"Nu när du har testat detta ett tag ~ är det lika hemskt och skrämmande som du trodde från början?"

När jag tittar upp så tittar jag in i ett par ögon som bara utstrålar så mycke omtänksamhet som ett par ögon kan göra men samtidigt som utmanar mej, som utmanar mej att testa mej själv och hjälpa mej att möta det som finns inom mej och som skrämmer mej, men samtidigt så ger ögonen mej ett löfte ~ att när jag möter allt det där så kommer det inte att komma ett svek utan det finns någon där som stöttar mej genom det och som hjälper mej! Jag vill inte svara på frågan egentligen och det värsta är att jag vet att trots att jag inte träffat min psykolog så många gånger på dessa två år som hon ingått i mitt team så känner jag henne så väl och hon mej så väl att jag vet att hon vet svaret men hon kommer att vänta tills jag uttalar orden högt och det kommer inte att spela någon roll hur länge det dröjer för hon kommer att sitta där vid mitt köksbord och vänta. Det att vi träffas hemma hos mej gör att jag känner mej tryggare och att jag känner att jag lättare kan visa mej och inte mej som patient för det känns som att vi mer är "två kompisar" som sitter och dricker kaffe och pratar samtidigt vet jag att det jag pratar med henne om är mina mörkaste hemligheter, som ingen annan vet och troligen heller aldrig kommer att få veta. 

Jag tittar på henne och inser att det är lika bra att jag erkänner att varje gång jag skriver ner mina tankar, minnen och känslorna kring detta och ska skicka till henne så är det precis lika skrämmande som när jag gjorde det första gången. Jag tycker att det borde bli lättare för varje gång som jag gör det för jag vet att hon tror på det jag skriver och det är som hon säjer att de känslor som jag känner och skriver ner efter med tankar och funderingar gör att jag styrker upp det som jag berättar ändå så känner jag att varför ska någon tro på mej? Någonstans inom mej så vet jag att det är inte mina tankar som gör att jag tror att människor runt mej ska tvivla utan det är den hjärntvättning som jag fick gå igenom innan graderna av helvete i Helvetet steg och det säjer hon med. Ändå finns tvivlet där!

Något som är ännu värre det är när vi sedan sitter och pratar om det! Att skriva ner mina minnen, tankar och vad jag har varit med om eller känt är jobbigt men att någon som jag ser och sitter mitt emot ska prata med mej om det är något som kändes så hemskt. Någon som vet vem jag är ska veta vad jag har varit med om och vad jag utsattes för ~ och VIPS så kom skamen som en objuden gäst och satt bredvid mej som fikagäst. När jag säjer detta till henne så bara tittar hon på mej helt frågande. Hon förstod inte varför jag skulle skämmas och när jag fick frågan så insåg jag att jag kunde inte förklara det för när hon sa det så insåg jag hur sjukt det egentligen är att jag skäms för det som han utsatte mej för! Det är ju inte jag som gjorde det mot honom! 

Hon tittade på mej och frågar hur mycket längre än mej han är eller om vi är lika långa. Jag sätter mej och räknar efter och konstaterar att det skiljer 1,5 dm ungefär. Nästa fråga som kommer är vad det skiljde mellan oss i vikt och den var lätt att räkna ut för det diskuterade han och jag en gång när jag vägde som mest och han som minst att då skiljde det 30 kilo mellan oss. Hon tittar på mej och så säjer hon bara:

När myndigheter och de som utreder pratar så prata de bara som att kvinnan har ett val, varför lämnade du inte honom om du såg detta, varför levde du ihop med honom om han utsatte dej för allt detta osv........... INGEN frågar mannen Varför slog du henne när du är 1,5 dm längre och väger 30 kilo mer och är som man fysiskt starkare än en kvinna även om ni är lika lång och tung? 

