Jag har alltid sagt att det alltid är för tidigt att ge upp men ibland undrar jag om jag innerst där inne har trott på det själv eller rättare sagt levt efter det! Okej jag har aldrig gett upp men samtidigt så är det först nu som jag känner att jag är beredd att möta "verkligheten" med alla kort på borden! Jag har idag accepterat att såren är en del av mig precis som att jag har armar och ben och jag kan inte göra något åt att de finns där och jag kan inte heller välja om minnena ska finnas eller inte för jag valde inte att lägga dem där MEN jag kanb själv välja om minnena ska styra mig eller om jag ska styra dem....... Lätt sagt och svårare att göra men med den insikten ska jag ta min terapi med det som ett mål och jag ska nå dit som jag nått andra mål som jag satt upp för mig själv och idag är jag beredd att kämpa för att komma dit för jag vill läkas på ett sätt som jag inte tidigare känt! 

Min psykolog som jag hade i förra terapi-omgången sa till mig att när man är trygg så kommer minnena och man kan inte tvinga fram dem ~ då kunde jag inte riktigt acceptera det för jag tyckte att det kom fram massor av minnen och jag föddes utan ett tålamod men idag inser jag vad hon menade! Nu när jag har hittat "min trygghet" även om det är kaos runt mig så kommer minnen som jag inte visste fanns där inne men jag har hittat ett mod och en styrka som jag inte trodde att jag hade! Jag har fått modet att söka svaren i det förgågna för att komma framåt och det trodde jag nog inte att jag skulle behöva göra men det är lika bra att erkänna för mig själv att jag mår bra av att det finns någon i mitt liv som kan intyga att det fanns ett "före" och jag är glad att jag samlade modet till att skicka det där trevande messet även om jag hade    i halsgropen. Ibland kan jag slås av insikten att mycket av det som händer har verkligen en mening även om jag inte ser det här och nu utan om jag tar några steg till så får jag svaret. Det krävs bara mod att ta de där stegen och när man inte har det själv så det räcker så behöver man de rätta människorna i ens närhet som kan göra så att man tar de där avgörande kliven och just nu har jag även famnen som ger tryggheten när allt gör för ont och det är ovärderligt och gör att jag kan möta minnena med ny kraft! 

Min nya psykolog sa något till mig som jag först inte förstod innebörden av "Tankar är bara tankar - inte sanningar!" och detta är något som vi jobbat med under två gånger men jag har ändå känt att för mig var det något som kändes som något man kunde säga men att jag inte visste hur jag skulle använda i praktiken. Ja hon ser saker som jag inte vill visa men när jag kom till detta så kände jag mig lite skeptisk kan jag ärligt erkänna men jag har fått ändra uppfattning om det med! Jag inser att när jag låter saker, om det så är minnen eller min bild från det förgågna av mig stanna i mitt huvud så blir det till en sanning, jag tror att det är vad andra ska tro och tycka om mig för att det är vad jag fick höra under så många år och så många gånger under en dag! Plötsligt insåg jag att om jag "slutar gömma liken i garderoben" så hinner de inte bli sanningar och det är jag som har kontrollen över dem inte de över mig! Jag var tvungen att testa min nya AHA-upplevelse genast med ett minne som jag tidigare skulle ha analyserat sönder i mitt huvud och det skulle ha slutat med att jag kände skuld, skam och att jag var äcklad över mig själv nu valde jag att skriva ner det rakt upp och ner och skicka iväg det till Kloker. Skrämmande var bara förnamnet och jag vet inte om jag fruktade för svaret eller om jag skulle känna en lättnad över att jag äntligen vågat se en av mina rädslor i vitögat. Efteråt när jag inser att det finns människor som förstår mig och som ser mig med friska ögon som inte dömer utan lägger skulden där den hör hemma inser jag att det är detta jag skulle ha gjort för år sedan ERKÄNT att det som hänt har hänt och inte fortsatt att dölja det som hänt för det enda jag gör är att jag göder såren som finns inom mig. 

