Lånad från Google

Jag tror att det finns en mening med allt som händer och att det finns en mening att en människa kommer in i ens liv precis när den gör det! Och jag har sett att det finns änglar även om de inte har vingar!

För några dagar sedan fick jag kontakt med en helt underbar person. När det kom ett mejl så var det precis som att det som stod i mejlet var mitt liv. Första tanken var att vi hade levt med samma man. Jag inser, och det srkämmer mej att det finns så många fler än jag som lever eller har har levt ett sånt här liv som jag har gjort och jag vill bara skrika - jag vill skrika till dem som bestämmer och de som utreder att hjälp dem! Varför ska man som utsatt behöva kämpa så mycket för att man ska få hjälp! Alla människors lika värde och att man inte ska utsättas för vare sej fysisk eller psykisk misshandel är en rättighet men det är inte så i verkligheten. Det gör mej frustrerad,

Bara att läsa det som denna person skriver ger mej en sån styrka. Jag ska klara detta och jag ser att andra har klarat det så varför skulle inte jag göra det? Tyvärr kommer hjärnspökena och hans ord att jag inte är någon utan honom och att jag inte klarar mej utan honom! Jag har lyckats trycka undan dessa förr och se jag har klarat mej - jag har byggt upp ett nytt liv för mej och barnen från grunden och vart var han? Ingenstans för allt som han gjorde var att försvåra allt detta för mej. Han vill ha barnen! Varför - jo för att han vet att det är hans sätt att komma åt och såra mej för de är de som jag håller kärast och månar mest om och han har aldrig haft ett intresse för dem. Så ser sanningen ut och nu vågar jag erkänna det för mej själv.

En sak som berörde mej i mejlen var orden att jag ber om ursäkt, och det får mej att inse att jag gör det. Jag är så van att stå i den ställningen att jag ber om ursäkt för att jag säjer något, för att jag ens finns, för att jag har en åsikt och allt annat. Jag har tom bett om ursäkt för att jag var sjuk och inte orkade komma upp ur sängen och han fick ta Skruttan den dagen. Hur sjukt är inte det när man ser tillbaka - han är barnens biologiska ursprung (jag anser inte att han är en "pappa" och varje gång jag skrivit det tidigare så känns det fel nu har jag fått en benämning som passar mej bättre). Han har stått och förklarat för vänner att det inte passade så bra precis då för att han var barnvakt till sina barn och jag har bett om ursäkt för det att han var tvungen att passa dem. Det är dock vikitgt för den fina fasaden att han får dem så därför fortsätter man att yrka på att man har barnen men intresset lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag vill inte ha det intresset för jag vill inte ha honom i mitt och barnens liv men om jag förlorar så vore det en annan känsla om jag visste att det fanns ett äkta intresse att barnen skulle ha det bra!

Varför ber jag om ursäkt än idag för att jag finns, för att jag stör, för att jag är jobbig trots att det är ett erbjudande från den andra personen? Det är svårt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har varit som en hund när jag levde tillsammans med honom. Var jag lydig blev jag belönad genom att jag slapp bestraffning och även nån gång en blomma i början som extra belöning, löd jag inte så blev jag bestraffad för att jag skulle lära mej till nästa gång. Och vart la jag skulden? Jo hos mej själv och det ledde till att jag bad om ursäkt. Jag blir så arg på mej själv för att jag gör så här omedvetet när jag vet att ingen bestraffar mej idag. Jag ska tänka på detta och sluta be om ursäkt för att jag råkar stå före någon i kön som kanske har något viktigare än mej att göra efteråt, eller för att jag tog den sista mjölken på affären när någon annan kanske behövde den bättre.

Jag ska vara stolt istället att jag har en plats på jorden och att jag har rätt att uppta den. Jag ska sluta att be om ursäkt för att jag finns när någon underbar ängel vill hjälpa och stötta mej. Istället ska jag lära mej att säja tack och ta hjälpen. Det kommer säkert att ta tid men har "änglarna" lärt sej det så kan jag med!

Tack för att ni finns mina änglar - även om ni inte har vingar och att ni finns där för mej! Jag kommer att finnas där för er den dagen som ni behöver det - fastän jag inte har vingar!

Puss från Häxansurtant  

 Bilden är lånad från Google

Panik är namnet på den objudna och ovälkomna gästen som hälsar på oss här hemma just nu. Allt började natten när jag och Smulan fick magsjuka och jag vaknade helt genomsur av svett. Det tog en evighet innan jag visste vart jag var - att jag var i min säng i mitt sovrum och att jag var trygg. Det dröjde bara några sekunder innan min hjärna berättade om drömmen som hade fått mej att vakna och med det kom känslan tillbaka. Jag fick panik, skräck och jag kände hur hjärtat slog den gången när jag och T stötte på Äcklet när jag bodde på skyddade boendet. Det är så skrämmande av att kroppen kan minnas dessa känslor som det var igår. Jag kunde inte somna om för paniken och skräcken var för stor. Sen kom magsjukan och jag kan inte säja att den heller var en välkommen gäst.

