Så lätt att skriva, tänka och bestämma sig för att man ska göra och ändå så svårt att göra för det är så lätt för mig att hamna i gamla hjulspår igen och sätta mig själv i sista rummet och tänka på andra först och inte vara helt rak och ärlig mot mig själv. Det är då jag märker hur mäktig vanan är och hur svårt det är att komma från den......

Just nu så befinner jag mig i ett skede i livet och min bearbetning för att hitta mig själv, mitt sanna jag där jag analyserar mycket som hänt efter att jag kom från Helvetet och när jag trodde att alla som sträckte ut en hand mot mig ville hjälpa mig. Idag inser jag hur naiv jag var och att det är samma sak här att inte någon titel eller plats på ett ställe kan göra att de är rätt man/kvinna för den rollen och jag inser att vissa har fått mig att tvivla på mig själv och det jag kände, att skämmas för det när det egentligen är helt normalt att jag känner så. Idag inser jag att jag får känna så för det var min "dröm och tro" som krossades och det kan ingen ta ifrån mig

Jag minns ett samtal som jag hade med en av personalen på det skyddade boendet som jag bodde på direkt efter min sjukhusvistelse och detta samtal har snurrat varv på varv i mitt huvud och jag inser att jag borde ha stått på mig eller helt enkelt bara lagt på luren inte bett om ursäkt den gången för vad jag kände och berättade men jag gjorde inte det! Jag känner därför att jag ska "bikta" mig nu på min egen blogg med mina egna ord och det är mina egna känslor som jag står för och jag kan erkänna att jag kan känna dem än idag! Innan jag biktar mig vill jag dock göra ett förtydligande eller snarare förklara vad jag menar med avundsjuka. Jag menar absolut inte den sjukliga svartsjukan som jag inte har ett uns tendens till att känna och som jag anser är sjuklig och att det är en känsla som man har som är negativ och som förstör för den personen som känner den men även att den är avsedd för att förstöra för den som den är riktad mot eller det som den personen har. Med avundsjuka menar jag att se något som man också skulle vilja ha och man kan känna en "sorg" inom sig för att man inte fick det men samtidigt är man glad att den som man ser har det får ha det, känna det, uppleva det och det är en ärlig glädje. Jag hoppas att ni forstår vad jag menar och jag tror att ingen kan säga att de aldrig känt avundsjuka på någon eller något för jag anser att det är en normal och frisk känsla och den har man om man kan känna känslor! 

Jag hade ett tag bott själv efter att ha flyttat från mitt skyddade boende men hade fortfarande kontakt med dem via telefonen genom att de ringde för att höra hur det gick med allting men även att jag hörde av mig när det var något som jag funderade över eller kände att jag behövde ventilera.

Denna dagen hade jag och trollen tidigare varit i lekparken och det var en sån här dag när man inte kunde låta bli att le för fåglarna kvittrade, det luktade vår i luften och ljuset som kom från vårsolen sken på sitt underbara sätt. Vi var inte ensamma i lekparken utan den var full av barn och föräldrar och trollen lekte men som vanligt hade de uppsikt vart jag var men även vilka som kom och gick förbi. Ett stick i hjärtat kom för att de skulle behöva vara så observanta och inte ens kunde släppa detta när de lekte men samtidigt kände jag ett stick när jag såg alla dessa underbara pappor som lekte med sina barn. Jag kunde inte låta bli att önska att jag hade skaffat barn med en pappa som var snäll mot sina barn istället för att göra allt för att såra, skada och trycka ner dem och den tanken gjorde ont. Dels för att det fanns en skam i den över att jag hade valt och blivit lurad av denna personen att tro att han var en god person innan han visade hela "registret" men även för att det fanns en längtan av att situationen skulle se annorlunda ut! Att jag inte skulle behöva vara ensam med barnen och inte vara den mamman som inte "fanns" och hade barn som inte heller "fanns". Många tankar och känslor snurrade runt i huvudet och kroppen och jag tvingade bort dem till slur för attkunna njuta av "här och nu", för är det något som man är duktig på efter att ha levt med en psykopat så är det att veta vart den avstägnings-knappen finns till de jobbiga känslorna och tankarna och lägga dem på ett omedvetet plan

När vi kom hem igen var trollen helt slut och satte sig i soffan och tittade på film medan jag började med maten. Tankarna och känslorna var fortfarande kvar i lekparken och framför ögonen såg jag dessa pappor som lekte och skrattade med sina barn och i den stunden önskade jag att det hade funnits ett enda sånt minne som jag hade kunnat ta fram och kanske fått ett litet plåster på mina sår och skam kämslor! Telefonen ringde och jag svarade frånvarande och trodde nog att det var mina föräldrar som ringde för att höra att vi var hemma tryggt igen och höra hur dagen hade varit men jag möttes av rösten från en av dem som jobbade på boendet! Vi pratade om allt mellan himmel och jord och till slut så hade jag samlat tillräckligt med mod för att dela min känsla från dagen:

-Vet du, idag när jag såg alla pappor som lekte med sina barn där i lekparken så kunde jag inte rå för det men jag kände mig avundsjuk............. sa jag tvekande som att jag inte riktigt vågade tro att jag sa det högt, som jag sökte bekräftelse på att jag fick känna så, att jag hade rätt att känna det jag gjorde och att säga det högt

Det blev tyst i telefonen och ett tag trodde jag att samtalet hade brytits, sen kom svaret som jag inte var beredd på:

- Men Judith! Så får du INTE känna för de har INTE gjort dig något! 