Min älskade syste sa till mig att när hjärtat säger att något är rätt så kan man inget annat än följa dess röst och det är just precis det jag tänker göra nu! Jag är beredd på förändringar och jag är beredd att ta kontrollen över minnena! Det kommer att kosta och det kommer att göra ont men jag har en famn att krypa in i där jag känner ett lugn och trygghet och det tänker jag utnyttja! Jag har en psykolog som ser det jag försöker dölja och jag har bestämt mig för att försöka visa allt därför kommer jag att kunna använda henne som ett "verktyg" till att nå mitt mål att jag kontrollerar minnena inte de mig och jag har 2 underbara vänner som vet hur det är att vara "jag" Kan jag annat än känna mig lyckligt lottad just nu och känna att jag ska kämpa framåt även om det kommer vara upp och nergångar.........................................
........................ Jag ska minnas morfars ord som ett mantra "Har man gjort sitt bästa kan man inte göra mer" 

Att vara borta 4 dagar när all press, stress och alla krav lyftes från mig fick mig verkligen att komma till massor av insikter och känslor och jag vet inte om jag är lättad eller om jag känner mig mer förvirrad när jag kommer tillbaka till"verkligheten" igen. En sak vet jag i alla fall och det är att jag behövde detta och att jag är en "annan" människa som kommer tillbaka som har sett att jag har sidor kvar som jag trodde hade försvunnit eller rättare sagt som jag trodde att jag hade valt bort och förträngt från mig själv men jag inser att det är som min psykolog sa till mig en gång att man kan inte välja bort känslor för de finns där vare sig man vill eller inte och de kommer fram en dag när det är "rätt" men det behövs någon/något som tar fram dem och det var just det som har hänt nu! Och det både skrämmer mig samtidigt som det känns "mysigt" att jag inte är den "känslokalla människa" som jag trott att jag förvandlat mig själv till!

När jag kom fram till gården som vi skulle bo på var min känsla frihet och jag kunde inte låta bli att tänka på kvällen när jag låg i sängen "Är det så här frihet känns?!?!" Jag kan inte minnas när jag känt den känslan sist och när det inte fanns andra känslor som tyngde ner mig och mina andetag. Plötsligt kunde de tankar som inte har rum i mitt huvud annars för att det är fullt av säkerhetstänk och oro få plats och jag kände mig som en vanlig människa" och plötsligt kände jag tårarna komma ner för kinderna! Varför uppskattade jag inte detta när det var en naturlig del av mitt liv, när det bara fanns där och jag hade alla möjligheter att utnyttja det? När den fanns där varje dag inte bara ett begränsat antal dagar........ Jag ve inte utan kan bara konstatera att man vet inte vad man har förän man inte har det längre och när man åter finner det så inser man hur mycket det har saknats och fattats i ens liv! Det är ett sånt enormt tomrum som inget annat kan fylla och det är så många som inte ens tänker på att de har den utan bara tänker på alla "måsten" som finns runt dem men de är egentligen ingenting om man inte har friheten

Ibland kan jag "skrämma mig själv" genom att inse att det finns så mycket inom mig som jag inte är medveten om att det finns där samtidigt som jag kan känna en lättnad i att inse det! Jag har insett genom min terapi med min nya psykologi att det finns massor av minnen där som jag inte är beredd att ta fram än och för en gångs skull känns det okej att det är så! När hon säger till mig att jag har ångest så känner jag bara en lättnad att få ett ord på det jag känner när det där kaoset kommer som förut bara har varit ett kaos som bara växer och växer. Nu har jag lärt mig att det kan inte växa sig hur stort som helst utan det har en topp och där vänder det och plötsligt så känns det inte lika skrämmande. Under min vistelse i "friheten" insåg jag att jag hade andra känslor inom mig som jag helt har förnekat att jag hade i rädsla för att åter bli "bränd" och det skrämde mig. "Bränt barn skyr elden" det är bara att konstatera och det spelar ingen roll om den andra personen visat gång på gång att det inte finns en likhet med den som bränt tidigare. Jag hade lika gärna kunnat få en käftsmäll av någon när denna känslo-insikt slog mig även om jag insett det men förträngt det för mig själv under en längre tid.! Helst hade jag nog lagt mig under en filt precis som ett barn som gömmer sig för spöken som det tror finns utanför men det finns inget sätt som man kan gömma sig för sig själv har jag insett. Känslorna hinner ifatt en till slut och det var det som hände mig under dessa dagar........... Det skrämmer mig fortfarande att jag låtit det som sagts till mig för flera år sedan spelas upp i mitt huvud när tanken på att släppa in någon i mitt liv ska påverka mig men jag har vågat "lägga alla kort på borden" och gjort det under en längre tid och jag kan inte annat än beundra den person som kan ta det och stötta mig både i upp och nedrgången och få mig att känna att allt det där är fel för det har jag inte känt förän nu! Det känns som om jag har "hittat hem"  För första gången sen jag kom från Helvetet känner jag att jag kommit in på ny mark och att jag kan bearbeta allt på ett annat sätt än jag tidigare gjort ~ Jag har mött min största rädsla och jag vet att det finns dagar som fortfarande kommer att vara svarta som natten men jag vet att jag har stödet bredvid mig och jag har min älskade syster ett samtal/mess bort som verkligen stöttat mig genom denna känsloresa när jag varit som mest rädd för känslorna inom mig och jag inte vetat in eller ut och innan jag kom fram till att jag inte kan blunda för vad som händer inom mig längre!

