Idag mitt i förberedelserana för kvällsmat och sedan lördagsmys med barnen så ringde min pappa och säjer att mamma är på väg till sjukhuset med ambulans. Mitt hjärta hoppade direkt upp i halsgropen för innan min mamma åker ambulans då är det på gränsen till att hon ska vara död. Det visade sej att hon haade fått jätteont i bröstet och att hon då hade gått och lagt sej. Sedan hade hon jätteont och det hade blivit två "knäppar" till och då hade pappa ringt efter ambulansen. Och på en gång så väller det bara upp så mycket inom mej med funderingar och panik.

Eftersom jag lever som jag gör så är det inte det lättaste att ha någon som kan passa barnen så de jag har är mina föräldrar sen finns det ingen mer. Och eftersom omständigheterna kränglar till det så är det inte precis så att jag kan ringa en kompis heller och höra om de passar barnen åt mej medans jag åker  in till sjukhuset eftersom de bor många mil bort. Så det blev att jag blev sittande här hemma med tankar som snurrade i huvudet och samtidigt skulle man försöka att vara som vanligt till barnen. Och jag känner bara mer och mer vad sårbar min situation är.

Samtidigt kommer detta att tänk om hon skulle dö! Det låter hemskt att säja men det var då jag kom på alla saker som jag borde ha sagt till henne medans jag kan men inte gör. Jag kommer säkert inte heller att göra det nu efteråt heller och nästa gång ja då kommer det att vara samma sak igen. Varför säjer man inte det man känner för medans man har chansen??!!

Efter flera timmar ringer pappa och berättar att de inte har hittat något fel på henne men att hon fortfarande har jätteont i bröstet och att de ska akutröntga henne och se vad det är som är fel. På ett sätt hade det känts bättre om de hade hittat vad felet är på en gång för nu känns det mer ovisst. Samtidigt så känner jag mej som en stor egoist som ens kan tänka att jag inte orkar med mer nu. Det känns som om jag har uppfyllt min olyckskvot för hela mitt liv nu och jag vill bara kunna leva ett "vanligt" liv vad nu det innebär. Jag vill kunna ringa till H och bara säja att jag har problem med vilken sås jag ska ha till köttet på kvällen men om den dagen kommer så kanske jag kommer att tycka att det är ett stort problem också men just nu så känns det att jag hellre skulle vilja ha det än dessa jag har nu.

Tänk när man var i tonåren och tyckte att mamma var det värsta som fanns och bara var pinsam och att man hade världens största problem då. Det var tider det! Jag hade jätteproblem vet jag om hur jag skulle få pengar till stereon som jag ville ha men vilken lycka det var när jag hade sparat till den. Bara vad man skulle ha på sej dagen efter var ett stort problem då så kanske sitter jag om några år och tänker att det var bättre förr fastän jag inte tror att jag kommer att tänka så.

Nu ska jag ta och kolla om de har hört något nytt om mamma!

PUSS från Häxansurtant    och ta hand om dem ni tycker om

Och jag är stolt över att jag befinner mej där för jag har aldrig varit där tidigare för redan som barn hoppade jag över den! Jag är trotsig i mycket just nu men för mej känns det som att det är ett sätt att lära mej att sätta gränser och att bygga upp mej själv. Jag avskyr just nu när follk ska berätta för mej vilka jag ska ha kontakt med och vilka som inte är bra - jag är vuxen och jag kan bestämma det helt själv. Och när någon berättar för mej ja då kommer trotset och så gör jag i alla fall som jag vill. Jag försöker att börja sätta gränser igen och det känns underbart.

Jag har tagit bort många ur mitt liv som jag kände bara tog energi men gav inget tillbaka och jag känner att dessa personer saktar ner mej istället för att putta mej framåt. Vilka personer jag har kontakt med det är mitt beslut för ingen annan kan veta vilka som är bra eller dåliga för mej. Jag är inte den öppna boken som många verkar tro - jag berättar det jag vill och sedan är det stopp. Det finns något som heter privatliv och jag värnar om det. Denna blogg använder jag som ett ställe där jag kan säja det jag känner för den stunden jag kan bearbeta det som har hänt och det är mina ord som finns här. Det här är mitt utrymme och jag tänker använda det. Här hjälper jag mej själv att bygga upp den personen som en  gång försvann - nämligen jag!