Jag hade lika gärna kunna fått en stor käftsmäll för detta var jag inte alls beredd på! Att hon kanske inte skulle hålla med utan på ett fint sätt säga att jag skulle tänka på ett annat sätt hade flygit genom mitt huvud innan jag sa det och medan jag samlade mod men detta var jag inte beredd på och jag hörde som från ett annat rum hur jag bad om ursäkt för min egen känsla och tanke och försökte bortförklara hur jag hade menat det så att det skulle låta som något annat. Samtalet blev inte bra efter det och jag kände sådan skam att jag hade känt så och kände det fortfarande att jag på kvällen när barnen hade somnat satte mig och grät floder. Hur kunde jag vara en sån värdelös människa att jag inte unnade dessa personer som jag inte ens kände deras lycka? Hur hade jag kunnat tänka så här? Var det jag som hade varit den känslokalla i Helvetet och var det som jag hade fått höra där hela tiden att jag var knäpp och psykiskt sjuk eftersom jag kunde tänka och känna så här? Tankarna och känslorna snurrade i 210 och denna gången kunde inte ens jag stänga av och det blev ingen sömn den natten. Jag gick med en stor klump i magen inför nästa gång jag skulle prata med dem på telefonen för tänk om det skulle komma upp igen vad skulle jag säga då?

Detta kom aldrig mer upp de gånger jag pratade med dem och jag tror inte att hon ens kommer ihåg det men jag gör det och det har suttit som en tagg på insidan av mig! Jag som redan i år hade fått höra att det jag tyckte, tänkte, kände och var alltid var fel fick höra det ytterligare en gång och av en person till så vad skulle jag tro......

Idag inser jag att jag skulle bara ha sagt att "Jag känner så och jag kan inte rå för att jag känner det men jag är ärlig och tänker inte ljuga för mig själv"

Jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag känner eller tänker för jag har för länge varit oärlig mot mig själv och förnekat det jag tyckt och tänkt för att det inte ska reta upp dem som finns runt mig för att jag är rädd för konsekvenserna. Det är dags att jag inser att jag inte får slag, sparkar, knuffar, blir kallad hora, värdelös och allt det andra för att jag är ärlig mot mig själv. Jag känner fortfarande att jag är avundsjuk på dem som har pappor till deras barn som är engagerade i dagis, barnens uppväxt, aktiviteter och allt som har med barnen att göra och speciellt när jag ser att det bara lyser av kärlek när de tittar på sina barn för jag har inte ett enda sånt minne att plocka fram från min "minnesbank" för det fanns inte de åren barnen var i Helvetet men det innebär inte att jag vill ha de papporna i mitt liv och jag vill INTE ha dem för de är inte de jag söker. Jag trodde den dagen jag skaffade barn att jag skulle få en "lycklig liten kärnfamilj" och idag inser jag att det var en illusion byggd på drömmar för om jag hade varit ärlig mot mig själv och vågat sett sanningen så hade jag vetat att det inte skulle bli så men hoppet är det sista som överger en. Att inte den drömmen uppfylldes kan inget ersätta nu och jag kan inte sätta in minnen om de åren på "minnesbanken" nu heller utan de minnen som finns där är mörka förutom de små stunderna det var jag och trollen. Det jag vet är att det finns massor av ljusa minnen i "banken" från tiden efter Helvetet och dem kan ingen ta ifrån mig och dem har vi skapat utan en pappa med i bilden men jag kommer ändå att känna avundsjuka mot dem som har en helt underbar pappa med i bilden som finns där både för mamman och barnen men alla är sin egen lyckas smed.............

Jag vet i alla fall att i framtiden tänker jag inte låta andra styra vad jag får och inte får känna för jag vet själv vad jag känner och jag tror utan att vara psykolog att om man inte låter känslorna finnas och man erkänner dem så blir man bitter den dagen man inser att man skulle ha vågat se att man hade dem!

Måste avsluta detta inlägg på ett helt annat sätt än jag brukar för jag hittade ett så gulligt citat i en tidning idag men jag vet tyvärr inte vem det är som har skrivit det men jag tycker att det sa så mycket

"Det bästa man kan hålla i handen, 

är någon annans hand."

