En gång i tiden såg jag på mörkret som en tillgång ~ för i det kunde jag gömma mig och då slapp jag från det som fanns runt mig. Efter ett tag så insåg jag att den tyrann som fanns runt mig hela tiden fann mig trots mörkret som fanns runt mig och inom mig och att i det så lurade faran och den dagen blev det en skräck för mig när det inte fanns något ljus som avslöjade när faran blev större och när det skulle göra fysiskt ont. Ljuset och jag blev bästa vänner och det känns som om jag slöt ett avtal där och då att jag aldrig mer en endaste stund på dygnet skulle ha det mörkt runt mig. 

Ett mål i min terapi har varit att jag skulle klara av att sova med lampan släckt eller att jag skulle klara av att ha den släckt ett tag på kvällen. Jag klarade det under en period men den dagen som jag fick reda på att han skulle bli villkorligt frigiven så var det som att faran var fri igen och lampan blev min livlina. Nu är jag på steg ett igen och har slutit avtalet med min psykolog att jag ska släcka lampan 5 minuter per kväll för att jag inte klarar mer än det. När jag släcker den och mörkret kommer så är det som att jag slungas in i en annan värld, en värld som fanns förr men jag kan inte greppa ett endaste minne eller syn som kommer för det är som att spola en film på supersnabb fart och jag hör alla skrik, röster och ljud samtidigt. Jag håller på att bli galen och det gör ont i varenda cell som jag har i kroppen. När jag skulle förklara detta för min helt underbara psykolog använde jag liknelsen att det var som att öppna locket till en häxkittel och det är så det känns för det är inte jag som har kontrollen när mörkret kommer det är min hjärna. 

Samtidigt kan jag inte när jag sitter i mitt hem med ljus sluta fundera vad det är som egenltigen skrämmer mig så mycket med mörkret. Jag vet att jag har min PTSD som spökar och gör att min kropp inte reagerar som den ska och att den var mycket starkare fortfarande än vad både min psykolog, läkare och jag hade trott. Samtidigt är jag den "kloka" mamman som berättar för mina barn när de är mörkrädda att det inte är något farligt med mörker för det finns inget annat i rummet när det blir mörkt än innan vi släckte lampan. Varför kan jag inte få in detta i mitt huvud och göra så att kroppen med lyssnar på det? Det har gått år sedan kroppen utsattes för övergrepp i både ljus och mörker och jag har gett den ny erfarenhet och det känns faktiskt irriterande att det som hände då har så mycket mer makt än det som händer här och nu. Jag har ju insett i mitt "nya" liv att jag tycker om hösten även om den är mörk för att jag har rätt att krypa in i mitt hem som jag bestämmer hur det ska se ut och vara tillsammans med barnen och tända mina ljus och krypa upp i soffan med en bok eller bara titta på skit på TV. Varför kan jag inte på samma sätt hitta en frid i mörkret istället för att alla dessa hemska minnen och dödsskräcken ska komma fram bara jag släcker den sista lampan som jag alltid har tänd i vårat hus?

Det låter så enkelt när jag tänker, när jag diskuterar med mig själv och nu även när jag skriver det och även när jag sitter där med handen på knappen och trycker av lampan och ändå så infinner sig skräcken och alla bilderna, ljuden och känslorna sekunden efter att det har blivit mörkt. Innerst inne vet jag att ingen kommer att döda mig nu i mörkret mer än att någon skulle döda mig på dagen när det är ljust och ändå så är det dödsskräck jag har. Jag tror inte att jag ska överleva en endaste sekund till av alla de här minnena som kommer i en sån hög hastighet att det är omänskligt att det ens ska kunna ske. Det borde inte kunna fungera och hjärnan borde ta eld eller något och ändå så fortsätter den att ge mig minne och bild på bild.

Jag önskar att det vore monster under sängen, spöken eller vampyr som skrämde mig i mörkret för då kanske någon kunde bevisa för mig att de inte finns precis som när jag var liten. Nu är det mina helt egna självupplevda minnen som kommer och besöker mig när mörkret kommer och hur många som än säger till mig att det inte hänt eller vad de vill så vet hela min kropp och varje cell minns hur det kändes och det är det som är det värsta. Kanske är det helt enkelt eller kanske det heter kanske är det så skit svårt att det som gömmer sig är mörkret är de hemskaste minnena som är så svåra att bära att de inte orkar komma fram i ljuset och därför gömmer de sig i mörkret som jag undviker in i det längsta och därför är mörkret så skrämmande för mig men jag hoppas att jag en dag kommer att övermanna det för den dagen har jag lyckats övervinna det tyrannen gjorde

  CRAMAR