Jag har idag konstaterat att jag har lyckats fyllai ögeonen på streckgubben som suddades ut för jag vågar och kan se vad som har hänt och vad som händer. Och jag vågar se det som inte är bra och ta bort det. Jag har målat i munnen igen för jag vågar prata om det och jag har börjat fylla i hjärtat och känslorna för jag vågar känna igen fastän det gör ont och många gånger känns tomt och inte så många positiva känslor.

Igår fick jag en fråga av en som står mej nära som jag har tänkt på hela natten. Jag pratade med henne om detta att jag känner mej rädd och är på helspänn hela tiden men att det känns mindre när jag är hemma än ute. Hennes reflektion var att hon skulle bli galen av att känna så men jag känner mej inte galen. Jag är trött men jag kan hantera den tröttheten. I natt slog det mej att när jag bodde tillsammans med Äcklet så var jag rädd och på spänn hela tiden även hemma. Jag hade aldrig ryggen vänd mot honom för då var jag inte beredd när det kom ett slag eller en spark. Jag var alltid på spänn och kände efter vilka vibbar det kom. Jag väntade alltid och lyssnade och hela tiden fick man vara rädd för vad som kunde hända men även vara på helspänn så man kunde parera när det hände något. Nu har jag iallafall ett hem som det inte sker övergrepp i så just nu känner jag att det finns ett + i mitt liv som inte fanns där förr. Jag måste försöka se de små ljusglimtarna för annars kommer jag aldrig att orka. Jag använder ett gammalt och utnött uttryck som jag och min Olyckssyster använt i flera år men vi väntar fortfarande "När natten är som mörkast är gryningen nära" och jag vet att en dag kommer gryningen till oss med! Den tar bara onödigt lång tid på sej men vad ljust det kommer att bli när den väl kommer och till dess kommer jag att bestämma vilka jag vill ha kontakt med SÅ DET SÅ!!!!!!!

PUSS från en trotsig Häxansurtant    

Alla människor ör unika och vi föds som unika människor med unika egenskaper. Ikväll när jag tog ett uppmuntrande ord när du är nere på fb så fick jag just detta att jag är unika det finns bara en av mej men när jag tänker efter så funkar det ju inte så i verkligheten. Redan när man föds blir man ju betraktad utifrån en mall hur mycket man ska växa, väga och hur man utvecklas och jag som har haft barn som legat under normalvikten tills de blivit över året vet vilka konsekvenser det för med x antal extra besök på BVC för att se att de inte blir ännu mer skillnad mot medeltalen. 

Sedan förväntas barn att börja gå, prata kunna olika saker vid olika åldrar och gör de inte det ja då¨blir det spekulationer kring varför det inte är så. Sedan kommer de till dagis och där finns det människor som lägger märke till om de följer den normala utvecklingen eller om de har beteenden som de inte förväntas att ha. Jag menar inte att det enbart är negativt för det är klart att det är bra om man kan observera saker som de behöver hjälp med men ibland känns det som om det är för mycket fixerat när det gäller barn att de ska följa en mall. Jag har helt underbara dagisfröknar som inte kommenterar såna saker utan mer fokuserar på vad som är speciellt med mina barn men jag vet andra som har pratat om detta.

Ju äldre man blir dessto viktigare är det att man följer genomsnittet. När de kommerupp i skolan ja då bedöms de av lärarna och får betyg på vad man presterar. Av kompisarna bir man bedömd efter vad man har för kläder, vilka man umgås med och allt annat som hör skolan och tonåren till. När man blir äldre så kommer man in på detta med förhållanden och att man är konstig om man inte har ett förhållande. Jag var sen pga saker som jag inte tänker ta upp nu med min första pojkvän och då blev man ju utanför detta normala.

Jag minns en man som jag jobbade hos när jag jobbade på hemtjänsten. Han hade hamnat som liten på ett hem för dem som var förståndshandikappade och det var för att han kunde för mycket om vissa saker men för lite om det som inte intresserade honom. Nu var han åter "ute i världen" men dessa år hade ju satt sin prägel så nu följde han verklligen inte det normala men jag bara älskade honom. En annan man som jag minns från när jag var liten han gick med en kråka på axeln och det var hans hund som var ute och gick med honom och inte tvärs om och han var bara så go. Dessa personer och jag skulle kunna räkna upp fler följde inte den normala synen på hur man skulle vara och de blev utanför samhället på ett sätt fastän de levde mitt i det. 