På morgonen var det bara att ringa till mina Paranteser som slängde sej i bilen och kom och hämtade de två barnen som var friska. Ocg i såna stunder blir jag så arg för vad skulle jag göra om jag inte hade dem så att de kunde komma? Detta har diskuterats med soc flera gånger och svaret har varit att det tar vi den dagen det behövs men nu behövdes det på en söndag - vem ringer man då? Jo Paranteserna och känner sej i behovsställning ännu en gång. Jag vet att de gårna har sina barnbarn men jag vill inte att de ska vara en lösning utan vara just det som de är en mormor och en morfar som ska hitta på roliga saker med sina barnbarn när de vill och kan inte vara en lösning. 

Paniken har funnits i dessa dagar men jag har kunnat hantera den utan att få riktigt panik - den bara finns där och jag hatar det. Jag rycker till för minsta lilla för tyvärr kommer rädslan med som en liten extragäst som inte heller har fått inbjudan. Jag ser något i fönstret och på en gång är jag på helspänn - trots att det visar sej efter lite detektivjobb att det är min spegelbild jag såg så finns känslan kvar. Ljud av vattendroppar eller andra ljud som inte finns där jämt får också igång allt detta och jag HATAR det! Jag vill inte ha dessa förbannade gäster här. Jag vill ha mitt liv som det en gång var!!!!!

Sen lovade jag Smulan att hon skulle få sova i min säng inatt när det var sista natten som det bara är hon och jag. Hon somnade och sov jättegott tills jag bara hör ett panik-tjut efter mamma. När jag kommer in till henne har hon bara total panik och jag kan inte lugna henne. När det äntligen går visar det sej att hon har hört ett ljud utanför som väckt henne och att när hon vaknade såg att någon var i rummet som inte var jag. Denna någon var min badrock och den brukar inte hänga där.

Såna här gånger känner jag bara att det är så fel att en enda idiot har kunnat göra så här mot oss och att vi ska behöva känna så här. Det skrämmer mej att det kan finnas så starka kroppsminnen så man kan känna det precis som att man är där efter så läng tid.

Nu ska jag ta med mej Smulan och krypa ner i sängen igen så att hon orkar med en dagisdag imorgon efter att ha haft en dag ledig!

PUSS från en Häxansurtant med panik     

Idag var det åter dags för barnens terapi och jag tror inte att jag i början förstod hur mycket de skulle vara tvungen att bearbeta för jag förstod inte bredden av vad de har blivit utsatta för. Att de var små men ändå mådde skit så långt stärcktes min tanke och att jag var tvungen till att tjata till mej en smatalskontakt för dem trots att de knappt kunde prata det var jag fullt medveten om men samtidigt så inser jag idag att jag omedvetet visste att det fanns mer än jag visste som de var tvugna att få hjälp med. Nu har de gått flera terminer och det är som jag sa till deras terapeut att den dagen som jag dör så kommer jag inte att veta allt de har utsatts för eftersom man inte kan berätta allt. Jag vet ju själv att det poppar upp minnen av lukter, ord, intryck ljud och jag vet inte allt. Jag vet bara att jag aldrig kommer att förstå hur han har kunnat göra detta mot dem.

Inatt var Smulan vaken och hade panik och naturligtvis var det minnen som kom tillbaka och hade väckt henne. Hon hade ett behov av att prata om detta så det var bara att ta bort sömngruset i ögonen och lyssna samtidigt som jag inte vill lyssna. Jag vill inte veta vad han har gjort dem, jag vill inte se deras panik i ögonen när de berättar och hur hela kroppen darrar av rädsla. Jag vill inte se att de reagerar med skräck och panik över minsta lilla ljud som inte tillhör våran vardag men jag måste göra det. Jag måste finnas där och jag måste ta dem på allvar. Det har aldrig funnits en tvivlan om att de ljuger för det finns detaljer som stämmer för bra att det skulle kunna vara fantasi och det stämmer från min egen erfarenhet av honom och de har aldrig sätt det om de inte hade varit utsatta för samma sak.

Inatt när hon hade pratat klart så kryper hon in i min famn och att känna denna lilla, rädda kropp som är helt genomsur av svett efter mardrömmen och just detta att hon söker skydd så kan jag inte få bort tanken att hur kunde han göra så mot dessa små? Hur kunde han göra allt detta mot sina barn och att såra dem så att det finns ärr för resten av deras liv! Hur kan man vilja såra sina egna så mycket?

