Om jag går ut i naturen och ser mig runt omkring så inser jag att ju längre ner i marken som rötterna går och ju friskare de är ju starkare är trädet som växer upp från dem! När jag ska plantera plantor som kommit från frön så är det viktigaste att jag inta skadar rötterna för gör jag det så växer inte plantan utan den dör och jag kommer aldrig att få se vad det var meningen att det skulle bli! Varför har jag då inte förstått att detsamma gäller i mitt liv för att få svaren som gör att jag kan "växa och bli stark" att jag måste söka mig tillbaka till "rötterna" och hitta svaren för att kunna växa upp igen och bli den som det är meningen att jag ska bli och för att jag ska kunna bli så stark som jag kan bli?!?!?!?! 

Det känns som att ett mode-uttryck idag är (jag vet att jag kommer att stampa på många ömma tår) "Nu ska jag ge mig själv tid att hitta mig själv" och jag har använt det uttrycket jag med men vad är det egentligen jag ska hitta? Jag finns ju här och nu och jag kan inte hitta någon annan än den jag är för jag kan inte hitta den jag var för 10 eller 15 år sedan ~ det enda jag kan hitta är svaren varför jag har förändrats till den jag är idag och de kan hjälpa mig att förändra mig att bli den som jag vill i framtiden. Jag tror inte på att man kan hitta sig själv för det är inte en skatt man letar efter som man kan få en karta till det är ett jobb man måste göra för att komma fram till den person som man VILL vara och som man VET att man kan vara men nej man kan inte bara hitta sig själv. 

Jag inser att det inte är ett finjobb att leta sig ner i rötterna utan det är ärligt talat ett skitjobb. Jag hittar saker som jag inte vill minnas samtidigt som jag hittar minnen som jag ler åt att åter minnas. Svaren kommer inte av sig själv men det är reflektionerna som gör att jag kommer det där steget vidare som jag behöver för att bli den personen som jag vill och som jag vet att jag kan vara men jag är inte den personen som jag var då för jag har en annan ålder, erfarenhet och situation men jag lär mig av att se de situationer som jag har klarat av förr. Vissa gånger hamnar jag fel i mitt sökande och andra gånger så känner jag att jag kommer helt rätt men det är ändå värt det för det bevisar för mig själv att jag har viljan att bygga upp mig själv. Jag har inte gett upp som det så många gånger har känts, omgivningen, utmaningarna, motgångarna och myndigheterna har inte fått mig att ge upp utan bara fått mig att känna att jag inte vill svika mig själv igen utan bygga upp mitt sanna jag och denna gången känner jag att jag är på rätt väg även om det är jobbigt att vara bland "rötterna" för här styr jag ännu mindre över minnena än jag gör i min vardag.

Kanske är det just det jag behöver här och nu ~ att tappa den delen av kontrollen för att kunna återta den andra kontrollen i mitt liv! Kanske är det just det som behövs för att det är så olikt den jag som levt i det som varit så det är det som behövs för den nya starka jag, mitt nya!  Det vet jag först när jag växer upp igen med detta försöket att bygga upp mitt starka, sanna jag som är sann främst mot mig själv och ger mig en ärlig chans att bli lycklig

  CRAMAR   

"Man lever på hoppet" Har du hört den förr?!?! Jag har hört den mängder med gånger och tänkt den minst lika många gånger men jag har insett för att det ska förändras saker så måste jag ha viljan jag kan inte bara hoppas att det ska förändras. Jag kan inte bara hoppas att människor ska acceptera mig för den jag är, jag måste vilja att de gör det och "rensa" dem som inte gör det, jag kan inte bara hoppas att vi ska få känna oss trygga jag måste vilja att vi ska få göra det och ta tag i det! Jag skulle kunna dra massor av exempel och för många som läser detta så tänker ni säker att Hallå vad är detta för nyhet! Till er kan jag bara säga "Grattis att ni insåg detta tidigare än mig för jag önskar att jag hade insett detta så mycket tidigare för det hade gett mig så mycket mer i livet och jag hade sluppit så många saker som jag inte ens önskar min värsta ovän"

Jag inser nu när de flesta tycker att jag är obekväm, jobbig och att jag "inte passar in" för att jag för första gången i min del av livet ställer krav på dem som finns runt mig och myndigheter att det ska finnas en plats för mig och den jag är, att jag ska få känna det som är mänskliga rättigheter ~ att jag har hittat min VILJA till det som jag bara tidigare önskade. Nu drömmer jag inte bara om det utan nu kräver jag att de ska se mig, att de ska göra så att jag och de som jag älskar ska kunna känna oss tex så trygga som vi kan. Och till min förvåning finns det människor som förstår mig, som ser mig och som accepterar. När jag började detta så tänkte jag att jag skulle stå där helt ensam men jag inser att det inte är så farligt att vilja trots allt, att det inte är så farligt att veta vem man är till viss del och fortsätta att utforska den delen av sig själv som jag fortfarande inte har hittat helt för det finns människor som förstår och accepterar och viljan skrämmer inte alla och gör inte idag att jag blir bestraffad för den. Jag behöver inte fly för att jag säger vad jag vill säga, jag behöver inte gömma huvudet för att slagen kommer att hagla mot det för att jag har sagt eller gjort vad jag har velat längst där inne och jag blir inte bestraffad för att jag har em egen vilja idag som jag blivit förr! Varför skulle det ta nästan fyra år att förstå det.....................

