. Bara att se dem om jag inte hörde ett ord av vad de sa skulle få mej att gå sönder inombords och det känns så orättvist att de är så små och att de ska ha så mycket med sej i ryggsäcken av negativa minnen. Att inte samhället ser till detta och ger dem upprättelse känns som en sten men om det är priset vi får betala för att de ska slippa åka tillbaka till helvetet så får det vara det. Jag vet att det kommer en dag då inte mina händer längre är bakbundna och då ska jag vända upp och ner på allt så de inser hur allt detta påverkar barn som varit utsatta för övergrepp för jag tycker att samhället och medmänniskor är medskyldiga så länge de blundar för det som de inte vill se. Det blir ett tyst medgivande och det är ett svek mot barnen. En dag ska jag försöka att dessa barn som varit utsatta för övergrepp ska kunna få upprättelse men innan den dagen kommer måste min resa ta slut och jag måste få fria händer men jag vet och jag hoppas att den dagen kommer att komma och då ni!

PUSS från Häxansurtant     

Idag mitt i förberedelserana för kvällsmat och sedan lördagsmys med barnen så ringde min pappa och säjer att mamma är på väg till sjukhuset med ambulans. Mitt hjärta hoppade direkt upp i halsgropen för innan min mamma åker ambulans då är det på gränsen till att hon ska vara död. Det visade sej att hon haade fått jätteont i bröstet och att hon då hade gått och lagt sej. Sedan hade hon jätteont och det hade blivit två "knäppar" till och då hade pappa ringt efter ambulansen. Och på en gång så väller det bara upp så mycket inom mej med funderingar och panik.

Eftersom jag lever som jag gör så är det inte det lättaste att ha någon som kan passa barnen så de jag har är mina föräldrar sen finns det ingen mer. Och eftersom omständigheterna kränglar till det så är det inte precis så att jag kan ringa en kompis heller och höra om de passar barnen åt mej medans jag åker  in till sjukhuset eftersom de bor många mil bort. Så det blev att jag blev sittande här hemma med tankar som snurrade i huvudet och samtidigt skulle man försöka att vara som vanligt till barnen. Och jag känner bara mer och mer vad sårbar min situation är.

Samtidigt kommer detta att tänk om hon skulle dö! Det låter hemskt att säja men det var då jag kom på alla saker som jag borde ha sagt till henne medans jag kan men inte gör. Jag kommer säkert inte heller att göra det nu efteråt heller och nästa gång ja då kommer det att vara samma sak igen. Varför säjer man inte det man känner för medans man har chansen??!!

Efter flera timmar ringer pappa och berättar att de inte har hittat något fel på henne men att hon fortfarande har jätteont i bröstet och att de ska akutröntga henne och se vad det är som är fel. På ett sätt hade det känts bättre om de hade hittat vad felet är på en gång för nu känns det mer ovisst. Samtidigt så känner jag mej som en stor egoist som ens kan tänka att jag inte orkar med mer nu. Det känns som om jag har uppfyllt min olyckskvot för hela mitt liv nu och jag vill bara kunna leva ett "vanligt" liv vad nu det innebär. Jag vill kunna ringa till H och bara säja att jag har problem med vilken sås jag ska ha till köttet på kvällen men om den dagen kommer så kanske jag kommer att tycka att det är ett stort problem också men just nu så känns det att jag hellre skulle vilja ha det än dessa jag har nu.

Tänk när man var i tonåren och tyckte att mamma var det värsta som fanns och bara var pinsam och att man hade världens största problem då. Det var tider det! Jag hade jätteproblem vet jag om hur jag skulle få pengar till stereon som jag ville ha men vilken lycka det var när jag hade sparat till den. Bara vad man skulle ha på sej dagen efter var ett stort problem då så kanske sitter jag om några år och tänker att det var bättre förr fastän jag inte tror att jag kommer att tänka så.

Nu ska jag ta och kolla om de har hört något nytt om mamma!

PUSS från Häxansurtant    och ta hand om dem ni tycker om

Alla människor ör unika och vi föds som unika människor med unika egenskaper. Ikväll när jag tog ett uppmuntrande ord när du är nere på fb så fick jag just detta att jag är unika det finns bara en av mej men när jag tänker efter så funkar det ju inte så i verkligheten. Redan när man föds blir man ju betraktad utifrån en mall hur mycket man ska växa, väga och hur man utvecklas och jag som har haft barn som legat under normalvikten tills de blivit över året vet vilka konsekvenser det för med x antal extra besök på BVC för att se att de inte blir ännu mer skillnad mot medeltalen. 

Sedan förväntas barn att börja gå, prata kunna olika saker vid olika åldrar och gör de inte det ja då¨blir det spekulationer kring varför det inte är så. Sedan kommer de till dagis och där finns det människor som lägger märke till om de följer den normala utvecklingen eller om de har beteenden som de inte förväntas att ha. Jag menar inte att det enbart är negativt för det är klart att det är bra om man kan observera saker som de behöver hjälp med men ibland känns det som om det är för mycket fixerat när det gäller barn att de ska följa en mall. Jag har helt underbara dagisfröknar som inte kommenterar såna saker utan mer fokuserar på vad som är speciellt med mina barn men jag vet andra som har pratat om detta.

Ju äldre man blir dessto viktigare är det att man följer genomsnittet. När de kommerupp i skolan ja då bedöms de av lärarna och får betyg på vad man presterar. Av kompisarna bir man bedömd efter vad man har för kläder, vilka man umgås med och allt annat som hör skolan och tonåren till. När man blir äldre så kommer man in på detta med förhållanden och att man är konstig om man inte har ett förhållande. Jag var sen pga saker som jag inte tänker ta upp nu med min första pojkvän och då blev man ju utanför detta normala.

Jag minns en man som jag jobbade hos när jag jobbade på hemtjänsten. Han hade hamnat som liten på ett hem för dem som var förståndshandikappade och det var för att han kunde för mycket om vissa saker men för lite om det som inte intresserade honom. Nu var han åter "ute i världen" men dessa år hade ju satt sin prägel så nu följde han verklligen inte det normala men jag bara älskade honom. En annan man som jag minns från när jag var liten han gick med en kråka på axeln och det var hans hund som var ute och gick med honom och inte tvärs om och han var bara så go. Dessa personer och jag skulle kunna räkna upp fler följde inte den normala synen på hur man skulle vara och de blev utanför samhället på ett sätt fastän de levde mitt i det. 

Det jag menar med detta inlägg (som nog låter helsnurrigt, fast det gör nog de flesta för jag skriver vad jag tycker och tänker och sedan skickar jag iväg det fort som bara den) är att varje människa föds unik men jag tror att man under vägens gång hamnar i en mall som förändrar en för att man ska passa in i det normala. Jag vet att det inte finns en term som heter normala människor i ett normalt samhälle men jag tror att det är mer förståligt att använda de orden.

Jag önskar att man kunde se till varje individs specifika egenskaper och förstärka dem istället för att jaga efter det som de flesta är. Jag är inte som alla andra för jag säjer det jag tänker och jag säjer det även om dem jag älskar men jag är ärlig. Passar det inte dem så varsågod. Jag har skrivit skaer här om människor i min omgivning som jag älskar men reagerar på det de gör. Det jag tänker då är att jag skriver ner det här och avreagerar mej och att jag kan säja det till den personen om jag tycker att det hjälper den. Sedan glömmer jag det och ser åter till personen. Jag försöker se personen bakom skalet och jag ger människor en chans att visa vem de är utan att dömma dem för det jag hör om dem - och det önskar jag att fler kunde göra!

PUSS och godnatt från Häxansurtant