Med ens känner jag att jag ser på det på ett annat sätt för det är verkligen så det varit i alla utredningar att det är jag som varit granskad under lupp och det känns som om jag har varit granskad med och utan kläder och han har de bara låtit slippa mellan deras fingrar med att säja att han inte gjort något mot någon av oss. Jag har fått lämna ut mej gång på gång och ja jag har känt skam för detta var inte vad jag ville med mitt liv, att finnas samtidigt som jag inte finns. Jag trodde att jag levde i ett samhälle som om man skötte sej så skulle man leva ett "vanligt" liv och inte behöva gömma sej men det visade sej vara tvärt om att som offer var man den som fick gömma sej och ändra hela sitt liv och vara rädd att man inte skulle bli trodd. Fastän Tingsrätten trodde mej så vet jag inte om jag är trodd nästa gång fastän jag håkkt mej till sanningen hela tiden och valt att inte smutskasta honom en endaste gång fastän jag trott att det kunde ha varit skönt efter all skit som han kastat över mej i alla förhör och alla lögner som har kommit. Jag tror ändå på att sanningen är det som man kommer längst med och om det inte är så kan jag iallafall hålla huvudet högt för jag har inte sänkt mej till en låg nivå och jag har inte sänkt eller svikit mej själv och det jag tror på! Om inte andra tror på sanningen så kan jag inte tvinga dem jag har varit sann mot dem och mot mej själv och jag har hållt fas vid det som jag lär mina barn och vänt ryggen åt det som jag föraktar och som sårade mej mest under för många år!

När vi hade suttit och pratat fram och tillbaka om massor av saker och kommit igenom allt som jag skrivit till henne denna gången och det som komma skall tittar hon på mej och det är bara sån värme i blicken så jag känner att jag blir varm hela jag. Hon öppnar munnen och säjer:

Jag har många gånger tänkt att jag ska säja det och så kommer jag ihåg det när jag har åkt så nu har jag skrivit upp det! Vi beundrar dej att du klarar detta med de skador du har och efter det trauma som dessa år har varit. Du kallar det ett Helvete men det ordet räcker inte och du ska vara stolt över dej själv att du kom därifrån och att du klarar allt i vardagen med barn, attdu finns för dem hur jobbigt du och de än har det och du ger inte upp, skador och utredningar, rättegångar och allt som inte finns för andra och detta trots att du har de skador du har! När man har bestämt något med dej så gör du det och du gör det bra! Du är beundransvärd!

Jag har aldrig förr gråtit när hon gått härifrån men jag gjorde det idag för de orden från en person som inte behöver säja det till mej gjorde att tårarna kom! Hon förstod inte att detta var precis vad jag behövde höra idag efter att ha känt att ingenting fungerar, att jag inte får ihop vardagen när fler saker kommit in. jag känner mej som en värdelös mamma som inte vet vad jag ska säja i vissa lägen när barnen mår dåligt, jag känner att jag gång på gång måste lämna dem för att det är rättsprocesser eller polisutredningar eller andra saker som har med detta att göra och det känns som att jag inte räcker till. Jag jämför hela tiden hur jag gjorde saker innan hjärnskadan tex hur jag skrev då, hur jag kunde göra flera saker samtidigt och jag är aldrig nöjd nu när allt inte är lika bra som det var då men just dessa ord gjorde att jag kände att kanske är det inte så illa när man inte har det tidigare att jämföra med och kanske är det dags att jag släpper det jag kunde då och ser vad jag kan nu även om det inte kommer att bli lätt och kommer att ta tid. Jag kan ju trots allt skriva än så att hon förstår iallafall

Någonstans måste jag lära mej att det är bara så att det finns människor som hela tiden kommer att blunda för det de inte vill ska finnas runt dem eller blunda för det de gör men inte vill att andra ska veta och för dessa personer spelar det ingen roll hur mycket sanning det är i det jag säjer. Kanske är det så att jag får tänka att om jag inte blir trodd i det jag säjer så får jag tänka att jag har hållit mej till sanningen och jag har gjort mitt bästa och räcker inte det så kan jag inte göra mer ~ även om jag önskar att jag kunde det....................................... men ingen kan frälsa alla 

  KRAMAR