För mej så är det så naturligt att man vill sina barn det bästa och att man skyddar dem mot det som kan såra eller trycka ner dem. Att de ramlar och slår sej allt det tillhör utvecklingen och upptäckandet men just detta att göra det med avsikt. Jag inser att det är inte en frisk människa och det är inte en människa med känslor som göra såna saker och automtiskt så kommer jag till tanken Vad var det som jag föll för hos honom? Förnågot var det eftersom jag blev kär även om den kärleken dog tidigt och ersattes av rädsla men något fanns det ju annars hade jag inte blivit tillsammans med honom och jag hade heller inte fyttat ihop och skaffat barn med honom. Insikten gör ont men jag föll för det spelade för den riktiga personen är ingen person det är en djävul och den är den riktiga personen som jag levt tillsammans med! Och det skrämmer mej...........................................

PUSS från Häxansurtant   

Lånad från Google

Tomhet är vad jag känner ikväll! Varför - ingen aning men det känns bara som att det ekar i mej. Välkommen att ringa på klockan men ingen är hemma, ingen kommer att svara och ingen lyssnar - där befinner jag mej just nu! Jag skulle kunna ringa och säja ge mej ett liv så lägger jag ner alla mina anmälningar, jag sluter avtal med nästan vem som helst bara mina barn blir skyddade och slipper åka tillbaka till Äcklet men nu är det tomt. Troligen bara för att jag är så förbannar less på att vara en "nyhet" en "sensation" en som vågar stå för det som har hänt när jag söker hjälp. Jag ska dra allt lite kort.

Efter att jag blev utskriven från sjukhuset så hamnade jag som jag tidigare har nämnt på skyddat boende. Efter att jag hade varit sjukskriven i 14 dagar så var jag ju tvungen att få kontakt med en läkare som kunde skriva ett sjukintyg för det hade jag naturligtvis inte tänkt på när jag skrevs ut. Att jag sa upp mej på mitt jobb dagen efter för att jag kände att jag aldrig mer skulle våga jobba där för att det innebar nätter när man var helt ensam och vetskapen om att han hade mitt shema och visste vad jag jobbade gjorde ju inte heller det hela lättare. Min husläkare hade semester så jag fick kontakta en annan läkare. Jag berättade kortfattat vad jag hade varit med om och det slutade med att hon grät i telefonen. Jag gick till de som jobbade på skyddade boendet och frågade om det var proffsigt att göra så för jag kände mej som en bov som hade fått henne att gråta.

När den sjukskrivningen var slut ville hon att jag skulle komma till vårdcentralen eftersom man egentligen inte fick sjukskriva patienter som man inte hade träffat och sedan var mina mediciner slut sådet fanns inget annat än att vara livrädd att jag skulle möta Äcklet åka ner dit för att få allt det fixat. Denna gången började hon med att låsa alla dörrarna som gjorde att man kunde komma in och det gjorde INTE att jag kände mej tryggare utan bara att jag blev ännu mer rädd och önskade att jag hade ögon i nacken. När hon såg hur rädd jag verkligen var så började hon gråta och förklara hur rutinerna var och det var inte dem jag ifrågasatte. Jag fick åter berätta om händelsen men denna gången mer utförligt och hon grät.

Efter detta kom min läkare tillbaka och han grät inte när jag berättade han blev bara förbannad på sej själv att han inte hade kunnat se detta och "räddat" mej eftersom han var husläkare till hela familjen men det var som jag sa till honom hur skulle han ha kunnat se när jag inte ens "såg" det själv. Här började dock min resa som "nyhet" inom sjukvården. Mitt namn försvann från alla papper och bara mitt personnummer fanns kvar vilket fick många inom sjukvården att förstå att det inte bara var "vanliga krämpor" som man sökte på remiss för. Jag har full förståelse att läkare och sjukvårdspersonal behöver ha fakta om vad som har hänt men ibland känner jag att deras eget intresse efter "smaskiga detaljer" tar överhand. Så var läkaren som jag träffade idag.

Han var jättetrevlig och tillmötesgående sålänge jag bara svarade på det som han frågade som en duktig patient men när han började att fråga hur det hade känts när jag blev misshandlad och om alla möjliga saker som inte påverkade det neurologiska så var jag tvungen att fråga om detta verkligen var nödvändiga detaljer för att ha skulle kunna hjälpa mej - då vände det! Jag tycker att det ska räcka med att jag berättar att jag blev knuffad över möbler, sparkad och slagen påå kroppen och mot huvudet, att mitt huvud slogs mot väggar och dörrar för att han ska kunna förstå vlket våld det var som varit upphov till skadorna. Vad han sa när han slog mej vad har det för betydelse? Hur det kändes för mej att bli utsatt för detta - ja vad tror han att jag skulle säja att jag njöt.