Ensam är inte alltid stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam! 

  CRAMAR  

Jag vet att när jag får ett sår för att jag ramlar, slår mig eller skär mig så går det genom olika stadier innan det har läkt och ny hud har bildats! Det ska först blöda för att det ska kunna bli en skorpa som ska skydda själva såret och göra att det kan läka. Lossnar skorpan av någon anledning så tar det längre tid för såret att läka men den kan också lossna av den anledningen att det har bildats var för att det finns bakterier eller annat som inte ska vara i såret för att det inte kan läka så länge som det är kvar där inne. När såret väl är läkt och ny hud har kommit så är den huden mycket känsligare för allt än den huden som fanns där innan såret blev just för att den precis har bildats. Hur enkelt som helst att förstå och jag har sett det massor av gånger både hur det hur sår har läkts bra men även hur jag har fått använda tex Alsolsprit för att det blivit bakterier och var i det och därför så har det inte läkt. Vissa gånger går det så längt att läkemedel behövs för att bakterierna ska försvinna. När jag har dessa sår så känner jag aldrig frustration eller stress över att de inte läker och om det blir var i dem som behöver komma ut så förstår jag och tar hand om det men varför känner jag sån frustration och stress över att såren på insidan inte läker och att de rivs upp? Egentligen borde det vara lika självklart för mig att det är något som ligger där och behöver komma ut för att det ska kunna läkas och bli ett "fint nytt skinn" och jag ska kunna bli hel igen men så tänker jag inte förän jag ser samma sak hos någon annan! 

Idag blev det så tydligt när jag ser samma känslor som jag känner och samma tankar som jag tänker hos någon annan och den enda tanke som finns i mitt huvud är: "Men älskade, det tar tid och det måste få komma ut och att du vågar tänka det är en befrielse för att du tänker det gör att det kommer en bit ifrån dig. Att du sen vågar berätta det för någon gör att det blir konkret och du får det ytterligare en bit bort och du "tvättar" såren" När insikten slår mig vad jag har tänkt så inser jag vad den innebär och att det lika mycket gäller mig som den jag tänker den till och som jag vill mer än allt här i världen lyfta sorgen och smärtan från! 
Varför är det så svårt att inse att det tar tid för såren på insidan att läka och att det gör ont? Är det för att man inte ser dem och inte kan kontrollera dem eller vad är det som gör det? Smärtan som såren orsakar går inte att förklara i ord och vad det är som river upp dem igen det kan man inte heller förklara i ord för det vet man inte alltid själv för det kan vara allt från hjärnspöken, minnen till ett ord men man vet när det händer för det känns. När de senare hamnar i "sårskorpestadiet" så känns det som om man kommer till ett stadie där man kan andas igen men man glömmer aldrig smärtan! En klok person sa till mig strax efter att jag hade kommit ifrån Helvetet att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tog att bryta ner det och kanske är det så det är även om jag inte ville tro det då och kanske är det även så lång tid det tar för såren att läkas helt med! Jag hoppas och tror att de kommer att läkas helt för det gör för ont att ha dem "blödande" hela livet och det tar för mycket energi.

Samtidigt är jag på ett konstigt sätt tacksam att jag har dem mitt i kaoset just nu för jag kan finnas för dem som betyder något för mig och jag kan förstå deras smärta,vad de går igenom och jag förstår det ingen annan förstår och jag är tacksam att jag kan finnas där och stötta precis som förståelsen för mig och min smärta finns där! Utan den vet jag inte hur jag skulle klara av att ha detta! Jag har många gånger tyckt att uttrycket "allt har en mening" är så ironiskt och har tänkt att den som hittade på det kan inte ha haft en enda motgång men jag tror mer och mer på det att det är så. Det finns mycket som jag önskar att jag hade sluppit gå igenom och de som jag älskar önskar jag hade sluppit gå igenom det som de gjort men när det är som det är nu och vi har upplevt det vi har så finns vi ändå för varandra med förståelse, kärlek och känslan att där andra har svikit finns någon som visar att inte alla är så. Just nu känner jag att det finns ett "plåster" som hjälper mina sår att läkas och det är den förståelse jag har hos dem som finns i mitt hjärta och speciellt en som alltid förstår hur jag känner och möter det med den ärlighet som jag behöver och som jag vet aldrig kommer att svika även om jag trodde att jag aldrig mer i mitt liv skulle våga lita så på en person. Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam här och nu och med de sår jag och de jag älskar har att jag har den erfarenhet jag har för tillsammans tror jag att vi kan läka såren och bli hela. Det är kanske så att om man någon gång känt en djup smärta som inte kan förklaras med ord och där man kände att man revs sönder på insidan och försvann som person så kan man förstå andras djupa smärta även om man inte upplevt den och då är jag tacksam över att jag kan hjälpa någon som jag älskar! 

