TROR DU ATT DET HÄR ÄR KÄRLEK?

* Han vill ha dej för sej själv

* Han är mycket svartsjuk

* Han får att välja dina ord när du ska berätta något

* Han talar illa om dina vänner

* Han kräver att få veta vart du ska

* Han kräver att få veta när du kommer hem

* Han är omotiverat upprörd mot andra

* Han slår sönder saker i ilska

* Han anmärker på ditt sitt att klä dej

* Han anmärker på ditt sätt att prata

Alla kvinnors hus

Att bli kontrollerad är inte att vara älskad! När jag läste dessa punkter så stämde de in på mitt tidigare liv och jag hoppas att ingen ska behöva uppleva det helvete som jag levde i. Jag har fortfarande ärr både psykiskt och fysiskt och de på insaidan syns inte av utomstående och det känns som om de aldrig kommer att läka! 

Idag kändes det som om dagen började på ett helt "normalt sätt" (normalt är ett ord som jag tidigare varit allergisk mot men som nu beskriver allt det som jag inte har/är)

Igår tyckte jag att jag var en jättegenomtänktmorsa som kom att tänka på om tvättstugan var ledig så att jag kunde tvåtta byxorna som barnen har ute på dagis å få dem torr under helgen så de inte behöver frysa på måndag när de ska leka ute. Sagt och gjort så gick jag ner för att titta om den var ledig och till min lycka var den det för att en granne hade strukit sin tid och jag skyndade att boka den och kände att jag berömde mej själv för att jag hade tänkt till.

Jag var lika glad över detta imorse och att jag hade tagit en lite senare tid så att vi fick njuta av en lugn morgon utan tider att passa. Gick ner och stoppade i barnens byxor och lite annat och sedan satte jag barnen i vagnen för en tur till affären för att införskaffa det som vi skulle ha till Lördagsmys och ännu en gång blev det mer än vad det var tänkt från början men det är ju bara Lördag en dag i veckan. Kommer hem och tömmer maskinerna och lägger i två nya och börjar gå upp när jag möter grannen som hade strukit sin tid. Det visade sej att det inte var hon utan någon annan som hade strukit denna så jag sa att jag kunde skynda mej att tvätta klart och att hon sedan kunde ta över om jag fick låta det ligga kvar i torktumlaren. Det gick jättebra och jag fick tom vikt tvätt, det är man inte van med, men jag kände mej ändå som en bov fastän det inte var jag som  hade strukit ut tiden för att den passade mej. Blir så arg över att jag känner så men jag tror naturligtvis oxå att hon tror att det var jag.

En händelse som skrämde mej idag var gång nummer två när vi skulle till affären och handla det vi glömde gång nummer ett för att deras mamma inte har något minne, så såg vi att min pappa var här precis när vi skulle gå. Barnen ville absolut hälsa på honom så vi gick till dörren där han stod och hade hämtat tofflor till mellersta tjejen som ville sova hos dem denna helgen. Blev att vi pratade lite och att den äldsta ville åka med honom eftersom även han skulle till affären. Vi handlade sedan det vi behövde och sa hejdä utanför affären och sedan gick vi hemåt. 

När jag kommer hem och ska låsa upp dörren så visar det sej att den inte är låst och jag får en sån panik, som jag inte visar barnen, och min första tanke är att Han har hittat oss och att han är i lägenhetern så jag vet inte om jag ska våga gå in eller inte. Tankarna snurrar i 170 om jag ska springa eller om jag ska gå in. Det visar sej rätt snart, trots en miljon tankar som hunnit snurra i mitt huvud, att det är pappa som glömt att låsa när barnbarnen kom. Här blir jag så är och undrar varför och hur länge jag ska behöva vara rädd att han ska hitta oss och hur länge det kommer att vara så här. Jag vill inte behöva vara rädd och jag vill inte tänka dessa tankar.