Det jag menar med detta inlägg (som nog låter helsnurrigt, fast det gör nog de flesta för jag skriver vad jag tycker och tänker och sedan skickar jag iväg det fort som bara den) är att varje människa föds unik men jag tror att man under vägens gång hamnar i en mall som förändrar en för att man ska passa in i det normala. Jag vet att det inte finns en term som heter normala människor i ett normalt samhälle men jag tror att det är mer förståligt att använda de orden.

Jag önskar att man kunde se till varje individs specifika egenskaper och förstärka dem istället för att jaga efter det som de flesta är. Jag är inte som alla andra för jag säjer det jag tänker och jag säjer det även om dem jag älskar men jag är ärlig. Passar det inte dem så varsågod. Jag har skrivit skaer här om människor i min omgivning som jag älskar men reagerar på det de gör. Det jag tänker då är att jag skriver ner det här och avreagerar mej och att jag kan säja det till den personen om jag tycker att det hjälper den. Sedan glömmer jag det och ser åter till personen. Jag försöker se personen bakom skalet och jag ger människor en chans att visa vem de är utan att dömma dem för det jag hör om dem - och det önskar jag att fler kunde göra!

PUSS och godnatt från Häxansurtant    

Ibland blir jag bara så arg på mej själv. Dagen efter att jag hade pratat med Försäkringskassan kom brevet med kopiorna på intyg som jag behövde av dem för att mitt "nya" landsting skulle kunna skriva nytt sjukintyg. I detta brev visste jag att hela utredningen kring mina hjärnskador skulle finnas med och jag har bara sett en sammanfattning av den och fått ett muntligt resultat och det räckte för mej. Jag har under denna "resa" upptäckt att det är jobbigare för mej att se saker skrivet än när det berättas för mej. Att sitta och få det berättat är lättare än när jag ska läsa det dels för att det tar ett tag för min hjärna att förstå men även för att det på något sätt blir så mer påtagligt att det har skett.

Sagt och gjort så skulle jag INTE läsa denna utan bara kopiera och skicka till min advokat men så blev det inte. Min nyfikenhet tog överhand men samtidigt har jag haft som mått att jag ska veta vad det är jag skickar till honom så jag läste. Det var det avslutande som var jobbigast för det var avslutat med att hennes slutsats är att skadorna är direkt anknutet till misshandeln eftersom andra teater visade att det hade funnits där tidigarer det som nu är borta. Jag känner att varje gång jag ser detta så känner jag att jag blir ledsen - just detta att det kommer efter misshandeln. Jag kommer att bli påmind av detta och få kämpa med dessa skador på  in och utsidan i hela mitt liv och då funderar jag vad det finns för straff för honom! Han kommer som mest att få fängelse med en dom som följer honom men jag har fått problem att klara av saker i resten av mitt liv. Är det rättvist? Barnen och jag får gå på terapi och bearbeta saker som han har orsakat och det känns så jobbigt att det är så. Samtidigt vet jag att jag måste s framåt men ibland är det svårt när man inte vet hur något kommer att bli och hur mycket läkare och specialister kan åtgärda för skadorna kommer ju aldrig att försvinna eller kunnas åtgärdas helt!

PUSS Häxansurtant

Igår så pratade jag med min olyckssyster och det ger mej sån energi i flera dagar efter men oftast ger det mej även en hel del funderingar - antingen på hennes eller mina problem. Är faktiskt skönt att ha någon som man kan skratta tillsammans med åt all misär samtidigt som vi försöker reda upp och stötta varandra och vi har kommit långt på den vägen.

Gången innan igår så började vi att komma in på en sak som jag läste i en bok om psykopatens offer att det kanske har känts för dem som att de har begärt för mycket fastän det egentligen har varit att de har begärt för lite. Detta kom som ett uppvaknande för mej för hur många gånger har jag inte sagt till Äcklet när han var "snäll" att det var tur att jag hade honom och hur många gånger har jag inte köpt hans förklaringar på saker som jag sett som ett problem och tagir upp  att jag kräver för mycket. Nu inser jag att det jag krävde var för lite. Jag krävde bara att bli respekterad som person och i förhållandet och när jag inte blev det så sänkte jag ytterligare och ytterligar och till slut hade jag sänkt allt så det inte fanns något av mej kvar.