Jag känner att bara för att jag är öppen till en viss del mot vissa personer så vill jag nte behöva känna det som om jag är en person som blir intrevjuad till en skvallertidning. Jag blev påtvingad dessa frågor väldigt tidigt av en nästan okänd person men då var jag så överraskad att någon ens kunde fråga sådant så jag bara svarade men jag tyckte att det kändes jätteobehagligt. Jag har bestämt mej att jag berättar det jag vill och det som är nödvändigt men jag bestämmer själv för vem, vart och hur. Jag förstår för att kunna hjälpa mej så behöver sjukhuspersonal ha information men denna som han ville ha ser jag inte hur den skulle kunna hjälpa honom att hjälpa mej. Jag har inte pratat ens om vissa saker som han frågade om med min terapeut och jag vet att om man har en ärlig avsikt med frågorna så kanman förklara för mej varför man ställer dem men när han inte kunde det så förstod jag att det bara var av nyfikenhet och att jag är ett "annorlunda fall".

Då uppskattar jag när de är ärliga istället för sköterskan på BVC hon frågar om det är okej att hon frågar och hon är ärlig med att hon är nyfien men det är för att hon aldrig tidigare har träffat någon i min sits som är så öppen och att det är för att hon ska lära sej och kunna hjälpa andra. Att hjälpa andra att slippa detta helvete det är det jag vill och jag vet inte hur men jag ska göra det en dag och då känns det bra att kunna ge henne "detaljer" så att hon kan vara uppmärksam och kanske hjälpa en annan som behöver det.

Jag önskar att jag kunde kännja något annat än tomhet över det sm har hänt men jag gör inte det hur mycket jag än hoppas. Jag önskar att jag kunde vara arg för det går att avreagera sej på, jag önskar att jag kunde vara kedsen och gråta så att det blev lättare så men inte då. Tomhet är det enda jag känner och med den kan jag inte göra mycket för att få den att försvinna så det är väll bara att vänta och se vad som händeer och vad som kommer att fylla den!

PUSS från Häxansurtant    

Idag ska jag träffa min nya neurologläkare för sörsta gången och jag känner mej nervös för jag vet inte vad jag har att vänta. Jag minns när jag låg på sjukhuset efter den sista misshandeln och de kallade in mej, mina föräldrar och min bror för att de ville prata om vad som hade visat sej på röntgen av huvudet. Han som var läkare då berättade att de hade hittat en blödning och sedan pratade han om massor av fler saker kring detta och jag minns inte det - det var helt enkelt för jobbigt att ta in så jag hade stängt av. Min enda tanke var att detta var en mardröm som jag snart skulle vakna upp från och att det inte hände mej. Det fick inte vara mej de pratade om. Nu många underslkningar senare och många diagnoser senare så känner jag samma sak - jag vill vakna upp från denna mardröm och inse att jag bara drömde att alla diagnoser inte finns och att det är som "vanligt" vad nu det är.

Ibland kan jag känna sån frustration över hela denna situation. Jag sitter här med skadorna och läkarna kan inte ens bedömma i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Jag ska få mitt och barnens liv att fungera och jag ska gå på terapi och barnen lika samtidigt som jag ska finnas som förälder och hjälpa barnen när de mår dåligt. Vad är då konsekvensen för honom? Genom att rättegången inte har varit än så går han och lever sitt liv som vanligt med den nya och allt rullar på som vanligt. Folk i hans omgivning har valt att glömma det som har hänt för att det är det lättaste! Jag undrar hur de kommer att reagera den dagen det kommer en rättegång och det kommer en dom?!

Nu ska jag ta och skriva ner vad det är jag vill veta av denna neurolog och efter besöket hoppas jag attt jag vet lite mer och den 8 är det dags att träffa mitt hjärnskadeteam och jag hoppas att det finns en kontakt mellan dem så att jag slipper att ännu en gång dra samma historia som jag börjar bli trött på att dra men jag har lärt mej nu att hoppas att det funkar för många gånger har jag trott att de ska veta allt när jag kommer men det har visat sej att de inte alls vet det trots löfte om överrapportering. Nu är jag inställd på att de inte vet något för då kan jag bara bli positivt överraskad och det är bättre än det motsatta. Ska unna mej en stund på spikmattan först och se om värken blir lite bättre - för det är jag värd mitt i eländet.