När jag skulle natta den äldsta ikväll slår hon sina armar runt mej och säjer: Mamma jag älskar dej jättemycket, jag tycker om dej jättemycket och jag vill inte till min elaka pappa utan jag vill alltid vara hos dej! Sedan somande hon men jag ligger kvar i en tyst gråt och varma tårar som rinner på mina kinder för jag känner mej  så maktlös och jag kan ge mitt liv för att de inte ska behöva återvända till helvetet igen!

Jag var på föräldramöte på dagis och det var bla information om vad barnen gör och hur dagis ser på allt kring barnen - med andra ord ett vanligt föräldramöte men ändå så satte det igång en hel del tankar hos mej och jag inser att någonstans efter utvecklingen från barn till vuxen så försvann barnet inom mej.

Barn kan säja att de är fina, att de är duktiga och berättar gärna högt och brett om vad de kan göra. De visar vilken duktig person de är men vi vuxna vi berättar istället vad dåliga vi är vad lite vi kan och vad som är fel i vårat utseende. När blir det så egentligen att det försvinner? Barn ger oxå mängder av komplimanger och kan ta emot komplimanger. Om någon säjer till en vuxen vilken fin tröja den har så kommer ofta svaret den här gamla trasan. Varför kan vi inte istället säja tack jag tycker oxå det? Är det inte meningen att man ska vara nöjd och tycka om sej själv för att man ska kunna göra det med andra? Jo, det heter så men vi lever inte upp till det för när det gäller en själv så ser man med de negativa, nedvärderande glasögonen.

De har bilddokumentation över barnen på deras dagis och en fröken berättade för mej att min äldsta gärna sitter och bläddrar i den och berättar vad hon gjorde på bildne och hur duktig hon är. Då blir jag stolt för det är detta jag har försökt att lära barnen. Sen vill hon alltid titta på bilden av henne, syskonen och mej och varje gång säjer hon: Titta där är min mamma! Va fin hon är!

Det värmde att höra och jag hoppas att när mina barn blir större så ska de kunna säja att de är stolta över sej själv och att de vet att de är bra. För att det ska kunna bli så måste vi vuxna som är runt barnen lära oss att se det positiva hos oss själva och visa att man får tycka att man är bra! Kanske kommer de även att tycka att deras mamma är bra - trots att de är tonåringar

 Ibland känner jag bara att det kan inte vara meningen att livet ska vara så som det är! Har många gånger sagt till de få men nära vänner jag har att jag måste ha gjort något superhemskt i mitt förra liv för att ha det så här nu.

Ibland känner jag att jag skulle vilja ha ett "normalt" liv. Vad är ett normalt liv egentligen? För mej är det ett liv där man inte behöver vara rädd, ha ett socialt liv där man inte behöver gömma sej och tänka på vad man säjer och vad man visar, med andra ord så är det nog att bara kunna vara den man är och inte alltid behöva prata i gåtor. Tycker att jag har blivit rätt duktig på att vrida på mina svar att jag inte säjer för mycket men ibland så blir jag bara så ställd när man kommer i situationer som man inte har varit i tidigare.

Alla som har barn kommer i situationer som tex föräldramöten och att barnen fotograferas men när man lever under speciella förhållanden så är det inte det lättaste att veta vad man ska skriva som en adress dit korten ska skickas eller vem man ska ha som barnvakt när man ska iväg på mötet eller när man är ensam förälder vilken avdelning man ska prioritera. Känner att trots att jag har levt under dessa förhållanden under 1,5 års tid så kommer det hela tiden nya situationer när jag inte vet hur jag ska handla. Jag har kämpat som en Lejonmamma för mej och mina barn och våra rättigheter i så lång tid nu att jag inte minns hur det var att gå upp på morgonen utan att veta att man har fullt med strider att ta och måsten att reda upp. 

Ibland skulle jag bara vilja vakna upp på morgonen och tänka att vad VILL jag göra tillsammans med barnen idag inte vad jag MÅSTE göra för att överleva dagen. Tänk va mycket ett ord kan innebära!

Många frågor och tankar men få svar från en Lejonmamma som vet att imorgon innebär fler kamper och strider!