Många gånger har jag tänkt att det fanns en snäll sida och det var denna som jag hela tiden strävade efter att få fram igen. Han hade ju varit snäll och omtänksam i början när vi träffades och då sa han ju snälla saker till mej. Under vårat förhållande kämpade och kämoade jag till att komma tillbaka till detta men jag gjorde aldrig det. Idag inser jag att detta var bara ett spel för känslorna när han visade tex medkänsla var aldrig ärliga och det hela gick ut på att jag skulle fastna och bli en bricka i spelet där han satte upp reglerna och ändrade dem när och så det passade honom. 

Jag fick presenter av honom ibland. Det blev färre och färre men i början kom de rätt ofta. Detta var något som han gärna ville att jag skulle berätta föör människor i våran omgivning och om jag inte gjorde det ja då berättade han att han hade köpt dem och givit mej utan att jag fyllde år eller av någon annan orsak. Detta ser jag att det var ju ett sätt att belöna mej precis som en liten hundvalp. När jag hade varit duktig och lytt honom ja då fick jag belöning men de gånger som jag inte gjorde det ja då skulle jag tuktas så jag lärde mej att lyda. Kändes kränkande redan då fastän jag inte såg hela sammanhanget men inerst inne så insåg jag det även om jag inte klarade att erkänna det för mej själv ens.

Jag minns speciellt en gång när jag skulle börja träna igen och jag provade mina gamla träningskläder. Jag kunde ha dem och det var ett linne och ett par träningstights men det passade ju inte  honom. Om jag skulle träna då skulle jag ha en träningsoverall och det hade jag inte. Det slutade med att han åkte iväg och köpte en som jag fick tre nummer för stor och det såg ut som om jag hade lånat någon annans och jag kände mej ännu en gång kränkt men bara för att jag skulle få träna så satte jag på mej den men lite trots fanns kvar så under T-shirten hade jag linnet och kunde ha det när jag tränade tillsammans med de stora byxorna. Jag undrar än idag vad som hade hänt om han hade upptäckt detta men jag vågar inte tänka tanken till slutet för inom mej vet jag vad svaret är.

Det finns så många saker som verkligen har kränkt och ändå så köpte jag hans förklaringar på att jag krävde för mycket när jag bara ville att det skulle vara ett jämlikt förhållande och att han skulle respektera mej för den jag var. Ofta fick jag höra att det var allt en annan person som han hade blivit tillsammans med men det var det även för mej och det var han som påverkade mej att bli till den personen jag var, kuvad och kände mej som ett tjänstejon, men han gjorde aldrig fel så det var inte värt att ens säja det för i hans värld är det alla andra som gör fel inte han.

Tänk om jag hade insett tidigare att det jag gjorde fel var att jag begärde för lite inte för mycket! 

Puss från Häxansurtant 

 Idag är det Lucia och jag är så förbannat less på att behöva förklara Äcklets beteenden för barnen. Altt började imorse med att de var helt uppspelt över att de skulle vara med i Luciatåg på dagis och att de skulle få ha glitter och ljus i håren. De var verkligen hetl spralliga och de tyckte att detta var spännande.

När vi bodde i Huset så började Skruttan att vara torr på natten och för varje morgon som hon hade varit det så fick hon en femma. Nu är det Smulans tur med detta och det finns ingen avundsjuka från något håll för att det är så men imorse kom det en fundering.

När vi fick sakerna som var vårat så fattades det massor med saker förutom att det låg glasbitar blandat med grejerna och att mycket var förstört så var det att Smulans sparbössa var med men den var helt tömd förutom på en krona, Skruttans plånbok och sparbössa var inte med över huvudtaget för den gick inte att öppna om man inte hade nyckeln som jag tog med mej. Skruttan var jätteledsen över detta men nu så har hon inte sagt något på ett tag men det kom igen nu imorse när Skruttan fick en femma och jag gav även en till de andra 2 så de kunde lägga dem i sina sparbössor. Då kom frågan -Mamma varför tog pappa mina pengar?