PUSS från Häxansurtant   

Idag tror jag verkligen helt ärligt att det var den jobbigaste terapin som jag någonsin har varit med om. Jag var nervös innan eftersom jag idag skulle berätta vad jag förväntade mej av fortsättningen på terapin och även hur jag kände inför detta att fortsätta och om det kändes som jag enbart skulle fortsätta denna termin eller om vi skulle se det på en långre sikt. Det sista kände jag var lätt eftersom jag känner att detta är något som jag behöver till och efter rättegångarna. Jag känner även att under rättegångarna så kommer jag att bli ifrågasatt och det känns jättejobbigt för det är det som jag har blivit under alla år tillsammans med Äcklet - ifrågasatt när det gäller allt från varför jag ska få fortsätta att leva till varför jag inte lagade mat tidigare eftersom jag borde ha förstått att han skulle bli hungrig och sugen på just den maten. Nu har jag börjat kunna lägga skulden där den hör hemma nämlign hos honom men jag har en lång väg att gå innan jag kan lägga hela skulden där och vissa delar som skulden för det som har hänt barnen och att jag inte märkte det kommer jag att ha med mej hela livet men kanske kan jag en dag bara lägga så mycket skuld på mej att jag orkar bära det. Och det är just detta som jag är rädd för i samband med rättegångarna att jag ska känna mej så ifrågasatt att jag åter börjar lägga all skuld på mej igen. Nu känner jag mej dock lite lättad för jag vet att min terapeut kommer att finnas där hur långt jag än sjunker under rättegångarna och som hon sa jag har lyckats ta mej upp från botten flera gånger så jag kommer att klara det även den gången bara jag tror på ej själv.

Jag mådde jättedåligt över hur jag skulle säja detta hur jag ville att hon skulle vara under terapin eftersom jag är rädd att jag ska såra henne och att hon ska tycka att jag inte uppskattar det hon gör. Jag skulle ju egentligen inte ens få gå där eftersom jag är för gammal att gå på BUP men eftersom ingen annan ville ta sej an mej och hon kände att hon kunde erbjuda mej samtal så blev detta en början tills jag skulle hitta något annat men sen har jag kännt att ja litar på henne och att det stämmer mellan oss så då har det bara rullat på. Jag har en viss förmåga att vilja att det ska gå så fort och att jag bara vill att detta ska ligga bakom mej och vara färdigt och glömt och det har jag märkt att det lyser igenom. Det som jag hade som "krav" var att hon skulle puffa mej om jag fastnade i ett ekorrhjul och bara ältade samma och samma sak men det är ju som hon sa att man kan behöva prata om samma händelse flera gånger och hela tiden kommer det fram nya saker och nya minnen och perspektiv och att detta kan behövas för att man ska bearbeta det helt och fullt. Hon frågade om jag tycker att jag fastnat i händelser men jag kan inte säja att jag gjort det men samtidigt så är det så mycket som hänger ihop -  det är ju mitt liv som jag berättar om.

Idag började detta som kallad för "konfrontation" och det innebär vad jag förstår efter idag att hon är mer aktiv i det jag berättar. Hon konfronterar mej med frågor som jag får berätta om och på det sättet så leder hon in mej på det som vi ska prata om. Idag var det just detta med minnen som vi kom in på automatiskt. Hon frågade om det är något minne som kommer och rullar och rullar åter och åter. Det finns det och det är första gången som jag blev misshandlad så att jag var tvungen att söka läkare. Det är först idag som jag inser vilka känslor jag fick kring detta att ingen reagerade trot s att jag berättade hur skadorna hade kommit. Det var ingen som sa att det han hade gjort var fel eller frågade om jag skulle göra en polisanmälan - inte en reaktion. Jag har under alla åren fått höra att om jag berättar så kommer ändå ingen att tro mej och det var det som detta bevisade för mej - att han hade rätt och att det var okej att han straffade mej på detta sättet för ingen visade ju mej att det var fel. Inte ens att det fanns ett litet barn på bara 7 månader gjorde att de reagerade. Det var även denna gången som var den första som han skadade Skruttan. Idag är första gången som jag har vågat berätta om det efter att jag haade berättat på sjukhuset och ingen reagerade. Jag kunde känna idag hur sviken jag kände mej av det samhälle som jag trodde ställde upp om man blev illa behandlad och  framförallt om det fanns barn med i bilden men det kom inte. Jag kan känna frustrationen över att behöva skydda mej och Skruttan och ingen annan noterade detta. Jag kan känna hans falska och spelade empati innan jag åkte att han var ångerfull och att jag var tvungen att lova att inte berätta hur det hade gått till för då skulle vi förlora Skruttan. Vart jag fick modet att bryta detta löfte det vet jag inte men jag gjorde det och jag klarade av det.