För en gångs skull ser jag fram emot min terapi imorgon även om jag vet att det kommer att vara ett av de värsta passen jag har gått igenom för att min "läxa" till denna gången ska gås igenom i detalj men jag är beredd för jag ska gå igenom detta och äntligen ser jag ljuset i tunneln även om jag kan se att det finns några mörka perioder på vägen dit men hoppet har kommit tillbaka! 

Många gånger kändes det och känns än idag när minnen kommer, man ser barnen må dåligt eller känslor kommer som jag inte kan förklara varför de kommer där och då att smärtan inom mej är outhärdlig ~ ändå vet jag att jag har överlevt den tidigare och kommer att göra det även denna gången! Ändå så startar den ett kaos inom mej som jag inte kan sätta ord på, jag kan inte bemästra den och jag vet inte vart jag ska ta vägen och det är de gångerna som jag undrar om jag är på väg framåt eller bakåt.........

När jag denna gången åter började mig terapi så var jag inte beredd att möta en psykolog som skulle se genom det som jag så skickligt byggt upp som ett skal runt mig. Vi skulle bara träffas för att "känna av varandra" och se om det fanns något som hon kunde hjälpa mig med och fastän jag insåg att jag kunde ha hjälp av detta för att det var just kaos inom mig så var jag nog inte beredd på att det skulle röra upp så mycket, att jag för en gångs skull inte skulle klara av att dölja de saker som jag inte vill ska synas/märkas. Plötsligt så känner jag bara att hon tittar på mig och säger: Känner du själv att du bär på massor av skuld? Hon hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll för jag uttalade inte ordet skuld och jag visste inte att jag hade visat det ändå så ligger det som ett ok över mina axlar! Hon hade lokaliserat min ömmaste punkt vid första mötet och plötsligt kände jag att jag litade på henne för hon såg inte bara på mig och lyssnade inte bara på det jag sa utan såg så mycket längre samtidigt som det skrämde mig något fruktansvärt! Idag sitter jag och undrar vad det är för "käftsmäll" jag ska få när jag träffar henne imorgon och vi ska börja jobba med varför jag har fått tillbaka min panik som jag inte kan bemästra!

Jag brukar inte känna förtroende för människor och de jag gör det för kan jag räkna upp på min ena hand och jag vet att jag får fingrar över, och då menar jag detta förtroende som innebär att man visar vem man är, det riktiga jag! Skulle man fråga några personer som finns runt mig skulle man nog få väldigt skiftande svar om hur de ser på mig för jag visar inte mig. Jag går inte in för att lura människor men bränt barn skyr elden och jag är ett av dem och visar hellre det jag vill än blir bränd igen med att ge förtroenden! Bitter ~ nä, jag är bara rädd om mig själv på ett sätt som jag inte var förut och jag vet hur ont det gör men bitter vill jag inte kalla det! Jag väljer vilka som får mitt förtroende och det sker efter att man har förtjänat det och det är inte det lättaste ~ tyvärr!

Jag är chockad över mig själv att jag kan säga att jag känner ett förtroende för denna psykologen efter ett möte men när jag hör henne säga: Vi tar det här helt i din takt, du berättar det du vill när du vill och det är din takt som bestämmer! så känner jag att den respekten vet jag inte att jag möts av när det gäller någon som har "anlitats" för att hjälpa mig. Det brukar vara på deras villkor då och inte på mina och det gör att mitt förtroende känner att det finns en grund att växa på! Det är inte en färdig stark växt men det är en liten planta som om den sköts väl kommer att bli stark och den kommer att ge resultat och det känns rätt! Det känns inte som att jag är i samma underläge som jag brukar vara och som påminner om det som varit och som gör att jag ännu mer känner det som att jag går bakåt! Jag var på samma nivå ändå gör minnena, känslorna, tankarna och allt som finns där inne så förbannat ont men jag kan ta det i min takt och det är en tröst för det känns då som att jag inte kommer att förblöda!

Jag känner att jag just nu skulle behöva en kompass som berättade för mig vart jag är på väg inombords om det är framåt eller bakåt för just nu så känns det bara som kaos! Så ont som allt där inne gör nu det vet jag inte när det gjorde sist och ändå vill inget i mig minnas, inget vill komma fram så att det kan bearbetas och glömmas och en del av mig vill bara rusa framåt så att allt detta är förbi......................... Så frågan är fortfarande framåt eller bakåt ~ åt vilket håll går resan?