Vad svarar man på det?! Jag har betämmt mej väldigt tidigt att jag inte ska smutskasta Honom inför barnen men det visade sej väldigt tidigt att de bara har en negativ bild av sin pappa och jag kan inte klandra dem för Han har inte ställt upp på dem för fem öre. De var ett sätt för Honom att hålla mej kvar för han visste min rädsla och hu jag kände för att barn ska flytta mellan 2 ställen och de höjde Hans status för han hade en familj och många barn. Jag känner att detta blir en så svår sits för jag vet inte vad jag ska säja och mitt svar blev att jag inte visste varför han hade gjort det. Egentligen vet jag varför och det är för att straffa mej - jag skulle inte ha de pengarna men han ser inte att det är barnen som han straffar. Jag skulle aldrig ta dessa pengar för det är pengar som de fått av mej och som de har fått av andra när de har fyllt år. Jag tar inte av andra och jag skulle inte heller ta av mina barn.

Ibland känns det som om det kommer så många situationer där omgivningen förväntar sej att jag ska kunna förklara hur han tänkte men hur ska jag kunna göra det när jag inte kände Honom eller visste hur han tänkte. Jag kunde bara höra på hans steg utanför vilket humör han var på och om jag skulle få straff för något som jag inte visste ens vad det var eller om det skulle vara lugnt när han kom in. Jag vet inte hur han tänkte när han var otrogen jag vet bara att han inledde det innan Liten föddes och att jag hade det på känn men fick inte bevisen förän flera månader senare genom en person som jag fortfarande beundrar för den styrkan och alltid kommer att högakta och skydda. Hur ska jag kunna ge en bild den dagen det kommer ännu fler frågor från barnen när jag inte ens känner Honom själv????!!!!

Nu ska jag ta en dusch och se om jag kan skölja bort alla grubblerierna!

PUSS från Häxansurtant    

Är namnet på boken som jag just nu håller på å läser för att komma vidare i min bearbetning och den gav mej idag ett "slag i magen" men samtidigt en slags befrielse. Den beskrev bla en lista som man använder för att kartlägga personlighetsdrag hos en psykopat och där var bla att han är talför, ytligt charmerande, egocentrisk och har en förhöjd självuppfattning, söker spänning och att han lätt blir uttråkad. Många av dessa drag som psykopaterna har kan tolkas som positiva egenskaper och att det därför kan dröja länge innan ett offer inser hur brutalt utnyttjad hon är och hur länge det har pågått.

Jag kände att detta var på ett sätt en befrielse för mej att läsa för hur många gånger har inte jag tänkt detta att jag borde ha märkt det tidigare och jag fattar inte hur jag inte kunde märka hur utnyttjad jag har blivit under hela tiden. Just detta när jag satt och hade ett samtal på boendet och jag inser att jag och barnen hela tiden har varit brickor i Hans spel och när vi inte passade in, eller jag kanske jag ska säja, så var det bara för Honom att göra sej av med oss. Jag ser ju att Han har haft en färdig plan från dag ett men jag upptäckte den inte förän jag var därifrån.

Detta med talför är något som jag har en åsikt om för Han kunde vara talförd när det passade Honom och det som det skulle leda till. Jag vet när jag i början skulle lämna Honom så skulle Han antingen ta livet av sej eller så skulle Han ge upp allt för utan mej så fanns det ju ingen orsak för Honom att leva. Något som jag har funderat över en hel del och som kändes väldigt fel när Han sa var detta att Han älskade mej mer än sitt eget barn. Fastän jag inte hade barn själv då så kändes det som att jag reagerade så fruktansvärt på detta och funderade över det i väldigt lång tid. Det sades i ett sammanhang där jag hade sagt att jag inte orkade med allt detta och då följdes mitt göra-slut-prat av denna kommentar. Nu när jag har egna barn så känner jag att jag inte skulle kunna jämföra kärleken till barnen med kärleken som man har till en partner för det är på helt olika plan men det kändes fel redan då och jag förstår inte varför jag inte kommenterade det då.