Vi började prata om fler minnen och det var då som hon fick mej att inse att detta med fysisk och psykisk misshandel skedde så ofta så jag har svårt att sära på dem. När jag ska berätta så åker de ihop. Jag skulle berätta om detta att jag alltid var på helspänn och att ljuden i trapphuset kan få mej att komma tillbaka till helvetet känslomässigt. Slår det i en dörr och jag hör att någon går på ett speciellt sätt som han gjorde när han var arg eller bara skulle misshandla mej iallafall så säjer huvudet att han vet inte vart vi är medans kroppen förbereder sej för att ta emot slagen och orden och jag reagerar med varenda kroppsdel som jag gjorde då. Och det hemskaste är att det spelar ingen roll hur mycket min hjärna säjer att det inte är han så reagerar kroppen iallafall.

Jag kan minnas hur jag låg i sängen och sov men fortfarande var på helspänn och på en gång jag hörde "fel" steg i trappan så spände sej kroppen och jag slog av alla känslor för annars gjorde det för ont och jag skulle inte orka stå ut. Jag kan se att från början var det slag som gjorde ont men de lämnade inte märken på utsidan men på insidan men med tiden så ökade de både i antal och i styrka. På något sätt är det som när man hör dessa som har blivit torterade berättar att det bara ökade och ökade - för varje slag eller kommentar som inte knäckte mej så kom det tio till som var värre och värre och detta bara ökade och ökade. När detta kom fram under samtalet sa min terapeut bara att detta är tortyr som du har utsatts för. Det låter så hemskt när jag hör det men när jag tänker på  hur det var hemma så var det tortyr. Jag var alltid beredd och stod aldrig med ryggen mot honom. Jag visste aldrig vad som skulle utlösa nästa slag eller kommentar och jag visste inte när det skulle vändas och han skulle bli den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen som var djävulen själv. Vålder var uträknande för det lämnade oftast märken på ställen som inte syntes så tydligt men även på armar och ben vilka var lätta att skylla på något annat för. Ingen såg hur det lämnade märken på insidan och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag har dock bestämt mej att jag ska kämpa och jag ska bearbeta för jag överlevde helvetet och jag och barnen är värda ett lyckligt liv och att solen skiner på oss och det ska jag kämpa för även när det är som mörkast!

Puss från Häxansurtant   

Ibland är livet rätt komiskt tänkte igår att jag skulle skriva ett inlägg om just mina föräldrar och sedan kom det idag i en kommentar så nu tar jag och skriver det här för annars hade mitt svar blivit en novell så nu tar vi det rätt och slätt här!

Härom dagen kom jag och min mamma in på detta med att de aldrig hade haft någon kontakt med Äcklet eftersom han aldrig svarade i telefonen eller var inne när de kom för att hälsa på. Till saken hör att mina föräldrar bodde många mil ifrån oss så det var inte varje vecka som vi fick besök av dem. De har varit som en hjälp för mej trots avståndet genom att de har haft barnen hos sej när det var mycket med skolan eller när jag hade foglossning och inte klarade av Smulan eftersom hon inte gick själv och han vägrade att ta ledigt från jobbet och inte heller tog dem när han var ledig.

När mamma kom in på detta så sa jag att så dålig kan inte eran kontakt ha varit eftersom ni ringde på hans mobil och sa att han inte fick berätta för mej att ni hade ringt och sagt att det var såna problem med mej och att de inte visste om de kunde tro på det som jag hade ringt och sagt. Mamma såg ut som ett levande frågetecken och frågade vad jag menade med detta. Nu i efterhand när det visade sej att det inte hade varit så här så förstår jag precis vad det var han ville med dessa lögner - att jag skulle förlora förtroendet för mina föräldrar och att jag inte skulle berätta för dem hur det var hemma. Trots att de inte hade ringt så var det han sa så passande att jag gick till motattack och sa vad jag hade sagt till dem och det slutade alltid med att jag blev bestraffad av honom för jag erkände ju att jag inte höll helt tätt med det som hände hemma. Dumt av mej kan jag tänkt nu men jag gjorde det då och jag trodde ju att det var sant eftersom han sa att han inte ville vara oärlig mot mej och därför gick han mot deras önskan att det skulle vara hemligt och jag var så dum så jag köpte det.

