Va jag önskar att jag kunde sitta här på en gren och titta ner på allt och kanske lättare se det som kanske är en utväg eller ett slut. Ibland så känns det som om man som utomstående kan se det på ett annat sätt för man är mer objektiv. Hur många gånger har inte jag och H suttit och ältat problem som hon eller jag har och så har den som inte har problemet för stunden  sagt att varför gör du inte så här och så ser man att så är det ju. Men nu sitter jag mitt i soppan och det är bara att skrapa ihop sej igen och kämpa vidare för nu kommer en vecka igen när man inte vet något vad den innebär. Detta är en känsla som följt med sen skyddade boendet eftersom det var starten efter allt, just detta att helgerna ger en andhämtning från allt för då jobbar inte myndigheterna men när måndagen närmar sej då börjar de igen och man vet inte vilka man blir kontaktad av under veckan. Det är som ett ekorrhjul och man vet inte heller vad de vill säja eller vad de tycker.

Denna helg har varit tung både för att jag mått rent ut sagt skit och inte har någon kraft kvar känns det som men även för att tankar snurrar runt runt i mitt huvud. En tanke som varit från dag ett är att jag är denna mamma som alltid har trott på att barn behöver två föräldrar men nu kämpar jag för att de inte ska ha Honom som kallas för pappa, men jag tycker inte att han förtjänar att kallas för detta efter alla övergrepp och vidriga saker som han utsatt dem för, få träffa dem igen och jag känner mej så dubbel. Jag vill inte att Han ska finnas i deras liv men samtidigt så vet jag att de skulle må bra av att ha en "pappa" och i min tanke-värld finns det inte att jag ska träffa någon för jag litar inte på män. Av myndigheter när jag har pratat kring detta så har de sagt att det inte behöver vara en biologisk pappa utan att en annan man kan komma in i denna roll. Vilken man skulle det vara när jag inte ser möjligheten med en man i våran värld. Och nästa fundering är kan en icke biologisk förälder komma in och bli en "riktig" förälder.

Jag har tidigare, innan jag fick egna, haft ett bonusbarn och jag tyckte att det var skitjobbigt och jag vet många med mej som tyckt samma sak. Man vet inte hur man ska vara och vad man ska göra för det känns som om allt blir fel!!!

Jag tänker inte skriva andras erfarenhet men jag kan skriva om min. När jag inte brydde mej då var det fel och när jag brydde mej så trapade jag alltid någon på tårna. Han blev avundsjuk och berättade att jag lika gärna kunde vara tillsammans med barnet istället för det var ju inte Honom som jag gjorde saker med eller som fick uppmärksamheten. Av mamman fick jag höra att jag inte hade rätt att ställa krav på barnet och att jag försökte köpa barnet så att han skulle tycka bättre om mej än henne. Jag satt i en sits där jag kände att INGET som jag gjorde blev rätt och till slut då sket jag helt i vilket. Jag orkade helt enkelt inte med situationen. Jag vet att i mitt fall fanns mycket runt detta problem som gjorde sitsen värre för det var inte ett bra förhållande men ändå så är det många med mej som har haft andra lyckliga förhållanden som kännt samma sak. Därför känns det som om det aldrig blir som en riktig förälder och jag kan inte sluta grubbla på vad myndigheterna säjer att det inte behöver vara biologiskt.

Jag får helt enkelt fortsätta att fundera ett tag till - så enkelt eller svårt är det!

PUSS 

Jag blir ledsen och frustrerad när barnen berättar vad deras pappa har gjort mot dem och jag vet att barn inte ljuger om såna här saker för det finns inte i deras värld och framförallt inte att en förälder vill skada dem och trycka ner dem. Undra hur många timmar jag och andra har ägnat åt att bygga upp dem igen och att göra dem till självständiga och starka individer.

Ibland känner jag det som att personalen på dagis måste tycka att jag är helt knäpp för jag blir glad när jag hör att mina barn har vågat säja nej och att de inte vill och inte låter någon styra över dem. Nu menar jag inte att de är odrägliga och att det bara är deras villkor som ska gälla men från början tex så lämnade Skruttan iväg allt som någon ville ha för hon vågade inte säja nej.

Jag hoppas att mina barn ska bli så starka individer och att de inte gör samma tabbar som mej när det gäller val av partner. Jag har fått tre underbara barn genom denna relation och dem skulle jag aldrig vilja vara utan men det är oxå det enda positiva. Jag har alltid varit själv med allt kring barnen även när jag levde ihop med Honom så egentligen är det lättare nu när jag är själv med barnen för det största och mest krävande barnet är borta.

Ikväll grät jag när barnen berättade saker som pappa gjort mot dem. Egentligen är han ingen pappa för dem fär en pappa hjälper, älskar och bryr sej om sina barn och vill att de ska få det bästa i livet. Läste i en bok att föräldraskap är makt med ansvar och det tycker jag var talande. Jag är inte en perfekt förälder för det finns inte men jag är en förälder som sätter mina barn före mej och att de ska byggas upp till starka individer som ska ha sina gränser.

En god förälder för mej är en som kan se hela sitt barn och hjälpa dem att utvecklas med de egenskaper som de har och att de ska känna att de duger som de är, att man älskar dem för dem de är och att det finns utrymme för dem som individer med just deras egenskaper.

Det som gör mest ont är när jag ser hur Plutten är i jämförelse med de andra och jag vet att man inte ska jämföra barn med hos Plutten ser jag ett beteende som inte är nedtryckt och det är inte en kuvad individ som de andra har varit och är till viss del i vissa situationer.

Nu ska jag försöka somna. Säjer varje kväll att jag ska lägga mej tidigt för att inte vara lika trött imorgon när vi ska upp men kvällarna försvinner och jag tycker det är så skönt att sitta uppe en stund efter att barnen somnat. Samtidigt är jaf rädd för drömmarna som kommer när jag sover för på dagen kan jag göra saker för att de jobbigaste tankarna och minnena ska sjunka lite längre ner men på natten är det inte jag som styr vad som kommer upp till ytan!

God natt Sverige! Kramiz