Att det känns som att det är jag som är den straffade för att jag får rätta mitt liv efter vissa saker som permissioner och det lagen säger, det kan jag inte rå på men jag inser att idag hoppas jag inte bara att jag ska kunna påverka den, jag har viljan att förändra för de qvinnor och barn som kommer efter mig i denna situationen. Jag önskar att vi vore de sista men jag vet att vi tyvärr inte är det. Jag har turen att ha nära personer som stöttat mig och gör det än i dag och som älskar mig och finns för mig hur liten jag än känner mig och jag vill kunna göra något för dem som inte har det, för dem som kommer att känna allt det som jag känt under min resa ~ bara energin finns. 

Man lever på hoppet ~ ja det är säkert så och det är säkert det som jag kommer att leva vidare på men nu när jag funnit viljan till att förändra, växa och komma vidare så vägrar jag att släppa igen. Jag vill intte komma tillbaka till det Ingemansland som jag så länge varit i! Jag känner att jag nu vill komma till den punkten där jag kan sluta en fred med mig själv att jag inte kunnat göra mer än jag gjort för att vi ska få känna en trygghet i det kaos som vi har. Om jag fick känna lite av den trygghet jag en gång kände innan Helvetet fann mig skulle jag vaa nöjd för jag inser att jag aldrig kommer att släppa ner skölden helt för faran kommer alltid att vara där men nu är jag inte längre ensam! Och jag inser att man är inte stark när man är ensam men man måste vara det och det tar mer än man tror på kroppen fysiskt och psykiskt att vara det............så idag önskade jag att jag hade funnit viljan tidigare men det är bara att landa i det gamla uttrycket "Att allt har sin tid" och som en av de kloka herrarna i mitt liv brukar säga "Ansträng inte din hjärna åt saker som inte går att göra något åt utan använd den åt saker som du kan göra något åt istället" (Han är rätt klok även om jag inte tänker säga det åt honom  )

  CRAMAR   

-Du vill väll ändå komma till den dagen när du lever tillsammans med en man och ha ett "vanligt" liv?

Jag tittar på qvinnan som sitter mitt emot mig och känner att hon lika gärna skulle komma från en annan planet, prata ett språk som jag inte förstår eller vara från en kultur som jag inte känner till eller som jag aldrig inte ens läst om och ändå är hon en av dem som jag har valt in i mitt "team i den krigsstyrka" som jag själv nu valt att samla ihop för kommande strider för att jag inte vet vad som komma skall, för att jag inte ännu en gång ska bli tagen på sängen och vara chockad, denna gången vet jag vad som förväntas av mig och jag ligger några steg före alla andra. Om det inte kommer några strider så är jag ändå stark i mig själv med min "arme" för de får mig att se saker från andra håll, att se mig från andra sidor, de hjälper mig att se möjligheter där jag bara ser motgånger och de får mig att se ljus i de mörkaste gränder som man kan hitta.

Denna kommentaren var jag dock inte beredd på men jag känner på en gång att nä det kommer inte att fungera efter allt som varit och det säger jag även till henne och då kommer kommentaren som får det att bli sprickor i min glasbubbla även om jag älskar att människor är ärlig mot mig och jag inte vill att de är något annat mot mig:

-Vad är dina mål och drömmar? DINA och inga andras?

Åter igen är vi på olika planeter för jag inser att jag har inga planer, mål drömmar eller vad jag än vill kalla dem för någon gång under resan så försvann dem. Det jag drömmar om eller vad jag nu ska kalla det för har förvandlats till det som jag vet förväntas av mig eller det som jag vet är möjligt av de förutsättningar som finns nu eller de krav/villkor som myndigheter har på mig och situationen. Jag tittar på henne och inser att jag inte har tänkt så här eller rättare sagt har inte vågat tänkt så här till slutet av tanken och jag vet inte om jag känner tacksamheten över att hon fått mig att våga tänka tanken till slutet eller rädslan över att det är så här mest. Åter igen känner jag mig splittrad. När försvann drömmarna från mig? Jag trodde inte att man kunde leva utan drömmar men jag trodde inte heller att man kunde leva utan livsgnista men jag är ett levande exempel på att man kan göra det så åter igen är jag ett levande exempel på att man kan leva utan något som så många tar förgivet. Drömmatna om saker i framtiden finns helt enkelt inte där. 

Jag ska inte ljuga ~ jag vill ha någon att dela livet med, en trygg famn att krypa in i, någon som jag kan dela alla dessa vuxna saker med men det finns så mycket i mitt förflutna som jag inte vet hur jag ska kunna övervinna för att kunna gå in i den relationen. Och när den känslan kommer så kommer drömmen helt enkelt inte fram............. Det är inte bara den drömmen som har försvunnit utan det finns så många fler drömmar som har försvunnit med det som hänt och som händer än och kanske är det så att så länge det inte finns ett slut så kommer inte drömmarna heller inte tillbaka ändå kan inte tanken och funderingen lämna mig...................

NÄR FÖRSVANN MINA DRÖMMAR OCH KOMMER DE NÅGONSIN ATT KOMMA TILLBAKA? En sak vet jag iallafall och det är att man kan fortsätta att leva utan dessa drömmar och det är en tröst och kanske var jag tvungen att inse detta innan jag kunde inse detta för att få tillbaka drömmarn och ta nästa steg

 CRAMAR