Mina föräldrar har aldrig kommit överens med honom det har märkts trots att de har örsökt att vara naturliga när de har varit och hälsat på. Jag vet inte hur många gånger som de har frågat om han är snäll mot mej och om jag älskar honom. Jag har ljugit och sagt att det var bra hemma och att jag älskade honom för hur skulle jag våga anförtro mej åt dem när de ringde honom?! Jag minns när han hade brutit mina fingrar och jag var helt i panik för han sa att jag fick gå därifrån men jag fick inte ta med mej Skruttan för hon stannade med honom och jag var totalt i panik över detta. Han kastade sedan ner henne i spjälsängen så att hon började blöda ur munnen för att hon hade slagit i läppen och när jag gick fram för att försöka lyfta upp henne så knuffade han ner mej på sängen och då fick jag riktig panik. Då gick han till rummet bredvid och ringde min mamma och frågade vad han skulle göra för att jag var helt hysterisk. Varför jag var det det nämde han inget om men att försöka få mej att framstå som ett psykfall det var han snabb med.

Jag fick även höra av mamma att jag hade ringt till dem flera gånger och varit helt uppgiven och det värsta är att jag inte minns det! Pappa hade hittat ett mail i sin gamla dator från flera år tidigare dår jag skrev att jag var tvungen att komma från honom och att jag hade tagit kontakt med kvinnojouren för jag klarade mej men att jag var rädd för Skruttan att inte hon skulle klara det. Jag vet en gång när han var på väg att slå till mamma men jag minns inte vad jag skrek till honom men jag frågade henne det och hon berättade att jag hade skrikit att han inte kunde slå mamma IALLAFALL! Detta var inget som hon hade tänkt på då men nu efteråt så säjer hon att hon borde ha förstått hur det var egentligen men det var inte så lätt eftersom jag förnekade allt. Något som jag undrar idag hur det hade sett ut om jag hade erkänt men jag inser att det erkännandet hade varit min död.

Mina föråldrar har många gånger reagerat över mina och barnens blåmärken men eftersom jag är en utemänniska och har lärt barnen det så fanns det många förklaringar till detta och de märken som de såg på mej var på armar och ben så de var lätta att bortförklara. Vissa blåmärken på barnen frågade jag honom om och det kom en förklaring som inte kändes äkta men som hade kunnat vara det så jag vågade aldrig ifrågasätta. Jag visste att om jag gjorde det så hade vi fått ännu mer bestraffningar. Nu idag förstår jag inte mitt val men då kändes det som att det inte fanns något annat som jag hade kunnat göra och det fanns det ju egentligen inte för hade jag stuckit hade barnen blivit kvar i helvetet. De har fortfarande märken kvar efter slagen de har fått och jag vet inte om de någonsin kommer att försvinna.

Slutligen kan jag säja att mina föräldrar kände att det var fel och de försökte få mej att berätta eller ge dem en vink som jag stod fast vid men jag vågade inte. Jag vågade inte riskera att han skulle få reda på att jag berättade något och jag visste vad priset för detta var omedvetet. Skräcken för honom gjorde att jag inte berättade något för någon utom för min "svarta" dagbok som jag aldrig fick med mej i flytten och som jag är livrädd än för att han ska läsa för då vet jag inte vad han gör för det är sanningen om vad som hände hemma och jag skulle vilja läsa den och få alla mina minnen bekräftade av min egen handstil. Egentligen behövs det inte för minnena finns inom mej och de kommer sakta men säkert upp!

Mina föräldrar har försökt att förstå hur våra liv har varit men de kommer aldrig att förstå det och jag vill inte heller att de ska kunna förstå det helt för gör man det så har man själv varit i helvetet. Jag önskar att ingen människa ska behöva vefinna sej där men jag förstår att det är många fler än vad jag tror som är där nu och som har samma kamp som jag hade. Det enda jag kan säja om någon som läser detta är i helvetet är att det finns hjälp och hur mycket man än hoppas att det ska försvinna och att den "personen" som man blev förälskad i ska komma tillbaka så gör den inte det för det är personen man lever med som är den riktiga och den man blev förälskad i är en spelad person för att man ska fastna i greppet. Jag hoppas att jag kan ge någon människa kraften att ta sej från helvetet för ingen förtjänar att leva där! Det är en kamp att komma därifrån och det är en kamp efteråt men jag hoppas och tror att en dag får man friheten om man bara kämpar!

Puss från Häxansurtant     

Idag så började min terapi igen efter juluppehållet och det var med blandade känslor som jag gick dit. En sida av mej ville dit och att jag skulle må bättre efteråt men en annan sida sa att jag inte ville dit och att jag bara skulle blunda och glömma tiden. Det var min ansvars-sida som vann och jag gick dit och det är jag glad nu efteråt. Jag som har tyckt att jag inte har kommit så långt på terapin upptäckte att jag inte har gått så lång tid som jag upplever att det har varit och att jag har kommit en längre bit än vad jag tycker - jag har verkligen lagt en hel del pusselbitar och jag har kommit en bit i min bearbetning.