TACK livet att du aldrig slutar att lära mig saker och se saker ur nya vinklar! 

  CRAMAR   

Att det politiker säger när det är dags för val är ord som ska göra så att jag väljer just dem och att det mesta av det inte uppfylls utan ersätts av ursäkter när de väl kommer till makten ändå så påverkas man av det som sägs! Att ord kan få mig att le om de är vänliga eller är något som jag tycker om att höra samtidigt som de kan få den motsatta effekten om de inte är önskade. De kan få mig att fundera i en smärre evighet om de inte är klara och de kan få mig att fundera även om de är klara om jag inte tycker om de överensstämmer med den verklighet som jag har runt mig här och nu. Orden som kommer från barnen att jag är den "bästaste" eller att de älskar mig kan få mig att smälta och känna att jag är den lyckligaste människan på denna jorden och ett samtal som innehåller jobbiga ord kan få mig att känna att jag är den människan som bär den tyngsta bördan som finns på denna jorden och jag skulle kunna byta med den första människan jag bytte! Fastän jag använder ord varje dag både i skrift har jag inte tänkt på hur mycket de påverkar mig och säkert alla andra förän jag hade min träff med min psykolog i fredags! I min terapi nu så inriktar vi oss bara på mig och de känslor som jag tryckt undan i så många år för att överleva men nu ska vi försöka få fram dem och samtidigt som jag vill det så känns det skrämmande för kommer jag någonsin att kunna stänga av dem igen? Hur mycket aggressioner och sorg måste det inte finnas där inne och andra "negativa" känslor som jag inte fick visa eller ha när jag skulle vara den "perfekta kvinnan" som skulle passa på pidestalen men bara klarade av det när det passade honom?!?!?!?! 

Det som fick mig att inse allt om ordens makt var frågan när jag märkte att det inte var mig det var fel på och att jag inbillade mig saker utan att det verkligen hände. Jag var tvungen att tänka innan jag svarade för egentligen visste jag hela tiden att jag inte var psykiskt sjuk, att jag inte ramlade av mig själv ner för trappan och att jag inte slog mig på sängen, dörren, i skogen och jag vet inte allt men samtidigt var det just detta jag fick höra hela tiden så till slut vågade jag inte lita på mina egna upplevelser! Ändå fanns tanken där: Varför ramlar jag aldrig ner för trappan när jag är själv hemma eller han är nere eller går framför mig utan alltd när han är uppe och bakom mig? Ändå vågade inte tanken nå fram för sanningen skulle bli en skräckupplevelse med den insikten! Orden jag fick höra flera gånger per dag fick mig att ifrågasätta mina egna upplevelser och det skrämmer mig att de kan ha den makten över en människa! 

De få gånger jag fick åka iväg kände jag att jag kunde andas igen för jag fick näsan ovanför vattenytan och jag blev starkare igen, jag blev mer av mig själv och mitt gamla jag men det behövdes bara de vanliga orden som hade effekten att tynga mig så att jag kom ner under vattenytan så kom jag ner där igen! Barnen fick höra de orden som gjorde dem rädda "att mamma skulle bli arg och sluta älska dem om hon fick höra vad han gjorde för jag skulle förstå att de hade varit dumma" och det blev deras verklighet! Sådan makt och ändå så är det bara ord.................................

Jag inser att ord fastän de inte går att ta på eller att bevisa på något sätt kan göra så att allt runt en förändras, att man ifrågasätter sig själv och den bilden som man har av sig själv! Med ord kan man nog få en människa att tro att den är en annan bara man har det tålamodet och fram för allt har den känslokalla läggningen att man kan påverka en annan människa så mycket att man är beredd att sudda ut så mycket hos den personen! För mig bevisade detta vad en psykopat innebär på ett helt annat sätt! Tidigare har det inte varit lika uträknande men nu inser jag att allt är en plan från dag ett till slutet och varje ord har en betydelse! 

Jag inser att jag kommer att väga mina ord på en guldvåg på ett helt annat sätt i framtiden innan jag säger dem för även om jag inte tänker förändra människor med dem så kan man inte ta tillbaka dem när de väl är skrivna eller sagda och jag vet inte hur mottagaren tar emot och påverkas av dem! Brutalt ärlig kommer jag alltid att vara men man kan säga saker på många sätt och jag har bestämt mig för att säga det på det bästa sättet som jag kan för som min morfar jämt sa: Har man gjort sitt bästa kan man inte göra bättre! 

Fel ord kan förändra allt för en människa även om man inte inser det när man säger det! Jag blev hjärntvättad av massor med ord och kämpar för det än så jag kan bara säga ORD HAR STÖRRE MAKT ÄN JAG INSÅG 

TACK livet för allt du lär mig 

  CRAMAR