Jag känner att hos Honom har det aldrig funnits några känslor för mej och barnen utan det har varit Hans känslor som har styrt för att komma fram till ett resultat som Han var nöjd med. Vi skulle aldrig vara en del  av det resultatet. Jag ser nu att varje kvinna som Han har haft har varit i ett syfte. Antingen för att det skulle fixas något och Han behövde pengar till detta eller så för att höja sin egen status. Det ska verkligen pratas om att man ska ha barn, att man har köpt ny bil, att man byggt ut, att man vunnit pengar och jag vet inte allt. Jag har dämpat detta mycket genom att vela vänta med att berätta att jag var gravid. Han pratade aldrig om att vi hade köpt något eller gjort något utan det var alltid Han som hade köpt. När jag kommenterade detta fick jag flera slag men jag fick även en utskällning att jag var som alla andra för de hade oxå reagerat och sagt åt Honom det men det var inte så tvunget att man skulle säja att det var vi. Idag förstår jag ju att det var för att Han skulle stiga i status inte vi.

När jag däremot sa mina barn (har kommit på i efterhand att jag aldrig sagt våra för det kändes verkligen som att det bara var mina för jag hade hela ansvaret) ja då fick jag både det ena och det andra slängt på mej både fysiskt och psykist, Efteråt har jag reagerat på att allt som inte var något värt det stod i mitt namn medans det som det fanns ett värde och pengar det stod på Honom.

Det är lätt att vara efterklok men jag har lovat mej själv att jag aldrig mer ska gå i denna fälla vare sej när det gäller mej eller barnen. Nu ska här läsas lite mer så det lär bli fler såna här inlägg!

Puss från Häxansurtant   

Och det som gör mej rädd är att det inte finns något i samhället som heter att man ska ställa upp för andra och detta att det är bättre att hålla käft än att komma i en obekväm sits. Om det är meningen att det ska se ut så i vardagen och det verkliga livet så ger jag mina barn helt fel uppfostran för jag uppfostrar dem att de ska stå för det de tycker och att man ska säja det och inte bara vara tyst. För mej är att hålla tyst och fortsätta i samma fotspår som tidigare vad som än händer samma sak som att hålla med och instämma.

Tankarna har väckts av att en vän till mej har haft kontakt med människor som har funnits i min närhet när jag levde med Äcklet. De hade kommit in på mej och det som har hänt men inte några detaljer. Det kom iallafall fram att det hade cirkulerat mycket "rykten" och att det hade varit fullt pådrag hemma med ambulans och polis. Jag vet att det cirkulerade mycket precis efter men jag vet vilka varianter det var och om man slog ihop 95% av alla dessa så kom man väldigt nära sanningen. Och jag känner att jag vet att det inte hade varit utryckning med blåljus om inte det hade varit allvar.

Det som gör mej rädd är att folk som fanns där i omgivningen fortfarande fortsätter som att inget har hänt. De fortsätter att gå in till Honom och man fortsätter bara i gamla spår för det känns som om det är lättast för dem att inte tänka eller tycke eller använda hjärnan för då slipper de att ta ett beslut hur de vill agera eller någonting. Och då känner jag finns det någon som tänker på vad det symboliserar? För mej är det ett bevis att de "accepterar" det som Han har gjort. Och det som skrämmer mej är att de flesta vet att det är svårt för en förälder att få ensam vårdnad och att det måste finnas mycket innan detta inträffar och ändå så verkar det inte väcka dem heller att inte barnen har varit där på en mindre evighet.

Troligen var det enklare för dessa personer att köpa Hans förklaringar som Han har haft som tex att jag hade rymt med barnen och både polis och soc var efter mej trots att jag under denna tid var på både polisförhör och möten med socialen. Sen när de hittade oss ja då hamnade vi alla på psyk för det jag hade utsatt dem och mej själv för. Är det så männsikor vill se det för att slippa tänke efter och ta ställning? De tar ju ändå ställning när de inte säjer något! Jag har under alla år med Honom fått höra vilka psykiskt sjuka människor alla Hans ex har varit men jag har inte köpt det utan undrat hur det kommer sej att det bara är såna knäppisar som Han har fått men flera gånger har jag tänkt att det kanske är så att det är Han som målar upp dem som det men omgivningen köper detta. Så troligen är även jag ett uppmålat psykfall och omgivningen köper det ännu en gång bara för att det är det lättaste!

PUSS från Häxansurtant