Idag fick jag en fråga av henne som egentligen var allmän men som ledde in mej på andra tankar än om frågan hade ställts till "Svensson". Vi pratade om vad jag tycker om terapin hittills och hur jag vill att det ska se ut i framtiden och det var här som tankarna kom. Jag känner att det är så många gånger som jag har tyckt att det är vad jag vill som styr men nu när jag tittar tillbaka så har jag valt det som fått minst med negativa konsekvenser. Jag har i vissa fall inte ens vetat vad som har varit min vilja. Och det är som min terapeut säjer att det jag ska lära mej är att hitta svaret inom mej och inte gå på vad jag tror att andra tycker att jag ska göra.

Nu ska vi även börja med konfrontation under min terapi tid. Just att höra henne sätter en hel del griller i mitt huvud och jag funderar på om jag är beredd att börja med det men samtidigt vet jag att jag är det. Hon har samlat ihop mej efter att ha varit traumatiserad och nu kanske jag kan bearbeta det som har hänt på ett annat sätt. Samtidigt så skrämmer det mej att jag ska börja tvivla på mej själv igen och det jag har upplevt och varit utsatt för. Jag fick höra i en av soc utredningar att jag inte hade uppfyllt mitt föräldraansvar när jag levde ihop med honom och jag förstår hur de tänker i detta men jag ser det på ett annat sätt för jag tycker att jag har uppfyllt det för jag stannade kvar för att skydda barnen men de ser det som att jag utsatte barnen för fara. Hur man än ser på samma sak så har den två sidor och det är bara att acceptera att människor ser olika på saker och ting men jag känner att jag tar åt mej mer av det negativa än det positiva och det är något som jag också ska jobba med,

Mitt i alla andra känslor och tankar så har jag försonats med att detta kommer att ta tid att bearbeta och att jag inte kommer att vakna imorgon och tänka på ett annat sätt eller känna på ett annat sätt utan att jag måste kämpa för att komma dit men jag har accepterat tanken att det får ta den tid som det tar. Jag ger terapin ytterligare en termin och sedan får jag känna vad jag känner men jag  vet innerst innen att jag behöver detta.

Nu under veckan får jag leta inom mej vad det är jag vill göra under min terapi och jag skulle vilja svara henne att jag önskar att hon kunde ge mej svar på hur jag ska tänka och göra i olika situationer som jag upplever som jobbiga men jag vet ju att det finns ingen mall för det och hon kan inte säja det. Jag vet att jag måste lära mej att tackla detta på mitt eget sätt och ingen annans.

Fick iallafall hjälp med värken idag av min läkare och nästa vecka är det dags för neurologen och jag känner att jag kommer en bit på vägen inom sjukvården för då har jag iallafall fått kontakt med en av dem jag ska inom det nya Landstinget. Känner dock lite frustration över detta att ännu en gång behöva genomgå undersökningar som redan är gjorda bara för att de är gjorda i ett annat Landsting. Samtidigt så ser jag att det är bra att de är noga och inte bara litar på det som någon annan har skrivit och att det blir fel när jag får behandling för jag har nog av diagnoser redan. Av medicinerna blir jag dock mer snurrig i huvudet än vad jag redan är men jag känner värken mindre så det är bara att snurra på.

Idag sa jag till min tterapeut att det som känns jobbigt med allt det som har hänt är att jag hela livet kommer att bli påmind om mitt liv med psykopaten och att det livet resulterade i skador för resten av mitt liv. Och då kom jag på svaret på detta helt själv att det är de gångerna som jag får tänka på det positiva som kom från den relationen - barnen som jag älskar över allt annat på jorden och gör allt jag bara kan för. Samtidigt så påminns jag om att jag känner mej snuvad på allt det som jag drömde om - att vara tillsammans och se barnen växa upp, att få barnbarn och att man är en familj tills man dör. Nu får jag tänka att jag har min familj iallafall tills jag dör bara att jag inte har en partner att dela det med men jag känner att jag är nöjd med situationen.

Idag var jag med mamma och handlade innan terapin och det är som jag sa till henne OM jag någonsin träffar någon och blir tillsammans med denna - vilket jag ser som en chans på miljardersmeiljadersmiljaders- så skulle han inte få det lätt. Först ska han vinna mitt förtroende och att jag kan lita på honom sen ska han vinna barnens men sedan när han är färdig med det då är det dags för släktmiddagen och där kommer det inte att bli lätt när tjocka släkten sitter där och granskar honom och ska se om han "förtjänar" att komma in i familjen. Det skulle man nästan kunna göra en koedi om för det skulle bli en konstig situation.

Nu behöver jag inte tänka i de banorna eftersom jag inte har några planer på att skaffa någon ny under den tid jag har kvar! Ensam är stark!

PUSS från en snurrig Häxansurtant